| Vändpunkten kapitel 66. Från sida 596. Från sida 601 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(596)Prästerna och rådsherrarna hade under tystnad lyssnat till Jesu skarpa tillrättavisningar. De kunde inte tillbakavisa hans anklagelser. Men deras beslut att snärja honom blev bara än fastare. Därför sände de spioner till honom "som försåtligen skulle låtsa sig vara rättsinniga män, för att dessa skulle fånga honom genom något hans ord, så att de skulle kunna överlämna honom åt överheten, i landshövdingens våld". De sände inte de gamla fariséer som Jesus ofta hade mött, utan unga män som var ivriga och nitiska och som de inte trodde att Jesus kände. De fick sällskap av några av herodianerna som skulle lyssna till Jesu ord, så att de skulle kunna vittna mot honom, då han förhördes. Fariséerna och herodianerna hade varit bittra fiender, men nu hade de enats i fiendskapen mot Jesus. (596)Fariséerna hade alltid varit förbittrade över att romarna krävde skatt. Utbetalning av skatt ansåg de stå i strid med Guds lag. Nu såg de ett tillfälle att gillra en snara för Jesus. Spionerna kom till honom, skenbart i uppriktighet, som om de ville veta vad som var deras plikt, och sade: "Mästare, vi veta att du är sannfärdig och icke frågar efter någon, ty du ser icke till personen, utan lär om Guds väg vad sant är. Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?" rätt (596)Orden: "Vi veta att du är sannfärdig" skulle ha varit ett märkligt medgivande, om de hade varit uppriktiga. Men avsikten var att bedra. Ändå var det sant vad de sade. Fariséerna visste att Jesus talade och undervisade om det som var sant, och efter vad de själva sade, skulle de bli dömda. rätt (597)De som ställde frågan till Jesus trodde att de hade dolt sin avsikt tillräckligt. Men Jesus läste deras tankar som en öppen bok och genomskådade deras hyckleri. "Varför söken I att snärja mig?", sade han och gav dem därmed ett tecken som de inte hade bett om, genom att visa dem att han kunde läsa deras dolda motiv. Än mer förvirrade blev de då han tillade: "Tagen hit en penning!" Då de gjorde det, frågade han dem: "Vems bild och överskrift är detta? De svarade honom: 'Kejsarens'." I det att Jesus pekade på myntets text, sade han: "Given alltså kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör!” rätt (597)Spionerna hade väntat sig att Jesus skulle svara på deras fråga direkt, antingen i den ena eller den andra riktningen. Om han hade sagt: Det är inte lovligt att ge kejsaren skatt, skulle han ha anmälts för de romerska myndigheterna och gripits för anstiftan av uppror. Men om han skulle ha förklarat att det var lovligt att betala skatten, hade de tänkt anklaga honom inför folket för motstånd mot Guds lag. Nu kände de sig besvikna och övervunna. Deras planer gick om intet. Det kortfattade sätt på vilket deras fråga hade besvarats, gav dem inte något mer att säga. rätt (597)Jesu svar var inte någon undanflykt. Det var ett ärligt svar på frågan. I sin hand höll han det romerska mynt på vilket kejsarens namn och bild var präglad och sade, att eftersom de stod under den romerska maktens beskydd, skulle de ge denna makt det stöd som den krävde, så länge detta inte stod i strid med en högre plikt. Men samtidigt som de på fredligt sätt var underkastade landets lagar, skulle de under alla förhållanden visa Gud trohet i första hand. rätt (597)Jesu ord: "Given Gud vad Gud tillhör", var en skarp tillrättavisning till de intriganta judarna. Om de troget hade uppfyllt sina förpliktelser mot Gud, skulle de inte ha varit en splittrad nation, underkastad en främmande makt. Inga romerska fanor skulle ha vajat över Jerusalem, ingen romersk vaktpost skulle ha stått vid dess portar, ingen romersk landshövding skulle ha härskat innanför dess murar. Den judiska nationen höll på att avtjäna straffet för sitt avfall från Gud. rätt (597)Då fariséerna hörde Jesu svar, "förundrade de sig högeligen över honom". De lämnade honom och gick sin väg. Han hade tillrättavisat deras hyckleri och förmätenhet. Då han gjorde det, hade han fastställt en stor princip, en princip som klart anger gränserna för människans plikt mot de civila myndigheterna och hennes plikt mot Gud. För många hade ett besvärligt problem lösts, och från det tillfället höll de fast vid den riktiga principen. Och även om många gick otillfredsställda bort, insåg de att den bakomliggande principen hade blivit klart framställd, och de förundrade sig över Jesu vidsyn och skarpsinnighet. rätt (598)Försåtliga frågor (598)Sadducéerna förnekade änglarnas existens. Inte heller trodde de på de dödas uppståndelse eller läran om ett tillkommande liv med dess belöningar och straffdomar. I dessa avseenden skilde de sig från fariséerna. Uppståndelsen var framför allt ett stridsäpple mellan de två partierna. Fariséerna hade en fast tro på uppståndelsen, men under dessa diskussioner hade deras uppfattning om tillståndet på andra sidan blivit förvirrad. Döden blev en oförklarlig gåta för dem. Det var en ständig irritation för dem att de inte kunde bemöta sadducéernas argument. Diskussionerna mellan de två partierna urartade i allmänhet till vreda dispyter som gjorde klyftan mellan dem än större. rätt (599)Till antalet var sadducéerna långt färre än sina motståndare. De hade inte ett så starkt grepp om allmänheten, men många av dem var välbärgade och de hade det inflytande som rikedom ger. Bland dem fanns de flesta av prästerna och bland dessa valdes i regel översteprästen. rätt (599)Detta skedde emellertid under den uttryckliga förutsättningen, att deras skeptiska uppfattningar inte skulle göras dominerande. Av hänsyn till fariséernas antal och popularitet var det nödvändigt för sadducéerna att skenbart böja sig för de andras läror när de beklädde något prästerligt ämbete, men själva förhållandet att de hade tillgång till ett sådant ämbete gav inflytande åt deras villfarelser. rätt (599)Sadducéerna förkastade Jesu undervisning. Han var besjälad av en anda som de inte ville erkänna på det sätt som den tog sig uttryck. Hans undervisning ifråga om Gud och det framtida livet stod i motsättning till deras teorier. De trodde på Gud som det enda väsen som stod högre än människorna, men de menade att en högsta, styrande försyn och ett gudomligt förutseende skulle beröva människan hennes moraliska handlingskraft och förnedra henne till en slavs ställning. De trodde att Gud efter att ha skapat människorna hade överlämnat dem åt sig själva och gjort dem oberoende av ett högre inflytande. De hävdade att människorna hade frihet att själva kontrollera sitt liv och att utforma världens händelser och att hennes öde låg i hennes egna händer. De förnekade att Guds Ande arbetade genom mänskliga bemödanden eller naturliga medel. Men de menade ändå att människan, genom att använda sina naturliga krafter på ett korrekt sätt, skulle kunna höjas och upplysas och att hennes liv genom hårda och stränga krav skulle kunna bli renat. rätt (599)Deras föreställningar om Gud hade präglat deras eget väsen. Eftersom han enligt deras egen uppfattning inte hade något intresse för människan, hade de föga aktning för varandra och ytterst liten sammanhållning. Eftersom de vägrade att erkänna den helige Andes inflytande på människors handlingssätt, saknade de Andens kraft i sitt liv. I likhet med övriga judar berömde de sig mycket av sin börd som Abrahams efterkommande och av sitt stränga fasthållande vid lagens fordringar. Men lagens sanna anda och Abrahams tro och människokärlek saknade de. Deras naturliga medkänsla var begränsad till ett väldigt snävt område. De trodde att det var möjligt för alla människor att försäkra sig om livets bekvämligheter och välsignelser. Andras nöd och lidanden berörde dem inte. De levde var och en för sig själva. rätt (600)Genom sina ord och det som Jesus gjorde vittnade han om en gudomlig kraft som åstadkommer övernaturliga resultat, om ett tillkommande liv bortom det nuvarande och om Gud som en Fader för alla människor, alltid omtänksam om deras sanna intressen. Den gudomliga kraftens verkan i den människokärlek och medkänsla som han visade, var en tillrättavisning för sadducéerna för deras egoistiska avskildhet. Han lärde människorna att Gud av hänsyn till både människans timliga och eviga väl verkar på sinnet genom den helige Ande. Han påvisade det oriktiga i att lita på mänsklig kraft, när det gäller den karaktärens förvandling som bara kan utföras av Guds Ande. rätt (600)Denna undervisning ville sadducéerna inte sätta tro till. När de sökte strid med Jesus, kände de sig övertygade om att de skulle kunna bringa honom i vanrykte, även om de inte skulle kunna få honom dömd. Uppståndelsen var det ämne som de både valt att fråga honom om. Om han var överens med dem skulle det väcka än större anstöt hos fariséerna. Om han inte var överens med dem, var det deras avsikt att förlöjliga hans undervisning. rätt (600)Sadducéernas uppfattning var, att om kroppen i det odödliga tillståndet skulle komma att bestå av samma materia som i hennes dödliga tillstånd, så måste människan ha kött och blod när hon uppstår från de döda. Hon måste också i den eviga världen fortsätta det liv som avbröts på jorden. De drog då slutsatsen att i så fall måste jordiska förbindelser börja på nytt, man och hustru måste återförenas, äktenskap ingås och allting fortsätta som före döden, så att det nuvarande livets brister och passioner förevigades i livet på andra sidan. rätt (600)Då Jesus svarade på deras fråga, lyfte han på det framtida livets slöja. "I uppståndelsen", sade han, "är det så, att varken män taga sig hustrur, eller hustrur givas åt män . . . ty de äro lika änglarna." Han visste att sadducéerna hade fel i sin tro. Deras antaganden var falska. "I faren vilse", sade han, "och varken förstån skrifterna, ej heller Guds kraft." Han beskyller dem inte för hyckleri, såsom han hade gjort med fariséerna, utan för att de hade tagit miste i fråga om sin tro. rätt (601)Sadducéerna hade berömt sig av att de höll sig mera strängt till Skrifterna än alla andra. Men Jesus visade dem att de inte hade förstått deras rätta innebörd. Denna kunskap kunde de bara få genom att den helige Ande upplyste sinnet. Han visade att deras brist på kännedom om Skrifterna och om Guds kraft var orsaken till deras förvirrade tro och till mörkret i deras sinnen. De försökte få Guds hemligheter att rymmas inom ramen för sitt eget begränsade förnuft. Jesus uppmanade dem att öppna sina sinnen för de heliga sanningar, som skulle vidga och stärka deras förmåga att tänka. Tusentals människor blir förnekare, därför att deras begränsade förstånd inte kan fatta Guds hemligheter. De kan inte förklara den storslagna demonstrationen av gudomlig kraft i det som händer genom hans försyn. Därför avvisar de bevisen för en sådan makt och tillskriver dem naturliga orsaker, som de än mindre kan fatta. Den enda nyckeln till de hemligheter som omger oss är, att man i dem alla erkänner Guds närvaro och makt. Människan behöver erkänna Gud som universums Skapare, han som behärskar och upprätthåller allt. Hon behöver en vidare syn på hans väsen och på hemligheten i de medel han använder sig av. rätt (601)Kallar till evigt liv (602)Jesu ord tystade sadducéerna. De kunde inte svara honom. Inte ett ord blev sagt som de kunde dra fördel av, för att få honom fälld. Hans motståndare hade inte vunnit någonting annat än folkets förakt. rätt (602)Fariséerna hade emellertid ännu inte gett upp hoppet om att kunna förmå Jesus att säga något som de kunde använda emot honom. De lyckades övertala en lärd man, en skriftlärd, att fråga Jesus vilket av de tio buden i lagen som var av den största betydelsen. rätt (602)Fariséerna hade upphöjt de fyra första buden, som talar om människans plikt inför sin Skapare. De menade att dessa var av betydligt större betydelse än de övriga sex, som bestämmer människans plikt mot sina medmänniskor. En följd därav var att de låg långt efter i praktisk gudsfruktan. Jesus hade visat folket deras stora brister. Han hade undervisat dem om nödvändigheten av goda gärningar och sagt, att man känner igen trädet på dess frukt. På grund härav hade han beskyllts för att värdesätta de sex senare buden högre än de fyra första. rätt (602)Det förnämsta budet (603)De fyra första buden kan sammanfattas i detta enda bud: "Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta." De sex senare sammanfattas i det andra: "Du skall älska din nästa såsom dig själv." Båda dessa bud är ett uttryck för kärlekens princip. Man kan inte följa det första och bryta det andra, inte heller kan det andra följas om man bryter det första. När Gud har sin rättmätiga plats i vårt sinne, kommer också vår nästa att få sin rätta plats. Vi kommer att älska honom som oss själva. Och bara när vi älskar Gud över allt annat, är det möjligt för oss att hysa en opartisk kärlek till vår nästa. Och om summan av alla buden är kärlek till Gud och människor, följer därav att man inte kan bryta ett enda bud utan att överträda denna princip. Så lärde Jesus sina lyssnare att Guds lag inte består av så och så många bud, av vilka några är av stor betydelse, medan andra är av minde betydelse och vilka man ostraffat kan försumma. Jesus framställer de fyra första och de senare sex som ett gudomligt helt. Han klargör att kärlek till Gud kommer att visa sig i lydnad mot alla hans bud. rätt (603)Värdefullare än alla offer (603)"Mästare, du har i sanning rätt i vad du säger, att han är en, och att ingen annan är än han. Och att älska honom av allt sitt hjärta och av allt sitt förstånd och av all sin kraft och att älska sin nästa såsom sig själv, det är 'förmer än alla brännoffer och slaktoffer'." Klokheten i Jesu svar hade övertygat den skriftlärde. Han visste att judarnas religion snarare bestod i yttre ceremonier än av inre fromhet. Han förstod i viss mån det värdelösa i enbart ceremoniella offer och utgjutande av blod till försoning för synd, när tron saknades. Kärlek till Gud och lydnad mot honom tillsammans med en osjälvisk respekt för människor ansåg han var av större värde än alla dessa ritualer. Denne mans beredvillighet att erkänna riktigheten i Jesu argumentering och hans bestämda och snabba svar i folkets närvaro uppenbarade ett sinne som var helt annorlunda än prästernas och rådsherrarnas. Jesus rördes av medkänsla med den redbare skriftlärde, som hade vågat trotsa prästernas rynkade pannor och rådsherrarnas hotelser och uttalat sitt hjärtas överbevisning: "Då nu Jesus märkte att han hade svarat förståndigt, sade han till honom: 'Du är icke långt ifrån Guds rike'." rätt (603)Den skriftlärde var nära Guds rike genom att han erkände att rättfärdiga handlingar var mer godtagbara inför Gud än brännoffer och slaktoffer. Men vad han behövde var att också erkänna Jesu gudomliga natur och att genom honom få kraft att göra rättfärdighetens gärningar. Den rituella gudstjänsten var värdelös, med mindre den var förenad med Kristus genom en levande tro. Inte ens den moraliska lagen uppnår sitt syfte med mindre den förstås i sitt förhållande till Frälsaren. Jesus hade gång på gång visat att hans Faders lag innehöll något som var djupare än enbart auktoritativa befallningar. Samma principer är inbyggda i lagen som vi finner uppenbarade i evangelium. Lagen påtalar människornas plikter och visar dem deras skuld. De måste se upp till Kristus för att få förlåtelse och för att få kraft att göra det som lagen påbjuder. rätt (604)Den avgörande frågan (605)Som svar på konstaterandet att Jesus var Davids son sade Jesus: "Huru kan då David, genom andeingivelse, kalla honom 'herre'? Han säger ju: 'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender under dina fötter.' Om nu David kallar honom 'herre', huru kan han då vara hans son? Och ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig någon från den dagen att vidare ställa någon fråga på honom." rätt |