| Vändpunkten kapitel 74. Från sida 685. Från sida 685 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(685)I sällskap med sina apostlar vandrade Frälsaren sakta mot Getsemane örtagård. Påskmånen lyste stor och full från en molnfri himmel. Pilgrimernas tältstad låg försänkt i tystnad. (685)Jesus hade allvarligt samtalat med apostlarna och undervisat dem, men då han närmade sig Getsemane blev han egendomligt tyst. Han hade ofta besökt denna plats för att meditera och bedja, men aldrig tidigare hade hans sinne varit så fullt av sorg som under denna sista natt i själskval. Under hela sitt liv på jorden hade han vandrat i ljuset av Guds närvaro. När han befann sig i strid med människor som var inspirerade av själve Satans anda, kunde han säga: "Han som har sänt mig är med mig; han har icke lämnat mig allena, eftersom jag alltid gör vad honom behagar." – Joh. 8:29. Men nu tycktes han vara utestängd från Guds uppehållande närvaro. Nu räknades han bland överträdarna. Han måste bära den fallna mänsklighetens skuld. På honom som inte visste av synd, måste alla våra missgärningar läggas. Så fruktansvärd ser synden ut för honom och så stor är tyngden av den skuld han måste bära, att han frestas att frukta för att den för all framtid skall utestänga honom från Faderns kärlek. I känslan av hur fruktansvärd Guds vrede är mot överträdelsen, utbrister han: "Min själ är djupt bedrövad, ända till döds." rätt (685)Under det att de närmade sig Getsemane örtagård hade apostlarna lagt märke till den förändring som inträtt hos Mästaren. Aldrig tidigare hade de sett honom så fullständigt bedrövad och tyst. Efter hand som han fortsatte, blev denna egendomliga bedrövelse djupare och djupare. De vågade emellertid inte fråga honom om orsaken. Han vacklade, som om han var på väg att falla. Då de kom fram till örtagården, såg apostlarna sig ängsligt omkring efter den plats dit deras Mästare brukade dra sig tillbaka och där han skulle kunna få vila sig. Varje steg han nu tog, krävde stor ansträngning. Han stönade högt, som om han led under trycket av en fruktansvärd börda. Två gånger stödde hans följeslagare honom får att han inte skulle falla till marken. rätt (686)Nära ingången till örtagården lämnade Jesus alla apostlarna med undantag av tre och uppmanade dem att bedja för sig själva och för honom. Tillsammans med Petrus, Jakob och Johannes gick han bort till örtagårdens mer avskilda viloplatser. Dessa tre apostlar var Jesu mest förtrogna följeslagare. De hade sett hans härlighet på förklaringsberget. De hade sett Moses och Elias i samtal med honom. De hade hört rösten från himmelen. Under sin sista stora strid ville Jesus ha dem i sin närhet. De hade ofta tillbringat natten tillsammans med honom på denna undangömda plats. Efter en stund av vaka och bön kunde de vid sådana tillfällen sova ostörda en liten bit ifrån Mästaren, till dess han väckte dem på morgonen för att åter gå ut till arbetet. Men nu ville han att de skulle tillbringa natten tillsammans med honom i bön. Ändå kunde han inte stå ut med att ens de skulle bli vittne till den själsångest han skulle genomgå. rätt (686)"Stannen kvar här", sade han, "och vaken med mig!" rätt (686)Han gick ett litet stycke bort ifrån dem, inte längre än att de både kunde se och höra honom, och föll utsträckt till marken. Han kände att han på grund av synden höll på att bli skild från sin Fader. Denna avgrund var så bred, så svart och så djup, att den kom hans inre att rygga tillbaka. Han fick inte använda sig av sin gudomliga makt för att undgå denna ångest. Som människa måste han lida följderna av människans synd. Som människa måste han uthärda Guds vrede mot överträdelsen. rätt (686)Jesus befann sig nu i ett läge som var helt annorlunda än det han tidigare ständigt befunnit sig i. Hans lidande kan bäst beskrivas med profetens ord: "Svärd, upp mot min herde, mot den man som fick stå mig nära! säger Herren Sebaot." – Sak. 13:7. Som den syndiga människans ställföreträdare och garant led Jesus under den gudomliga rättvisan. Han såg vad denna rättvisa innebar. Hittills hade han varit en förebedjare för andra. Nu längtade han själv efter att ha en förebedjare. rätt (687)Då Jesus kände att hans gemenskap med Fadern hade brutits, fruktade han för att han i sin mänskliga natur inte skulle kunna hålla ut i den förestående kampen med mörkrets makter. I frestelsens öken hade människosläktets öde stått på spel. Den gången avgick Jesus med segern. Nu hade frestaren kommit för att utkämpa den sista, fruktansvärda striden. För denna hade Jesus förberett sig under alla de tre år som han hade arbetat. Allt stod på spel för Frestaren. Om han misslyckades här, var det förbi med hans hopp om herraväldet. Världens riken skulle till sist tillfalla Jesus och han själv skulle bli störtad och utkastad. Men om Jesus kunde övervinnas, skulle jorden bli Satans rike. Människosläktet skulle för all framtid stå under hans makt. När Jesus tänkte på vad stridens utgång kunde bli, fylldes hans själ med rädsla för en skilsmässa från Gud. Satan sade till honom att om han ginge i borgen för en syndig värld, skulle skilsmässan bli evig. Han skulle bli till ett med Satans rike och aldrig mer kunna bli till ett med Gud. rätt (687)En av hans egna (688)Se på honom, då han tänker igenom det pris som skall betalas för mänskligheten. I sin själångest klänger han sig fast vid den kalla marken liksom för att hindra att han skulle dras än längre bort från Gud. Nattens kyliga dagg faller på hans utsträckta kropp, men han uppfattar det inte. Från hans bleka läppar ljuder det bittra ropet: "Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig." Men till och med nu tillfogar han: "Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!" rätt (688)Människan längtar efter sympati under lidande. Denna längtan kände Jesus i själva djupet av sitt väsen. I sin yttersta själsångest kommer han till sina apostlar med en brinnande önskan att få höra något tröstens ord från dem, som han så ofta hade välsignat och tröstat och som han hade skyddat i sorg och nöd. Han som alltid hade haft medkännande ord att säga till dem, led nu en övermänsklig ångest. Han längtade efter att få veta att de bad för honom och för sig själva. Hur mörk föreföll inte syndens ondska. Fruktansvärd var frestelsen att låta mänskligheten bära följderna av sin egen skuld, medan han stod oskyldig inför Gud. Kunde han bara veta att hans apostlar förstod och uppskattade hans lidande och offer, skulle han ha blivit styrkt. rätt (688)Under det att han med plågsam ansträngning reste sig upp, vacklade han bort till den plats där han hade lämnat sina följeslagare. Men han "finner dem sovande". Om han hade funnit dem bedjande, skulle han ha känt lindring. Om de hade sökt sin tillflykt till Gud, för att inte Satans redskap skulle få överhand över dem, skulle han ha blivit tröstad genom deras fasta tro. Men de hade inte fäst avseende vid den upprepade varningen: "Vaken och bedjen." Till att börja med hade de varit högst besvärade av att se Mästaren, som i allmänhet var så lugn och värdig, kämpa med en sorg som de inte kunde förstå. De hade bett när de hörde den lidandes starka rop. Det var inte deras avsikt att överge sin Herre, men de tycktes vara förlamade av en domning som de kunde ha skakat av sig, om de hade fortsatt i bön till Gud. De insåg inte nödvändigheten av vaksamhet och bön för att kunna motstå frestelsen. rätt (689)Innan Jesus började gå mot örtagården hade han sagt till sina apostlar: "I denna natt skolen I alla komma på fall för min skull." De hade bestämt försäkrat honom att de skulle följa med honom både till fängelse och död. Och den stackars, självtillräcklige Petrus hade tillagt: "Om än alla andra komma på fall, så skall dock jag det icke." – Matt. 26:31; Mark. 14:29. Apostlarna litade på sig själva. De vände sig inte till sin mäktige Hjälpare, såsom Jesus hade rått dem att göra. När därför Frälsaren mer än någonsin tidigare behövde deras sympati och förböner, fann han att de sov. Till och med Petrus sov. rätt (689)Fann dem sovande (689)Apostlarna vaknade då Jesus talade till dem, men de kunde nästan inte känna igen honom. Själsångesten hade förändrat hans utseende. Jesus vände sig till Petrus och sade: "Simon, sover du? Förmådde du då icke vaka en kort stund? Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt." Apostlarnas svaghet väckte Jesu medkänsla. Han fruktade att de inte skulle kunna hålla ut i den prövning som skulle komma över dem, då han blev förrådd och förd till döden. Han klandrade dem inte utan sade: "Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse." Till och med i sin stora ångest försökte han finna en ursäkt för deras svaghet. "Anden är villig", sade han, "men köttet är svagt." rätt (690)Åter greps Guds Son av en övermänsklig själsångest. Utmattad och på väg att förlora medvetandet stapplade han tillbaka till den plats, där han tidigare kämpat. Hans lidande blev till och med större än tidigare. När själsångesten kom över honom blev hans svett "såsom blod, droppar, som föllo ned på jorden". Cypresser och palmer var de tysta vittnena till hans ångest. Från deras grenar föll daggdropparna tungt ned på hans plågade kropp, som om naturen grät över sin Skapare som ensam kämpade mot mörkrets makter. rätt (690)Kamp mot mörkrets makter (690)Apostlarnas första impuls var att gå bort till honom, men han hade bett dem att dröja där och att vaka och bedja. När Jesus kom till dem fann han dem alltjämt sovande. Åter längtade han efter gemenskap. Bara några ord från hans apostlar skulle ha gett honom lindring och brutit den mörkrets trollkraft som nästan överväldigat honom. Men "deras ögon voro förtyngda. Och de visste icke vad de skulle svara honom". Hans närvaro väckte dem. De såg hans ansikte fläckat av ångestens blodssvett och de fylldes av fruktan. De kunde inte förstå hans själsångest. "Hans utseende var vanställt mer än andra människors." – Jes. 52:14. rätt (691)Jesus gick bort och sökte sig tillbaka till sin ensliga böneplats. Här föll han omkull, överväldigad av skräck i ett stort mörker. Guds Sons mänskliga gestalt bävade under denna prövande stund. Han bad nu inte för sina lärjungar att de inte skulle förlora sin tro, utan för sin egen frestade, plågade själ. Det fruktansvärda ögonblicket hade kommit – det ögonblick som skulle avgöra världens öde. Mänsklighetens öde darrade i vågskålen. Till och med nu kunde Jesus ha vägrat att dricka den kalk som hade utmätts åt straffskyldiga människor. Det var ännu inte för sent. Han kunde ha torkat bort den blodiga svetten från sin panna och överlämnat mänskligheten åt att omkomma i sin ogudaktighet. Han kunde ha sagt: Låt överträdaren ta straffet för sin synd. Jag vill återvända till min Fader. Skulle Guds Son dricka förödmjukelsens och själsångestens bittra dryck? Skulle den oskyldige lida följderna av syndens förbannelse och därigenom rädda de skyldiga? Orden kom skälvande från Jesus: "Min Fader, om detta icke kan gå ifrån mig, utan jag måste dricka denna kalk, så ske din vilja." rätt (691)Tre gånger hade han bett denna bön. Tre gånger hade hans mänskliga natur ryggat tillbaka för detta sista, största offer. Men nu ser världens Återlösare för sin inre syn mänsklighetens historia. Han ser att lagens överträdare måste förgås, om de överlämnas åt sig själva. Han ser människans hjälplöshet. Han ser syndens makt. En förtappad världs olyckor och klagan visar sig för honom. Han ser det öde som väntar dem. Han fattar sitt beslut. Han skall frälsa människan, hur mycket det än skall kosta honom. Han tar emot blodsdopet för att miljoner som är på väg till undergång, skall kunna vinna evigt liv genom honom. Han har lämnat himmelen, där allt är renhet, lycka och härlighet, för att frälsa det enda förlorade fåret, den enda värld som har fallit på grund av överträdelse. Och han vill inte svika sitt uppdrag. Han vill bli försoningen för mänskligheten som har valt att synda. Hans bön ger nu endast uttryck för underkastelse: "Om detta icke kan gå ifrån mig, utan jag måste dricka denna kalk, så ske din vilja." rätt (692)Efter att ha fattat detta beslut föll han döende till marken, från vilken han delvis rest sig upp. Var fanns nu hans apostlar, som så omtänksamt hade kunnat lägga sina händer under den medvetslöse Mästarens huvud och badda den panna som var mer vanställd än andra människors? Frälsaren "trampade vinpressen ensam och ingen av folket bistod honom". (Jes. 63:3.) rätt (692)Men Gud led med sin Son. Änglarna betraktade Frälsarens själsångest. De såg sin Herre omringad av legioner av sataniska väsen och såg hur hans gestalt trycktes ned av en darrande, hemlighetsfull skräck. Det rådde tystnad i himmelen. Ingen harpa hördes. Om dödliga människor kunde ha sett änglahärens förvåning, under det att den i tyst sorg såg hur Fadern avstängde sina strålar av ljus, kärlek och härlighet från sin älskade Son, skulle de bättre förstå hur motbjudande synden är i hans ögon. rätt (692)Universum kommer nära (693)För varje enskild människa (693)De sovande apostlarna hade plötsligt väckts av det ljus som omgav Frälsaren. De såg en ängel böja sig ned över deras liggande Herre. De såg honom lyfta Frälsarens huvud upp i sin famn och peka mot himmelen. De hörde hans röst som den ljuvaste musik tala tröst och hopp till honom. Apostlarna erinrade sig scenen på förklaringsberget. De kom ihåg den härlighet som i templet hade omslutit Jesus och Guds röst som hade talat ur skyn. Nu uppenbarades samma härlighet på nytt. De kände inte längre någon oro för sin Herre. Han stod under Guds beskydd. En mäktig ängel hade sänts för att beskydda honom. I sin trötthet ger apostlarna åter efter för den egendomliga domning som överväldigat dem. Åter finner Jesus dem sovande. rätt (693)Fylld av sorg ser han på dem och säger: "Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder! Se, stunden är nära då Människosonen skall bliva överlämnad i syndares händer." rätt (693)Redan under det att han talar hörs fotsteg av pöbelhopen som söker efter honom och han säger: "Stån upp, låt oss gå; se, den är nära, som förråder mig." rätt (694)Inga spår syntes av hans tidigare ångest, då han trädde fram för att möta sin förrädare. Stående framför sina apostlar säger han: "Vem söken I?" De svarade: "Jesus från Nasaret." "Jesus sade till dem: 'Det är jag'." När Jesus har sagt detta, flyttade sig den ängel som nyss betjänat Jesus, så att han kom att stå mellan honom och pöbelhopen. Ett gudomligt ljus upplyste Frälsarens ansikte och något som liknade en duva överskuggade honom. Inför denna gudomliga härlighet kunde den mordiska hopen inte uthärda ett ögonblick. De vacklade tillbaka. Präster, äldste, soldater och till och med Judas föll som döda till marken. rätt (694)Ängeln avlägsnade sig och ljuset försvann. Jesus hade en möjlighet att undkomma, men lugnt och behärskat stod han kvar där han var. Lik en som hade förhärligats stod han mitt i den förhärdade hopen, som nu låg hjälplös utsträckt för hans fötter. Apostlarna betraktade scenen, tysta av förundran och skräckfylld vördnad. rätt (694)Förrådd med en kyss (694)Judas, förrädaren, glömde inte den roll han skulle spela. Då pöbelhopen hade gått in i örtagården hade han gått först, tätt följd av översteprästen. Till dem som skulle gripa Jesus hade han gett ett tecken och sagt: "Den som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa." – Matt. 26:48. Nu gav han sken av att inte ha något med dem att göra. Han gick fram till Jesus och tog hans hand som en gammal vän. Med orden: "Hell dig, Rabbi!" kysste han honom upprepade gånger och gav sken av att gråta som av sympati för honom i hans farliga belägenhet. rätt (696)Jesus sade till honom: "Min vän, gör vad du är här för att göra." Hans röst darrade av sorg, då han fortsatte: "Judas, förråder du Människosonen med en kyss?" Dessa gripande ord borde ha väckt förrädarens samvete och påverkat hans förhärdade sinne, men heder, trohet och mänsklig medkänsla hade övergett honom. Fräck och trotsig stod han där, utan att visa några tecken på att han ångrade sig. Han hade överlämnat sig åt Satan. Han hade inte längre någon kraft att motstå denne. Jesus avvisade inte förrädarens kyss. rätt (696)Pöbelhopen blev modigare, då de såg att Judas rörde vid honom som nyss blivit förhärligad inför deras ögon. De grep nu Jesus och började binda dessa händer som alltid varit upptagna av att göra gott. rätt (696)Han lät sig gripas (697)De judiska ledarnas officiella värdighet hade inte hindrat dem från att sluta sig till Jesu förföljare. Att gripa honom var en alltför viktig angelägenhet för att kunna anförtros åt underordnade. De baksluga prästerna och äldste hade slagit sig samman med tempelpolisen och pöbeln för att följa med Judas till Getsemane. Vilket sällskap för dessa högvärdiga män att ansluta sig till – en pöbelhop som fikade efter spänning och utrustat sig med alla slags vapen, som om de vore på jakt efter ett vilt djur. rätt (697)Jesus vände sig till prästerna och de äldste och såg forskande på dem. De skulle aldrig, så länge livet varade, glömma de ord han då sade till dem. Med värdighet sade han: Ni kommer emot mig med svärd och käppar, som om ni vore ute efter en tjuv eller en rövare. Dag efter dag har jag suttit och undervisat i templet. Ni har haft alla möjligheter att gripa mig och ni gjorde ingenting. Natten passar bättre för era gärningar. "Detta är eder stund, och nu råder mörkrets makt." rätt (697)Apostlarna greps av skräck då de såg att Jesus lät sig gripas och bindas. De blev förolämpade över att han tillät denna förödmjukelse att drabba både honom och dem själva. De kunde inte förstå hans handlingssätt. De klandrade honom för att han överlämnade sig åt pöbeln. I sin förargelse och fruktan föreslog Petrus att de skulle rädda sig själva. På detta förslag "övergåvo de honom alla och flydde". Men Jesus hade förutsagt denna flykt: "Se, den stund kommer, ja, den är redan kommen, då I skolen förskingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig allena. Dock, jag är icke allena, ty Fadern är med mig." – Joh. 16:32. rätt |