| Vändpunkten kapitel 78. Från sida 745. Från sida 741 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(745)"När de hade kommit till en plats som kallades 'Huvudskallen', korsfäste de honom där." (745)"För att han genom sitt eget blod skulle helga folket", led Jesus "utanför stadsporten". (Hebr. 13:12.) På grund av att de överträtt Guds lag, blev Adam och Eva utdrivna ur Eden. Jesus, vår ställföreträdare, skulle lida utanför Jerusalems område. Han dog utanför porten, där förbrytare och mördare blev avrättade. Orden "Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse för vår skull", är fulla av betydelse. (Gal. 3:13.) rätt (745)En stor folkskara följde Jesus från domsalen till Golgata. Nyheten om att han hade dömts hade spritts över hela Jerusalem. Människor ur alla samhällsklasser och alla folkgrupper flockades på väg mot platsen för korsfästelsen. Prästerna och rådsherrarna hade bundits av ett löfte att inte antasta Jesu efterföljare, om han överlämnades till dem. Apostlarna och de troende från staden och dess omnejd slöt sig därför till skaran som följde Frälsaren. rätt (745)Då Jesus gick förbi porten till Pilatus' domstol lade man det kors som hade iordningställts för Barabbas på Jesu sargade och blödande skuldror. Två av Barabbas' medbrottslingar skulle avrättas samtidigt med Jesus. Också på dem lades kors. Jesus var alltför svag och medtagen för att kunna bära sitt tunga kors. Sedan han åt påskmåltiden tillsammans med apostlarna hade han varken ätit eller druckit. Under själsångest hade han i Getsemane fått kämpa mot sataniska makter. Han hade gått igenom förrådandet med dess ångest. Han hade sett apostlarna lämna honom och fly. Han hade förts till Hannas och sedan till Kaifas och därefter till Pilatus. Från Pilatus hade han sänts till Herodes och så åter tillbaka till Pilatus. Han hade utsatts för smädelser och för ödmjukelser och förts vidare till nya förolämpningar och förödmjukelser. Två gånger hade han blivit torterad och gisslad. Hela natten hade scen avlöst scen av sådan karaktär att det måste sätta en människas psykiska krafter på de svåraste prov. Jesus hade inte sviktat. Han hade inte sagt något som inte avsåg att förhärliga Gud. Under hela denna skamliga fars som rättegången varit, hade han uppträtt med värdighet och fasthet. Men då korset lades på honom, efter det att han andra gången blivit gisslad, kunde den mänskliga naturen inte uthärda mer. Han dignade under bördan och var på väg att förlora medvetandet. rätt (746)Han dignade under bördan (746)Just då var en främling, Simon från Cyrene, på väg in i Jerusalem. Han mötte nu folkhopen. Han hör smädelserna, de råa skämten och det hånfulla ropet upprepas: Bered väg för judarnas konung. Han stannar förvirrad inför vad han ser och ger uttryck för sin medkänsla med följd att han grips och korset läggs på hans skuldror. rätt (746)Simon från Cyrene hade hört talas om Jesus. Hans söner var bland Jesu efterföljare. Själv hade han emellertid inte blivit efterföljare. Att få bära korset till Golgata blev en upplevelse för Simon. Under hela sitt liv var han tacksam för detta ödets ingripande. Det kom honom att av fritt val ta på sig Kristi kors och att alltid med glädje gå rak under dess börda. rätt (747)En hel del kvinnor befann sig i den skara som följde den oskyldige mot hans grymma död. Deras uppmärksamhet var riktad mot Jesus. En del av dem hade sett honom tidigare. Några av dem hade burit sina sjuka och lidande till honom. Några av dem hade själva blivit botade. De berättade för andra vad de hade varit med om. De undrade över folkskarornas hat mot honom som kom dem själva att överväldigas av sorg. Och trots den rasande hopens uppförande och prästernas och rådsherrarnas vredgade ord ger dessa kvinnor uttryck för sin sympati. Då Jesus utmattad dignar under korset, börjar de gråta högljutt. rätt (747)Den obotfärdiga staden (747)Från Jerusalems undergång gick Jesu tankar till en mer omfattande dom. I den obotfärdiga stadens undergång såg han en symbol på den slutliga tillintetgörelsen som skulle drabba hela världen. Han sade: "Då skall man begynna säga till bergen: 'Fallen över oss', och till höjderna: 'Skylen oss'. Ty om man gör så med det friska trädet, vad skall icke då ske med det torra!" Det gröna trädet var en symbol på Jesus själv, den oskyldige Återlösaren. Gud tillät sin vrede mot överträdelsen att drabba hans älskade Son. Jesus skulle korsfästas för människornas synder. Vilket lidande skulle då inte drabba den syndare som framhärdade i synd? Alla de obotfärdiga och otroende skulle få uppleva en sorg och en olycka som intet språk kan ge uttryck för. rätt (748)Spikad vid korset (748)När skaran kom fram till avrättningsplatsen, bands fångarna vid tortyrredskapen. De två rånarna kämpade emot dem som placerade dem på korsen, men Jesus gjorde inte något motstånd. Jesu mor som stödde sig på Johannes, den älskade lärjungen, hade följt sin sons väg till Golgata. Hon hade sett honom digna till marken under korsets börda och längtat efter att få lägga en stödjande hand under hans sårade huvud och badda den panna som vilat mot hennes bröst. Men denna smärtsamma förmån beviljades henne inte. Liksom apostlarna hoppades hon att Jesus skulle använda sig av sin makt och befria sig från sina fiender. Men hennes mod sjönk på nytt, då hon kom ihåg de ord med vilka han hade förutsagt just denna scen som nu utspelades. Då rånarna bands vid korsen, såg hon på med ångestfylld spänning. Skulle han som hade gett liv åt de döda tillåta att han själv bleve korsfäst? Skulle Guds Son tillåta dem att döda honom på detta grymma sätt? Måste hon ge upp sin tro på att Jesus var Messias? Måste hon bevittna hans vanära och sorg utan att få förmånen att hjälpa honom i hans nöd? Hon såg hans armar sträckas ut på korset och hammare och spik bäras fram. När spikarna drevs genom hans känsliga handflator fick de förkrossade apostlarna bära Jesu moder medvetslös bort från den grymma scenen. rätt (749)Frälsaren klagade inte på något sätt. Hans ansikte behöll sitt lugna och fridfulla uttryck, men stora droppar av svett bröt fram på hans panna. Ingen kärleksfull hand torkade bort dödssvetten från hans ansikte. Inga ord av sympati och osviklig trohet lugnade hans mänskliga sinne. Under det att soldaterna utförde sitt fruktansvärda uppdrag, bad Jesus för sina fiender: "Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra." rätt (749)Om de hade vetat (749)Denna Jesu bön för sina fiender omfattade hela världen. Den inneslöt varje syndare som hade levat eller skulle komma att leva, från världens begynnelse och till tidens slut. På alla vilar skulden av att ha korsfäst Guds Son. Och alla erbjuds förlåtelse fritt och för intet. "Den som vill" skall få frid med Gud och ärva evigt liv. rätt (749)Så snart Jesus hade spikats fast vid korset, lyftes det upp av kraftiga män. Med stor våldsamhet stöttes det ned på den plats som hade gjorts i ordning för det. Detta orsakade Guds Son de svåraste smärtor. Pilatus skrev därefter en inskription på hebreiska, grekiska och latin och lät spika den på korset ovanför Jesu huvud. Där stod det: "Jesus från Nasaret, judarnas konung." Denna inskrift irriterade judarna. Vid Pilatus' domstol hade de ropat: "Korsfäst honom! . . . Vi hava ingen annan konung än kejsaren." – Joh. 19:15. De hade förklarat att vem som helst som erkände någon annan konung, var en förrädare. Pilatus skrev det som de hade gett uttryck för. Inget annat brott nämndes än det att Jesus var judarnas konung. Inskriptionen var ett faktiskt tillkännagivande av judarnas underkastelse under romarmakten. Den förklarade att vem som helst som skulle göra anspråk på att vara Israels konung, av dem skulle bli dömd till döden. Prästerna hade gått för långt. Då de planerade att röja Jesus ur vägen, hade Kaifas sagt att det var bättre att en människa doge för att rädda nationen. Nu avslöjades deras hyckleri. För att kunna röja Jesus ur vägen hade de till och med varit villiga att offra sin nationella existens. rätt (750)Prästerna förstod vad de hade gjort. De bad därför Pilatus om att ändra inskriptionen. De sade: "Skriv icke: 'Judarnas konung', utan skriv att han har sagt sig vara judarnas konung." Men Pilatus var förargad på sig själv på grund av sin tidigare svaghet och han hyste ett djupt förakt för de avundsjuka och listiga prästerna och rådsherrarna. Han svarade kallt: "Vad jag har skrivit, det har jag skrivit." rätt (750)Det var en högre makt än Pilatus eller judarna som hade tagit initiativet till att denna inskrift uppsattes över Jesu huvud. Genom Guds försyn skulle den väcka tanken och inspirera till studier i Skrifterna. Den plats där Jesus blev korsfäst, låg nära staden. Tusentals människor från alla länder befann sig då i Jerusalem. Inskriptionen som förklarade Jesus av Nasaret som Messias skulle väcka deras uppmärksamhet. Det var en levande sanning, skriven av en hand som Gud hade lett. rätt (750)I Jesu lidande på korset uppfylldes profetior. Århundraden före korsfästelsen hade Frälsaren förutsagt den behandling som han skulle utsättas för. Han hade sagt: "Ty hundar omgiva mig; de ondas hop har kringränt mig, mina händer och fötter hava de genomborrat. Jag kan räkna alla mina ben; de skåda därpå, de se med lust på mig. De dela mina kläder mellan sig och kasta lott om min klädnad." – Ps. 22: 17-19. Profetian om hans kläder förverkligades, utan att någon rådgjorde sig med den korsfästes vänner eller fiender och utan ingripande från deras sida. Man gav hans kläder till de soldater som spikade honom på korset. Jesus hörde männens diskussion, då de delade kläderna emellan sig. Hans livklädnad hade inga sömmar utan var vävd i ett stycke. Därför sade de till varandra: "Låt oss icke skära sönder den, utan kasta lott om vilken den skall tillhöra." rätt (751)Är du Guds Son . . . (751)Jesu fiender öste ut sitt ursinne över honom där han hängde på korset. Präster, rådsherrar och skriftlärde förenade sig med pöbeln i att håna den döende Frälsaren. Vid hans dop och på förklaringsberget hade Guds röst förkunnat Jesus vara Guds Son. Ytterligare en gång, strax innan han förråddes, hade Fadern talat och vittnat om hans gudom. Men nu var rösten från himmelen tyst. Inte ett ord hördes som talade till Frälsarens förmån. Ensam led han skymf och hån från dessa ogudaktiga människors sida. rätt (751)"Om du är Guds Son", sade de, "så stig ned från korset." "Må han hjälpa sig själv, om han är Guds Smorde, den utvalde." Under frestelsen i öknen hade Satan förklarat: "Är du Guds Son, så bjud att dessa stenar bliva bröd." "Är du Guds Son, så kasta dig ned" från tempelmurens krön. Satan och hans änglar var i mänsklig förklädnad närvarande vid korset. Ärkefienden och hans härskaror samarbetade med prästerna och rådsherrarna. Folkets lärare hade eggat den okunniga pöbeln att uttala sin dom över en som många av dem aldrig hade sett, förrän de tvingades att vittna emot honom. Präster, rådsherrar och fariséer hade allierat sig med den förhärdade pöbeln i ett sataniskt ursinne. Religiösa ledare förenade sig med Satan och hans änglar. De utförde hans befallningar. rätt (752)Trots dödskampen och det svåra lidandet, hörde Jesus allt vad prästerna sade: "Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa. Han är ju Israels konung, han stige nu ned från korset, så vilja vi tro på honom." Jesus kunde ha stigit ned från korset. Men det är just på grund av att han inte ville hjälpa sig själv, som det finns hopp om förlåtelse och nåd hos Gud för syndare. rätt (752)Många började forska (753)En strimma av tröst nådde dock Jesus under hans lidande på korset. Det var den ångerfulle rånarens bön. De båda männen som hade korsfästs tillsammans med Jesus, hade först hånat honom. En av dem blev under hans fortsatta lidande än mer desperat och trotsig. Men så förhöll det sig inte med hans kamrat. Denne var inte någon förhärdad brottsling. Han hade blivit vilseledd av dåligt sällskap, men han var mindre skyldig än många av dem som stod omkring korset och hånade Frälsaren. Han hade sett och hört Jesus och blivit övertygad om riktigheten i hans undervisning. Prästerna och rådsherrarna hade emellertid övertalat honom att vända sig bort ifrån Jesus. Under sina försök att tysta ned sin inre övertygelse hade han gått längre och längre i brottslighet, till dess att han hade arresterats, rannsakats som en brottsling och dömts att dö på korset. Vid domstolen och på vägen till Golgata hade han iakttagit Jesus. Han hade hört Pilatus förklara: "Jag finner honom icke skyldig till något brott." – Joh. 19:4. Han hade lagt märke till hans gudslika medkänsla och hans förlåtande sinne mot dem som plågade honom. När han hängde på korset, såg han många högt uppskattade religiösa fanatiker håna och förlöjliga Jesus. Han såg hur de skakade på sina huvuden. Han hörde hur deras förebrående ord togs upp av hans medbrottsling: "Du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss." Bland dem som gick förbi hörde han många försvara Jesus. Han hörde dem upprepa hans ord och berätta om vad han gjort. Han blev övertygad om att Jesus var Messias. Han vände sig till sin medbrottsling och sade: "Fruktar icke heller du Gud, du som är under samma dom?" Dessa döende rånare hade inte längre något att frukta från människorna. Men en av dem hade blivit övertygad om att det fanns en Gud att frukta, en framtid som kom honom att darra. Och nu närmade sig hans syndbefläckade livs historia sitt slut. "Oss vederfares detta med all rätt", klagade han, "ty vi lida vad våra gärningar äro värda, men denne man har intet ont gjort." rätt (753)Nu fanns det inte längre några frågor. Det fanns inga tvivel, intet klander. När rånaren dömdes för sina brott, blev han förtvivlad och förlorade allt hopp. Men nu kom sällsamma, varma tankar för honom. Han återkallade i minnet allt han hört om Jesus, hur han botat de sjuka och förlåtit de skuldbelastade. Han har uppfångat deras ord som trodde på Jesus och följde honom under tårar. Han har sett och hört överskriften över Frälsarens huvud. Han hörde de förbipasserande upprepa den, några med sorgfyllda och darrande röster, andra under skämt och hån. Den helige Ande talade till hans sinne, och så småningom länkade sig en hel kedja av bevis tillsammans. I Jesus, som blivit slagen och förhånad och som nu hängde på ett kors, såg han Guds Lamm som utplånar världens synd. Hopp och ängslan blandades i hans sinne då han, hjälplös och döende, satte all sin förtröstan till den döende Frälsaren. "Jesus", ropade han, "tänk på mig, när du kommer i ditt rike." rätt (754)Du skall vara med mig (754)De kringstående uppfattade orden då rånaren kallade Jesus för Herre. Den ångerfulle mannens ton tilldrog sig deras uppmärksamhet. De som satt vid foten av korset och diskuterade fördelningen av Jesu kläder och kastade lott om hans mantel, stannade till för att lyssna. Deras upphetsade röster tystnade. Med återhållen andedräkt såg de på Jesus och väntade på svaret från den döende mannens läppar. rätt (755)Förhärligad i sin förnedring (755)Sannerligen säger jag dig, idag, du skall vara med mig i paradiset. Jesus lovade inte rånaren att han skulle vara med honom i paradiset den dagen. Han gick inte själv till paradiset den dagen. Han lades i graven och på uppståndelsedagens morgon sade han: "Jag har ju ännu icke farit upp till Fadern." – Joh. 20:17. Men på denna dag, korsfästelsedagen, det skenbara nederlagets och mörkrets dag, gavs löftet. "Idag", medan Jesus hänger på korset såsom en brottsling, försäkrar han den arme syndaren: "Du skall vara med mig i paradiset." rätt (755)De båda rånarna, som korsfästes samtidigt med Jesus, hade placerats på var sin sida om honom. Prästerna och rådsherrarna hade föreskrivit denna placering. Jesu plats mellan rånarna utmärkte att han var den störste brottslingen av de tre. Därigenom uppfylles profetian: "Han blev räknad bland överträdarna." – Jes. 53:12. Men den fulla betydelsen av vad de hade gjort förstod inte prästerna. Såsom Jesus korsfästes tillsammans med rånarna "i mitten", skulle hans kors resas mitt i en värld som drabbats av synden. Och de ord av förlåtelse, som sades till den ångerfulle rånaren, tände ett ljus som skulle lysa till jordens yttersta gränser. rätt (756)Med förundran såg änglarna Jesu oändliga kärlek. Under det att han utstod de mest intensiva fysiska och själsliga lidanden, tänkte han bara på andra och uppmuntrade den ångerfulle att tro. I sin förnedring hade han talat till Jerusalems döttrar som profet. Som präst och förespråkare hade han anropat sin Fader om, att förlåta bödlarna. Såsom kärleksfull Frälsare, hade han förlåtit den ångerfulle rånaren hans synder. rätt (756)Se, din moder (756)Mitt under alla sina fysiska lidanden och själsliga påfrestningar hade vår barmhärtige, kärleksfulle Frälsare en varm omtanke om sin mor. Han hade inga pengar för att sörja för henne, men han ägde Johannes' tillgivenhet. Han gav därför sin mor åt honom som ett dyrbart arv. Så såg han till att hon fick vad hon mest behövde, den ömma förståelsen från en som älskade henne, därför att hon älskade Jesus. Och genom att ta emot henne som ett heligt förtroende fick Johannes ta emot en stor välsignelse. Hon påminde honom ständigt om hans älskade Mästare. rätt (756)Det fullkomliga exemplet på Jesu kärlek som son lyser med ofördunklad glans genom tidsåldrarnas dimmor. Under nästan trettio år hade Jesus genom sitt arbete hjälpt till att bära hemmets bördor. Och nu, till och med i sin dödsångest, tänker han på att dra försorg om sin sorgfyllda mor som var änka. Samma anda vill han skall visa sig hos varje hans efterföljare. De som följer Jesus skall känna att de, genom att respektera sina föräldrar och sörja för dem, fullgör en del av sin religion. Från den som närs av Jesu kärlek kommer far och mor aldrig att sakna omtänksam omvårdnad och öm sympati. rätt (757)Som lösen för mänskligheten (757)På Jesus som vår ställföreträdare och trygghersgarant lades all vår skuld. Han räknades som överträdare, för att han skulle återlösa oss från lagens förbannelse. Den skuld, som varje Adams efterkommande ådragit sig, tyngde hans sinne. Guds vrede mot synden, det fruktansvärda uttrycket för Guds avsky för överträdelsen, fyllde hans Sons sinne med bestörtning. Hela Jesu liv hade varit ett glatt budskap om Faderns barmhärtighet och förlåtande kärlek till en fallen värld. Frälsning för de största syndare var hans målsättning. Men under den fruktansvärda skuldbördan som han bar på, kunde han nu inte se Faderns försonande drag. Att Fadern gömde sitt ansikte för Sonen under denna stund av djupaste ångest, fyllde honom med en så stark smärta, att den aldrig kan helt förstås av oss människor. Så stor var hans ångest, att han knappt var medveten om sina fysiska smärtor. rätt (758)Guds närvaro dold i mörkret (758)Med häpnad såg änglarna Frälsarens desperata ångest. Himmelens härskaror dolde sina ansikten inför den fasansfulla anblicken. Själva naturen uttryckte sin sympati för sin skymfade och döende Skapare. Solen vägrade att se på den skräckfyllda scenen. Den hade lyst över jorden med sin fulla glans vid middagstiden, då den plötsligt var som utplånad. Fullständigt mörker omslöt korset som ett sorgdok. "Då kom över hela landet ett mörker som varade ända till den nionde timmen." Det var ingen solförmörkelse och det fanns inte någon annan naturlig förklaring till detta mörker, som var lika djupt som en midnatt utan måne och stjärnor. rätt (758)I detta tjocka mörker dolde sig Guds närvaro. Han gör mörkret till sin boning och döljer sin härlighet för människorna. Gud och hans heliga änglar var närvarande vid korset. Fadern var med sin Son. Ändå var hans närvaro fördold. Hade hans härlighet blixtrat fram genom molnen, skulle varje mänsklig åskådare ha blivit tillintetgjord. Och i detta fasansfulla ögonblick kunde inte Jesus få erfara lättnaden av Faderns närvaro. "Han trampade vinpressen allena och ingen i folket stod honom bi." rätt (759)I detta djupa mörker inneslöt Gud sin Son under hans sista ångest som människa. Alla som såg Jesus i hans lidande, blev övertygade om hans gudomliga ursprung. Hans ansikte kunde aldrig glömmas av dem som en gång sett det. Såsom Kains ansikte uttryckte mördarens skuld, uppenbarade Jesu ansikte oskuld, frid och godhet – en bild av Gud. Men hans anklagare ville inte fästa något avseende vid den himmelska bekräftelsen. Genom ändlösa timmar av lidande hade Jesus blivit utsatt för den gycklande folkhopens närgångna blickar. Av barmhärtighet doldes han nu i Guds mantel. rätt (759)Gravens stillhet tycktes nu ha sänkt sig över Golgata. En namnlös skräck grep folkmassan, som hade samlats vid korset. Förbannelserna och smädelserna dog på folkets läppar. Män, kvinnor och barn föll framstupa på marken. Skarpa blixtar flammade då och då fram ur molnet och upplyste korset och den korsfäste Frälsaren. Alla – präster, rådsherrar, skriftlärde, bödlar och pöbel – trodde att hämndens dag hade kommit över dem. Efter en stund viskade någon att Jesus skulle stiga ned från korset. Några försökte leta sig tillbaka till staden. De slog sig för bröstet och jämrade sig. rätt (759)Det hemlighetsfulla ropet (760)När mörkret lyftes från Jesu betungade sinne återfick han en känsla av fysisk smärta och ropade: "Jag törstar." En av romerska soldaterna, som rördes av medlidande, då han såg Jesu torra läppar, tog en svamp och fyllde den med ättikvin och satte den på ett vass-strå och gav Jesus att dricka. Men prästerna hånade hans smärta. Medan mörkret täckte jorden hade de gripits av skräck. De började då ängslas för att Jesus skulle undkomma dem. Hans ord: "Eli, Eli, lema sabaktani?" misstolkade de. Med bittert hån och förlöjligande sade de: "Han kallar på Elias." De vägrade honom den sista möjligheten till lindring i hans smärta: "Låt oss se", sade de, "om Elias kommer och hjälper honom." rätt (760)Avvaktan under tystnad (761)Plötsligt lättade mörkret runt korset. I klara, trumpetliknande toner hördes en röst, som tycktes återljuda i hela skapelsen, då Jesus ropade: "Det är fullbordat." "Fader, i dina händer befaller jag min ande." Ett ljus omgav korset. Frälsarens ansikte upplystes av en härlighet lik solens. Sedan böjde han ned huvudet mot bröstet och dog. rätt (761)Mänsklighetens sorgfyllda olycksbägare (761)Aldrig tidigare hade världen bevittnat en sådan scen. Folkmassan stod som lamslagen och stirrade på Frälsaren med tillbakahållen andedräkt. Åter sänkte sig mörkret över jorden och de hörde ett grovt mullrande, likt tungt åskdunder. Det blev en kraftig jordbävning. Människorna skakades samman i klungor. Den vildaste förvirring och förskräckelse följde. I de omkringliggande bergen revs klippor i stycken och störtade med brak ned på slätterna. Gravar bröts upp och de döda kastades ut från sina gravar. Skapelsen tycktes splittras i atomer. Präster, rådsherrar, soldater, bödlar och folk var stumma av skräck och låg utsträckta på marken. rätt (762)Då de hörde ropet: "Det är fullbordat", från Jesus, höll prästerna på att göra tjänst i templet. Det var vid tiden för kvällsoffret. Lammet, som var en symbol på Kristus, fördes fram för att slaktas. Klädd i sin ståtliga och värdiga dräkt stod prästen med lyftad kniv såsom Abraham, då han stod i begrepp att offra sin son. Med intensivt intresse såg folket på. Men jorden skakar såsom under ett jordskalv, ty Herren själv närmar sig. Med ett krasande ljud rämnar förlåten i templet uppifrån och ned och avslöjar för folket den plats som en gång var uppfylld av Guds närvaro. Och på denna plats hade Schekinah, härligheten av Guds närvaro, visat sig. Här hade Gud uppenbarat sin härlighet vid nådastolen. Ingen annan än översteprästen fick någonsin lyfta på denna förlåt som skilde denna avdelning från det övriga templet. Han gick in där en gång om året för att bringa försoning för folkets synder. Men se, denna förlåt hade nu rämnat i två delar, den allra heligaste platsen i den jordiska helgedomen var inte längre helig. rätt (762)Rämnad förlåt |