| Vändpunkten kapitel 8. Från sida 65. Från sida 75 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(65)Bland judarna utgjorde det tolfte året gränsen mellan barndom och ungdom. När en hebreisk pojke fyllde tolv år, kallades han lagens son och Guds son. Han bereddes särskilda tillfällen att få religionsundervisning. Man väntade att han skulle delta i firandet av de heliga högtiderna och iaktta rådande sedvänjor. Det var i överensstämmelse med denna sedvänja som Jesus, då han fyllt tolv år, fick besöka påskhögtiden i Jerusalem. Som fromma israeliter reste Josef och Maria årligen dit för att fira påskhögtiden i den heliga staden. Och när Jesus uppnått den bestämda åldern, tog de honom med sig. (65)Det var tre olika högtider i vilka alla män i Israel skulle träda fram inför Herren i Jerusalem, nämligen påsken, pingsten och lövhyddohögtiden. Av dessa var påsken den mest besökta. Många samlades från alla de länder, där judarna var kringspridda. Från alla delar av Palestina kom tillbedjare i stort antal. Resan från Galiléen tog flera dagar i anspråk. Resenärerna förenade sig i stora skaror för att få sällskap och skydd. Kvinnorna och de äldre männen red i regel på oxar eller åsnor på de steniga och branta vägarna. De starkare männen och ungdomen färdades till fots. Tiden för påsken inföll vid slutet av mars eller i början av april. Hela landet lyste då av blommor och genljöd av fåglarnas glada sång. Utefter hela vägen fanns minnesrika platser från Israels historia. Föräldrarna berättade under resan för sina barn om de under Gud hade utfört för mitt folk i gångna tider. Restiden förkortades med sång och musik. När till slut tornen i Jerusalem blev synliga, instämde alla i den triumferande sången: "Våra fötter fingo träda in i dina portar, Jerusalem. . . (66)Firandet av påsken leder sitt ursprung från den israelitiska nationens födelse. Den sista natten under slaveriet i Egypten, då ännu inte det minsta tecken till befrielse kunde spåras, befallde Gud sitt folk att göra förberedelser för en omedelbar befrielse. Han hade varnat Farao för den slutliga straffdomen över egyptierna. Han uppmanade hebréerna att samla sina familjer i hemmen. Sedan de bestrukit dörrposterna med det slaktade påskalammets blod, skulle de tillsammans med osyrat bröd och bittra örter äta detta stekta lamm. "I skolen äta det så", sade han, "I skolen vara omgjordade kring edra länder, hava edra skor på fötterna och edra stavar i händerna. Och I skolen äta det med hast. Detta är Herrens påsk." Vid midnattstiden slog Herren allt förstfött i Egypten. Då sände Farao till Israels folk detta budskap: "Stån upp och dragen ut från mitt folk. . . och gån åstad och hållen gudstjänst åt Herren såsom I haven begärt." – 2 Mos. 12:11, 31. Hebréerna lämnade Egypten som en fri nation. Herren hade sagt att påskhögtiden skulle firas varje år. Och sade han: "När då edra barn fråga eder: 'Vad betyder denna eder gudstjänst?' skolen I svara: 'Det är ett påskoffer åt Herren, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten'." – 2 Mos. 12:26, 27. På detta sätt skulle berättelsen om denna storslagna befrielse upprepas från släkte till släkte. rätt (66)Nya impulser väcks (67)För de flesta bland folket på Jesu tid hade denna högtid urartat till ren formalism. Men vilken djup betydelse hade den inte för Guds Son. För första gången betraktade gossen Jesus templet. Han såg de vitklädda prästerna förrätta sin högtidliga tjänst. Han såg det blödande lammet på offeraltaret. Med tillbedjarnas skara knäböjde han i bön medan rökelsen uppsteg inför Gud. Han betraktade de uttrycksfulla ceremonierna i påskgudstjänsten. Dag för dag förstod han klarare vad de betydde. Varje handling tycktes sammanlänkad med hans eget liv. Nya impulser väcktes inom honom. Under tystnad och försjunken i tankar tycktes han vara upptagen av att fundera över något stort problem. Hemligheten i hans mission var på väg att klarna för Frälsaren. rätt (67)Försjunken i tankar över dessa scener stannade han inte kvar hos sina föräldrar. Han sökte ensamheten. När påskens gudstjänster var avslutade dröjde han kvar i templet. När gudstjänstbesökarna började hemresan blev han kvar. rätt (67)Vid detta besök i Jerusalem hade Jesu föräldrar önskat sätta honom i förbindelse med de stora lärarna i Israel. Fastän han i varje avseende visade lydnad mot Guds ord rättade han sig inte efter de rabbinska föreskrifterna och sedvänjorna. Josef och Maria hoppades också att han skulle komma att högakta de lärda rabbinerna och göra sig mera angelägen om att iaktta deras krav. Men i templet hade Jesus blivit undervisad av Gud. Det som han hade tagit emot började han strax meddela andra. rätt (67)Förvånade teologer (68)Jesus gav intryck av att törsta efter kunskap om Gud. Hans frågor förde tankarna till djupare sanningar som länge varit undanskymda, men som var mycket nödvändiga för människors frälsning. På samma gång som frågorna visade hur trång och ytlig de lärda männens uppfattning var, gav de dem en gudomlig undervisning och framställde sanningen i ny belysning. De skriftlärde talade om den underbara upphöjelse som Messias' ankomst skulle medföra för den judiska nationen. Jesus fäste deras uppmärksamhet på Jesajas profetia och frågade dem om betydelsen av dessa texter som hänvisar till Guds Lamm som skulle lida och dö. rätt (68)De lärda teologerna vände sig till honom med sina frågor och blev förvånade över hans svar. Med ett barns ödmjukhet upprepade han Skrifternas ord och inlade i dem en så djup betydelse att de lärda männen aldrig hade tänkt sig något sådant. Om de hade följt de sanningens riktlinjer han påvisade för dem, skulle de ha åstadkommit en reformation av den dåtida religiösa inställningen bland judarna. Ett djupt intresse för andliga ting skulle då ha väckts. När Jesus började sin verksamhet skulle många ha varit redo att ta emot honom. rätt (68)De skriftlärde visste att Jesus inte hade blivit undervisad i deras skolor. Ändå var hans kunskap om profetiorna betydligt större än deras. Denne tankfulle, galileiske pojke ingav stora förhoppningar. De ville ha honom till elev för att göra honom till lärare i Israel. De behövde ta hand om hans fostran menade de, eftersom ett så självständigt sinne borde formas under deras inflytande. rätt (69)Jesu ord hade påverkat deras hjärtan mer än någon annan människas ord någonsin gjort. Gud ville sända sitt ljus till dessa ledare i Israel. Han använde det enda redskap han kunde använda för att nå dem. I sitt högmod skulle de hånfullt ha avvisat tanken att de skulle ta emot undervisning av någon. Om Jesus hade visat att han försökte undervisa dem skulle de ha vägrat att lyssna till hans ord. Men de smickrade sig med att de undervisade honom eller åtminstone prövade hans kunskap om Skrifterna. Jesu ungdomliga älskvärdhet och anspråkslöshet avväpnade deras fördomar. Omedvetet öppnades deras sinnen för Guds ord, och den helige Ande talade till deras hjärtan. rätt (69)De kunde inte undgå att se att deras förväntningar ifråga om Messias inte hade något stöd i profetiorna, men de ville inte överge de teorier som smickrat deras äregirighet. De ville inte medge att de hade missförstått de skrifter som de gjorde anspråk på att kunna undervisa i. Från mun till mun gick frågan: "Varifrån har denne sin kunskap, då han inte fått någon undervisning?" rätt (69)Under tiden hade Josef och Maria gripits av stor ängslan och ångest. Vid avresan från Jerusalem hade de förlorat Jesus ur sikte. De visste inte att han stannat kvar. Landet var vid den tiden tätt befolkat, och karavanerna från Galiléen var mycket stora. Det hade rått stor förvirring då de lämnade staden. Under vägen upptog glädjen över att resa i sällskap med vänner och bekanta deras sinnen, så att de inte lade märke till att han saknades förrän det började mörkna. När de stannade för att vila saknade de Jesu uppmärksamma hjälp. Eftersom de trodde att han var med i ressällskapet, hade de inte blivit oroliga. Fastän han var så ung litade de fullkomligt på honom och väntade att han som vanligt skulle visa sig redo att hjälpa dem när de behövde honom. Men nu blev de oroliga. De sökte honom i hela ressällskapet, men förgäves. Med en rysning kom de ihåg hur Herodes hade sökt döda honom i hans späda barndom. Dystra aningar fyllde deras hjärtan. De gjorde sig bittra förebråelser. rätt (69)Ängsligt sökande (69)I de skriftlärdes skola fann de Jesus. Fastän de nu blev mycket glada kunde de inte glömma sin sorg och ängslan. När han åter förenade sig med dem sade hans mor förebrående till honom: "Min son, varför gjorde du oss detta? Se, din fader och jag hava sökt efter dig med stor oro." rätt (69)"Varför behövden I söka efter mig? Vissten I då icke att jag bör vara där min Fader bor?" Och då de inte tycktes förstå honom pekade han uppåt. De förundrade sig över att hans ansikte lyste. Det gudomliga lyste genom det mänskliga. När de fann honom i helgedomen lyssnade de till samtalet mellan honom och de skriftlärde och de förundrade sig över hans frågor och svar. Hans ord väckte en ström av tankar som de aldrig skulle glömma. rätt (70)Och hans fråga lärde dem något. "Vissten I då icke", sade han, "att jag bör vara där min Fader bor?" Jesus hade påbörjat det uppdrag som han kommit till världen för att fullgöra, men Josef och Maria hade försummat sitt. Gud hade visat dem stor ära genom att anförtro sin Son åt dem. Heliga änglar hade lett Josef på hans färd för att skydda Jesu liv. Men under en hel dag hade de förlorat honom ur sikte, honom som de inte borde ha glömt ett ögonblick. Och då deras ängslan var över, hade de inte klandrat sig själva utan lagt skulden på honom. rätt (70)Det var naturligt för Jesu föräldrar att betrakta honom som sitt eget barn. Han var dagligen tillsammans med dem. Hans liv var i många avseenden som andra barns. Det var svårt för dem att fatta att han var Guds Son. De stod i fara att inte uppskatta den välsignelse som skänktes dem genom samvaron med världens Frälsare. Sorgen över skilsmässan från honom och den milda beträffning hans ord innebar var avsedda att betona heligheten i den uppgift som anförtrotts dem. rätt (70)Han skall bliva stor (71)Jesus ringaktade inte sitt förhållande till sina jordiska föräldrar. Från Jerusalem vände han hem tillsammans med dem och hjälpte dem i deras strävsamma liv. Hemligheten om sin uppgift gömde han inom sig själv och inväntade i ödmjukhet den bestämda tiden då han skulle börja sitt uppdrag. Under arton år efter det att han förstått att han var Guds Son, respekterade han det band som knöt honom till hemmet i Nasaret och han utförde de plikter som vilar på en son, en bror, en vän och en medborgare i samhället. rätt (71)Då Jesu uppgift hade gått upp för honom i templet drog han sig undan samvaron med folkmängden. Han ville vända tillbaka från Jerusalem i stillhet tillsammans med dem, som kände till hemligheten i hans liv. Vid påskhögtiden sökte Gud kalla sitt folk bort från deras timliga omsorger och påminna dem om sin underbara gärning, då de befriades från Egypten. Han ville att de i denna händelse skulle se ett löfte om befrielse från synd. Liksom blodet från det slaktade lammet skyddade israeliternas hem, skulle Kristi blod frälsa dem, men frälsningen genom Jesus kunde de bara uppleva, om de i tro gjorde hans liv till sitt eget. I den symboliska gudstjänsten låg det kraft bara så långt som den ledde de tillbedjande till Jesus som deras personlige Frälsare. Gud ville att de skulle bli ledda till att under bön studera och tänka på Kristi uppgift. Men då folkskarorna lämnade Jerusalem lade spänningen inför resan och den sällskapliga samvaron alltför ofta beslag på deras uppmärksamhet. Den gudstjänst de hade bevittnat glömdes bort. Frälsaren kände sig inte dragen till deras sällskap. rätt (71)Då Josef och Maria skulle resa hem från Jerusalem ensamma med honom hoppades Jesus kunna leda deras sinnen till profetiorna om den lidande Frälsaren. På Golgata sökte han lindra sin mors sorg. Han tänkte på henne nu. Maria skulle bli vittne till hans ångest på korset. Jesus ville nu att hon skulle förstå hans uppdrag, så att hon skulle få kraft att hålla ut, när svärdet en gång skulle gå genom hennes själ. Såsom Jesus hade varit skild från henne och hon med sorg hade letat efter honom i tre dagar, så skulle han, när han blev offrad för världens synder, återigen vara borta ifrån henne i tre dagar. Och när han kom ut ur graven skulle hennes sorg åter förvandlas till glädje. Men hur mycket lättare skulle hon inte ha burit ångesten vid hans död om hon hade förstått de texter som han nu försökte leda hennes tankar till. rätt (72)Om Josef och Maria hade riktat sina tankar mot Gud i meditation och bön skulle de ha förstått sitt heliga uppdrag och de skulle inte ha förlorat Jesus ur sikte. Genom en enda dags försummelse hade de förlorat Frälsaren, men det kostade dem tre dagar av ängsligt sökande för att åter finna honom. Det förhåller sig på samma sätt med oss: Genom lättsinnigt tal, onda ord och försummad bön kan vi på en enda dag förlora vår Frälsares närvaro och det kan ta många dagar av sorgtungt sökande för att åter finna honom och återvinna den frid vi förlorade. rätt (72)I vår samvaro med andra bör vi se till att vi inte glömmer Jesus och går vår egen väg, obekymrade om han är med oss eller ej. Om vi är så upptagna med materiella ting att vi inte har någon tanke över för Jesus, avlägsnar vi oss från honom och från de himmelska änglarna. Det är ju på honom som vi bygger vårt hopp om evigt liv. Änglarna kan inte stanna kvar där Jesu närvaro ej är önskvärd och hans frånvaro inte märks. Detta är orsaken till att så många av dem som bekänner sig vara hans efterföljare, så ofta är ett rov för missmod och nedslagenhet. rätt (72)Många går till kristna sammankomster och blir uppfriskade och tröstade av Guds ord, men genom att sedan försumma meditation, vaksamhet och bön, förlorar de välsignelsen. Och de känner sig fattigare än de var innan de fick del av den. Ofta tycker de att Gud varit hård emot dem. De inser inte att felet ligger hos dem själva. Genom att skilja sig från Jesus har de stängt ute ljuset av hans närvaro. rätt (72)Det skulle vara välgörande för oss att använda en timme varje dag till meditation över Jesu liv. Vi skulle göra det så att vi tar händelse efter händelse och låter tankarna syssla med varje detalj och framför allt med de avslutande scenerna i hans liv. När vi dröjer inför hans stora offer för oss kommer vår tillit till honom att bli starkare, vår kärlek djupare, och vi kommer att alltmera bli uppfyllda av hans Ande. Om vi slutligen skall bli frälsta, måste vi lära oss ånger och ödmjukhet vid korsets fot. rätt (72)Då vi umgås med varandra, kan vi bli till välsignelse för varandra. Hör vi Kristus till, kommer våra djupaste tankar att röra sig kring honom. Vi vill gärna tala om honom. När vi samtalar med varandra om hans kärlek, kommer ett gudomligt inflytande att öppna våra sinnen. Genom att betrakta skönheten i hans väsen kommer vi att "förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från den ena härligheten till den andra". (2 Kor. 3:18.) rätt |