| Vändpunkten kapitel 80. Från sida 772. Från sida 769 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(772)Till slut hade Jesus lagts till vila. Den långa dagen av förödmjukelse och tortyr var slut. Då den nedgående solens sista strålar inledde sabbaten, låg Guds Son i stillhet i Josefs grav. Då nu hans uppdrag var fullbordat och hans händer knäppta i frid vilade han under sabbatens heliga timmar. rätt (772)I begynnelsen hade Fadern och Sonen vilat på sabbaten efter sitt skapelseverk. Då när "himmelen och Jorden" blivit "fullbordade med hela sin härskara" (1 Mos. 2:1), hade Skaparen och alla de himmelska väsendena i glädje betraktat den storslagna scenen, "medan morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner höjde glädjerop". (Job 38:7.) Nu vilade Jesus från återlösningsverket, och även om sorg rådde bland dem som älskade honom på jorden, var det glädje i himmelen. För de himmelska väsendenas blick var löftet om framtiden härligt. En återupprättad skapelse, ett återlöst folk som, efter att ha övervunnit synden, aldrig skulle kunna falla på nytt, detta som skulle bli resultatet av Jesu fullbordade uppdrag, kunde Gud och änglarna se. Den dag då Jesus vilade har för alltid knutits till denna scen. "Ostraffliga äro hans gärningar", och "allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen." – 5 Mos. 32:4; Pred. 3:14. Då när "allt skall bliva upprättat igen, varom Gud har talat genom sina forntida heliga profeters mun", kommer skapelsens vilodag, den dag då Jesus låg och vilade i Josefs grav, alltjämt att vara en dag av vila och jubel. (Apg. 3:21.) Himmel och jord skall förena sig i lovsång när de frälsta, vilodag efter vilodag, böjer sig i glädjefylld tillbedjan inför Gud och Lammet. (Hes. 66:23.) rätt (773)Under de avslutande händelserna på korsfästelsedagen gavs ett nytt bevis på profetians uppfyllelse och ett nytt vittnesmål om Jesu gudom. Då mörkret hade skingrats från korset och Frälsarens rop vid dödsstunden hade ljudit, hördes omedelbart en annan röst som sade: "Förvisso var denne Guds Son." – Matt. 27:54. rätt (773)Tre vittnen med olika bakgrund (773)Överjordisk stillhet (774)Men de judiska ledarna hade inte förändrats av de händelser som de hade varit vittnen till. Deras hat till Jesus hade inte blivit mindre. Det mörker som hade sänkt sig över jorden under korsfästelsen var inte tätare än det som alltjämt rådde i prästernas och rådsherrarnas sinnen. Vid Jesu födelse hade stjärnan känt honom och hade lett de vise männen till den krubba där han låg. De himmelska härskarorna hade känt honom och hade sjungit hans lov över Betlehems ängar. Sjön hade känt igen hans röst och hade lytt hans befallning. Sjukdom och död hade erkänt hans auktoritet och hade lämnat sitt byte ifrån sig till honom. Solen hade känt honom och vid åsynen av hans dödsångest hade den avskärmat sitt ljus. Klipporna hade känt honom och hade splittrats i småstycken vid hans rop. Den livlösa naturen hade känt Kristus och vittnat om hans gudom. Men Israels präster och rådsherrar kände inte Guds Son. rätt (774)I skräckfylld väntan (774)De hade varit avundsjuka på Jesus för hans inflytande över folket under det att han levde. De var avundsjuka på honom då han nu var död. De var betydligt mycket mer rädda för den döde Kristus än de hade varit för den levande Kristus. De var rädda för att folket skulle få sin uppmärksamhet än mer riktad på de händelser som hade åtföljt hans korsfästelse. De var rädda för följderna av det som skett den dagen. Framför allt var de angelägna om att hans kropp inte skulle bli kvar på korset under sabbaten. Sabbaten närmade sig nu och det skulle strida mot dess helighet att låta kropparna bli hängande på korsen. Med detta som förevändning vände sig de ledande judarna till Pilatus och begärde av honom att offrens död skulle påskyndas och att deras kroppar skulle tas ned innan solen gick ned. rätt (775)Profetia och påsklag uppfyllda (775)Prästerna och rådsherrarna blev förvånade över att finna att Jesus redan var död. Döden på korset var i regel en långvarig process. Det var svårt att avgöra när livet hade upphört. Det var någonting man inte tidigare hade hört talas om att någon hade dött inom sex timmar efter korsfästelsen. Prästerna ville förvissa sig om att Jesus var död och på deras förslag stack en soldat ett spjut in i Frälsarens sida. Ur såret flöt det ut två tydliga och skilda strömmar: den ena av blod, den andra av vatten. Detta lade alla de kringstående märke till, och Johannes omtalar händelsen klart och tydligt. Han säger: "En av krigsmännen stack upp hans sida med ett spjut, och strax kom därifrån ut blod och vatten. Och den som har sett detta, han har vittnat därom, för att ock I skolen tro; och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Ty detta skedde, för att skriftens ord skulle fullbordas: 'Intet ben skall sönderslås på honom'. Och åter ett annat skriftens ord lyder så: 'De skola se upp till honom som de hava stungit'." – Joh. 19:34-37. rätt (776)Efter uppståndelsen spred prästerna och rådsherrarna ett rykte att Jesus inte dog på korset, att han bara hade förlorat medvetandet och sedan kommit till liv igen. Ett annat rykte påstod att det inte var en verklig kropp av kött och ben, utan bara något som liknade en kropp som blev lagd i graven. De romerska soldaternas handlingar motbevisar dessa lögner. De bröt inte hans ben därför att han redan var död. För att tillfredsställa prästerna genomborrade de hans sida. Hade livet inte redan varit utsläckt, skulle detta sår ha medfört ögonblicklig död. rätt (776)Men det var inte spjutsticket och inte heller korsets smärta som förorsakade Jesu död. Det rop som ljöd "med hög röst" (Matt. 27:50; Luk. 23:46) i dödsögonblicket talar om att hans hjärta brast av själslig ångest. Han dödades av världens synd. rätt (776)Sorg och svikna förhoppningar (776)Till och med i döden var Jesu kropp högst värdefull for hans apostlar. De längtade efter att få ge honom en ärofull begravning. Men de visste inte hur detta skulle kunna låta sig göra. Förräderi mot den romerska makten var det brott som Jesus hade blivit dömd för. De som led döden för denna förseelse hänvisades till en gravplats som särskilt hade avsetts för sådana förbrytare. Aposteln Johannes hade tillsammans med kvinnorna från Galiléen stannat kvar vid korset. De kunde inte låta sin Herres kropp tas ned av okänsliga soldater och läggas i en vanärande grav. Ändå kunde de inte förhindra det. De kunde inte vänta sig någon välvilja från de judiska myndigheterna. De hade inte något inflytande hos Pilatus. rätt (777)I denna svåra belägenhet kom Josef från Arimatea och Nikodemus till apostlarnas hjälp. Båda var medlemmar av Stora Rådet och bekanta med Pilatus. Båda hade rikedom och inflytande. De hade bestämt att Jesu kropp skulle få en hedrande begravning. rätt (777)Motsägande rapporter (777)Josefs begäran beviljades. Medan Johannes ännu stod där, bekymrad ifråga om Mästarens begravning, kom Josef tillbaka med Pilatus' order ifråga om Jesu kropp, och Nikodemus kom med en dyrbar blandning av myrra och aloe, omkring trettiotvå kilo, för att balsamera honom. De mest hedrade i hela Jerusalem kunde inte ha bevisats större aktning i döden. Apostlarna blev förvånade över att se dessa rika rådsherrar visa lika mycket intresse för Jesu begravning som de själva gjorde. rätt (777)Varken Josef eller Nikodemus hade öppet tagit emot Frälsaren medan han levde. De visste att ett sådant steg skulle utestänga dem från Stora Rådet och de hade hoppats att kunna skydda honom genom sitt inflytande under dess sammanträden. Till en tid såg detta ut att lyckas för dem, men de förslagna prästerna, som förstått att de skyddade Jesus, hade korsat deras planer. I deras frånvaro hade Jesus dömts och överlämnats till att korsfästas. Då han nu var död, dolde de inte längre sin sympati för honom. Under det att apostlarna var rädda för att uppträda öppet som hans efterföljare, kom Josef och Nikodemus frimodigt till deras hjälp. Dessa rika och hedrade mäns hjälp var i sanning nödvändig i denna situation. De kunde göra för den döde Mästaren det som det var omöjligt för de fattiga apostlarna att utföra. Deras rikedom och inflytande skyddade dem i stor utsträckning för prästernas och rådsherrarnas ondska. rätt (778)I Josefs nya grav (778)Detta var en vilodag som ingen skulle glömma, varken de sörjande apostlarna eller prästerna, rådsherrarna, de skriftlärde eller folket. Då solen gick ned på kvällen på beredelsedagen ljöd basunerna som tecken på att sabbaten hade börjat. Påsken firades som den hade firats under århundraden under det att han som den pekade fram emot, hade dödats av ogudaktiga händer och nu låg i Josefs grav. På sabbaten fylldes templets förgårdar av tillbedjare. Översteprästen från Golgata var där, iförd sin prästerliga, praktfulla ämbetsdräkt. Präster med vita turbaner var i full verksamhet med att utföra sina plikter. Men några av de närvarande kände sig illa till mods, då de såg blodet av oxar och bockar offras för synd. De var inte medvetna om att avbilden hade mött sin förebild, att ett oändligt offer hade framburits för världens synder. De visste inte att utförandet av den rituella gudstjänsten inte längre hade något värde. Men aldrig någonsin tidigare hade så motstridiga känslor gjort sig gällande under denna tjänstgöring. Basunerna och musikinstrumenten och sångarnas röster ljöd så klara och tydliga som de brukade göra. Men en känsla av någonting främmande genomträngde allt. Den ene efter den andre frågade om en egendomlig händelse, som hade ägt rum. Hittills hade det allraheligaste varit omsorgsfullt skyddat från allt intrång. Men nu låg det öppet for allas blickar. Den tunga förlåten av gobelänger, gjorda av rent linne och vackert arbetade med guld, scharlakan och purpur, hade rivits itu uppifrån och ända ned. Den plats där Gud den Allsmäktige hade mött översteprästen för att uppenbara sin härlighet, den plats som hade varit Guds heliga audienskammare, låg öppen för allas blickar, en plats som Herren inte längre erkände. Med mörka aningar gjorde prästerna tjänst vid altaret. Avslöjandet av det allraheligaste fyllde dem med fruktan för kommande olyckor. rätt (779)Undran och ivriga studier (780)Eftertanke gav klarsyn (780)Aldrig hade Jesus tilldragit sig mängdens uppmärksamhet så som nu, då han hade lagts i graven. Som de brukade, förde folket sina sjuka och lidande till templets förgårdar och frågade: Vem kan tala om för oss om Jesus från Nasaret? Många hade kommit långt ifrån för att träffa honom, som hade botat de sjuka och uppväckt de döda. Från alla håll hördes ropet: Vi vill träffa Jesus, Botaren. Vid detta tillfälle blev många som ansågs visa tecken på spetälska, undersökta av prästerna. Många måste höra att deras män, hustrur eller barn förklarades vara spetälska och dömdes till att lämna hemmets skydd och sina vänners omsorg och till att hålla främlingar på avstånd med det sorgfyllda ropet: "Oren, oren!" Jesu vänliga händer, som aldrig vägrade att helande beröra de motbjudande spetälska, låg nu korsade på hans bröst. Han som besvarat deras vädjande begäran med de tröstfyllda orden: "Jag vill; bliv ren!" (Matt. 8:3) var nu tyst. Många vände sig till översteprästerna och rådsherrarna för att finna sympati och lindring, men förgäves. De sjuka hade bestämt sig för att de skulle ha den levande Jesus ibland sig igen. Med ihärdig iver frågade de efter honom. De ville inte låta sig avvisas. Men de drevs bort ifrån templets förgårdar. Soldater posterades vid portarna för att hålla tillbaka folkhopen som kom med sina sjuka och döende och krävde att få komma in. De sjuka som kommit för att bli botade av Frälsaren, bröt samman av besvikelse. Gatorna var fulla av sörjande människor. De sjuka dog av brist på Jesu läkande beröring. Läkare rådfrågades förgäves. Ingen skicklighet kunde mäta sig med hans, som låg i Josefs grav. rätt (781)Folket oroat (781)När folket fick veta att Jesus hade dödats av prästerna, började man fråga om hans död. Detaljerna i hans förhör försökte man så långt det var möjligt att hålla inom privata kretsar, men under den tid han låg i graven var hans namn på tusentals läppar och rapporter om skenförhöret med honom och om prästernas och rådsherrarnas omänsklighet cirkulerade överallt. Bildade män vände sig till dessa präster och rådsherrar och uppmanade dem att ge en förklaring till profetiorna i Gamla Testamentet om Messias. Under det att rådsherrarna försökte konstruera förfalskningar som svar, blev de som besatta. De profetior som talade om Jesu lidande och död kunde de inte förklara. Många frågare överbevisades om att Skrifterna hade blivit uppfyllda. rätt (782)Vad skulle nu hända? (783)När nu upphetsningens raseri var över, började bilden av Jesus att tränga in i deras tankar. De såg honom som han stod framför sina fiender, lugn och utan att klaga, under det att han led under deras smädelser och hån. Alla händelser i samband med hans förhör och korsfästelsen erinrade de sig nu, med en överväldigande övertygelse om att han var Guds Son. De kände att han när som helst kunde stå framför dem, den anklagade som anklagare, den dömde som domare, den mördade för att kräva rättfärdighet i form av sina mördares död. rätt (783)Förseglad och bevakad (783)Prästerna gav anvisningar om hur graven skulle förseglas. En stor sten hade rullats framför ingången. Tvärs över denna sten spändes band vars ändar fästes vid den fasta klippan och förseglades med det romerska sigillet. Stenen kunde inte flyttas utan att förseglingen bröts. En vakt bestående av 100 soldater stationerades därefter omkring graven för att hindra att någon skulle röra vid den. Prästerna gjorde allt de kunde för att behålla Jesu kropp där den hade blivit lagd. Han hade förseglats så tillförlitligt i sin grav, som om han skulle bli kvar där för all framtid. rätt (784)Motåtgärder blir bevis |