Vägen till Emmaus

(799)Sent på uppståndelsedagens eftermiddag var två av Jesu efterföljare på väg till Emmaus, en liten stad cirka tolv kilometer från Jerusalem. Dessa efterföljare hade inte någon framträdande plats i Jesu verksamhet, men de var uppriktiga i sin tro på honom. De hade kommit till staden för att fira påsken. De händelser som nyss hade inträffat, hade gjort dem svårt förvirrade. De hade hört nyheterna på morgonen om att Jesu kropp hade avlägsnats från graven. De hade också hört om kvinnorna som hade sett änglarna och träffat Jesus. De var nu på väg tillbaka till sina hem för att tänka och bedja. De fortsatte sin kvällsvandring, djupt bedrövade och samtalade om händelserna under förhöret och vid korsfästelsen. Aldrig tidigare hade de varit så fullständigt modlösa. Utan att kunna hoppas eller tro, vandrade de i korsets skugga.
Kapitlet bygger på Lukasevangeliet 24:13-33. rätt

(799)De hade inte kommit så långt på sin vandring, förrän de träffade en främling, men de var så upptagna av sin dysterhet och besvikelse, att de inte tittade närmare på honom. De fortsatte sitt samtal och gav uttryck för sitt sinnes tankar. De diskuterade den undervisning som Jesus hade gett och som de inte tycktes kunna förstå. Under det att de samtalade om de händelser som hade ägt rum, längtade Jesus efter att få trösta dem. Han hade sett deras nedstämdhet. Han förstod de motstridiga, förvirrande idéer som kom dem att tänka: Kan denne man, som låtit sig bli så förödmjukad, verkligen vara Messias? De kunde inte hålla tillbaka sin sorg, utan började gråta. Jesus visste att de var knutna till honom i kärlek och han ville torka deras tårar och fylla dem med fröjd och glädje. Men först måste han lära dem något, som de aldrig skulle komma att glömma. rätt

(799)"Han sade till dem: 'Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?' Då stannade de och sågo bedrövade ut. Och den ene som hette Kleopas, svarade och sade till honom: 'Du är väl en främling i Jerusalem, den ende, som icke har hört vad där har skett i dessa dagar?'" De talade om för honom hur besvikna de blivit över det som hade hänt deras Mästare, "vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket" men "våra överstepräster och rådsherrar", sade de, "hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom". Med en röst som talade om deras djupa besvikelse, tillade de: "Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde." rätt

(800)Sällsam främling
Det är egendomligt att de inte kom ihåg Jesu ord och förstod att han hade förutsagt de händelser som nyss inträffat. De förstod inte att den sista delen av hans förutsägelse skulle uppfyllas lika exakt som den första delen, nämligen att han skulle uppstå på den tredje dagen. Det var den delen av hans förutsägelse som de skulle ha kommit ihåg. Prästerna och rådsherrarna hade inte glömt det. "Följande dag, som var dagen efter tillredelsedagen, församlade sig översteprästerna och fariséerna och gingo till Pilatus och sade: "Herre, vi hava dragit oss till minnes att den villoläraren sade, medan han ännu levde: "Efter tre dagar skall jag uppstå.'" – Matt. 27:62, 63. Men apostlarna kunde inte komma ihåg dessa ord. rätt

(800)"Då sade han till dem: 'O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat! Måste icke Messias lida detta, för att så ingå i sin härlighet?'" De två männen undrade vem denne främling kunde vara, som tycktes kunna läsa deras innersta tankar och tala med sådan medkänsla och mildhet, men ändå med sådant allvar och sådan hoppfullhet. För första gången efter det att Jesus hade blivit förrådd, började de känna sig uppmuntrade. De såg ofta granskande på sin följeslagare och tyckte att hans ord var precis de ord som Jesus skulle ha sagt. De blev alltmer förvånade och deras hjärtan började att slå snabbare av glad förväntan. rätt

(801)I det att Jesus började med Moses, som är själva den bibliska historiens början, förklarade han ur alla Skrifterna de saker som gällde honom. Om han först hade talat om för dem vem han var, skulle de ha varit helt nöjda. I sin stora glädje skulle de inte ha önskat någonting mera. Men det var nödvändigt för dem att förstå de vittnesmål som framburits om honom genom symbolerna och profetiorna i Gamla Testamentet. Det var på dessa som deras tro måste grundas. Jesus utförde inte något underverk för att övertyga dem, utan det han först gjorde, var att förklara Skrifterna. De hade betraktat hans död som det som grusade alla deras förhoppningar. Nu visade han dem från profetiorna, att just detta var det starkaste beviset för deras tro. rätt

(801)Tro grundad på insikt
När Jesus undervisade dessa efterföljare klargjorde han betydelsen av Gamla Testamentet som ett bevis för hans uppdrag. Många bekännande kristna förkastar i nutiden Gamla Testamentet och menar att det inte längre har någon roll att spela. Men detta överensstämmer inte med Jesu undervisning. Han värdesatte det så högt, att han vid ett tillfälle sade: "Lyssna de icke till Moses och profeterna, så skola de icke heller låta övertyga sig, om någon uppstår från de döda." – Luk. 16:31. rätt

(801)Det är Jesu röst som talar genom patriarker och profeter, ända ifrån Adams tid och fram till tidens slut. Frälsaren uppenbaras i Gamla Testamentet lika klart som i det Nya. Det är ljuset från det profetiska förgångna som kommer Jesu liv och undervisning i Nya Testamentet att framstå i full klarhet och skönhet. Jesu underverk var bevis på hans gudomliga natur, men ett starkare bevis för att han är världens Frälsare finner vi i jämförelse mellan profetiorna i Gamla Testamentet och verkligheten i det Nya. rätt

(802)Med hjälp av profetiorna gav Jesus sina efterföljare en korrekt uppfattning om vad han skulle bli för mänskligheten. Deras förväntan om en Messias som skulle inta sin tron och tillägna sig konungslig makt i överensstämmelse med människans önskemål, hade varit missvisande. Den skulle komma att lägga hinder i vägen för en korrekt uppfattning av hans nedstigande från den högsta till den lägsta ställning man kunde få. Jesus ville att hans efterföljares uppfattning skulle vara ren och sann i alla detaljer. De måste, så långt det var möjligt, förstå avsikten med den lidandets bägare som det varit hans uppgift att tömma. Han visade dem att den fruktansvärda strid som de ännu inte fullt kunde förstå, var uppfyllelsen av det förbund som hade ingåtts före världens grundläggande. Jesus måste dö på samma sätt som varje överträdare av lagen måste dö, om denne fortsatte i synd. Allt detta måste ske. Men ändå skulle det inte sluta i nederlag utan i en härlig, evig seger. Jesus talade om för dem att alla ansträngningar måste göras för att frälsa världen från synd. De som följde honom, måste leva som han levde och arbeta som han arbetade, med intensiv och uthållig möda. rätt

(802)Hans undervisning – liv och förvissning
På detta sätt undervisade Jesus sina efterföljare och öppnade deras sinnen, så att de kunde förstå Skrifterna. De två männen var trötta, men samtalet dog inte bort. Frälsarens undervisning var liv och förvissning för dem. Men ännu var deras ögon inte öppna. Då han berättade för dem om Jerusalems undergång, såg de gråtande på den olyckliga staden. Men alltjämt misstänkte de inte, vem deras vandringskamrat var. De anade inte att föremålet för deras samtal var den som vandrade vid deras sida, eftersom Jesus hänvisade till sig själv som om han vore en annan person. De trodde att han var en av dem som hade varit med om den stora högtiden och som nu var på väg hem. Han gick lika försiktigt som de över de ojämna stenarna och stannade då och då tillsammans med dem för att vila litet. Så vandrade de framåt längs bergsvägen, medan han, som snart skulle inta sin plats vid Guds högra sida och som kunde säga "mig är given all makt i himmelen och på jorden", vandrade vid deras sida. (Matt. 28:18.) rätt

(803)Under deras vandring hade solen gått ned. Innan resenärerna nått fram till sitt nattkvarter, hade arbetarna ute på fälten avslutat sitt arbete. När Jesu efterföljare skulle gå in i sitt hem, gav främlingen intryck av att han skulle fortsätta sin vandring. Men de två männen kände sig dragna till honom. De kände en längtan efter att få höra mer ifrån honom. "Bliv kvar hos oss", sade de. Det såg inte ut som om han skulle tacka ja till deras inbjudan. Därför försökte de övertala honom och sade: "Det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut." Jesus gav då efter för deras övertalning och därför "gick han ditin och stannade kvar hos dem". rätt

(803)Om dessa Jesu efterföljare inte hade varit enträgna med sin inbjudan, skulle de inte ha fått veta att deras reskamrat var deras uppståndne Herre. Jesus tvingar aldrig på någon sitt sällskap. Han intresserar sig för dem som behöver honom. Med glädje kommer han att gå in i det anspråkslösaste hem och uppmuntra de mest anspråkslösa människor. Men om människor är likgiltiga och inte tänker på den himmelske gästen eller vill be honom att stanna kvar hos dem, går han vidare. Därigenom gör många en stor förlust. De känner inte Jesus mer än dessa två efterföljare kände honom då han talade med dem på vägen. rätt

(803)Det var han
Den enkla kvällsmåltiden som bestod av bröd var snart färdig. Den sattes fram för gästen och han satte sig vid huvudändan av bordet. Så räcker han ut sina händer för att välsigna maten. De två männen rycker till av förvåning. Deras lärare räcker ut sina händer exakt på samma sätt som Mästaren hade för vana att göra det. De betraktar honom på nytt och se, där ser de märkena efter spikarna i hans händer. Båda utropar samtidigt: Det är Herren Jesus! Han har uppstått från de döda! rätt

(804)De reser sig upp för att kasta sig ned för hans fötter och tillbedja honom, men han har försvunnit. De kan inte längre se honom. De ser platsen där han, som nyss legat i graven, hade suttit och de säger till varandra: "Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss." rätt

(804)Men med denna stora nyhet att berätta kunde de inte bli sittande kvar och samtala. Deras trötthet och hunger var borta. De lämnade sin måltid orörd. Fulla av glädje började de genast vandra tillbaka samma väg som de hade kommit, ivriga att berätta nyheten för apostlarna inne i staden. På vissa platser var vägen farlig, men de klättrade över de branta klipporna och lät sig glida nedför de släta sluttningarna. De ser inte och vet inte att de beskyddas av honom som har vandrat vägen tillsammans med dem. Med vandringsstaven i hand skyndar de vidare och önskar hela tiden att de kunde gå fortare än de vågar göra det. De tappar bort vägen, men finner den igen. Ibland springande, ibland snubblande, skyndar de vidare med sin osynlige ledsagare tätt vid sidan om dem hela vägen. rätt

(804)Natten är mörk, men rättfärdighetens sol lyser över dem. Deras hjärtan klappar av glädje. Det är som om de befunne sig i en ny värld. Jesus är en levande Frälsare. De sörjer inte längre över honom som död. Kristus är uppstånden! Gång på gång upprepar de det. Detta är det budskap som de har med sig till de sörjande. De måste berätta för dem den underbara berättelsen om vandringen till Emmaus. De måste tala om vem som följde med dem på vägen. De för med sig det viktigaste budskap som någonsin har getts till världen, ett glädjebudskap som människosläktets förhoppningar för tid och evighet är beroende av. rätt

nästa kapitel