| Vändpunkten kapitel 84. Från sida 805. Från sida 802 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(805)Då de två männen kom tillbaka till Jerusalem gick de in genom den östra porten, som stod öppen hela natten under högtiderna. Husen är mörka och tysta, men vandrarna söker sig väg genom de trånga gatorna i ljuset av den uppgående månen. De går till det rum där Jesus hade tillbringat den sista kvällens sista timmar före sin död. Här vet de att de kommer att finna sina bröder. Hur sent det än är vet de att apostlarna inte kommer att sova förrän de fått full visshet om vad som blivit av deras Herres kropp. De finner dörren till rummet ordentligt låst. De knackar men får inte något svar. Allt är tyst. Då säger de vilka de är. Dörren låses upp och de kommer in, och ytterligare en som de inte ser kommer in tillsammans med dem. Därefter barrikeras dörren på nytt för att hålla spioner borta. (805)Vandrarna finner alla i rummet upphetsade av förvåning. De som är där brister ut i tacksägelse och lovprisning: "Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon." Då börjar de två vandrarna, som alltjämt är andfådda av sin snabba och ansträngande vandring, att berätta den sällsamma berättelsen om hur Jesus har uppenbarat sig för dem. De har just slutat och några säger att de inte kan tro det. Det är alltför bra för att vara sant. Då får de se ytterligare en person stå framför dem. Allas ögon riktas mot främlingen. Ingen har knackat på dörren. Ingen har hört någon komma. Apostlarna är förvånade och undrar vad detta kan betyda. Då hör de en röst som inte är någon annan är deras Herres röst. Klart och tydligt hör de hans ord: "Frid vare med eder." rätt (806)"Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att det var en ande de sågo. Men han sade till dem: 'Varför ären I så förskräckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjärtan? Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava.' Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter." De betraktade hans händer och fötter, märkta av de grymma spikarna. De kände igen hans röst som inte liknade någon annans som de någonsin hört. "Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast förundrade sig, sade han till dem: 'Haven I här något att äta?' Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka; och han tog det och åt därav i deras åsyn." "Lärjungarna blevo glada, när de sågo Herren." Tro och glädje tog tvivlets plats, och med känslor som inga ord kan uttrycka, hälsade de sin uppståndne Frälsare. rätt (806)Vid Jesu födelse hade ängeln tillkännagett: "Frid på jorden, bland människor till vilka han har behag." Och nu när han för första gången visade sig för sina efterföljare, efter sin uppståndelse, tilltalar Frälsaren dem med orden: "Frid vare med eder." Jesus är alltid beredd att tala frid till människor som är nedtryckta av tvivel och fruktan. Han väntar på att vi skall öppna våra sinnen för honom och säga: "Dröj kvar hos oss." Han säger: "Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom, och han med mig." – Upp. 3:20. rätt (806)Jesu uppståndelse var en förebild på alla deras uppståndelse, som har insomnat i tro på honom. Den uppståndne Frälsarens ansikte, hans beteende, hans röst var välbekant för hans efterföljare. På samma sätt som Jesus uppstod från de döda, skall de som har insomnat i tro på honom uppstå. Vi skall känna igen våra vänner på samma sätt som apostlarna kände igen Jesus. De kan ha varit avtärda, sjuka eller vanställda i detta fysiska liv, men de uppnår i fullkomlig hälsa och skönhet. Ändå kommer deras förhärligade kropp att fullkomligt återge deras identitet och utseende. Då skall vi känna igen dem på samma sätt som vi själva har blivit igenkända. (1 Kor. 13:12.) I de ansikten som lyser av ljuset från Jesu ansikte, skall vi känna igen deras drag, som vi har älskat. rätt (807)Då Jesus sammanträffade med sina apostlar påminde han dem om de ord som han hade talat till dem före sin död, att allt måste uppfyllas som var skrivet i Mose lag och i profeterna och psalmerna om honom. "Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna. Och han sade till dem: 'Det är så skrivet, att Messias skulle lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle predikas bland alla folk, och först i Jerusalem. I kunnen vittna härom.'" rätt (807)Förkunna häpnadsväckande sanning (807)"Och när han hade sagt detta, andades han på dem och sade till dem: 'Tagen emot helig ande! Om I förlåten någon hans synder, så äro de honom förlåtna; och om I binden någon i hans synder, så är han bunden i dem.'" Den helige Ande hade ännu inte visat sig i full utsträckning eftersom Jesus ännu inte hade förhärligats. Det mer omfattande utgivandet av Anden ägde inte rum förrän efter Jesu himmelsfärd. Inte förrän apostlarna hade mottagit den, kunde de fullfölja det uppdrag de fått, att förkunna evangelium för världen. Men Anden hade getts för ett särskilt syfte. Innan apostlarna kunde fullgöra sina offentliga plikter i samband med församlingen, andades Jesus sin Ande på dem. Han överlämnade åt dem ett väldigt heligt förtroende, och han ville göra det fullt klart för dem, att utan den helige Ande skulle detta uppdrag inte kunna utföras. rätt (808)Den helige Ande är det andliga livets andedräkt. Mottagandet av Anden är mottagandet av Jesu liv. Den tillför mottagaren Jesu egenskaper. Endast de som på detta sätt undervisas av Gud, de som äger denna Andens inre påverkan och i vilkas liv Kristus-livet kommer till uttryck, skall representera och tjäna församlingen. rätt (808)"Om I förlåten någon hans synder", sade Jesus, "så äro de honom förlåtna och om I binden någon i hans synder, så är han bunden i dem." Jesus ger här inte någon människa frihet att uttala någon dom över andra. I sin Bergspredikan förbjuder han detta. Detta är förbehållet Gud. Men på sin församling lägger han, i dess organiserade kapacitet, ansvaret för de enskilda medlemmarna. Mot dem som faller i synd har församlingen en plikt att varna, undervisa och om möjligt återupprätta. "Bestraffa, tillrättavisa, förmana", säger Herren, "med allt tålamod och med undervisning i alla stycken." – 2 Tim. 4:2. Handla redbart med de felande. Värna om var och en som befinner sig i tara. Överlämna ingen till att bedra sig själv. Kalla synden vid dess rätta namn. Tala om vad Gud har sagt i fråga om lögn, sabbatsbrott, stöld, avguderi och allt annat ont. "De som göra sådant, de skola icke få Guds rike till arvedel." – Gal. 5:21. Om de framhärdar i synd, kommer den dom som ni uttalar från Guds ord, att uttalas över dem i himmelen. Då de väljer att synda, avsäger de sig Kristus. Församlingen måste visa att den inte godkänner deras handlingar, i annat fall vanhedrar den sin Herre. Den måste om synden säga det som Gud säger om den. Den måste ta itu med den efter Guds ledning. Dess åtgärder godkänns i himmelen. Den som avvisar församlingens auktoritet, avvisar även Kristi auktoritet. rätt (808)Men det finns en ljusare sida av bilden. "Om I förlåten någon hans synder, så äro de honom förlåtna." Låt den tanken bli den dominerande. Då man arbetar för de vilsegångna skall man rikta allas blickar mot Kristus. Herdarna bör ha en medkännande omsorg om hjorden på Herrens betesmarker. De bör tala med de vilsegångna om Frälsarens förlåtande nåd. De skall uppmuntra syndaren att ångra sig och att tro på hans ord, som kan förlåta. De skall med Guds ords auktoritet förklara: "Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet." – 1 Joh. 1:9. Alla som omvänder sig har fått denna försäkran: "Du skall åter förbarma dig över oss och trampa våra missgärningar under fötterna. Ja, du skall kasta alla deras synder i havets djup." – Mika 7:19. rätt (809)Syndarens ånger skall med tacksamhet tas emot av församlingen. Led den ångrande ut ur otrons mörker och in i trons och rättfärdighetens ljus. Lägg den darrande handen i Jesu kärleksfulla hand. En sådan förlåtelse godkänns i himmelen. rätt (809)Endast i detta avseende har församlingen makt att förlåta syndare. Förlåtelse för synd kan endast vinnas genom Kristi förtjänst. Ingen enskild människa, ingen sammanslutning av människor har getts befogenhet att befria någon människa från skuld. Jesus gav sina apostlar uppdrag att förkunna förlåtelse för synd i hans namn bland alla nationer, men själva fick de inte någon makt att avlägsna den minsta lilla fläck av synd. Jesu namn är det enda ". . . namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.'" (Apg. 4:12.) rätt (809)Om jag inte ser . . . kan jag inte tro (809)Under denna tid hade han upprepade gånger förklarat: "Om jag icke ser hålen efter spikarna i hans händer eller sticker mitt finger i hålen efter spikarna och sticker min hand i hans sida, så kan jag icke tro det." Han ville inte se genom sina medbröders ögon eller visa tro som grundade sig på deras vittnesmål. Han älskade brinnande sin Herre, men han hade tillåtit avundsjuka och otro att ta hans sinne i besittning. rätt (810)Några av apostlarna gjorde nu det välbekanta påskmåltidsrummet till sitt tillfälliga hem. På kvällen var alla utom Tomas samlade där. En kväll beslöt Tomas att vara kvar hos de andra. Trots sin otro, hade han ett svagt hopp om att den goda nyheten kunde vara sanning. Under det att apostlarna satt och åt sitt kvällsmål, samtalade de om de bevis som Jesus hade gett dem i profetiorna. "Då kom Jesus, medan dörrarna voro stängda, och stod mitt ibland dem och sade: 'Frid vare med eder!'" rätt (810)Stormande glädje (810)Jesus tog emot hans bekännelse men tillrättavisade honom milt för hans otro: "Eftersom du har sett mig, tror du? Saliga äro de som icke se och dock tro." Tomas' tro skulle ha varit mera tillfredsställande för Jesus, om han hade varit villig att tro på sina medbröders vittnesmål. Om världen nu skulle följa Tomas' exempel, skulle ingen visa tro som leder till frälsning, eftersom alla som tar emot Kristus, måste göra det genom andras vittnesmål. rätt (810)Många som är benägna att tvivla, ursäktar sig genom att säga, att om de hade de bevis som Tomas fick av sina medbröder skulle de tro. De inser inte att de inte bara har fått dessa bevis utan mycket mera. Många som likt Tomas väntar på att alla orsaker till tvivel skall avlägsnas, kommer aldrig att förverkliga sin önskan. De kommer att gradvis bli helt förankrade i otro. De som fostrar sig själva till att se allt från den mörka sidan och klandra och klaga, vet inte vad de gör. De sår ut tvivlets utsäde och de kommer att få skörda en skörd av tvivel. Under en tid då tro och tillförsikt är som mest nödvändiga, kommer många att finna sig sakna kraft att hoppas och tro. rätt (811)I sitt sätt att behandla Tomas gav Jesus sina efterföljare något att tänka på. Hans exempel visar hur vi skulle behandla dem som är svaga i tron och som låter sina tvivel dominera. Jesus överöste inte Tomas med förebråelser. Inte heller började han att diskutera med honom. Han uppenbarade sig själv för den tvivlande. Tomas hade varit högst oresonlig, då han framställde villkoren för sin tro, men Jesus bröt ned alla barriärer genom sin frikostiga kärlek och hänsyn. Det är sällan som otro kan övervinnas genom ordstrider. Det åstadkommer bara att man bygger upp självförsvar och finner nya stödpunkter och ursäkter. Men låt Jesus i sin kärlek och barmhärtighet uppenbaras som den korsfäste Frälsaren, så skall från många, som en gång varit ovilliga, Tomas' bekännelse komma: "Min Herre och min Gud." rätt |