Israels Barn

(100)Detta kapitel bygger på Första Moseboken 37; 39; 41-48; Andra Moseboken 1-4.
Josef lyssnade till sin fars undervisning och fruktade Herren. Han visade större lydnad mot sin fars rättfärdiga föreskrifter, än någon av hans bröder gjorde. Han gömde hans undervisning och älskade, att lyda Gud av uppriktigt hjärta. Han bedrövades över somliga av sina bröders syndiga uppförande, och förmanade dem ödmjukt till, att leva rättfärdiga liv och vända om från sina ogudaktiga gärningar. Detta gjorde dem enbart förbittrade på honom. Han hatade synden så uppriktigt, att han inte tålde att se på deras överträdelser. Han berättade om det för sin far, med hopp om, att hans myndighet skulle åstadkomma bättring. Hans bröder blev mera förbittrade på honom, då de märkte, att deras synder avslöjats. De hade lagt märke till sin fars stora kärlek till Josef och var missunnsamma mot honom. Deras avund växte till hat och slutligen till mord. rätt

(100)Guds ängel undervisade Josef i drömmar, som han i sin oskuld berättade om för sina bröder: ”Vi band kärvar på åkern. Då reste sig min kärve upp och blev stående, och era kärvar ställde sig runt omkring och bugade sig för min kärve.’ Men hans bröder sade till honom: ’Skulle du bli vår kung och härska över oss?’ Och de hatade honom ännu mer för hans drömmars skull och för det han hade sagt.” rätt

(101) ”Sedan fick han ännu en dröm som han berättade för sina bröder. ’Lyssna’, sade han, ’jag har haft en dröm till. Jag drömde att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.’ När han berättade detta för sin far och sina bröder, tillrättavisade hans far honom och sade: ’Vad är det för en dröm du har haft? Skulle jag och din mor och dina bröder komma och buga oss ner till jorden för dig?’ Bröderna blev avundsjuka på honom, men hans far lade det på minnet.” rätt

(101)Josef i Egypten
Josefs bröder beslöt sig för, att döda honom, men lät sig nöja med, att sälja honom som slav, för att han inte skulle bli mäktigare, än de var. De menade sig ha förpassat honom dithän, där de inte mera skulle bli besvärade av hans drömmar, och där det var omöjligt, att de skulle bli uppfyllda. Men Gud styrde verkningarna av deras tillvägagångssätt så, att det blev ett medel till att förverkliga det, som de beslutat att det skulle förhindra – att han skulle härska över dem. rätt

(101)Men Gud lät inte Josef färdas ensam till Egypten. Änglar beredde vägen för hans mottagande. Potifar, en av Faraos tjänare, och tillika krigsöverste, köpte honom från midjaniterna. Och Herren var med Josef, och Han gav honom lycka och gillande hos sin herre, så att han överlät allt, vad han ägde i Josefs omvårdnad. ”Och han lämnade allt i Josefs vård och sedan han hade fått honom till sin hjälp bekymrade han sig inte om något annat än maten som han åt.” Det betraktades som en vederstygglighet, om en hebré lagade mat åt en egyptier. rätt

(101)Då Josef blev frestad till, att lämna dygdens stig, att överträda Guds lag och visa otrohet mot sin Herre, stod han bestämt emot, och hans svar till Potifars hustru är ett vittnesbörd om gudsfruktans förädlande kraft. Efter att nämnt sin herres stora tillit till honom, i det att han hade anförtrott sin egendom åt honom, utropade han: ”Hur skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?’” Han vägrade, att låta sig övertalas till att lämna rättfärdighetens väg, och trampa på Guds lag, vare sig genom lockelser eller hot. rätt

(102)Då han så anklagades och falskt beskylldes för en simpel förbrytelse, sjönk han inte ned i förtvivlan. I vissheten om sin oskuld, satte han sin lit till Gud. Och Gud, som dittills hade stöttat honom, övergav honom heller inte nu. Han bands med länkar och kastades i ett mörkt fängelse. Men Gud vände också denna olycka till välsignelse. Han gav honom nåd inför fängelsets föreståndare, och alla fångarna överlämnades snart i Josefs hand. rätt

(102)Han är ett exempel för alla släkter, som efter den tiden har levat på jorden. Om de än utsätts för frestelse, bör de alltid betänka, att beskydd är inom räckhåll, och att det är deras egen skuld, om de övervinns. Gud är en närvarande hjälp och Hans Ande utgör en sköld. Även när de utsätts för de svåraste frestelser, finns det en källa, där de kan finna styrka, till att stå emot dem. rätt

(102)Hur hårt var inte detta angrepp på Josefs moral! Detta kom från en med inflytande, som var skicklig i förförelsekonsten. Men han stod emot ögonblickligen och med uthållighet. Han fick lida för sin dygd och uppriktighet; ty den, som ville förföra honom, hämnades på den dygd, som hon inte förmådde att omstörta, och genom hennes inflytande blev han kastad i fängelse och beskylld för ett nesligt eller vanärande brott. Sålunda måste Josef lida, för att han inte ville avvika från rättfärdighetens väg. Han hade lämnat sin ära och sitt intresse i Guds hand, och även om Han tillät honom att lida en tid, för att bereda honom att bekläda en viktig post, bevarade Han dock den ära, som svärtats av en ondskefull anklagerska, och lät den därefter skina desto klarare, då den rätta tiden var inne. Gud gjorde rent av fängelset till ett medel för hans upphöjelse. Dygden för nämligen med tiden med sig sin egen belöning. Den sköld, som täckte Josefs hjärta, var gudsfruktan. Den ledde honom till, att visa trohet och uppriktighet mot sin herre, och trofasthet mot Gud. rätt

( 103)Josef glömde inte bort Gud, fastän han upphöjdes till regent över hela landet. Han visste, att han var främling i ett främmande land, åtskild från sin far och sina bröder, vilket ofta bedrövade honom, men han var fast övertygad om, att Guds försyn hade bestämt hans öde, för att låta honom bekläda en viktig post. Han förtröstade ständigt på Gud, medan han utförde alla sina ämbetsplikter som regent över Egyptens land med trofasthet. rätt

(103)Josef vandrade med Gud. Han vägrade, att låta sig övertalas vare sig genom lockelser eller hot, till att avvika från rättfärdighetens stig och överträda Guds lag. Och då han kastades i fängelse och måste lida för sin oskyldighet, gjorde han det med saktmod och utan att knorra eller klaga. Hans självbehärskning, tålamod under motgång och ståndaktiga trofasthet har skrivits ned till gagn för alla, som därefter skulle leva på jorden. Då Josefs bröder bekände sin synd för honom, tillgav han dem villigt, och visade genom sin kärlek och välgärning, att han inte umgicks med hämndgiriga tankar på grund av deras tidigare gruvliga uppförande mot honom. rätt

(103)Goda Dagar!
Israels barn var inga slavar. De hade aldrig sålt sin boskap, sitt land eller sig själva till Farao för mat, som många egyptier hade gjort. De hade tilldelats ett stycke land, där de fick bo, med sina hjordar och sin boskap, på grund av den tjänst, som Josef hade gjort för riket. Farao uppskattade hans visdom i rikets ledning, särskilt vad gällde förberedelsen inför den mångåriga hungersnöden, som drabbade Egyptens land. Han menade, att hela riket stod i tacksamhetsskuld för sitt välstånd till Josef för hans ledning; och som tecken på sin tacksamhet, sade han till Josef: ”Egyptens land ligger öppet för dig. I den bästa delen av landet skall du låta din far och dina bröder bo. Låt dem bo i landet Gosen, och om du vet att några bland dem är dugliga män, så sätt dem till uppsyningsmän över min boskap.’” rätt

(104) ”Josef lät sin far och sina bröder bo i Egyptens land och gav dem egendom i den bästa delen av landet, i Raamses område, så som farao hade befallt. Josef försörjde sin far och sina bröder och hela sin fars hus och gav var och en underhåll efter antalet barn.” rätt

(104)Egyptens kung pålade inte Josefs far och bröder någon skatt, och Josef tilläts att givmilt skänka dem mat. Kungen sade till sina styresmän: Står vi inte i skuld till Josefs Gud, till Honom, för detta givmilda tillhandahållande av mat? Var det inte tack vare Hans visdom, som vi lade undan så omfattande matförråd? Medan andra länder lider svårt, har vi tillräckligt! Hans ledning har berikat vår land storligen. rätt

(104)”Sedan dog han och alla hans bröder, hela det släktet. Men Israels barn var fruktsamma och växte till. De förökade sig och blev mycket talrika, så att landet blev uppfyllt av dem. Och en ny kung framträdde i Egypten, en som inte kände till Josef. Han sade till sitt folk: ’Se, Israels barns folk har blivit alltför stort och mäktigt för oss. Vi skall därför gå klokt till väga med dem. Annars kanske de förökar sig ännu mer, och om det blir krig kan de gå samman med våra fiender och föra krig mot oss och sedan ge sig av från landet.’” rätt

(105)Förtryck
Den nye egyptiske kungen lärde sig, att Israels barn var till stor nytta i landet. Många av dem var dugliga och förståndiga arbetare, och han ville inte mista deras tjänster. Denne nye kung satte Israels barn i nivå med slavar, som hade sålt sin boskap, sina hjordar, sina åkrar och sig själva till staten. ”Man satte därför arbetsfogdar över dem och plågade dem med slavarbete. De byggde förrådsstäderna Pitom och Raamses åt farao. rätt

(105)Men ju mer man plågade dem, desto mer förökade de sig och desto mer spred de ut sig, så att man hyste fruktan för Israels barn. Egyptierna tvingade israeliterna att arbeta som slavar. De gjorde livet svårt för dem genom hårt arbete med murbruk och tegel och med allt arbete på fälten, ja, med alla slags arbeten som de tvingade dem att utföra.” rätt

(105)De tvingade deras kvinnor till, att arbeta på fälten, som om de varit trälar. Ändå blev de inte färre. Då kungen och hans styresmän såg, att de hela tiden blev flera, rådslog de sinsemellan, och tvingade dem till en viss arbetsbörda varje dag. De tänkte, att de skulle förtrycka dem med hårt arbete, och vredgades över, att deras antal inte sjönk, och deras självständighet ej sviktade. rätt

(105)Och eftersom de misslyckades med sina avsikter, förhärdade de sina hjärtan till att gå ändå längre. Kungen befallde, att gossebarnen skulle dödas, så snart som de föddes. Satan låg bakom dessa saker. Han visste, att en befriare skulle uppstå ibland hebréerna, som skulle låta dem slippa förtrycket. Han tänkte, att om han förmådde kungen till, att utplåna gossebarnen, skulle Guds avsikt gå om intet. rätt

(105)Kvinnorna fruktade Gud, och gjorde inte, som den egyptiske kungen hade befallt dem, utan lät gossebarnen leva. Kvinnorna tordes inte döda de hebréiska barnen; och eftersom de inte lydde kungens befallning, var Herren med dem. Då Egyptens kung upplystes om, att hans befallning inte blev åtlydd, blev han förfärligt vred. Han gjorde sin befallning mera tvingande och omfattande. Han ålade hela sitt folk, att hålla noggrann uppsikt och sade: ”’Alla nyfödda pojkar skall ni kasta i Nilen, men alla flickor skall ni låta leva.’” rätt

(106)Mose
Då detta hemska påbud nått full kraft, blev Mose född. Hans mor dolde honom så länge, som hon kunde det med säkerhet, och gjorde sedan en liten korg av säv, tätade den med beck, så att inget vatten kunde tränga in i den lilla arken, och satte ned den vid vattenkanten, medan hans syster skulle gå omkring vid vattnet till synes likgiltig. Hon vakade ivrigt, för att se, vad som skulle hända med hennes lillebror. Änglar vakade också, för att det inte skulle ske något med det hjälplösa barn, som placerats där av en hängiven mor, och betrotts åt Guds omsorg genom hennes allvarliga böner blandade med tårar. rätt

(106)Och dessa änglar ledde Faraos dotters fotsteg till älven, nära den plats, där den lille, oskyldige främlingen låg. Hennes uppmärksamhet drogs till den lilla, besynnerliga båten, och hon sände en av sina kammarjungfrur, för att bära fram den till henne. Och då hon hade avlägsnat skyddet på den enkelt sammansatta, lilla båten, såg hon ett rart spädbarn, ”och han grät. Hon kände medlidande med honom”. Hon insåg, att en öm hebréisk mor hade använt dessa enkla medel, för att bevara sitt högt älskade spädbarns liv, och hon beslutade raskt, att det skulle bli hennes son. Mose syster kom strax fram och frågade: ”’Vill du att jag skall gå efter en hebreisk amma som kan amma barnet åt dig?’ Faraos dotter svarade henne: ’Ja, gör det.’” rätt

(107)Med glädje hastade systern till sin mor, och delgav henne de glada nyheterna, samt förde henne skyndsamt till Faraos dotter. Denna betrodde barnet åt modern för omsorg, och hon blev rundhänt betalad, för att uppfostra sin egen son. Tacksam tog nu modern itu med sin tryggade och lyckliga uppgift. Hon trodde, att Gud hade räddat hans liv. Hon använde trofast de dyrbara tillfällena till, att fostra sonen till att göra nytta i livet. Hon var mera krävande härvidlag, än mot sina andra barn; ty hon var övertygad om, att han skulle stå under Guds beskydd, för att uträtta ett stort verk. Med sin trofasta lära inpräntade hon gudsfruktan i hans unga sinne, och kärlek till sannfärdighet och rättfärdighet. rätt

(107)Hennes ansträngningar upphörde inte härigenom, utan hon bad enträget till Gud om, att hennes son måtte bevaras från allt fördärvligt inflytande. Hon lärde honom, att böja knä och be till Gud, den levande Guden, ty Han allena eller ensam skulle höra honom och hjälpa honom i all nöd. Hon försökte, att inpränta avguderiets syndighet i hans sinne. Hon visste, att han snart skulle skiljas från hennes inflytande, och överlämnas till att uppfostras av den kungliga modern, samt bli omgiven av ett inflytande ägnat, att utplåna hans tro på himmelens och jordens Skapares existens. rätt

(108)Den undervisning han fick från sina föräldrar var sådan, att han befästes i sinnet, och skyddades från högmod och syndens fördärv, liksom från stoltheten hos hovlivets glans och överdåd. Han ägde ett klart sinne, och ett förståndigt hjärta, och glömde aldrig de gudfruktiga intryck han hade fått i sin ungdom. Hans mor behöll honom så länge, som hon kunde, men nödgades att skiljas från honom, då han var omkring tolv år gammal, och så blev han Faraos dotters son. rätt

(108)Här besegrades Satan. Genom att påverka Farao till, att utplåna gossebarnen, trodde han sig kunna gäcka Guds avsikter, och utrota den, som Gud tänkte resa upp, för att befria Sitt folk. Men i precis detta påbud, som vigde hebréiska barn till döden, låg medlet Gud använde, till att placera Mose i kungafamiljen, där han njöt fördelarna av en avancerad utbildning. Härigenom kvalificerades han i hög grad till, att leda sitt folk från Egypten. rätt

(108)Farao förväntade sig, att upphöja sin sonson till tronen. Han utbildade honom till, att fungera som Egyptens överbefälhavare, och leda dem i krig. Mose var en stor favorit inom Faraos här, och blev ärad, därför att han förde krig med stor skicklighet och klokhet. ”Och Mose blev undervisad i egyptiernas hela visdom, och han var mäktig i ord och gärningar.” Apostlagärningarna 7:22. Egyptierna betraktade Mose som en anmärkningsvärd personlighet. rätt

(108)Särskild Ledarutbildning
Änglar lärde Mose, att Gud hade valt ut honom till, att befria Israels barn. Även ledarna ibland Israels barn undervisades vid denna tid av änglar angående den snart stundande befrielsen, och om faktumet, att Mose var mannen, som Gud skulle använda Sig av, för att utföra detta verk. Mose trodde, att Israels barn skulle befrias genom krig, och att han skulle gå i spetsen för den hebréiska hären, till att bekriga Egyptens arméer och lossa förtryckets ok från sina bröders halsar. Med detta för ögonen, aktade Mose sig för att låta sin tillgivenhet för sin adoptivmor och Farao växa sig så stark, att den skulle hämma honom i hans verk för Gud. rätt

(109)Herren bevarade Mose från att bli skadad av omgivningens fördärvliga inflytande. Sanningens grundsatser, som han i ungdomen ärvde från sina gudfruktiga föräldrar, hade han aldrig glömt. Och då han hade som mest användning av skydd mot hovlivets fördärvbringande inflytande, bar ungdomens läxor frukt. Han hade gudsfruktan som ledstjärna. Och så stark var hans kärlek till bröderna, och så stor var hans aktning för den hebréiska tron, att han inte ville dölja sin härkomst för äran, att bli arvinge inom kungafamiljen. rätt

(109)Då Mose var fyrtio år gammal, gick han ”ut till sina bröder och såg på deras slavarbete. Han fick se en egyptier som slog en hebreisk man, en av hans bröder. Då vände han sig åt alla håll, och när han såg att det inte fanns någon annan människa där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden. Nästa dag gick han ut igen och fick då se två hebreiska män i slagsmål. Då sade han till den som gjorde orätt: ’Skall du slå din landsman?’ Han svarade: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern?’ Mose blev förskräckt och tänkte: ’Då har saken i alla fall blivit känd.’ Farao fick också höra om detta och ville döda Mose. Men han flydde undan Farao och bosatte sig i Midjans land.” Herren styrde hans steg, och han fann ett hem hos Jetro, en tillbedjare av Gud. Denne var både fåraherde och präst i Midjans land. Döttrarna skötte om hjordarna. Men snart nog sattes Mose, att ansvara för hjordarna. Mose gifte sig med Jetros dotter och stannade i Midjan under fyrtio år. rätt

(110)Mose överilade sig, då han slog ihjäl egyptiern. Han trodde, att Israels folk insåg, att Guds särskilda försyn hade rest upp honom till deras befriare. Men Gud hade inte tänkt Sig, att befria Israels barn genom krig, såsom Mose menade; utan genom Sin egen mäktiga kraft, så att äran skulle tillskrivas Honom allena. Gud underkände Mose handling, att slå ihjäl egyptiern, för att utverka Hans avsikt. I Sitt förutseende placerade Han Mose i den egyptiska kungafamiljen, där han erhöll en grundlig utbildning; och likväl var han inte redo för, att av Gud anförtros det stora verk, som Han hade rest upp honom till att uträtta. Mose kunde inte genast lämna hovet och de förmåner han fick som kungens barnbarn, till att utföra Guds bestämda verk. Han måste få tid till, att samla erfarenhet och utbildning i motgångens och armodets skola. Då Mose levde tillbakadraget, sände Herren Sina änglar, för att instruera honom noggrant om framtiden. Här lärde han sig självbehärskningens och ödmjukhetens läxa mera fullständigt. Han tog hand om Jetros hjordar; och medan han utförde sina enkla uppgifter som herde, beredde Gud honom för, att bli andlig herde för Herrens får, som var Hans folk Israel. rätt

(110)Då Mose förde hjorden ut i ödemarken, och kom till Guds berg Horeb, ”uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Herren sade: ’Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner till deras lidande. Därför har jag stigit ner för att rädda dem undan egyptierna och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung, . . . . Och se, ropet från Israels barn har kommit upp till mig, och jag har också sett hur egyptierna förtrycker dem. Gå nu! Jag skall sända dig till farao, och du skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten.’” rätt

(111)Den tidpunkt var nu inne, då Gud ville, att Mose skulle byta ut herdestaven mot Guds stav, som Han skulle göra kraftfull till att utföra tecken och under, för att befria Herrens folk ur förtrycket, och bevara dem mot fiendens förföljelse. rätt

(111)Mose gick med på, att utföra uppdraget. Han besökte sin svärfar, och säkrade hans samtycke till, att han skulle återvända till Egypten med sin familj. Han vågade inte berätta för Jetro om sitt budskap till Farao, för att han inte skulle vägra Mose, att ta med sig sin hustru och sina barn på ett så farligt uppdrag. Herren styrkte honom, och tog bort hans fruktan, genom att säga till honom: ”’Vänd åter till Egypten, ty alla de män som stod efter ditt liv är döda.’” rätt

nästa kapitel