Spejarna och deras Redogörelse

(158)Detta kapitel bygger på Fjärde Moseboken 13, 14.
Herren befallde Mose, att sända åstad män, för att undersöka Kanaans land, som Han ville ge till Israels barn. En ledare från varje stam skulle väljas ut härtill. De avreste och efter fyrtio dagar kom de tillbaka från sin undersökning. De trädde framför inför Mose och Aron jämte hela den israelitiska församlingen, och visade för dem landets frukter. Alla enades om, att det var ett gott land, och de visade upp de rika frukterna de kommit med som bevis härför. En druvklase var så stor, att två man bar den mellan sig på en stav. De kom också med fikon och granatäpplen, som växte där i överflöd. rätt

(158)Efter det, att de hade talat om landets frodighet, yttrade sig alla, så när som på två, nedslående om landets erövring. De sade, att det bofasta folket där var väldigt starka, och att städerna var omgärdade av stora och höga murar; och, mer än så, de hade sett den store Anaks barn där. De beskrev så, hur folket var bosatt omkring Kanaan, och omöjligheten för att de någonsin skulle kunna besitta det. rätt

(158)Då folket lyssnade till underrättelsen, reagerade de med bittra förebråelser och gråt. De väntade inte, och reflekterade samt betänkte, att Gud, som hade fört dem så här långt, förvisso skulle ge dem landet. Nej, de överlät sig strax åt modlöshet. De begränsade den Helige Gudens makt, och litade inte på Honom, som dittills hade lett dem. De förebrådde Mose, och sade knorrande sinsemellan: Det är ute med allt vårt hopp. Detta är det land, som vi har rest till från Egypten, för att få. rätt

(159)Kaleb och Josua försökte, att göra sig hörda; men folket var så uppeldade, att de inte kunde förmå sig till, att lyssna till dessa två män. Sedan de lugnat ned sig ett tag, försökte Kaleb att få något sagt. Han sade till folket: ”’Låt oss genast dra dit upp och inta landet. Sannerligen, vi kan göra det!’ Men de män som hade gått upp med honom sade: ’Vi kan inte dra upp mot detta folk, ty de är för starka för oss.’ Och inför Israels barn talade de illa om det land som de hade bespejat och sade: ’Det land som vi har vandrat igenom och bespejat är ett land som förtär sina inbyggare, och allt folk som vi såg där var resliga män. Vi såg också jättarna där – Anaks barn kom från jättestammen – och vi var som gräshoppor i våra egna ögon, och så var vi också i deras ögon. rätt

(159)Israel muttrar igen
’Då började hela menigheten ropa och skrika, och folket grät den natten. Alla Israels barn knotade mot Mose och Aron, och hela menigheten sade till dem: ’Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen! Varför leder Herren oss in i detta land, där vi måste falla för svärd och där våra hustrur och barn skall bli fiendens byte? Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?’ Och de sade till varandra: ’Vi väljer en anförare och vänder tillbaka till Egypten.’ Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför hela den samlade menigheten av Israels barn.” rätt

(160)Israeliterna gav sig inte endast hän åt, att beklaga sig för Mose, utan anklagade självaste Gud för, att ha handlat bedrägligt mot dem, genom att lova dem ett land, som de ej kunde inta. Deras upproriskhet flammade så häftigt, att de glömde att den Allsmäktiges starka arm hade fört dem ut ur Egyptens land, och därvid hade lett dem genom en räcka mirakel. I stället beslutade de sig för, att välja en anförare, som skulle leda dem åter till Egypten, där de hade varit slavar, och hade lidit så mycket förtret. De utpekade faktiskt en ledare, och struntade därvidlag i Mose, sin tålmodige och lidande ledare; och de knorrade bittert mot Gud. rätt

(160)Mose och Aron föll på sina ansikten inför Herren i hela menighetsförsamlingens närvaro, för att anropa Gud om Hans barmhärtighet mot detta upproriska folk. Men deras ångest och sorg var för stor för ord. De förblev på sina ansikten i fullkomlig tystnad. Kaleb och Josua rev sönder sina kläder, som uttryck för den största sorg, ”och sade till hela Israels menighet: ’Det land som vi har vandrat igenom och bespejat är ett mycket, mycket gott land. Om Herren har behag till oss, skall han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung. Men var inte upproriska mot Herren och frukta inte för folket i landet, för de skall bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men Herren är med oss. Frukta inte för dem.’” rätt

(160) ”Deras beskydd har vikit ifrån dem”. Det var för att kananéerna hade fyllt sina synders mått, som Gud hade dragit bort Sitt skydd ifrån dem. Ändå kände de sig fullständigt säkra, och var helt oförberedda på strid. Genom förbundet med Gud är landet vårt. I stället för, att dessa ord skulle inverka på folket, ökade de deras hårdnackade upproriskhet. De blev rasande, och ropade högt och vredgat, att Kaleb och Josua skulle stenas. Det skulle också ha skett, om inte Herren hade gått emellan med en tydlig demonstration av Sin fruktansvärda härlighet i församlingens uppenbarelsetält, inför Israels barn. rätt

(161)Moses framgångsrika Vädjan
Mose gick då in i uppenbarelsetältet, för att tala med Gud. ”Och Herren sade till Mose: ’Hur länge skall detta folk förakta mig? Och hur länge skall de vägra tro på mig trots alla de tecken jag har gjort ibland dem? Jag skall slå dem med pest och utrota dem, men dig vill jag göra till ett folk som är större och mäktigare än detta.’ Mose sade till Herren: ’Egyptierna har ju hört att du med din kraft har fört detta folk ut från dem hit upp, och de har talat om det för dem som bor här i landet. De har hört att du, Herre, är mitt ibland detta folk, att du, Herre, visar dig ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem och att du går framför dem i en molnstod om dagen och i en eldstod om natten. Om du dödar detta folk, alla på en gång, skall folken som hört talas om dig säga: ’Därför att Herren inte förmådde föra detta folk in i det land som han med ed hade lovat dem, har han slaktat dem i öknen.’” rätt

(161)Mose avvisade på nytt, att Israel skulle utrotas och han själv göras till ett mäktigare folk, än de. Denne gynnade Guds tjänare visade sin kärlek till Israel, liksom sin nitiskhet för sin Skapares härlighet och sitt folks ära: Så som Du har tillgivit detta folk ifrån tiden i Egypten till nu, så som Du har varit långmodig och barmhärtig hittills mot detta otacksamma folk, oavsett hur ovärdiga de än måtte vara, är Din barmhärtighet densamma. Han bad: Vill Du därför inte skona dem denna gång, och ge dem ytterligare ett exempel på gudomligt tålamod, förutom dem Du redan har gett dem? rätt

(162)Åter till Ödemarken
Herren bad hebréerna, att gå tillbaka och ge sig ut i ödemarken längs vägen till Röda Havet. De var helt nära det goda landet; men på grund av sitt onda uppror, miste de rätten till Guds beskydd. Hade de tagit emot underrättelsen från Kaleb och Josua, och genast gett sig i väg, skulle Gud ha skänkt dem Kanaans land. Men de trodde inte, och visade sådan oförskämdhet mot Gud, att de själva drog över sig domen, att de aldrig skulle få träda in i det utlovade landet. Det var av medlidande och barmhärtighet, som Gud sände dem åter till Röda Havet, ty amalekiterna och kananéerna hörde, medan de dröjde och knorrade, talas om spejarna, och förberedde sig på krig mot Israels barn. rätt

(163) ”Herren talade till Mose och Aron. Han sade: ’Hur länge skall denna onda menighet knota mot mig? Jag har hört hur Israels barn ständigt knotar mot mig.” Herren sade till Mose och Aron, att de skulle meddela folket, att Han skulle uppfylla deras önskan. De hade yttrat: ”’Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen!” Nu skulle Gud ta dem på orden. Han sade åt Sina tjänare, att de skulle säga till dem, att deras döda kroppar skulle falla i ödemarken. Det gällde dem, som var tjugo år och äldre, på grund av deras uppror och muttrande mot Herren. Blott Kaleb och Josua skulle släppas in i Kanaans land. ”Men era barn, som ni sade skulle bli fiendens byte, dem skall jag föra in där, och de skall lära känna det land som ni har förkastat.” rätt

(163)Herren tillkännagav, att hebréernas barn skulle ströva omkring i ödemarken i fyrtio år, räknat från tidpunkten, då de lämnade Egypten, på grund av föräldrarnas uppror, tills föräldrarna var döda. Därigenom skulle de bära och lida följderna av sin synd i fyrtio år, enligt antalet dagar de bespejat landet, en dag för varje år. ”Ni skall då få erfara att jag har tagit min hand ifrån er.” Vers 34. De borde ha erkänt fullt ut, att detta var straffet för deras avgudadyrkan och upproriska knorrande. Detta hade nämligen kommit Herren att ångra Sin avsikt gällande dem. Kaleb och Josua utlovades sin lön framför hela Israels här, eftersom sistnämnda hade förverkat alla Guds belöningar och beskydd. rätt

nästa kapitel