Trofasthet mot Gud trots Förföljelse

(254)Detta kapitel bygger på Apostlagärningarna 5:12-42.
Apostlarna fortsatte sitt nådaverk med, att hela de lidande och ropa ut en korsfäst och upprest Frälsare, med stor kraft. Åtskilliga blev fortlöpande sällade till församlingen genom dopet, men ingen vågade att ansluta sig till dem, som inte var förenad med de troende i Kristus i sinne och hjärta. Stora skaror flockades till Jerusalem, och tog med sig sina sjuka, och dem, som var besatta av onda andar. Många lidande lades på gatorna, då Petrus och Johannes gick förbi, så att deras skuggor kunde falla på och bota dem. Kraften från den uppståndne Frälsaren hade verkligen fallit på apostlarna, och de utverkade tecken och mirakel, som dagligen ökade de troendes antal. rätt

(254)Dessa ting gav prästerna och rådsherrarna våldsamma huvudbryn, i synnerhet gällde detta sadducéerna. De såg, att om apostlarna tilläts att förkunna en uppstånden Frälsare, och göra underverk i Hans namn, skulle deras lära om ingen uppståndelse ur döden förkastas av alla, och deras sekt skulle raskt försvinna. Fariséerna såg, att inriktningen på deras förkunnelse skulle underminera de judiska ceremonierna, och att offersystemet skulle förlora sin verkan. Deras tidigare ansträngningar, för att undertrycka dessa förkunnare, hade varit förgäves; men de kände sig nu mera fast beslutna om, att krossa denna upphetsning. rätt

(255)Befriad av en Ängel
Apostlarna blev därför gripna och satta i fängelse, varpå Stora Rådet sammankallades, för att pröva deras ärende. Ett stort antal lärde män, förutom rådet, kallades samman, och de överlade sinsemellan om, vad som borde göras åt dessa fridstörare. ”Men en Herrens ängel öppnade på natten fängelsets portar och förde ut dem och sade: ’Gå och ställ er i templet och förkunna för folket allt som hör till detta liv.’ När de hörde det, gick de tidigt på morgonen till templet och undervisade.” rätt

(255)Då apostlarna visade sig ibland de troende, och berättade om, hur ängeln hade lett dem raka vägen mellan soldaterna stående på post i fängelset, och bett dem om, att återuppta det arbete, som hade avbrutits av prästerna och rådsherrarna, blev bröderna fyllda med glädje och förvåning. rätt

(255)Prästerna och rådsherrarna beslutade, att utmåla dem som upprorsmakare, och anklaga dem för att ha dödat Ananias och Safira (Apostlagärningarna 5:1-11), samt för att genom sammansvärjning beröva prästerna deras myndighet och äventyra deras liv. De litade på, att folkhopen skulle bli upprörd och ta saken i egna händer, och behandla dem så, som de hade behandlat Jesus. De var på det klara med, att många som inte godtog Kristi lära, var trötta på de judiska myndigheternas egenmäktiga styre, och ivrade efter en avgjord förändring. Om dessa personer intresserade sig för och omfattade apostlarnas tro samt erkände Jesus som Messias, fruktade de för, att hela folkets vrede skulle vändas emot prästerna, som skulle göras ansvariga för mordet på Kristus. De beslutade, att vidta stränga, förebyggande åtgärder, för att hindra detta. Till sist sände de bud efter de förmodade fångarna, som måtte ställas inför dem. Stor var deras förvåning, då det meddelades dem, att portarna var säkert reglade, och vakten stod framför dem, men att fångarna ingenstans stod att finna. rätt

(256)Snart kom denna underrättelse: ”’Männen som ni satte i fängelse är i templet och står där och undervisar folket.’” Trots att apostlarna mirakulöst befriats ur fängelset, gick de inte fria från förhör och straff. Kristus hade sagt till dem: ”Var på er vakt! Man skall utlämna er åt domstolar.” Gud hade gett dem ett tecken på Sin omsorg, och en försäkran om Sin närhet, genom att sända en ängel till dem; nu var det deras tur, att lida för den Kristi sak, som de förkunnade. Folk var så påverkade av det de hade sett och hört, att prästerna och rådsherrarna insåg, att det skulle vara omöjligt att hetsa dem mot apostlarna. rätt

(256)Rättegång Nummer två
”Ledaren för tempelvakten gick då tillsammans med tjänarna och förde bort dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda för att bli stenade av folket. När de nu fördes bort, ställdes de inför Stora rådet, och översteprästen förhörde dem och sade: ’Förbjöd vi er inte strängt att undervisa i det namnet? Och nu har ni fyllt Jerusalem med er lära och vill att den mannens blod skall komma över oss.’” De var inte lika villiga, att bära skammen av mordet på Jesus, som då de hävde upp stämman med den urartade folkhopen: ”’Hans blod må komma över oss och över våra barn.’” rätt

(256)Jämte de andra apostlarna använde Petrus sig av det försvarsargument, som följts vid hans tidigare rättegångar: ”Då svarade Petrus och apostlarna: ’Man måste lyda Gud mer än människor.” Det var ängeln Gud hade sänt, som befriade dem ur fängelset, och som befallde dem att undervisa i templet. Då de följde hans anvisningar, åtlydde de det gudomliga budet, vilket de måste fortsätta att göra, oavsett vad det kostade dem själva. Petrus fortsatte: ”Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande, som Gud har gett åt dem som lyder honom.’” rätt

(257)Inspirationens Ande var över apostlarna, och de anklagade blev till åklagare, som anklagade prästerna och rådsherrarna, vilka utgjorde rådet, för att vara Kristi mördare. Judarna blev så upphetsade över detta, att de beslutade, utan ytterligare rannsakning, och utan bemyndigande från de romerska befälhavarna, att ta lagen i egna händer, och döma fångarna till döden. Då de redan hade skulden till Kristi blod på sig, var de nu ack så ivriga efter, att också väta händerna i apostlarnas blod. Men där var en lärd, högt uppsatt man, vars klara förstånd insåg, att detta våldsamma steg skulle få fatala följder. Gud reste upp en man i deras eget råd, till att dämpa prästernas och rådsmännens raseri. rätt

(257)Gamaliel, den ledande farisén och lagläraren, en man med stor ryktbarhet, var en väldigt försiktig person, som talade till förmån för fångarna, och anmodade att de skulle föras ut. Så talade han högst eftersinnande och lugnande: ”’Israeliter, tänk er för, vad ni är på väg att göra med dessa män. För en tid sedan uppträdde Teudas och gav sig ut för att vara något, och omkring fyra hundra män slöt sig till honom. Men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och det blev ingenting av det hela. Efter honom, vid tiden för skattskrivningen, uppträdde Judas från Galileen. Han fick folk att göra uppror och följa honom. Men också han omkom, och alla som trodde på honom skingrades. Och nu säger jag er: Håll er borta från dessa män och låt dem gå. Ty om detta skulle vara ett påhitt eller ett verk av människor, kommer det att rinna ut i sanden. Men om det är av Gud, kan ni inte slå ner dem. Kanske visar det sig att ni strider mot Gud.’” rätt

(258)Prästerna kunde inte undgå, att se det förnuftiga i hans synpunkter; de måste bli eniga med honom, och släppte högst motvilligt fångarna loss, efter att ha slagit dem med stavar, och förmanat dem om och om igen, att inte förkunna i Jesu namn, eljest skulle de få plikta med livet för sin frimodighet. ”Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada över att de hade ansetts värdiga att lida smälek för Namnets skull. Varje dag undervisade de i templet och hemma i husen och predikade det glada budskapet att Jesus är Messias.” rätt

(258)Alltså hamnade apostlarnas förföljare i bryderi, då de insåg sin bristfälliga förmåga till, att omstörta dessa vittnen för Kristus, som hade tro och mod till, att vända sin skam till ära, och sin smärta till glädje för sin Mästares sak, som hade uthärdat förödmjukelse och pina för dem. Således fortsatte dessa modiga lärjungar, att undervisa offentligt, och i det fördolda i privata hem, på de boendes anmodan, eftersom dessa inte öppet tordes bekänna sin tro, av fruktan för judarna. rätt

nästa kapitel