Stefanus’ Död

(262)Detta kapitel bygger på Apostlagärningarna 6:8 till 7:60.
Stefanus var strängt aktiv i Guds sak, och tillkännagav frimodigt sin tro. ”Då uppträdde några från den synagoga som kallades ”De frigivnas”, folk från Cyrene och Alexandria, Cilicien och Asien och började diskutera med Stefanus. Men de kunde inte stå emot den vishet och den Ande som här talade.” Dessa studenter från de stora rabbinernas skolor menade sig kunna nå fullständig seger över Stefanus i en offentlig diskussion, på grund av hans förmodade okunskap. Men han talade inte bara med den Helige Andes kraft, utan det var tydligt för hela den stora församlingen, att han också studerade profetiorna, och var lärd i allt, som hörde till lagen. Han försvarade skickligt de sanningar, som han hävdade, och vann fullständigt över sina motståndare. rätt

(262)De präster och rådsherrar, som bevittnade denna krafts förunderliga yttrande i Stefanus’ gärning, fylldes med bittert hat. I stället för att ge efter för hans bevisföring, beslutade de sig för, att tysta hans röst, genom att döda honom. rätt

(262)De anhöll därför Stefanus och förde honom inför Stora Rådet för rättegång. rätt

(262)Lärda judar från omgivande länder kallades samman, för att motbevisa den anklagades resonemang. Saulus, som hade utmärkt sig som nitisk motståndare till Kristi lära, och som förföljare av samtliga Hans anhängare, var också på plats. Denne lärde man var en av de ledande mot Stefanus. Hans vältalighet vägde tungt och han ägde rabbinernas tänkande, till att argumentera för deras sak, och överbevisa folk om, att Stefanus förkunnade en bedräglig och farlig lära. rätt

(263)Men Saulus mötte i Stefanus en, som var lika utbildad som han själv, och en med full insikt i Guds syfte med, att sprida evangeliet till andra folk. Han trodde på Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, och var fullt medveten om judarnas förmåner; men hans tro var oinskränkt, och han visste att tidpunkten var kommen, då de sanna troende inte bara skulle tillbe i tempel gjorda med händer; utan i hela världen skulle människor tillbe Gud i Ande och i sanning. Slöjan hade avlägsnats från Stefanus’ ögon, och han insåg omfattningen av det, som avskaffades genom Kristi död. rätt

(263)Prästerna och rådsherrarna var maktlösa inför hans entydiga och sansade visdom, som de våldsamt motsatte sig. De beslutade sig för, att statuera exempel med Stefanus, och då de således tillfredsställt sitt hämndgiriga hat, trodde de sig komma att hindra andra från att anta hans tro av fruktan. På det mest monumentala vis utsattes han för våldsamma angrepp. De lejde falska vittnen till att säga, att de hade hört honom tala hädiskt mot templet och lagen. De sade: ”Vi har hört honom säga: Jesus från Nasaret skall bryta ner denna plats och ändra på de seder som Mose har gett oss.’” rätt

(263)Då Stefanus stod ansikte mot ansikte med sina domare, för att besvara anklagelsen om hädelse, sken en helig glans över hans ansikte. ”Alla som satt i rådet fäste ögonen på honom och såg att hans ansikte var som en ängels.” Många, som såg skenet från Stefanus, skälvde och höljde sina ansikten; men hårdnackad otro och fördomar vek inte för det. rätt

(264)Stefanus’ Försvarstal
Stefanus tillfrågades om sanningshalten hos den mot honom riktade anklagelsen, och inledde sitt försvar med klar och högljudd stämma, som ringde genom rättssalen. Han fortsatte med, att förtälja Guds utvalda folks historia i ordalag, som trollband församlingen. Han visade ingående kunskap om judarnas hushållning, och den andliga uttolkning, som nu gjorts entydig genom Kristus. Han började med Abraham, och gick igenom deras historia från släktled till släktled, med Israels nationella uppteckningar ända till Salomo, och berörde de mest framträdande begivenheterna, för att försvara sin sak. rätt

(264)Han tydliggjorde sin egen trofasthet mot Gud och den judiska tron, samtidigt som han visade, att lagen, som de litade på skulle frälsa dem, inte var i stånd till, att bevara Israel från avgudadyrkan. Han knöt Jesus Kristus till hela den judiska historien. Han hänvisade till Salomos tempelbyggnad, liksom till både Salomos och Jesajas ord: ”Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand.” ”Himlen är min tron, och jorden är min fotpall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats, där jag kan vila? Har inte min hand gjort allt detta?” Platsen för den högsta och förnämligaste tillbedjan av Gud var i himmelen. rätt

(264)Då Stefanus nådde denna punkt, utbröt det tumult ibland åhörarna. Den åtalade läste sitt öde i ansiktena framför sig. Han förnam motståndet, som mötte hans ord, vilka talades efter den Helige Andes diktamen. Han visste, av han gav sitt sista vittnesbörd. Få, som läser detta tal från Stefanus, förstår det helt. Tillfället, tidpunkten och platsen bör kommas ihåg, för att hans ords mening klart skall framgå. rätt

(265)Då han parade ihop Jesus Kristus med profetiorna, och talade om templet, som Han gjort, rev prästen i låtsad förfäran sina kläder itu. För Stefanus var denna handling ett tillkännagivande av, att hans röst skulle tystas för alltid. Fastän han var mitt uppe i sin predikan, avslutade han plötsligt sin historielektion, och vände sig mot sina rasande domare och sade: ”Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron. Alltid står ni emot den helige Ande, ni som era fäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni förrått och mördat, ni som har fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den.’” rätt

(265)Ett Blodsvittnes Död
Vid detta blev prästerna och rådsherrarna utom sig av vrede. De var mera som vilda djur ute efter byte, än som människor. De for på Stefanus, skärande tänder. Men han lät sig inte skrämmas; han hade väntat detta. Hans ansikte var lugnt och strålade med änglars ljus. De rasande prästerna och den uppeggade mobben var han inte rädd för. ”Men uppfylld av den helige Ande såg han upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. Och han sade: ’Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.’” rätt

(265)Scenen omkring honom försvann för honom; himmelens portar stod vidöppna, och Stefanus blickade in där, och såg härligheten i Guds salar, och Kristus, som om Han precis hade stått upp från Sin tron, redo att stötta Sin tjänare, som var i färd med, att lida martyrdöden för Hans namn. Då Stefanus proklamerade den härliga scenen, som öppnade sig för honom, var det mera, än hans förföljare stod ut med. De höll för öronen, så att de inte skulle höra hans ord, och ropade högt samt rusade rasande på honom i endräkt. ”Så stenade de Stefanus, under det att han bad: ’Herre Jesus, tag emot min ande.’ Sedan föll han på knä och bad med hög röst: ’Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.’ Med de orden insomnade han.” rätt

(266)Mitt under den gruvligaste döds pinor bad denne trofaste martyr, liksom hans gudomlige Mästare, för sina mördare. De vittnen, som hade anklagat Stefanus, ålades att kasta den första stenen. Dessa personer lade ned sina kläder framför Saulus’ fötter, som hade tagit aktiv del i överläggningarna, och hade gått med på fångens död. rätt

(266)Stefanus’ martyrdom gjorde ett djupt intryck på alla, som bevittnade den. Det här var en hård prövning för menigheten, men utmynnade i Saulus’ omvändelse. Blodsvittnets tro, ståndaktighet och förhärligande kunde han inte få bort ur minnet. Guds sigill på hans ansikte, hans ord som nådde alla åhörares själar, med undantag för dem, som var förhärdade och motsatte sig ljuset, förblev i åskådarnas hågkomst, och vittnade om den sanning, som han hade basunerat ut. rätt

(266)Domen över Stefanus var olaglig; men de romerska myndigheterna hade mutats med stora penningbelopp, för att inte undersöka saken. Saulus tycktes vara genomsyrad av en vanvettig iver efter, att få Stefanus prövad och avrättad. Han verkade vara vred över sin egen dolda överbevisning om, att Stefanus blev ärad av Gud under den stund, då han blev vanärad av människor. rätt

(267)Han fortsatte med, att förfölja Guds församling, fånga dess medlemmar, gripa dem i deras bostäder, överlämna dem till prästerna och rådsherrarna att fängsla och döda. Hans iver efter, att genomföra förföljelserna, utgjorde rena skräckväldet för de kristna i Jerusalem. De romerska myndigheterna bjöd inte till nämnvärt, för att stoppa det hemska verket, utan bistod judarna i det fördolda, för att försona sig med dem, och säkra sig deras gunst. rätt

(267)Den lärde Saulus var ett mäktigt redskap i Satans händer, till att genomföra hans uppror mot Guds Son; men Den, som var mäktigare än Satan, hade valt ut Saulus till att ta martyren Stefanus’ plats, och verka samt lida för Hans namn. Saulus var en högt skattad person ibland judarna, både för sin lärdom och för sin iver efter, att förfölja de troende. Han blev inte medlem av Stora Rådet förrän efter Stefanus’ död, då han valdes in i det, som tack för sin medverkan vid den händelsen. rätt

nästa kapitel