Vägran, att gå längre

(353)Reformationen slutade inte med Luther, såsom många menar. Den skall fortsätta till tidens slut. Luther hade ett stort verk att utföra, att sprida det ljus som Gud lät lysa för honom. Men han fick inte allt det ljus som världen skulle få. Från den tiden och till nu har det hela tiden kommit nytt ljus över Bibelns undervisning, och nya sanningar har trätt fram. rätt

(353)Luther och hans medarbetare utförde ett gott arbete för Gud, men då de kom från den Katolska Kyrkan och hade trott på dess lära och framhållit dess lärosatser som de riktiga, gick det inte att vänta sig, att de skulle kunna genomskåda alla dess fel. Deras uppgift var, att bryta Roms makt och ge Bibeln till folket, men det förekom viktiga sanningar, som de inte uppdagade och allvarliga villfarelser, som de inte avslöjade. De flesta av dem fortsatte att helighålla Söndagen och andra katolska helgdagar. De uppfattade inte Söndagen som en helgdag utfärdad av Gud, utan som en dag, som godtogs av alla och att den därför användes för tillbedjan. Emellertid fanns det ibland dem vissa, som ärade det fjärde budets vilodag. Ibland reformatorerna är det några, som borde inta en ärofull plats i kyrkans historia, nämligen de, som framhöll de sanningar, som förbisetts av protestanterna, närmare bestämt de, som vidmakthöll värdet hos det fjärde budet och framhävde den bibliska vilodagen. Då Reformationen sopade undan mörkret och upplyste de kristna menigheterna, kom Sabbatens helighållande fram i ljuset i många länder. rätt

(354)De, som tog emot de stora välsignelser, som Reformationen medförde, gick inte framåt på den stig, som Luther hade följt. Det framträdde dock från tid till annan trofasta män, som framhöll den nya sanningen och avslöjade de villfarelser man så länge hade hållit fast vid, men flertalet var som judarna på Jesu tid, de var nöjda med att ha samma tro som sina föräldrar och att leva, som de gjorde. Därför blev religionen igen en formsak, den övertro och de felaktigheter, som skulle ha kastats bort, om kyrkan fortsatt hade hållit fast vid Guds Ord. I stället täcktes församlingen av mörker och på så vis dog den inspirerade anda, som Reformationen väckt, gradvis bort, tills det förelåg ett lika stort behov av en Reformation i de protestantiska kyrkorna, som det gjort i den Katolska Kyrkan på Luthers tid. Där förekom samma andliga okunskap och aktning för människors åsikter, samma världsliga anda, samma överlåtelse till mänskliga teorier, i stället för överlåtelse till Guds Ord. Stolthet och slösaktighet växte fram under religiös täckmantel. Kyrkorna blev fördärvade och jämförde sig själva med världen. De goda grundsatser, som Luther och hans medarbetare hade lidit så mycket för, försvann steg för steg. rätt

(354)Då Satan insåg, att han inte förmådde att krossa sanningen med hjälp av förföljelser, använde han sig åter av den plan, som hade medfört det stora avfallet och romarkyrkans uppkomst. Han förledde de kristna till, att sluta sig samman med dem, som älskade saker och ting i denna världen, och som därigenom visste, att de var avgudadyrkare i lika hög grad som de människor, som tillbad huggna bilder. rätt

(355)Då Bibeln nu kommit inom räckhåll för alla, kunde Satan inte längre hålla den borta från folket. Han ledde därför tusenden till, att tro på falska tolkningar och teorier, utan att de själva studerade Bibeln, för att se, om de stämde överens med denna. Satan fortsatte med, att förvrida Bibelns lärosatser, och införa mänskliga traditioner. På detta sätt vilseledde och ödelade han milliontals människor. Kyrkan stöttade och försvarade dessa traditioner, i stället för att kämpa för ”den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.” Helt ovetande om det tillstånd de befinner sig i, och den fara de hastigt närmar sig, står kyrkan och världen i dag inför ett av de allvarligaste ögonblicken i denna världs historia, en period, varunder Människosonen skall uppenbaras. rätt

nästa kapitel