| Återlösningens Historia kapitel 51. Från sida 364 | ren sida tillbaka |
(364)De församlingar, som vägrade att ta emot den förste ängelns budskap, förkastade ljuset från himmelen. Budskapet sändes i nåd, för att väcka dem, för att de skulle bli medvetna om sitt världsliga och fallna tillstånd samt göra sig redo, att möta sin Herre. rätt (364)Det var, för att skilja Kristi kyrka från världens fördärvande inflytande, som den förste ängelns budskap blev givet. Men de band, som till och med fjättrade bekännande kristna vid världen, var starkare, än himmelens lockelse. De valde, att lyssna till den världsliga visdomens stämma och vände ryggen åt sanningens hjärterannsakande budskap. rätt (364)Gud ger ljus, som skall värnas och lydas, inte avvisas och förkastas. Det ljus, som Han sänder, blir till mörker för dem, som ignorerar det. När Guds Ande upphör med, att inpränta sanningen på människors hjärtan, är det förgäves att lyssna, likaså är all förkunnelse förgäves. rätt (365)Då kyrkorna vrakade Guds råd, genom att förkasta adventbudskapet, avvisade Herren dem. Den förste ängeln följdes av en andra, som tillkännagav: ”’Fallet, fallet är det stora Babylon, som har gett alla folk att dricka av sin otukts vredesvin.’” Uppenbarelsen 14:8. Detta budskap förstod adventisterna som ett förkunnande av kyrkornas moraliska fall till följd av deras förkastande av det första budskapet. Tillkännagivandet ”Babylon är fallet” gjordes sommaren 1844, och som följd därav lämnade omkring femtio tusen dessa kyrkor. rätt (365)De, som förkunnade det första budskapet, hade inte för avsikt att orsaka, eller väntade sig, splittring inom kyrkorna, eller att nya organisationer skulle uppstå. ”Under allt mitt arbete”, sade William Miller, ”har jag aldrig önskat eller tänkt mig, att upprätta en enskild verksamhet från de befintliga trossamfundens, eller gynna ett visst på ett annats bekostnad. Jag ville hjälpa dem alla. I den tron, att alla kristna skulle glädja sig åt utsikten om Kristi återkomst, och att de, som inte delade min syn ej skulle mindre älska anhängarna av denna lära, kunde jag inte föreställa mig behovet av åtskilda möten. Hela min målsättning vilade på en önskan om, att omvända själar till Gud, göra världen medveten om den stundande domen, och mana medmänniskorna till, att bereda hjärtat, så att de kunde möta sin Gud i frid. De flesta av dem, som blev omvända under min verksamhet, hjälpte till i arbetet inom de olika kyrkorna. Då enskilda kom till mig, för att fråga om sin plikt, sade jag alltid till dem, att de skulle gå dit, där de kände sig hemma; och jag förordade aldrig ett visst trossamfund.” rätt (365)Under en tid välkomnade många av kyrkorna hans medarbetare, men eftersom de avvisade adventsanningen, beslutade de sig för, att sätta stopp för allt tal om ämnet. De, som hade accepterat läran, försattes därför i svår prövning och stort bryderi. De älskade sina församlingar, och var ovilliga, att skilja sig från dem; men då de förlöjligades och förtrycktes samt förnekades möjligheten, att tala om sitt hopp, eller att gå på möten, där Herrens ankomst förkunnades, reste många sig till sist upp och slet av sig det ok, som hade lagts på dem. rätt (366)Adventister, som såg, att kyrkorna förkastade Guds Ords vittnesbörd, kunde inte längre betrakta dessa som de, vilka utgjorde Kristi kyrka, ”sanningens pelare och grundval” {Första Timoteusbrevet 3:15}, och då budskapet ”Babylon är fallet” började att förkunnas, kände de sig rättfärdiggjorda i, att skilja sig från sina tidigare förbindelser. rätt (366)Sedan det första budskapet förkastades, inträffade en sorglig förändring inom kyrkorna. I och med, att sanningen ratades, kom det in villfarelser, och dessa har tagits emot välvilligt. Kärlek till Gud och tron på Hans Ord har kallnat. Kyrkorna har sårat Herrens Ande, och den har dragits tillbaka i stor omfattning. rätt (366)Dröjsmålets Tid (366)Deras tro stärktes påtagligt genom bruket av de Bibelverser, som talade om en tid med dröjsmål. Så tidigt som 1842 påverkade Guds Ande Charles Fitch till, att rita en profetisk tidslinje, som adventisterna allmänt betraktade som en uppfyllelse av det bud profeten Habackuk gavs: ”Skriv upp synen och rista in den på skrivtavlor, så att den lätt kan läsas.” Ingen såg emellertid den väntetid, som nämndes i samma profetia. Efter besvikelsen blev versens fulla betydelse tydlig. Således säger profeten: ”Skriv upp synen och rista in den på skrivtavlor, så att den lätt kan läsas. Ty ännu måste synen vänta på sin tid, men den skyndar mot sin fullbordan och ljuger inte. Om den dröjer, vänta på den, ty den kommer helt visst, den skall inte utebli.” Habackuk 2:2, 3. rätt (367)De väntande gladde sig åt, att Han, som känner till slutet från början, hade blickat ned genom tiden, och förutsett deras besvikelse. Därför hade Han uttalat dessa ord av hopp. Hade det inte varit för sådana delar av Skriften, som visade att de befann sig på rätt väg, skulle deras tro ha svikit i denna prövande stund. rätt (367)I liknelsen om de tio jungfrurna i Matteusevangeliet 25 illustreras adventisternas erfarenhet genom händelserna under en österländsk vigsel. ”Då skall himmelriket liknas vid tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen.” ”Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och somnade.” {Verserna 1, 5.} rätt (367)Den utbredda rörelsen under det första budskapets proklamation motsvarade, att jungfrurna gick ut, medan den förväntade tidens inträffande, besvikelsen och dröjsmålet framställdes av brudgummens försinkelse. Sedan den bestämda tidpunkten hade gått, var de sanna troende alltjämt förenade i tron på, att alltings slut var nära; men det blev snart uppenbart, att de, i viss omfattning, höll på att mista sin iver och helgelse, och höll på att glida in i det tillstånd, som betecknas i liknelsen av jungfrurnas slummer under väntetiden. rätt (368)Vid denna tidpunkt började fanatismen att visa sig. Några, som bekände nitisk tro på budskapet, förkastade Guds Ord som ofelbar vägledare, och hävdade sig vara ledda av Anden. De överlämnade sig till sina känslors, intrycks och inbillningars kontroll. Det var alltså vissa, som höll fast vid en blind och fanatisk iver. Dessa fördömde alla, som inte ville veta av deras inställning. Deras fanatiska idéer och uttryck mötte ingen förståelse från flertalet adventister; de bragte ju skam över sanningens sak. rätt (368)Förkunnelsen av det första budskapet 1843, och midnattsropet 1844, motstod fanatism och oenighet. De, som tog del i dessa allvarliga insatser, var i harmoni; deras hjärtan fylldes med inbördes kärlek, och till Jesus, som de snart väntade sig att se. Denna tro, detta saliga hopp, lyfte upp dem över varje mänskligt inflytandes kontroll och fungerade som sköld emot Satans angrepp. rätt |