Nådatidens Utgång

(402)För mig påtalades den tid, då den tredje ängelns budskap upphörde. Guds kraft vilade över Hans folk; de hade utfört sitt arbete och var beredda på den prövande tid, som väntade dem. De hade erhållit särlaregnet, eller uppfriskningen från Herrens närvaro, och det levande vittnesbördet hade getts kraft igen. Den sista, stora varningen hade ljudit överallt, och detta hade upprört och gjort jordens bebyggare rasande, som vägrade, att ta emot budskapet. rätt

(402)Jag såg änglar skynda fram och åter i himmelen. En ängel med en skrivares verktyg vid sin sida vände tillbaka från jorden och meddelade Jesus, att hans arbete var utfört, och att de heliga hade räknats och beseglats. Sedan såg jag Jesus, som tjänstgjorde framför arken med de Tio Buden, kasta ned rökelsekaret. Han lyfte händerna och sade med hög röst: ”’Det har skett.” {Uppenbarelseboken 16:17.} Och hela änglahären lade ifrån sig kronorna, då Jesus yttrade detta allvarliga tillkännagivande: ”Den orättfärdige må fortsätta att göra orätt, den orene att orena sig, den rättfärdige må fortsätta att göra vad som är rätt och den helige att helga sig.’” Uppenbarelseboken 22:11. rätt

(402)Varje fall hade avgjorts till liv eller till död. Medan Jesus tjänstgjorde i helgedomen, fälldes domen över de rättfärdiga döda, och sedan över de rättfärdiga levande. Kristus hade tagit emot Sitt rike, efter att ha fullbordat försoningen för Sitt folk och suddat ut deras synder. Antalet undersåtar i riket hade fastslagits. Lammets vigsel hade utförts. Och riket, med dess storslagenhet under hela himmelen, skänktes åt Jesus och arvingarna till frälsningen, varpå Jesus skulle regera som konungarnas Konung och herrarnas Herre. rätt

(403)Då Jesus begav Sig ut ur det allra heligaste, hörde jag klinkandet från bjällrorna på Hans klädnad; och då Han gick därifrån, täckte en mörk sky jordens invånare. Därefter fanns det ingen medlare mellan syndiga människor och en vred Gud. Så länge, som Jesus hade stått emellan Gud och skyldiga människor, hade folken hållits i schack; men då Han lämnade Sin plats mellan människor och Fadern, avlägsnades det hindrande bandet och så fick Satan full kontroll över de i allt förhärdade. rätt

(403)Det var omöjligt, att plågorna skulle kunna utgjutas, medan Jesus tjänstgjorde i helgedomen; men när Hans verk är fullbordat, och Hans medling upphör, kommer det ej att finnas något, som håller Guds vrede tillbaka, och den kommer då att bryta ut i raseri över den skyldige syndarens huvud, som har ringaktat frälsningen och hatat tillrättavisning. I denna förfärliga stund, då Jesu medlande var över, levde de heliga inför ögonen på en helig Gud utan medlare. Varje sak var avgjord, och varje juvel var räknad. Jesus dröjde Sig kvar ett ögonblick i den himmelska helgedomens yttre avdelning, och de synder, som hade bekänts under Hans vistelse i det allra heligaste, hade lagts på Satan, syndens upphovsman, som måste lida deras straff. [Anm.: Detta Satans lidande utgör inte på minsta vis en indirekt försoning. Såsom framgår av ett tidigare kapitel: ”Emedan Jesus var människans ställföreträdare och borgen, blev synden lagd på honom”. (Se sidan 225.) Men sedan de, som tar emot Kristi offer, har förlossats, är det bara rätt och riktigt, att Satan, syndens upphovsman, skall lida det slutgiltiga straffet. Som fru White har sagt på annan plats: ”När Kristi medlartjänst i helgedomen i himmelen är fullbordad, kommer Satan inför Gud, de himmelska änglarna och alla de frälsta att på samma sätt bli förklarad skyldig till allt det onda som han har fått Guds folk att begå.” Den Stora Striden, sidan 595. Sammanställarna.] rätt

(404)För sent! För sent!
Sedan såg jag Jesus lägga ifrån Sig Sin prästdräkt och iföra Sig Sin kungliga skrud. På Hans huvud var det många kronor, en krona inuti en krona. Omgiven av änglahären, lämnade Han himmelen. Plågorna föll över jordens invånare. Vissa fördömde och förbannade Gud. Andra ilade till Guds folk och bad dem om, att lära dem, hur de skulle undgå Hans straffdomar. Men de heliga hade inget att meddela dem. Den sista tåren för syndare hade fällts, den sista suckande bönen hade sänts upp, den sista bördan burits, den sista varningen getts. Nådens ljuva röst skulle inte längre bjuda in dem. Då de heliga och hela himmelen var angelägna om deras frälsning, delade de inte detta intresse. Liv och död låg framför dem. Många önskade sig livet, men ansträngde sig inte, för att vinna det. De valde inte livet, och nu fanns det inget försoningsblod att rena den skyldige med, ingen medlidsam Frälsare att be för vederbörande och ropa: ”Skona, skona syndaren litet längre.” Hela himmelen hade förenat sig med Jesus, då de hörde det skräckinjagande uttalandet: ”Det har skett. Det är fullbordat.” Frälsningsplanen hade blivit utförd, men bara ett fåtal hade dragit nytta av den. Och då nådens ljuva röst dog bort, grep fruktan och rädsla de onda. Med fruktansvärd tydlighet hörde de orden: ”För sent! För sent!” rätt

(404)De, som inte hade satt värde på Guds Ord, skyndade sig hit och dit, de vandrade från hav till hav, och från norr till öster, för att söka Herrens Ord. Ängeln sade: ”De skall inte finna det. Det råder hungersnöd i landet; inte hunger efter bröd, inte törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Vad skulle de inte ge för ett godkännande ord från Gud! Men nej, de måste hungra och törsta. Dag efter dag har de ringaktat frälsningen, satt större värde på jordiska rikedomar och jordiska nöjen, än på himmelens skatter och gillande. De har förkastat Jesus och föraktat Hans heliga. De orena måste vara orena för all framtid.” rätt

(405)Många av de onda blev ytterligt ursinniga, då de led av effekterna av plågorna. Det var en scen med ohygglig pina. Föräldrar förebrådde sina barn bittert, och barn sina föräldrar, bröder sina systrar och systrar sina bröder. Höga, gråtande rop hördes från alla håll: ”Det var Du, som avhöll mig från, att ta emot den sanning, som kunde ha skonat mig från denna fruktansvärda stund.” Folk vände sig till sina predikanter med bittert hat och klandrade dem med dessa ord: ”Ni varnade oss inte. Ni sade till oss, att hela världen skulle bli omvänd, och ropade: Frid, frid, för att dämpa all fruktan, som blivit väckt. Ni talade inte till oss om denna timme, och de, som varnade oss för detta, sade Ni var fanatiska och onda människor, som ville fördärva oss.” Men jag såg, att predikanterna inte undgick Guds vrede. Deras lidanden var tio gånger större, än deras församlingsmedlemmars var. rätt

nästa kapitel