Syndafloden

(62)Detta kapitel bygger på Första Moseboken 6; 7; 8 och 9:8-17.
Sets efterkommande kallades för Guds söner – Kains för människornas söner. Eftersom Guds söner blandade sig med människornas söner, blev de fördärvade, och genom inbördes giftermål med dem, genom sina hustrurs inflytande, miste de sin säregna, heliga karaktär och deltog med Kains söner i deras avgudadyrkan. Många gav upp sin gudsfruktan och föraktade Guds bud. Men det var några få, som levde rättfärdigt, som vördade och ärade sin Skapare. Noa och hans familj räknades till de få rättfärdiga. rätt

(62)Människans ogudaktighet var så stor och tilltog i sådan förfärlig grad, att Herren ångrade att Han hade gjort människan på jorden; ty Han såg, att människans ondska var stor på jorden, och att hennes hjärtas tankars påfund i allt var onda hela tiden. rätt

(62)Dryga ett hundra år före Syndafloden sände Herren en ängel till den gudfruktige Noa, för att underrätta honom om, att Han inte längre skulle komma att visa barmhärtighet mot det fördärvade släktet. Men Han ville inte, att de skulle vara omedvetna om Hans beslut. Han ville undervisa Noa och sända ut honom som en trofast predikant, till att varna världen om den kommande ödeläggelsen, för att världens invånare inte skulle ha något att skylla på. Noa skulle predika för folket, och tillika bereda en ark, eftersom Gud tänkte undervisa honom, till hans och hans familjs frälsning. Han skulle inte bara förkunna, utan hans exempel, under arkbygget, skulle överbevisa alla om, att han trodde, vad han predikade. rätt

(63)Noa och hans familj var inte de enda, som fruktade och lydde Gud. Men Noa var den frommaste och heligaste mannen på jorden, och var den, vars liv Gud skonade, för att utföra Hans vilja, genom att bygga arken och varna världen om dess stundande undergång. Metusela, Noas farfar, levde till det år, då vattenfloden kom; och det var andra, som trodde på Noas predikan och hjälpte honom, att bygga arken. Dessa dog dock, innan flodens vatten kom över jorden. Noa fördömde världen genom sin predikan och sitt exempel, genom att han byggde arken. rätt

(63)Gud gav alla, som önskade det, möjlighet till att ångra sina synder och vända om till Honom. Men de trodde inte på Noas predikan. De bespottade hans varningar och gjorde narr av, att han byggde ett så oerhört stort skepp på torra land. Noas ansträngningar, för att reformera sina medmänniskor, vann ringa framgång. Men i över ett hundra år fortsatte han ståndaktigt, att verka för, att människorna skulle överge synden och överlämna sig åt Gud. Varje slag på arken predikade för folket. Noa ledde verket, förkunnade och arbetade, medan folket såg på förbluffade, och betraktade honom som fanatiker. rätt

(63)Arkbygget
Gud gav Noa precisa mått för arken, och bestämde regler för, hur den skulle inrättas i varje avseende. I många hänseenden var den inte gjord som ett skepp, utan formad som ett hus. Botten liknade en båt, som kunde flyta på vattnet. Det förekom inga fönster i sidorna på arken. Den var tre våningar hög, och ljus släpptes in genom ett fönster högst upp. Dörren satt i sidan. De olika avdelningarna, formade för att ta emot alla slags djur, var så inrättade, att fönstret högst upp gav ljus åt alla. Arken var byggd av cypresser eller goferträ, som kunde bestå i många hundra år. Den var en byggnad med stor hållbarhet, vilken ingen mänsklig visdom kunnat tänka ut. Gud lade planen och Noa var Hans byggmästare. rätt

(64)Efter att Noa hade gjort allt, som stod i hans makt, för att utföra varje del av verket rätt, var det omöjligt för arken, att själv stå emot stormens våldsamhet, som Gud i Sin fruktansvärda vrede skulle släppa lös över jorden. Att fullända byggnaden, var ett långsamt verk. Varje bit timmer passades noga in, och varje fog täcktes med beck. Allt, vad människorna förmådde att göra, för att åstadkomma ett fullkomligt verk, uträttades; men därefter var det bara Gud, som kunde bevara byggnaden på de vreda, svällande böljorna med Sin mirakulösa kraft. rätt

(64)Till en början var det många, som till syntes ta emot Noas varning, men de vände sig inte fullt ut till Gud i sann syndaånger. De fick en bestämd tid på sig före floden, varunder de sattes på prov – för att visa sina rätta jag. De bestod inte provet. Det förhärskande fördärvet segrade, och de deltog så småningom med andra elaka i, att bespotta och göra narr av den gudfruktige Noa. De ville inte vända om från sina synder, utan fortsatte med att ha många hustrur och att hänge sig åt sina orena lidelser. rätt

(64)Slutet för deras prövotid närmade sig. Världens vantroende, bespottande invånare skulle få ett särskilt tecken på Guds gudomliga makt. Noa hade trofast följt den undervisning, som Gud hade gett honom. Arken hade fullbordats precis som Gud hade befallt. Noa hade samlat in en oerhörd mängd föda för människor och djur. Efter att detta hade utförts, befallde Gud den fromme Noa: ”’Gå in i arken med hela din familj. Dig har jag nämligen funnit rättfärdig inför mig i detta släkte.” rätt

(65)Djuren går in i Arken
Änglar sändes ut, för att samla in djuren, som Gud hade skapat, från öppen mark och skog. Och de följde efter, två och två, hane och hona, och av rena djur sju och sju. Djuren, från de vildsintaste till de lugnaste och harmlösaste, marscherade fredligt och allvarsmättat in i arken. Himlen syntes vara fylld av fåglar av alla de slag. De kom flygande till arken, två och två, hane och hona, och av rena fåglar sju och sju. Världen bevittnade detta med förundran – somliga i fruktan, men de hade blivit så förhärdade i uppror mot Gud, att denna märkvärdiga uppenbarelse av Guds makt endast gjorde ett tillfälligt intryck på dem. Under sju dagars tid strömmade djuren in i arken, och Noa ordnade in dem i de bås, som stod redo för dem. rätt

(65)Då det dödsdömda släktet såg solen stråla i sin glans och jorden klädd i nästan Edenskönhet, viftade de bort sin stigande fruktan med stojande lustigheter; och tycktes, med sina våldsgärningar, nedkalla Guds redan uppväckta vrede över sig. rätt

(65)Allt var nu klart, för att stänga till arken, vilket Noa inte kunde göra inifrån. Den bespottande folkmängden såg en ängel stiga ned från himmelen, klädd med blixtens glans. Han slöt till den yttre porten, och styrde därpå sin kurs upp mot himmelen igen. rätt

(65)Noas familj befann sig i sju dagar i arken, innan regnet började att falla på jorden. Under denna tid ordnade de med allt för sitt långvariga uppehåll, medan vattnen skulle dölja jorden. Dessa utgjorde bespottandets och löjets dagar för den icke troende mängden. De menade, att Noa blivit lurad, eftersom hans förutsägelse inte genast gått i uppfyllelse, sedan han stigit in i arken, och att det var omöjligt för världen, att ödeläggas genom en översvämning. Före denna tid hade det aldrig regnat på jorden. En dimma hade stigit upp från vattnet, vilken Gud lät framträda på nätterna som en dagg, vilken livade upp växterna och möjliggjorde deras tillväxt. rätt

(66)Trots den högtidliga uppenbarelsen av Guds makt, som den vantroende mängden hade beskådat – den onaturliga tilldragelsen, att djuren lämnade skog och mark och gick in i arken samt att Guds ängel, klädd i himmelsk glans, steg ned från himmelen med förfärligt majestät och stängde porten – förhärdade de sina hjärtan och fortsatte, att göra sig lustiga och att driva gyckel med dessa märkvärdiga bevis på gudomlig makt. rätt

(66)Stormen bryter lös
Men på den åttonde dagen blev skyarna mörka. Den mullrande åskan och de flammande blixtarna satte igång, att injaga skräck i människor och djur. Regnet strömmade ned från skyarna ovanför dem. Detta var något de aldrig hade sett förut, och deras hjärtan blev modlösa av fruktan. Djuren vandrade omkring i den vildaste förskräckelse, och deras skorrande stämmor tycktes klagande förkunna deras och människornas förestående öde. Stormens våldsamhet ökade, tills regnet kom från himlen som mäktiga vattenfall. Älvarna steg över sina bräddar, och vattnet strömmade ut i dalgångarna. Det stora djupets källor öppnades också. Vattenstrålar vällde upp ur jorden med obeskrivlig kraft, och slungade väldiga klippstycken tiotals meter upp i luften, vilka därefter begravdes djupt i marken. rätt

(67)Människorna såg först, hur deras händers verk ödelades. Deras praktfulla byggnader och deras vackert inrättade trädgårdar och lundar, där de hade ställt upp sina avgudar, tillintetgjordes av blixtar från himlen. Deras ruiner spreds överallt omkring. De hade upprättat altaren i lundarna, och invigt dem till sina avgudar, på vilka de offrade människor. Dessa altaren, som Gud avskydde, revs ned i Hans vrede inför deras blickar, och de nödgades att skälva för den levande Gudens makt, himmelens och jordens Skapare, och medge, att det var deras vederstyggligheter och förfärliga offer till avgudarna, som hade orsakat deras ödeläggelse. rätt

(67)Stormens våldsamhet tilltog, och jämmerropen från människorna, som hade föraktat Guds myndighet, blandade sig med elementens raseri. Träd, byggnader, klippor och jord slungades åt alla håll. Människornas och djurens förfäran övergick all beskrivning. Till och med Satan, som måste uppehålla sig ibland de rasande elementen, fruktade för sitt eget liv. Det hade varit en glädje för honom, att härska över ett så mäktigt släkte, och han ville, att de skulle leva, för att utöva sina vederstyggligheter och stegra sitt uppror mot himmelens Gud. Han uttalade förbannelser mot Gud, och beskyllde Honom för orättvisa och hemskheter. Många av människorna bespottade Gud, liksom Satan, och i fall de hade kunnat förverkliga sina upproriska avsikter, skulle de ha störtat ned Honom från rättfärdighetens tron. rätt

(67)Medan många bespottade och förbannade sin Skapare, blev andra vanvettiga av fruktan, och sträckte ut händerna mot arken, i det att de bad om, att bli insläppta. Men detta var omöjligt. Gud hade stängt dörren, den enda ingången, och låst Noa inne och de ogudaktiga ute. Herren ensam förmådde, att öppna porten. Deras fruktan och ånger kom för sent. De blev tvungna till, att erkänna existensen av en levande Gud, som var människan överlägsen, och som de hade trotsat och hånat. De åkallade Honom på allvar, men Hans öra var inte öppet för deras skrik. Några sökte i sin förtvivlan, att bryta sig in i arken, men den starka byggnaden stod emot alla deras ansträngningar. Somliga klängde sig fast vid arken, tills de spolades bort av rasande böljor, eller de tappade taget på grund av klippstycken och träd, som kastades vilt omkring. rätt

(68)De, som hade ringaktat Noas varningar och gjort narr av den gudfruktige rättfärdighetspredikanten, ångrade sin vantro för sent. Arken blev våldsamt vaggad och kastad omkring. Djuren inne i den uttryckte, med sina olika stämmor, den vildaste förfäran; men arken var utom fara för de upprörda vattnen, ibland de stridande elementen, samt ibland träd och klippor, som slungades omkring. Änglar, som var väldiga i kraft, lotsade arken och bevarade den från all skada. Arkens bevarande varje ögonblick under den hemska stormen genom fyrtio dagar och fyrtio nätter var ett mirakel av gudomlig allmakt. rätt

(68)Djuren, som var utsatta för stormen, flydde till människorna, och valde mänskliga väsens sällskap, som om de förväntade sig hjälp från dem. Somliga personer band sina barn och sig själva vid kraftfulla djur, då de visste, att dessa skulle kämpa hårdnackat för livet och bestiga de högsta punkterna, för att undgå de stigande vattnen. Stormens raseri minskade inte – vattenmassorna steg hastigare, än i början. Några band fast sig själva vid höga träd på de högsta punkterna i landet, men dessa träd rycktes upp med rötterna, fördes med våldsamhet genom luften, och såg ut att ilsket slungas ned, med stenar och jord, i de svällande, brusande böljorna. Människor och djur försökte ihärdigt, att hålla sig fast på de högsta platserna, tills alla störtades ned i de skummande vattnen, som nästan nådde de högsta punkterna på land. Till sist nådde vattnet dessa, och människor och djur omkom tillsammans i Syndaflodens vatten. rätt

(69)Noa och hans familj väntade ängsligt på, att vattnet skulle sjunka undan. Han ville gå ut på jorden igen. Han släppte ut en korp, som flög fram och tillbaka, till och från arken. Han erhöll inte den önskade informationen, och så släppte han ut en duva, men eftersom duvan inte fann någonting att vila på, återvände den till arken. Efter sju dagar sände han så ut duvan igen. Då den sågs med ett olivblad i näbben, blev det stor glädje i familjen på åtta, som så länge hade varit instängd i arken. rätt

(69)En ängel steg åter ned och öppnade dörren till arken. Noa kunde öppna överdelen, men inte få upp porten, som Gud hade stängt. Gud talade till Noa genom ängeln, som öppnade porten, och bjöd Noas familj att lämna arken och ta med sig alla levande varelser. rätt

(69)Noahs Offergåva och Guds Löfte
Noa glömde inte Gud, som så nådigt hade bevarat dem, utan reste strax upp ett altare, och tog av alla rena djur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret, varigenom han visade sig tro på Kristus, det stora offret, och sin tacksamhet mot Gud för deras fantastiska räddning. Noas offer steg upp inför Gud som en behaglig lukt. Han antog offret och välsignade Noa och hans familj. Detta innebär en lärdom för alla, som skulle komma att leva på jorden, nämligen att för varje gärning av nåd och kärlek från Gud, bör de, först och främst, bära fram uppriktig tacksägelse och träda fram i ödmjuk tillbedjan av Honom. rätt

(70)De skulle således inte ständigt leva i skräck för en ny syndaflod: ”Jag skall upprätta mitt förbund med er: Aldrig mer skall allt liv utrotas genom flodens vatten. Aldrig mer skall en flod komma och fördärva jorden.’ Och Gud sade: ’Detta är tecknet på det förbund som jag för all framtid sluter med er och med alla levande varelser hos er: Min regnbåge sätter jag i skyn, och den skall vara tecknet på förbundet mellan mig och jorden. När jag låter moln stiga upp över jorden och regnbågen syns i skyn skall jag tänka på mitt förbund, det som har slutits mellan mig och er och alla levande varelser, allt liv, och vattnet skall inte mer bli en flod som utplånar allt liv. När regnbågen syns i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden.’” rätt

(70)Vilken självnedlåtenhet av Gud! Vilket medlidande med felande människor, att sätta den sköna, mångfärgade regnbågen i skyn som ett tecken på den store Gudens pakt med människan! Denna regnbåge sattes till vittnesbörd för alla släkter om det faktum, att Gud ödelade jordens invånare genom Syndafloden för deras stora ogudaktighets skull. Det var Hans avsikt, att då barnen i efterföljande släkter såge bågen i skyn och frågade, varför denna härliga båge spände kring himlen, då skulle föräldrarna förklara för dem om den gamla världens ödeläggelse genom Syndafloden, därför att folken hade hängett sig åt all ogudaktighet, och att den Allsmäktiges händer hade böjt till bågen och satt den i skyn som ett tecken på, att Han aldrig mera skulle bringa en vattenflod över jorden. rätt

(71)Denna symbol i skyn skulle bekräfta tron hos alla och stadfästa eller fastslå deras förtröstan på Gud; ty den var ett tecken på gudomlig nåd och godhet mot människan; ja, fastän Gud drivits till, att förstöra jorden genom Syndafloden, omger Hans nåd dock ännu jorden. Gud säger, att när Han ser på bågen i skyn, skall Han minnas det eviga förbundet. Han vill inte, att vi skall förstå det här som, att Han någonsin skulle kunna glömma det. Nej, Han talar till människor med mänskliga uttryck, för att de bättre skall förstå Honom. rätt

nästa kapitel