Adventbudskapet kapitel 2. Från sida 8.     Från sida 13 i den engelska utgåva.ren sida tillbaka

Min första syn

(8)(Denna syn gavs strax efter den stora missräkningen år 1844, och publicerades första gången år 1846. Endast ett fåtal framtida händelser blev visade då. Senare syner har varit mer fullständiga. Se Tillägg, s 107.” Min första syn”.)rätt

(8)Eftersom Gud har visat mig adventfolkets vandring till den heliga staden och den rika belöning som de skall få som väntar på sin Herres återkomst från bröllopet, torde det vara min plikt att ge er en kort beskrivning av det som Gud har uppenbarat för mig. De heliga har många prövningar att gå igenom. Men våra vedermödor, som endast varar ett ögonblick, kommer att väga lätt mot den obeskrivligt stora och eviga härligheten, eftersom vi inte söker de synliga tingen. De synliga tingen är kortvariga och tillhör denna tid, medan de ting som inte syns nu är eviga.rätt

(8)Jag har försökt lämna en god redogörelse och föra med mig några få druvor från det himmelska Kanaan, för vilket många vill stena mig liksom församlingen i öknen ville stena Josua och Kaleb för den redogörelse de gav. (4 Mos 14:10). Jag försäkrar er, mina bröder och systrar i Herren, att det är ett gott land och vi är i stånd att dra dit upp och ta det i besittning.rätt

(8)Medan jag bad vid familjealtaret kom den Helige Ande över mig och det föreföll mig som om jag lyftes upp, högt över denna mörka värld. Jag vände mig om för att söka efter adventfolket i världen, men kunde inte finna det. Då sade en röst till mig: ”Titta en gång till, men litet högre upp”. Jag riktade då blicken uppåt och såg en rak, smal stig som var upplyft högt över jorden. På denna stig vandrade adventfolket fram mot staden som låg vid stigens bortre ända. Bakom dem vid stigens början fanns ett klart ljus, vilket en ängel förklarade för mig vara midnattsropet. Detta lyste upp hela stigen och gav ljus för deras fötter så att de inte skulle snubbla och falla. Om de höll blicken stadigt på Jesus var de trygga, eftersom han gick strax framför dem och ledde dem mot staden. Men några blev snart trötta och sade att det var lång väg kvar till staden och att de hade förväntat sig vara där för länge sedan. Då uppmuntrade Jesus dem genom att lyfta sin strålande härlighets högra arm. Från den kom det ljus som omstrålade adventskaran, och de ropade då: ”Äran tillhör Gud!” rätt

(8)Andra förkastade besinningslöst ljuset bakom sig och sade att det inte var Gud som hade fört dem dit där de var. (Se Tillägg, s 107. ”Beskrivning av framtida händelser”.) Då slocknade ljuset bakom dem och lämnade deras fötter i fullständigt mörker. De snubblade, förlorade riktmärket och Jesus ur sikte och föll av stigen ner i den mörka, ogudaktiga världen under dem.rätt

(8)Snart hörde vi Guds röst likt bruset från stora vattenmassor. Den kungjorde dagen och stunden för Jesu ankomst för oss. De levande heliga, de 144 000, kände igen rösten och förstod vad som sades, medan de ogudaktiga trodde att det kom från åska och jordbävning. Samtidigt som Gud meddelade tiden, utgöt han sin Helige Ande över oss. Våra ansikten började lysa och stråla av Guds härlighet, som Moses ansikte sken när han kom ner från berget Sinai. rätt

(8)Alla 144 000 var beseglade och fullkomligt förenade. På deras pannor stod skrivet: ”Gud, det nya Jerusalem” och Jesu nya namn på en underbart strålande stjärna. Vårt lyckliga, heliga tillstånd förbittrade de ogudaktiga som rusade emot oss för att utöva våld och kasta oss i fängelse. Vi räckte då, i Jesu namn, ut våra händer och de föll hjälplösa till marken. Det var då Satans synagoga förstod att det var oss som Gud hade älskat, vi som kunde två varandras fötter och hälsa bröderna med en helig kyss. Då tillbad de vid våra fötter. rätt

(8)Snart riktades våra blickar mot öster där ett litet svart moln visade sig. Det var ungefär hälften så stort som en manshand och vi visste alla att det var Människosonens tecken. I högtidlig tystnad betraktade vi molnet som kom närmare. Det växte och blev allt ljusare tills det blivit ett stort och vackert vitt moln. Den undre delen såg ut att brinna som eld. Över molnet välvde sig en regnbåge och runt omkring det fanns tiotusen änglar som sjöng den mest underbara sång. Uppe på molnet satt Människosonen. Hans hår var vitt och dess lockar vilade på hans axlar. På huvudet bar han många kronor. Hans fötter liknade eld. I den högra handen höll han en skarp lie och i den vänstra en silvertrumpet. Hans ögon var som eldslågor då han utforskade sina barn. Allas ansikten bleknade, och deras ansikten som Gud hade förkastat, mörknade. Då ropade vi alla: ”Vem skall kunna bestå? Är min klädnad fläckfri?” Änglarna slutade sjunga, och en stund rådde en tryckande tystnad, till dess att Jesus sade: ”De som har rena händer och rena hjärtan skall bestå. Min nåd är nog för er”. Detta fick våra ansikten att lysa upp och glädje fyllde varje hjärta. Änglarna slog an en högre ton och började åter igen sjunga, medan molnet alltmer närmade sig jorden.rätt

(9)Jesu silvertrumpet ljöd medan han kom närmare ned med molnet som var insvept i flammande eld. Han riktade blicken på de avsomnade heligas gravar, lyfte därefter upp sina händer, såg upp mot himmelen, och ropade: ”Vakna! Vakna! Vakna! Stå upp alla ni som sover i mullen!” Därpå följde en stor jordbävning. Gravarna öppnades och de döda stod upp, iklädda odödlighet. När de 144 000 kände igen sina vänner som döden tagit ifrån dem, ropade de: ”Äran tillhör Gud!” I samma ögonblick blev vi förvandlade och lyftes upp tillsammans med dem i luften för att möta Herren.rätt

(9)Tillsammans steg vi alla upp på molnet, och i sju dagar färdades vi uppåt tills vi kom till glashavet. Där tog Jesus fram kronorna och med sin egen högra hand satte han dem på våra huvuden. Han gav oss också harpor av guld och segerpalmer. Här på glashavet stod de 144 000 i en fullkomlig fyrkant. Några av dem hade kronor som strålade mycket starkt, andra hade kronor som lyste mindre. Några kronor verkade vara tunga av stjärnor, medan andra bara hade några få. Alla var emellertid fullkomligt nöjda med den krona som de hade fått. Alla var klädda i underbart vita mantlar som räckte från axlarna ned till fötterna. Vi var omgivna av änglar när vi gick över glashavet fram till stadens pärleport. Där lyfte Jesus upp sin mäktiga och strålande arm, tog tag i porten, svängde upp den på sina glittrande gångjärn och sade till oss: ”Ni har gjort era kläder rena i mitt blod och stått fasta i min sanning. Gå in!” Vi gick då alla in och kände oss ha full rätt att vara i staden.rätt

(9)Där inne såg vi livets träd och Guds tron. Ut ifrån tronen flöt en flod av rent vatten, och på båda sidor om floden stod livets träd. På ena sidan stod en trädstam och på den andra en annan trädstam. Båda stammarna var av rent, genomskinligt guld. Först trodde jag att jag såg två träd, men då jag såg efter en gång till upptäckte jag att de var sammanvuxna i toppen till ett träd. Livets träd växte på båda sidor om livets flod. Dess grenar böjde sig ned till platsen där vi stod, och dess frukt var härlig. Den såg ut som guld, blandat med silver.rätt

(9)Vi satte oss alla ned under trädet för att betrakta denna underbara plats. Då kom bröderna Fitch och Stockman fram till oss. (Se Tillägg, s 108. ”Bröderna Fitch och Stockman”.) De hade predikat evangelium om riket, och Gud hade lagt dem i graven för att bevara dem. De frågade nu vad vi hade upplevt medan de sovit i sina gravar. Vi försökte påminna oss våra svåraste prövningar, men i jämförelse med den obeskrivligt stora och eviga härligheten som omgav oss här, kunde vi inte ge uttryck för någon. I stället utbrast vi alla: ”Äran tillhör Gud! Himlen kostar inte för mycket!” Därefter spelade vi på våra underbara harpor och himlens salar genljöd av dess klang.rätt

(9)Med Jesus i spetsen for vi alla från staden ner till denna jord. Vi kom ned på ett stort och mäktigt berg, men berget kunde inte bära Jesus, utan gick sönder så att det bildades en stor slätt. Sedan vände vi våra blickar uppåt och såg den stora staden komma ned från himlen. Den hade tolv grundstenar och tolv portar, tre på varje sida, och en ängel fanns vid varje port. Vi ropade då alla: ”Staden, den stora staden kommer ned från himlen, från Gud!” Staden placerades på den plats där vi stod. Sedan började vi betrakta de underbara ting som fanns utanför staden. Där såg jag de vackraste hus som gav intryck att vara av silver. De vilade på fyra pelare, vilka var infattade med de allra vackraste pärlor. I dessa hus skulle de heliga bo. I varje hus fanns en hylla av guld. Jag såg många av de heliga gå in i husen, ta av sig sina strålande kronor och lägga dem på dessa hyllor. Sedan gick de ut på fälten omkring husen för att göra något med jorden - men inte på samma sätt som vi måste bearbeta jorden här. Å, nej. Ett underbart ljus sken omkring deras huvuden och de jublade och ärade Gud utan uppehåll.rätt

(10)Jag såg ett annat fält, fullt av alla slags blommor. När jag plockade dem utbrast jag: ”Dessa kommer aldrig att vissna!” Sedan såg jag en underbart vacker äng med högt gräs. Det var levande grönt och glänste som av silver och guld där det stod och vajade stolt till kung Jesus ära. Därefter kom vi in på ett fält som var fullt av alla slags djur. Där fanns lejon, lamm, leoparder och vargar, alla i fullkomlig sämja. Vi passerade genom flocken och de följde fridfullt efter oss. Så kom vi in i en skog, men den var inte som de mörka skogar vi har här. Å, nej! Den var ljus och mycket vacker. Trädens grenar vajade av och an och vi utbrast: ”Vi kommer att tryggt kunna bo i vildmarken och sova i skogen!” Vi fortsatte genom skogen, eftersom vi var på väg till Sions berg.rätt

(10)Medan vi vandrade framåt träffade vi en annan skara som också beundrade platsens härligheter. Jag lade märke till en röd kant på deras kläder. Deras kronor var strålande och deras kläder var snövita. När vi hälsade på dem frågade jag Jesus vilka de var. Han sade att de var martyrer som blivit dödade för hans skull. Med dem följde en stor skara barn som också de hade en röd kant på sina kläder.rätt

(10)Sions berg låg alldeles framför oss och på berget fanns ett underbart vackert tempel. Omkring Sions berg låg sju andra berg där det växte rosor och liljor. Jag såg de små barnen klättra eller, om de så ville, använda sina små vingar för att flyga upp till bergens toppar och plocka dessa blommor som aldrig skulle vissna. Runt omkring templet växte träd av alla slag och förskönade platsen. Där fanns buxbom, gran, tall, olivträd, myrten, granatäppelträd och fikonträd. Fikonträden dignade under tyngden av de lagom mogna fikonen - allt detta gjorde platsen oändligt härlig. Just som vi skulle gå in i det heliga templet höjde Jesus sin vackra röst och sade: ”Bara de 144 000 får gå in här”. Och vi ropade: ”Äran tillhör Gud!”rätt

(10)Detta tempel vilade på sju pelare, alla av genomskinligt guld och var infattade med de vackraste pärlor. Jag kan inte beskriva allt det underbara som jag såg där. Å, om jag ändå kunde tala Kanaans språk så jag kunde beskriva litet av härligheten i den bättre världen! Här såg jag stentavlor med namnen på de 144 000 ingraverade med bokstäver av guld. När vi hade beundrat templets skönhet gick vi ut. Jesus lämnade oss och gick till staden. Snart hörde vi åter hans vänliga stämma säga: ”Kom hit mitt folk. Ni har kommit ut ur den stora bedrövelsen och har gjort min vilja och lidit för mig. Kom in till måltiden. Jag skall fästa upp min mantel och betjäna er”. Vi ropade: ”Äran tillhör Gud!” och gick in i staden. Där såg jag ett bord av rent silver. Det var många mil långt, men ändå kunde vi se hela bordet. Jag såg frukten från livets träd, manna, mandel, fikon, granatäpplen, vindruvor och många andra slags frukter. Jag bad Jesus om lov att få äta av frukten. Han sade: ”Inte ännu. De som äter av frukten i detta land återvänder sedan aldrig till jorden. Förblir du trogen skall du snart både få äta av frukten på livets träd och dricka av vattnet ur livets källa”. Han fortsatte: ”Du måste vända tillbaka till jorden och berätta för andra vad jag har uppenbarat för dig”. Sedan förde en ängel mig varsamt tillbaka till denna mörka värld. Ibland känns det som om jag inte skulle kunna stanna här längre. Allting på jorden verkar så dystert. Jag känner mig mycket ensam här, eftersom jag har sett ett bättre land. Ack, om jag hade vingar som en duva, så skulle jag flyga bort och finna ro.rätt

nästa kapitel