Adventbudskapet kapitel 23. Från sida 39.     Från sida 78 i den engelska utgåva.ren sida tillbaka

Ellen G Whites drömmar

(39)Jag drömde, att jag såg ett tempel som många människor strömmade in i. Endast de som sökte sin tillflykt i detta tempel skulle bli frälsta vid tidens slut. Alla som blev kvar utanför skulle gå evigt förlorade. Människomassorna som stannade utanför, och som var och en gick sina egna vägar, hånade och förlöjligade dem som gick in i templet. De sade till dem att detta sätt att bli räddad på var ett listigt bedrägeri och att det, i verkligheten, inte fanns någon fara att fly undan. De till och med grep tag i dem och försökte hindra dem från att snabbt komma innanför tempelväggarnas beskydd.rätt

(39)Av rädsla att bli förlöjligad och gjord narr av tänkte jag att det bästa var att avvakta tills folkskaran hade skingrats, eller till dess jag kunde gå in utan att de märkte det. Men i stället för att avta blev antalet bara större, och av rädsla för att komma för sent lämnade jag hastigt mitt hem och trängde mig fram genom folkskaran. I min iver att nå fram till templet varken märkte eller brydde jag mig om trängseln omkring mig. Då jag kommit in i byggnaden såg jag att templet vilade på en jättelik pelare, och bundet vid den var ett sargat och blödande lamm. Vi som var där verkade veta att detta lamm hade blivit sårat och slaget för vår skull. Alla som gick in i templet måste gå fram till lammet och bekänna sina synder.rätt

(39)Alldeles framför lammet fanns upphöjda sittplatser där det satt en grupp människor som såg mycket lyckliga ut. Himlens ljus tycktes skina på deras ansikten och de prisade Gud och sjöng tacksägelsesånger, vilka lät som änglamusik. Dessa var de människor som hade gått fram till lammet, bekänt sina synder och fått förlåtelse. Där satt de i glad förväntan på att någonting underbart skulle inträffa.rätt

(39)Trots att jag hade kommit in i byggnaden greps jag av fruktan och en känsla av skam för att jag måste ödmjuka mig inför dessa människor. Men jag kände att jag måste gå vidare, och jag gick långsamt runt pelaren för att komma fram till lammet. Då hördes en trumpetstöt, templet skakade av segerropet från de heliga som var där och ett oerhört starkt ljus lyste upp byggnaden. Sedan blev allt fullständigt mörkt. Alla de lyckliga människorna hade försvunnit tillsammans med ljuset, och jag var lämnad ensam kvar i nattens fasansfulla tystnad. rätt

(40)Jag vaknade i själsångest och kunde nästan inte övertyga mig själv om att det bara varit en dröm. Det kändes som om min dom var avgjord, och att Herrens Ande hade lämnat mig för att aldrig mer återvända. Min förtvivlan blev om möjligt ännu djupare.rätt

(40)Inte långt därefter fick jag en annan dröm. Jag tyckte mig sitta i yttersta förtvivlan med ansiktet i händerna och tänkte: Om Jesus vore på jorden så skulle jag gå till honom, kasta mig ned för hans fötter och berätta om alla mina lidanden. Han skulle inte vända sig från mig utan skulle visa förbarmande mot mig, och jag skulle alltid älska och tjäna honom. Just då öppnades en dörr och en ståtlig person med vackra ansiktsdrag kom in. Han såg med medlidande på mig och sade: ”Vill du se Jesus? Han är här och du kan träffa honom om du vill. Ta allt vad du äger och följ med mig”.rätt

(40)Med obeskrivlig glädje hörde jag detta och samlade glatt ihop alla mina små ägodelar, varenda uppskattad prydnad, och följde med min vägvisare. Han förde mig till en brant och till synes bräcklig trappa. Då jag började gå upp för trappan uppmanade han mig att hålla blicken fäst uppåt, så att jag inte skulle bli yr och falla ned. Många andra som var på väg upp för den branta trappan föll ned innan de nått ända upp till det översta trappsteget.rätt

(40)Till slut stod vi på det översta trappsteget och där befann vi oss framför en dörr. Här uppmanade mig min vägvisare att lämna allt jag hade burit med mig. Med glädje lade jag det ifrån mig. Sedan öppnade han dörren och bad mig stiga in. Strax därefter stod jag framför Jesus. Det gick inte att ta miste på detta underbara ansikte. En sådan utstrålning av godhet och majestät kunde inte tillhöra någon annan. Då hans blick vilade på mig visste jag genast att han kände till varje omständighet i mitt liv, och alla mina innersta tankar och känslor.rätt

(40)Jag försökte skydda mig för hans blick, eftersom jag kände att jag inte kunde uthärda hans utforskande ögon. Men han log och kom fram och lade händerna på mitt huvud, och sade: ”Var inte rädd”. Ljudet av hans mjuka stämma kom mitt hjärta att känna en lycka som jag aldrig tidigare hade erfarit. Jag var alltför lycklig för att få fram ett enda ord. Överväldigad av en outsäglig lycka föll jag ned framför hans fötter. Medan jag hjälplös låg där passerade sköna och underbara scener förbi min blick, och det tycktes mig som om jag hade nått fram till himlens trygghet och frid. Så småningom återfick jag mina krafter och jag reste mig upp. Jesu kärleksfulla blick vilade fortfarande på mig och hans leende fyllde mitt hjärta med glädje. Hans närhet uppfyllde mig med helig vördnad och en obeskrivlig kärlek.rätt

(40)Min vägvisare öppnade nu dörren och vi gick båda ut. Han bad mig att åter ta upp allt det jag förut hade lämnat utanför dörren. När jag hade gjort det gav han mig en noga upprullad grön tråd, och bad mig bära den närmast hjärtat. Närhelst jag ville se Jesus så skulle jag ta fram tråden och rulla ut den i hela sin längd. Han varnade mig för att ha den hoprullad för lång tid åt gången, eftersom den då skulle trassla ihop sig och bli svår att sträcka ut. Jag placerade tråden närmast mitt hjärta och steg glatt ned för den smala trappan. Jag prisade Gud och berätta för alla som jag mötte var de kunde finna Jesus. Denna dröm gav mig hopp. Jag förstod att den gröna tråden var en symbol på tro. Det underbart enkla och okonstlade i att förtrösta på Gud höll på att gå upp för min förmörkade själ.rätt

nästa kapitel