William Millers dröm

(40)Jag drömde att Gud, med osynlig hand, sände ett konstfullt tillverkat skrin till mig. Det var omkring tio tum långt, sex tum brett och sex tum högt. Det var gjort av ebenholts och var prytt med konstnärligt infattade pärlor. Det fanns också en nyckel till skrinet. Jag tog den genast, låste upp och öppnade skrinet. Då fann jag till min stora förvåning att det var fyllt med juveler, diamanter och alla slags dyrbara ädelstenar av alla storlekar. Där fanns också pengar av guld och silver av olika valörer och värde. Allt var vackert arrangerat och allt låg på sina respektive platser i skrinet. De var placerade så att de återkastade ett sken och en härlighet som bara var jämförbar med solens. rätt

(41)Jag ansåg inte att jag hade rätt att njuta av denna underbara syn ensam, även om mitt hjärta var överförtjust av innehållets glans, skönhet och värde. Jag ställde därför skrinet på ett bord i mitten av mitt rum, och gjorde känt att alla som ville kunde komma och se den mest underbara och sköna syn som en människa någonsin skådat i sitt liv. rätt

(41)Folk började komma. Först var det bara några få, men efter hand blev det en stor skara. När de först tittade ned i skrinet förundrade de sig och brast ut i glädjerop. Men när åskådarnas antal hade tilltagit, började de ställa till oreda bland juvelerna. De tog även ut dem ur skrinet och spred dem omkring på bordet. rätt

(41)Jag började då tänka på att ägaren skulle begära tillbaka skrinet med juvelerna av mig. Om jag lät dem bli kringströdda skulle jag aldrig klara av att lägga dem tillbaka i skrinet på sina rätta platser igen. Jag kände att jag aldrig skulle kunna klara av att göra räkenskap för detta, eftersom skulden skulle bli ofantligt stor. Jag började då vädja till folket att inte röra vid juvelerna eller ta ut dem ur skrinet. Men ju mer jag bönföll desto mer spred de ut dem. Nu tycktes de även sprida ut dem i hela rummet, både på golvet och på alla möbler som stod där. rätt

(41)Sedan såg jag att de hade strött ut en otalig mängd värdelösa stenar och falska mynt bland de äkta juvelerna och mynten. Jag blev då mycket upprörd över folkets otacksamhet och dåliga uppförande. Därför tillrättavisade jag dem och förebrådde dem för detta. Men ju mer jag förebrådde dem desto mer strödde de omkring de värdelösa stenarna och falska mynten bland de värdefulla och äkta. rätt

(41)Då blev jag så upprörd att jag handgripligt började driva ut folket ur rummet. Men medan jag lyckades få ut en kom tre andra in i stället och dessa hade med sig smuts, spån, sand och allt slags skräp som spreds ut så att varenda en av de äkta juvelerna, ädelstenarna och mynten till slut var så övertäckta att de inte längre syntes. De bröt till och med sönder mitt skrin och strödde omkring delarna bland skräpet. Jag tyckte att det inte fanns en enda människa som brydde sig om min sorg och vrede. Allt kändes hopplöst och jag satte mig modlös ned och grät. rätt

(41)Medan jag satt där och grät och sörjde över min stora förlust, och den räkenskap jag hade att vänta, kom jag att tänka på Gud och bad honom allvarligt om att han skulle sända mig hjälp. rätt

(41)Omedelbart därefter öppnades dörren och en man kom in i rummet. Under tiden gick allt folket ut. Mannen hade en sopkvast i sin hand och han öppnade fönstren och började sopa ut smutsen och skräpet ur rummet. rätt

(41)Jag ropade till honom att sluta städa, eftersom många dyrbara juveler låg utspridda bland skräpet. Men han sade till mig att jag ”inte skulle vara orolig”, eftersom han skulle ”ta hand om dem”. rätt

(41)När han sopade bort smutsen och skräpet virvlade alla värdelösa stenar och falska mynt upp i luften och for ut som ett dammoln genom fönstret. Sedan fördes de bort med vinden. Jag blundade en stund medan han höll på att sopa som värst. När jag öppnade ögonen igen var allt skräp försvunnet. De dyrbara juvelerna, diamanterna, guld och silvermynten låg nu utspridda i en otrolig mängd överallt i rummet. rätt

(41)Mannen tog sedan fram ett annat skrin som han placerade på bordet. Detta skrin var mycket större och vackrare än det förra. Sedan samlade han, med välfyllda händer, ihop juvelerna, diamanterna och mynten, och lade dem i skrinet. Inte en enda blev kvarlämnad fastän några av diamanterna inte var större än spetsen på en nål. rätt

(42)Därefter kallade han på mig att ”komma och se”. rätt

(42)Jag gick fram och tittade ned i skrinet, men blev bländad av synen. De utstrålade nu en skönhet som var tio gånger starkare än förut. Jag tänkte att de antagligen hade blivit polerade av sanden då de onda människorna hade spritt dem omkring och trampat på dem bland skräpet. Men där låg de nu vackert ordnade i skrinet. Mannen som lagt dit dem hade utan svårigheter placerat varje dyrbar sten på sin rätta plats. rätt

(42)Jag ropade högt av glädje, och detta glädjerop väckte mig ur sömnen. rätt

nästa kapitel