Ordning i evangeliets verk

(48)Herren har visat mig att man har varit alltför rädd för att tillämpa församlingsordning i den evangeliska verksamheten. Ordning har därför försummats. ( Adventisterna kom från många olika kyrkor och hade från början ingen tanke på att bilda ett eget samfund. Efter 1844 rådde stor förvirring, och majoriteten var starkt emot varje organisering - de ansåg att regler var oförenliga med evangeliets fullkomliga frihet. Men vittnesbörden och Ellen White har alltid varit emot fanatism och i de instruktioner som gavs genom henne var en församlingsordning i någon form tidigt påtalad som en nödvändighet för att undvika förvirring. ) Formalism skall undvikas, men när man gör det bör man inte försumma ordning. Det är ordning i himlen. Det var ordning i församlingen när Kristus var på jorden, och efter hans himmelsfärd rådde strikt ordning bland apostlarna. rätt

(48)Nu, i dessa yttersta dagar då Gud leder sina barn till trons enhet, är behovet av ordning ännu större än tidigare. För samtidigt som Gud förenar sina barn är Satan och hans änglar än mer sysselsatta med att förhindra denna enhet och krossa den. Detta är fallet när man överilat sänder ut män på missionsfältet vilka saknar visdom och omdömesförmåga. Dessa män som kanske inte ens kan förestå sina egna hem och som inte förmår råda över och hålla ordning bland de få individer som Gud har anförtrott åt dem i sina egna hem, anser sig kapabla att ha hand om hjorden. De begår många misstag och de som inte känner vår tro får uppfattningen att alla våra missionsarbetare är likadana som dessa självutsända män. På så sätt blir Guds verk vanärat och många som saknar tro men som annars skulle vara mottagliga och ivrigt fråga om det är så här saker ligger till, vänder ryggen till sanningen på grund av detta. rätt

(48)Män som inte lever ett helgat liv, och som är olämpliga att undervisa om sanningen för vår tid, ger sig ut på missionsfältet utan att ha fått något erkännande av sin församling eller av bröderna i allmänhet. Följden av detta blir splittring och förvirring. Några av dem känner till sanningen teoretiskt och kan framhålla argumenten, men saknar andlighet, omdömesförmåga och erfarenhet. De brister på många punkter som det är nödvändigt för dem att förstå innan de kan undervisa om sanningen. Andra behärskar inte argumenten, men då några få bröder har hört dem bedja bra och gett uttryck för en och annan stimulerande förmaning, uppmanas de till att ge sig ut på missionsfältet och fylla en uppgift som Gud inte har gjort dem skickliga till, och som de saknar tillräcklig erfarenhet och omdömesförmåga för att utföra. rätt

(48)De blir upphöjda och drabbas av andligt högmod, samt handlar efter den illusionen att de är missionsarbetare. Men de känner inte sig själva. De saknar sunt omdöme och förmåga att föra ett tålmodigt resonemang, men skryter över sig själva och kommer med många påståenden som de inte kan bevisa utifrån Bibeln. Gud vet detta och därför kallar han inte sådana till förkunnare i dessa svåra tider. Bröderna borde vara försiktiga så de inte sänder ut sådana på fältet som Gud inte har kallat. rätt

(49)De män som inte är kallade av Gud är vanligen just de som är mest övertygade om att de är utvalda och att deras arbete är mycket viktigt. De åker ut på missionsfältet, men i allmänhet utövar de inte något gott inflytande. Likväl får de en viss framgång på vissa platser, och det leder dem och andra till att tro att de verkligen är kallade. Att dessa får en viss framgång är inget avgörande bevis för att de är kallade av Gud, för Guds änglar verkar nu på hans barns hjärtan för att upplysa deras förstånd om sanningen för vår tid, så att de kan ta emot den och leva. Även om dessa självutsända män således ställer sig där Gud inte har placerat dem, och utger sig för att vara lärare, så att människor tar emot sanningen när de hör dem framställa den, är det inget bevis för att Gud har kallat dem. De själar som tar emot sanningen från dessa män kommer därmed att hamna i prövningar och svårigheter då de efteråt upptäcker att Gud inte har förordnat dessa män att ingå i hans plan. Även om onda män förkunnar sanningen, kan en del ta emot den. Men det betyder inte att dessa onda förkunnare får en större ynnest hos Gud. Onda män förblir onda, och deras bestraffning kommer att utmätas i förhållande till det bedrägeri de har utövat på Guds älskade barn, och hur mycket förvirring de har fört in i församlingen. Deras synder kommer inte att överskylas, utan skall bli uppenbarade på Herrens vredes dag. rätt

(49)Dessa självutsända män är en förbannelse i Guds verk. Uppriktiga sökare ger dem sitt förtroende och litar på att de handlar på Guds uppdrag och är i överensstämmelse med församlingen. Därför tillåter sökarna dessa män förrätta de handlingar som Herren har instiftat, och när det blir dags för dem att ta ställning till sin första plikt, tillåter de sig att bli döpta av dem. När sedan ljuset kommer, vilket det gör, och de förstår att dessa män inte var vad de trodde dem vara, Guds kallade och utvalda budbärare, hamnar de i prövningar och tvivel. De tappar förtroendet för den sanning som de har tagit emot, och känner att de måste lära om allt på nytt igen. rätt

(49)Fienden plågar och oroar dem beträffande hela deras erfarenhet, och huruvida Gud har lett dem. De blir inte nöjda förrän de är omdöpta och börjar om på nytt igen. Det är mycket mer betungande för Guds budbärare att arbeta på platser där dessa män har varit och utövat sitt dåliga inflytande än det är att starta på nya missionsfält. Guds tjänare måste uppträda öppet och otvetydigt och inte skyla över felaktigheter, eftersom de befinner sig mellan de levande och de döda och kommer att få avlägga räkenskap för sin trohet, sin mission och det inflytande de har utövat på den hjord som Herren har anförtrott dem att vaka över. rätt

(49)De som har tagit emot sanningen och hamnat i sådana prövningar skulle ha fått sanningen även om dessa självutnämnda män hade hållit sig borta från dem och i stället fyllt den anspråkslösa uppgift som Gud hade ämnat för dem. Gud vakar över sina ädelstenar och han skulle ha sänt dem sina kallade och utvalda budbärare - män som skulle ha handlat med förstånd. Sanningens ljus skulle ha upplyst och uppenbarat för dessa människor deras sanna situation och de skulle ha tagit emot sanningen, förstått den och blivit tillfredsställda av dess skönhet och klarhet. Efterhand som de känt av dess mäktiga verkan, skulle de ha blivit starka och själva utövat ett heligt inflytande. rätt

(50)Åter igen fick jag se den fara som dessa kringresande män utgör, vilka inte är kallade av Gud. Även om de får en viss framgång kommer deras brister att göra sig gällande. Omdömeslösa handlingar blir begångna och på grund av bristande visdom, blir en del dyrbara själar drivna dithän där de aldrig mera kan nås. Jag såg att församlingen bör ta sitt ansvar och noga granska och vara uppmärksam på deras liv, lämplighet och allmänna inriktning, som menar sig vara lärare. Om det inte ges otvetydiga bevis på att Gud har kallat dem, och att ett ”ve” vilar över dem om de inte besvarar sitt kall, är det församlingens plikt att handla och göra det känt att dessa personer inte är erkända som församlingens lärare. Detta är det enda församlingen har att göra för att vara utan skuld i denna sak, eftersom ansvaret vilar på den. rätt

nästa kapitel