Adventbudskapet kapitel 3. Från sida 11.     Från sida 20 i den engelska utgåva.ren sida tillbaka

Den första verksamheten

(11)När synen var över verkade allting så förändrat. Någonting dystert vilade över allt jag såg. Å, hur mörk var inte denna värld för mig! Då jag fann att jag var här, grät jag och greps av hemlängtan. Jag hade sett en bättre värld och den här världen tilltalade mig inte längre. Jag berättade om synen för vår lilla grupp av troende i Portland och de trodde fullt och fast på att den var från Gud. Detta var en mäktig tid av kraft och evighetens allvar vilade över oss. Ungefär en vecka senare gav Herren mig ännu en syn. I den visade han mig de prövningar som jag måste gå igenom. Han gjorde klart för mig att jag måste berätta för andra vad han hade uppenbarat för mig, och att jag skulle få möta starkt motstånd och utstå andliga kval när jag gjorde detta. Men ängeln sade: ”Guds nåd är tillräcklig för dig. Han skall hålla dig uppe”.rätt

(11)Efter denna syn blev jag mycket bekymrad. Jag var bara sjutton år och min hälsa var mycket dålig. Jag visste att många hade fallit på grund av högmod och att om jag på något sätt blev högmodig skulle Gud lämna mig och jag skulle säkerligen gå förlorad. Jag lade fram detta inför Gud i bön och bad honom enträget att lägga bördan på någon annan. Jag förstod inte hur jag skulle kunna bära den. Jag låg länge på knä och bad, men det enda ljus jag kunde få var: ”Gör känt för andra vad jag har uppenbarat för dig”.rätt

(11)I min nästa syn bad jag Herren allvarligt att han skulle bevara mig från högmod om jag måste gå och berätta vad han hade visat mig. Han visade mig då att han hört min bön och att om det uppstod någon risk för att jag skulle bli högmodig skulle han lägga sin hand på mig och jag skulle drabbas av sjukdom. Ängeln sade: ”Förkunnar du budskapen samvetsgrant och håller ut intill änden, så skall du få äta av frukten från livets träd och dricka vatten ur livets flod”.rätt

(11)Snart spred sig överallt ett rykte att synerna var en följd av hypnos. ( Se Tillägg, s 108. ”Hypnos”.) Många adventister tvekade inte att tro detta och sprida ryktet vidare. En läkare som var en känd hypnotisör sade till mig att mina syner var hypnotiskt framkallade och att jag var en person som var lätt att hypnotisera. Han sade att också han kunde hypnotisera mig och ge mig en syn. Jag talade då om för honom att Herren hade visat mig i synen att hypnos kommer från djävulen och avgrunden, och att den snart skulle hamna där tillsammans med dem som använde sig av den. Jag tillät honom försöka hypnotisera mig om han kunde. Han försökte på olika sätt i över en halv timme, men sedan gav han upp. Genom tro på Gud kunde jag stå emot hans inflytande. Det påverkade mig inte det minsta.rätt

(11)Fick jag en syn under ett möte var det många som sade att det var överspändhet och att någon hypnotiserade mig. Jag gick då ensam ut i skogen och bad, där ingen annan än Gud kunde höra eller se mig. Ibland kunde Gud vid sådana tillfällen ge mig en syn. Det gladde mig och jag kunde berätta vad Gud hade uppenbarat för mig i min ensamhet där ingen dödlig människa kunnat påverka mig. Då var det några som påstod att det handlade om självhypnos. Å, tänkte jag, har det gått så långt att de som uppriktigt söker Gud i ensamhet, för att få del av hans löften och frälsning, skall bli beskyllda för att stå under hypnosens fördärvliga och själsförödande inflytande? Ber vi vår gode Fader i himlen om ”bröd”, för att sedan bara få en ”sten” eller en ”skorpion”? Det sårade mig och gav mig en sådan själsångest att jag var nära att förtvivla. Många ville få mig att tro att den Helige Ande inte existerade. De sade att alla erfarenheter som Guds heliga män haft bara hade varit hypnos eller förvillelser från Satan.rätt

(12)Vid den här tiden förekom en del fanatism i staten Maine. Några upphörde med allt arbete och uteslöt alla som inte godtog deras syn på detta, samt på några andra punkter som de ansåg vara religiösa plikter. Gud visade mig deras villfarelser i syner och sände mig till sina vilseledda barn för att visa dem deras misstag. Men många förkastade budskapet helt och beskyllde mig för att ha anpassat mig efter världen. Å andra sidan blev jag av dem, som bara till namnet var adventister, beskylld för att själv vara fanatisk. Jag blev falskt och av några elakt anklagad för att vara ledare för den fanatism som jag i verkligheten arbetade för att få bort. Upprepade gånger fastställdes olika tidpunkter för Herrens ankomst och dessa idéer försökte man påtvinga bröderna. Men Herren visade mig att alla dessa tidpunkter skulle gå förbi, eftersom nödens tid måste komma före Kristi ankomst. Varje fastställd tid som kom och gick förbi försvagade Guds folks tro. På grund av mitt budskap, jämförde man mig med den onde tjänaren som säger i sitt hjärta: ”Min Herre kommer icke så snart”.rätt

(12)Allt detta vilade tungt på mitt sinne och i förvirringen som rådde frestades jag ibland att tvivla på min egen erfarenhet. Under familjeandakten en morgon kom Guds kraft över mig. Jag fick då för mig att jag blivit påverkad av hypnos och motsatte mig Guds kraft. Jag blev genast slagen med stumhet och förlorade några ögonblick medvetandet för omgivningen runt mig. Jag insåg min synd i att ha tvivlat på Guds makt och förstod att jag därför hade blivit stum, men också att jag skulle få tillbaka talförmågan inom tjugofyra timmar. Ett kort hölls upp framför mig där det, med guldbokstäver, stod skrivet ett femtiotal texter med kapitel och verser ur Bibeln.(Dessa texter finns på sid 8) Då jag kommit ut ur synen gav jag tecken om att få griffeltavlan. På den skrev jag att jag var stum och vad jag hade sett, och att jag ville ha den stora Bibeln. Jag tog Bibeln och slog med lätthet upp alla de texter som jag hade sett på kortet. Jag var stum hela den dagen, men tidigt nästa morgon fylldes min själ av glädje och min tungas band löstes för att prisa Gud. Efter denna erfarenhet vågade jag inte mer tvivla på Guds kraft, eller för ett ögonblick sätta mig emot den, oavsett vad andra tänkte om mig.rätt

(12)År 1846 besökte min syster och jag Fairhaven, Massachusetts (hon brukade följa med mig på resorna vid den tiden). Där gav vi oss ut på en färd i segelbåt tillsammans med syster A och broder G, för att besöka en familj på West Island. Det hade nästan blivit kväll då vi startade färden. När vi bara hade seglat ett litet stycke slog vädret plötsligt om till storm. Det åskade och blixtrade och regnet öste ner. Det såg ut som om vi med säkerhet skulle gå förlorade om inte Gud räddade oss.rätt

(12)Jag böjde knä i båten och började ropa till Gud om räddning. Medan de upprörda vågorna sköljde över båten fick jag en syn. Jag såg att förr skulle varenda droppe i havet torka bort än att vi skulle omkomma, eftersom mitt arbete nyss hade börjat. Då jag kommit ut ur synen var all min rädsla borta och vi sjöng och prisade Gud. Vår lilla båt var för oss som ett flytande Betel. rätt

(12)Redaktören för tidskriften The Advent Herald hade sagt att mina syner var kända för ”att vara en följd av hypnos”. Men jag frågar: Hur kunde det vara fråga om hypnos vid ett tillfälle som detta? Broder G hade fullt upp med att manövrera båten. Han försökte få stopp på den genom att kasta i ankaret, men det fick inget fäste. Vår lilla farkost kastades omkring på vågorna och drev med vinden, och det var så mörkt att vi inte kunde se fören av båten från aktern. Till slut fäste ankaret och broder G ropade på hjälp. Det fanns bara två hus på ön och det visade sig att vi kommit i närheten av det ena, men inte det som vi skulle besöka. Hela familjen hade gått och lagt sig och sov utom en liten flicka som lyckligtvis hörde ropet på hjälp ute från sjön. Hennes far kom snart ut i en liten båt och hjälpte oss i land. Största delen av den natten tillbringade vi med tacksägelser och lovprisningar till Gud för hans underbara godhet mot oss.rätt

nästa kapitel