Reformationen

(104)Trots all förföljelse mot de heliga trädde det fram personer lite överallt med levande vittnesbörd om Gud. Herrens änglar utförde det arbete de hade blivit anförtrodda. De sökte på de mörkaste platser och kallade ut ur mörkret de människor, som hade ett uppriktigt hjärta. Dessa var alla insnärjda i villfarelser. Ändå kallade Gud dem, precis som han kallade Saulus, att bli utvalda verktyg till att förkunna hans sanningar och höja sina röster mot hans bekännande folks synder. Guds änglar påverkade Martin Luther, Melanchton och andra på olika platser, och väckte hos dem en törst efter Guds Ords levande vittnesbörd. Som en flodvåg hade fienden tagit sig in, och nu måste skyddsmurar byggas upp mot honom. Luther var den som var utvald att möta anstormningen och stå upp mot en fallen kyrkas raseri. Han skulle styrka de få som var trogna mot sin bekännelse. Han fruktade alltid att väcka anstöt hos Gud. Genom egna gärningar försökte han vinna Guds ynnest, men var inte nöjd förrän en stråle av ljus från himlen skingrade mörkret i hans sinne och ledde honom till att lita på Kristi blods förtjänster, i stället för de egna gärningarna. Han kunde då själv komma till Gud, inte genom påvar och biktstolar, utan enbart genom Jesus Kristus. rätt

(104)Hur dyrbart var inte detta nya och underbara ljus för Luther! Det hade som en gryning lyst upp hans förmörkade förstånd och drivit bort hans vidskepelse! Han värderade det högre än de största jordiska skatter. Guds Ord blev som nytt för honom. Allt hade förändrats. Den bok som han hade fruktat, eftersom han inte kunde se någon skönhet i den, blev nu liv för honom, evigt liv. Den blev hans glädje, hans tröst och välsignade lärare. Ingenting kunde förmå honom att sluta studera den. Han hade fruktat för döden, men när han läste Guds Ord försvann all skräck, och han beundrade Guds karaktär och älskade honom. Luther studerade Bibeln för sin egen räkning och njöt av de dyrbara skatter den innehöll. Därefter granskade han den för kyrkans räkning. Han vämjdes vid de synder han upptäckte hos dem som han hade litat på för sin frälsning. När han såg många andra inneslutna i samma mörker som han själv hade befunnit sig i, sökte han ivrigt efter tillfällen att leda dem till Guds Lamm, det enda som kan ta bort världens synd. rätt

(104)När Luther höjde sin röst mot påvekyrkans villoläror och synder, försökte han uppriktigt bryta den mörkrets kedja som fjättrade tusentals människor och fick dem att förlita sig på sina egna gärningar för frälsningen. Han längtade efter att kunna få dem att förstå Guds nåds sanna rikedomar och den underbara frälsningen, som fås genom Jesus Kristus. rätt

(105)I den Helige Andes kraft protesterade Luther starkt mot de kyrkliga ledarnas synder. Då han mötte motståndets storm från prästerna tappade han inte modet, eftersom han förlitade sig på Guds starka arm och var övertygad om seger genom honom. Då han förde striden framåt mer och mer, växte prästernas raseri mot honom ytterligare. De ville inte reformera sig, utan föredrog att fortsätta sina liv i bekvämlighet, utsvävningar och ogudaktighet, och ville också att kyrkan hölls kvar i mörker. rätt

(105)Jag såg att Luther var ivrig och brinnande, modig och oförskräckt när det gällde att bestraffa synden och framföra sanningen. Han bekymrade sig varken för ogudaktiga människor eller djävlar, eftersom han visste att den som var med honom var mäktigare än dem alla. Men i sin iver, mod och djärvhet fanns det en risk att han ibland skulle gå för långt. Därför utvalde Gud Melanchton att hjälpa Luther med reformationen. Han hade helt motsatta karaktärsegenskaper. Melanchton var tillbakadragen, försiktig, hade stort tålamod och var högt älskad av Gud. Hans omdöme och vishet var utmärkta och hans kunskaper i Bibeln var stor. Han älskade Guds verk lika mycket som Luther. Dessa två män knöts samman av Herren, så att de blev oskiljaktiga vänner. Luther var till stor hjälp för Melanchton när denne riskerade att bli för rädd och återhållsam. I gengäld var Melanchton till stor hjälp för Luther när det fanns risk för att han skulle gå fram för snabbt. Melanchtons förutseende och försiktighet avvärjde ofta svårigheter, som skulle ha drabbat verket om det enbart hade överlämnats till Luther. Å andra sidan hade verket ofta inte gått framåt om det enbart hade överlämnats till Melanchton. Jag såg Guds vishet när det gällde att utvälja dessa två män till att föra reformationens verk framåt. rätt

(105)Jag blev sedan förd tillbaka till apostlarnas tid och såg att Gud utvalde som medarbetare den ivrige, brinnande Petrus och den milde, tålmodige Johannes. Petrus var ibland häftig och då kunde den älskade lärjungen ofta lugna honom. Detta åstadkom emellertid ingen förändring hos Petrus. Men efter att han förnekat sin Herre, ångrat sin synd och omvänt sig, behövdes det bara en mild tillrättavisning från Johannes för att dämpa hans iver och nit. Kristi verk skulle ofta ha blivit lidande om det enbart hade överlämnats till Johannes. Petrus nit behövdes. Hans djärvhet och energi hjälpte dem ofta ut ur svårigheter och tystade deras fiender. Johannes hade ett vinnande sätt och vann många för Kristi sak genom sitt tålamod, sin fördragsamhet och sin djupa hängivenhet. rätt

(105)Gud reste upp män som protesterade mot de rådande synderna inom påvekyrkan och förde reformationen framåt. Satan försökte tillintetgöra dessa levande vittnen, men Herren omslöt dem med sitt beskydd. Några av dem fick för hans namns skull besegla sitt vittnesbörd med sitt blod, men det fanns andra starka män, som liknade Luther och Melanchton, och dessa kunde bäst förhärliga Gud genom att leva och avslöja påvisa prästernas, påvarnas och kungarnas synder. Dessa darrade inför Luthers och hans medarbetares förkunnelse. Genom dessa utvalda män började strålar av ljus spridas i mörkret. Många tog med glädje emot ljuset och följde det. Då ett av dessa vittnen dödades uppstod i stället två eller fler som tog hans plats. rätt

(105)Men Satan var inte nöjd, eftersom han bara kunde få makt över vittnenas kroppar. Han kunde inte få de troende att ge upp sin tro och sitt hopp. Till och med i döden jublade de över ett levande hopp om odödlighet vid de rättfärdigas uppståndelse. De ägde mer än mänsklig kraft. De vågade inte ett ögonblick slå sig till ro, utan såg till att ha den kristna rustningen på sig och var alltid beredda på kamp, inte bara mot andliga fiender, utan mot Satan själv personifierad av människor som ständigt ropade: ”Ge upp er tro, eller dö”. Dessa få kristna var starka i Gud och dyrbarare i hans ögon än en halv värld som bara till namnet var kristna och som var ynkryggar när det gällde Guds verk. När församlingen blev förföljd rådde enighet och kärlek bland dess medlemmar, och de var starka i Gud. Syndare tilläts inte förena sig med församlingen. Bara de som var villiga att försaka allt för Kristus kunde bli hans lärjungar. De fann glädje i att vara fattiga, ödmjuka och kristuslika. rätt

nästa kapitel