Den andra ängelns budskap

(112)Se Tillägg, s. 112. ”Slutet av den andra ängelns budskap”.
Då kyrkosamfunden vägrade att ta emot den första ängelns budskap, förkastade de ljuset från himlen och förlorade Guds ynnest. De litade på sig själva. Genom att sätta sig emot den första ängelns budskap intog de en position där de inte kunde se ljuset från den andra ängelns budskap. Men de som älskade Gud och blev förtryckta tog emot budskapet: ”Fallet, fallet är det stora Babylon” (Upp. 14:8), och lämnade kyrkosamfunden. rätt

(112)Nära slutet av den andra ängelns budskap såg jag ett stort ljus från himlen, som sken på Guds folk. (Se Tillägg, s. 111. ”De tre änglarnas”.) Strålarna tycktes vara lika starka som solens ljus, och jag hörde änglar ropa: ”Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom” (Matt. 25:6). rätt

(112)Detta var midnattsropet som skulle ge kraft åt den andra ängelns budskap. Änglar sändes från himlen för att väcka de missmodiga heliga och förbereda dem för det stora verk de hade framför sig. De första som tog emot budskapet var inte de mest begåvade. Änglar sändes till ödmjuka, gudfruktiga bekännare och uppmanade dem att ropa: ”Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom”. rätt

(113)De som blev anförtrodda att ropa ut detta budskap började snabbt, och i den Helige Andes kraft, att förkunna det och väckte de bröder som hade tappat modet. Detta verk var inte grundat på mänsklig visdom och lärdom, utan på Guds kraft, och de heliga som hörde ropet kunde inte motstå det. De som var mest andligt sinnade tog emot budskapet först, och de som förut hade varit de ledande i verket tog emot det sist, och hjälpte till att förkunna budskapet med hög röst: "Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom”. rätt

(113)Ljuset om den andra ängelns budskap spreds överallt i landet, och ropet grep tusentals människors hjärtan. Budskapet spreds från stad till stad och från by till by, tills Guds väntande folk var helt väckta. Många kyrkosamfund tillät emellertid inte att budskapet blev predikat i deras kyrkor. I många kyrkosamfund fick man inte tillåtelse att förkunna budskapet. Därför lämnade en stor skara av dem som hade det levande vittnesbördet dessa fallna samfund. Ett mäktigt verk utfördes genom midnattsropet. Budskapet prövade hjärtat och ledde de troende till att söka en egen, levande erfarenhet. De visste att de inte kunde sätta sin tillit till andras erfarenhet. rätt

(113)De heliga väntade otåligt på sin Herre under fasta, vaksamhet och nästan oavbruten bön. Till och med en del syndare såg fram emot denna händelse, men med stor bävan. Men det stora flertalet gav uttryck för Satans anda och motsatte sig budskapet. Överallt hånade och förlöjligade de dem som förkunnade budskapet genom att säga: ”Om den dagen eller stunden vet ingen något”. Onda änglar ledde dem att förhärda sina hjärtan och att förkasta varje ljusstråle från himlen, så att de skulle fastna i Satans snara. Många som bekände sig vänta på Kristi återkomst hade ingen del i verket att sprida budskapet. Guds härlighet, som de hade bevittnat, de väntandes ödmjukhet och djupa hängivenhet och den överväldigade tyngden av bevis fick dem att bekänna sig till sanningen. Men de hade inte blivit omvända och var inte redo för sin Herres ankomst. rätt

(113)Allvarlig och uppriktig bön gjorde sig gällande överallt bland de troende, och ett heligt allvar vilade över dem. Änglar betraktade med djupaste intresse verkan av budskapet. Änglarna drog bort dem som tog emot budskapet från jordiska ting, och gav dem rika tillskott från frälsningens källa. Gud erkände dem som sitt folk, och Jesus såg på dem med välbehag, eftersom de återspeglade hans bild. De hade offrat allt och helt överlåtit sig åt Gud, och förväntade sig nu att bli förvandlade till odödlighet. Men de skulle än en gång få gå igenom en sorglig missräkning. Den tidpunkt de såg fram emot, när de förväntade sig att bli räddade, gick förbi. De var ännu kvar på jorden, och förbannelsens verkningar tycktes aldrig ha varit mer kännbara än nu. Deras längtan hade stått till himlen. I ljuv förväntan hade de smakat den eviga frälsningen, men deras förhoppningar blev inte förverkligade. rätt

(113)Den fruktan som hade gripit många människor försvann inte på en gång. De jublade inte omedelbart över de missräknade. Men när inga synliga tecken på Guds vrede visade sig, försvann deras rädsla, och de började förlöjliga och håna Guds folk. Guds folk blev åter igen satta på prov. Världen förebrådde, hånade och gjorde narr av dem. Dessa som utan minsta tvivel hade trott att Jesus redan skulle ha kommit för att väcka upp de döda och förvandla de levande heliga, ta emot riket och äga det för evigt, kände sig som lärjungarna vid Kristi grav: " De har tagit bort min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom " (Joh. 20:13). rätt

nästa kapitel