| Adventbudskapet kapitel 75. Från sida 141. Från sida 295 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(141)Sidan: Min första syn. Det som presenteras i detta kapitel publicerades första gången av redaktören för Day-Star den 24 jan 1846, som "A Letter from Sister Harmon", daterat "Portland Maine Dec 20 1845". Det publicerades åter igen 1846, 1847 och 1851 under titeln, ”To the Remnant Scattered Abroad”. Den nuvarande titeln, My First Vision, fick den i 1882 års utgåva av Experience and Views. (141)Sidan 5-6: Beskrivning av framtida händelser. - Då Ellen White beskriver det som Gud uppenbarade för henne beträffande händelser i framtiden, framställer hon det ibland som om hon själv var närvarande vid dessa händelser, oavsett om de utspelades i förfluten tid, i nutid, eller i framtiden. I ett svar på frågan om hennes tillstånd vid synerna skrev hon: rätt (141)När Herrens ser att det är lämpligt att ge mig en syn, blir jag förd inför Jesus och änglar, och blir helt omedveten om de jordiska tingen runt mig... Min uppmärksamhet riktas ofta på scener som utspelar sig på jorden. Ibland förs jag långt in i framtiden och blir visad vad som skall äga rum. Sedan blev jag åter visad sådant som har hänt i det förgångna.» Spiritual Gifts, band 2, s. 292. rätt (141)Ellen White, själv sjundedagsadventist, skrev som en vilken var närvarande och såg och hörde det som skall inträffa, t. ex. i Early Writings:Snart hörde vi Guds röst, likt bruset från stora vattenmassor, kungöra för oss dagen och stunden för Jesu ankomst”. – s. 5. rätt (141)Tillsammans steg vi alla upp på molnet, och i sju dagar färdades vi uppåt tills vi kom till glashavet. Där tog Jesus fram kronorna och med sin egen högra hand satte han dem på våra huvuden”. – s. 5. rätt (141)”Vi gick då alla in och kände oss fullt berättigade att vara i staden”. ”Där inne såg vi livets träd och Guds tron”. ”Med Jesus i spetsen for vi alla från staden ner till denna jord”. - s. 5. -Just som vi skulle gå in i det heliga templet…” ”Jag kan inte beskriva allt det underbara som jag såg där”. – s. 6. rätt (141)Efter synerna kunde hon minnas mycket av vad hon hade sett, men det som skulle bevaras okänt och inte bli uppenbarat, kunde hon inte återkalla ur minnet. Som en del av det som skulle inträffa när Guds folk befrias (s. 103), hörde hon Gud tillkännage "dagen och stunden för Jesu ankomst" (se s. 4 och 11). Om detta skrev hon senare: rätt (141)”Jag har inte den ringaste kännedom om tiden som Gud uttalade. Jag hörde tiden kungöras, men har inget minne av när, efter att jag kom ut ur synen. Scener med sådant gripande och allvarligt intresse utspelades framför mig, att inget språk förmår beskriva dem. Men de var en levande verklighet för mig”. ? Ellen G White Letter 38, 1888, publicerat i Selected Messages, band 1, s. 76. rätt (141)Det faktum att hon tycks ha medverkat i vissa händelser betyder emellertid inte att hon garanteras vara med i dem när de faktiskt äger rum. rätt (142)Sidan: Bröderna Fitch och Stockman. ? I redovisningen av sin första syn nämner Ellen White ”bröderna Fitch och Stockman" som personer vilka hon träffade och talade med i det nya Jerusalem. Båda hade varit predikanter som Ellen White blivit bekant med. De hade tagit aktiv del i förkunnelsen av budskapet om Kristi ankomst, men hade avlidit kort före besvikelsen den 22 okt 1844. rätt (142)Charles Fitch var predikant hos presbyterianerna och tog emot adventbudskapet när han läste William Millers föredrag och genom sitt möte med Josia Litch. Fitch kastade sig helhjärtat in i förkunnelsen av Kristi förväntade ankomst vid slutet av de 2300 åren, och blev en framstående ledare i adventväckelsen. 1842 utarbetade han ett profetiskt diagram som användes framgångsrikt och omnämns i Erfarenheter och syner, s. 26. Fitch dog drygt en vecka före den 22 okt 1844. Hans död förorsakades av sjukdom, förvärrad av nedkylning när han förrättade tre dop en kall höstdag. (Prophetic Faith of Our Fathers, band 4, s. 533-545.) rätt (142)Levi F Stockman var en ung predikant hos metodisterna i staten Maine. 1842 började han, och omkring trettio andra metodistpredikanter, förkunna Kristi återkomst. Stockman hade sin verksamhet i Portland, Maine, när han 1843 blev sjuk och dog i tuberkulos den 25 juni 1844. Det var till denne Stockman Ellen White, som flicka, gick för att få råd när hon blivit modfälld av det som Gud sagt till henne i två drömmar. (Erfarenheter och syner, s.28 - 29 och Prophetic Faith of Our Fathers, band 4, s. 780-782.) rätt (142)Sidan: Hypnos (mesmerism). - För att rättfärdiga sin egen uppfattning antydde några världsliga personer som var fientligt inställda till Ellen Whites syner, att hennes erfarenheter framkallades genom mesmerism, vilket är ett fenomen som idag är känt under beteckningen hypnos. Hypnos är ett tillstånd som påminner om sömn, framkallad av suggestiv påverkan. Den hypnotiserade blir mottaglig och är bunden till dens vilja som leder personen in i detta tillstånd. Men då Ellen White konfronterades med en läkare som använde hypnos och han försökte hypnotisera henne, var han maktlös och misslyckades. rätt (142)Tidigt i sin erfarenhet hade Ellen White blivit varnad för hypnosens faror, och fick vid ett flertal tillfällen instruktioner om den under de följande åren. Hon varnade för de allvarliga konsekvenser som följde med varje tillämpning av att någon person får behärska en annan persons vilja. (The Ministry of Healing, s. 242-244, Medical Ministry, s. 110-112, Selected Messages, band 2, s. 349, 350, 353.) rätt (142)Sidan 11: Adventister till namnet (nominal adventists).- De som förenades för att förkunna den första och andra ängelns budskap, men förkastade den tredje ängelns budskap med sanningen om sabbaten, och ändå fortsatte att omfatta hoppet om Kristi ankomst, betecknas av Ellen White som de vilka "till namnet är adventister", eller de som "förkastar sanningen för vår tid" (s. 25), men också de "olika partierna bland dem som bekänner sig tro på Kristi ankomst" (s. 46). I vår tidiga litteratur betecknas dessa människor också som ”förstadagsadventister". rätt (142)Ett stort antal kristna gick igenom besvikelsen hösten 1844, när Kristus inte kom som de hade förväntat. Dessa adventister delades upp i flera grupper. Återstoden av dem som finns kvar idag representeras av sjundedagsadventisterna och en liten grupp som heter Advent Christian Church. rätt (142)Endast ett fåtal adventister fortsatte att hålla fast vid tron på att profetian hade uppfyllts 1844. De som gjorde det gick vidare till den tredje ängelns budskap med sjundedagssabbaten. Beträffande denna kritiska period, skrev Ellen White: rätt (143) "Hade adventisterna hållit fast vid sin tro efter besvikelsen 1844, och förenade fortsatt att följa Guds ledning, allt eftersom han öppnade vägen, tagit emot den tredje ängelns budskap och genom den helige Andes kraft förkunnat det för världen, skulle de ha fått uppleva Guds frälsning. Herren skulle ha verkat mäktigt tillsammans med deras ansträngningar. Verket skulle ha avslutats och Kristus skulle strax ha kommit för att ta emot sitt folk och ge dem deras belöning. rätt (143)Men under den period av osäkerhet och tvivel som följde efter besvikelsen övergav många adventister sin tro, och oenighet och splittring uppstod. Majoriteten gav ut skrifter och gjorde uttalanden mot det lilla fåtal som följde Guds ledning, och som tog emot sabbatsreformen och började förkunna den tredje ängelns budskap. Många som skulle ha använt sin tid och begåvning för att låta varningen ljuda för världen, ägnade sig i stället åt att motarbeta sabbatssanningen. I stället för att verka för utbredningen av budskapet blev det nödvändigt för de trogna att bemöta motståndet och försvara sanningen. På så sätt hindrades verket och världen lämnades i mörker. Hur annorlunda hade inte vår historia blivit om hela adventrörelsen hade förenats kring Guds bud och Jesu tro!”(Selected Messages, band 1, s. 68.) rätt (143)Sidan 15: Den öppna och stängda dörren. - I Den stora striden, på det ställe där Ellen White beskriver den stora adventrörelsen och besvikelsen den 22 oktober 1844, och hänvisar till den ståndpunkt som togs omedelbart efter missräkningen, nämner hon den oundvikliga slutsatsen som man drog en kort tid, att "nådens dörr var stängd". Men, som hon uppger, "klarare ljus kom i och med forskningen om helgedomen” (Den stora striden, s. 392, och hela kapitlet, ”I det allra heligaste”, s. 387-395.) rätt (143)Beträffande sin egen personliga inställning till denna fråga, skrev hon 1874 att hon "aldrig hade haft någon syn om att ingen mer syndare skulle bli omvänd". Inte heller förkunnade hon denna åsikt. Vid ett annat tillfälle skrev hon: "Det var det ljus som Gud gav mig som rättade till våra villfarelser och hjälpte oss att se det sanna förhållandet” (Selected Messages, band 1, s. 74, 63.) rätt (143)Sidan 21 31,: De mystiska knackningarna i New York, och Rochester-knackningarna. - Dessa hänvisningar har att göra med början till den moderna spiritismen. 1848 hördes mystiska knackningar hemma hos familjen Fox i Hydesville, ett samhälle som ligger omkring 5,5 mil öster om staden Rochester, New York. Vid en tid när det förekom olika gissningar beträffande dessa knackningar, tillkännagav Ellen White genom auktoriteten av en syn som hon fick, att de var en manifestation av spiritismen. Hon såg att på grund av utvecklingen av Satans bedrägliga mästerverk i de yttersta dagarna skulle dessa fenomen snabbt utbreda sig och, i religionens namn, vinna popularitet och bedra mängder av människor. rätt (143)Sidan, 22-23: Budbärare utan budskap. 1 Detta uttryck förekom i en syn som Ellen White fick/hade den 26 januari 1850. Vid den tiden hade de sabbatshållande adventisterna ingen samfundsorganisation. Nästan alla var rädda för att varje typ av organisation skulle införa formalism bland de troende. Men allt eftersom tiden gick började oenighet komma in i leden. Budskap och varningar kom från Ellen White, och de sabbatshållande adventisterna leddes steg för steg till att införa en form av samfundsorganisation. Som ett resultat knöts grupper av troende samman, närmare än förut. En väg förbereddes för att erkänna förkunnare som gav bevis på/bevisade att de kunde predika budskapet och stödja det med sina liv. Bestämmelser utarbetades också för att utesluta dem som, under förevändning att presentera sanningen, förkunnade villoläror. Se Early Writings, "Historical Prologue". rätt (144)Sidan 29: Herdarnas enhet. – se ovan ”Budbärare utan budskap”. rätt (144)Sidan 27: Plikten att resa till Jerusalem. - Ellen White syftar här på ett mindre antal adventister som höll fast vid villfarelsen att det var deras plikt att resa till Jerusalem. Den 7 oktober 1851, året efter att Ellen White skrev detta, skrev James White en artikel i Review and Herald om dem som tror på den "förvirrade och föga givande åsikten om det gamla Jerusalem och judarna ... som är i omlopp i denna tid", och "den märkliga föreställningen som några har, att de heligas uppgift fortfarande är att resa till det gamla Jerusalem". rätt (144)Sidan 28: Utgivaren av Day-Star.- Enoch Jacobs bodde i Cincinnati, Ohio, och var utgivare av Day-Star, en av de tidiga tidskrifterna som förkunnade Kristi andra ankomst. Det var till Enoch Jacobs som Ellen Harmon i december 1845 skickade en redogörelse av sin första syn, i hopp om att göra honom fast i tron/befästa hans tro. Hon hade märkt att han vacklade i sitt förtroende för Guds ledning beträffande adventerfarenheten. Day-Star, publicerade Ellen Whites första syn den 25 januari 1846. 1 ett specialnummer, Day-Star Extra den 7 februari 1846, publicerades den minnesvärda artikeln om den himmelska helgedomen och dess rening. Denna artikel var iordningställd av Hiram Edson, dr. Hahn och 0. R. L. Crozier. Den framställde Bibelns undervisning beträffande Kristi medlartjänst i det allra heligaste i den himmelska helgedomen, som började den 22 okt 1844. I Day-Star, den 14 mars 1846, fanns också ett andra budskap från Ellen Harmons penna. (Se Erfarenheter och syner, s 11 - 12.) rätt (144)Sidan 32: Thomas Paine. - Thomas Paines skrifter var väl kända och vitt utbredda i Amerika på 1840?talet. Hans bok Age of Reason var ett deistiskt verk och destruktiv för kristen tro och utövning. rätt (144)Boken började med orden, "Jag tror på en Gud, men inte mer". Paine trodde inte på Kristus, och användes framgångsrikt av Satan i sina angrepp på församlingen. Ellen White angav att om en sådan person som Paine skulle få tillträde till himlen och bli högt ärad där, skulle varje syndare, utan reformation i sitt liv och utan tro på Jesus Kristus, kunna få komma dit. Hon kommenterade denna bedrägliga åsikt i kraftfulla ordalag och underströk det orimliga i spiritismens lära. rätt (144)(Deism är tron på en gud som finns i allt, i gräset, i stenen, i maten vi äter och i luften vi andas. Den deistiska guden griper inte in i händelserna. Deismen är en människocentrerad religion utan att Guds verkar med sin kraft som svar på bön. Se 2 Tim. 3:5. Övers. anm.) rätt (144)Sidan 37: Perfektionism - Några bland de tidiga adventisterna förlorade, kort tid efter erfarenheten 1844, sitt grepp om Gud och drev in i fanatism. Ellen White bemötte dessa extremister med ett: "Så säger Herren”. Hon tillrättavisade dem som talade om ett tillstånd av fullkomlighet i köttet och som därför inte kunde synda. Beträffande dessa skrev hon senare: rätt (144)De hävdar åsikten att den som är helgad inte kan synda. Detta leder självfallet till tron att känslorna och önskningarna hos dem som är helgade alltid är de rätta, och att det inte finns någon fara för att dessa leder dem till att synda. I enlighet med dessa spetsfundigheter praktiseras de värsta synder under helighetens kappa. Genom deras bedrägliga, hypnotiserande inflytande fick de en underlig makt över några av sina anhängare som inte insåg det onda i de synbarligen underbara, men förföriska teorierna... rätt (145)Dessa falska lärares bedrägerier lades klart fram för mig. Jag såg den fruktansvärda redogörelsen som var dokumenterad om dem i den bok där allt står nedtecknat, och den fruktansvärda skuld som vilade på dem, eftersom de bekände sig vara fullkomligt heliga medan deras dagliga gärningar var motbjudande i Guds ögon” (Life Sketches, s. 83, 84.). rätt (145)Sidorna 43: Herrens nattvard: Kvinnor tvår mäns fötter, och den heliga kyssen. - När sjundedagsadventistförsamlingens pionjärer hade tagit emot sabbatssanningen var de ivriga att följa Guds Ord i varje detalj. Samtidigt var de försiktiga och skyddade sig mot förvanskade tolkningar av Ordet och mot varje extrem eller fanatisk yttring. De såg klart förmånen och förpliktelsen att hålla Herrens nattvard, som instiftades av Herren för församlingen. Det fanns några frågeställningar beträffande fottvagningen och den heliga kyssen. I denna syn klargjorde Herren särskilt ömtåliga punkter, om vilka han gav dem vägledning för att skydda den unga församlingen. rätt (145)Beträffande hur ofta nattvard med fottvagning skulle firas, ansåg några att det skulle ske en gång om året. Men undervisning gavs att detta skulle göras oftare. Idag följer församlingen en regel att hålla nattvard fyra gånger per år. rätt (145)Råd blev givna angående fottvagningen. Uppenbarligen fanns det olika meningar om hur denna skulle gå till. Några hade varit omdömeslösa och resultatet hade blivit oordning. Råd gavs att denna förordning skulle utföras med varsamhet och omtanke, på ett sådant sätt att den inte väcker fördomar. Några frågeställningar handlade om det anständiga i att män och kvinnor tvår varandras fötter. På denna punkt framhöll Ellen White bibliska bevis som antydde att kvinnor - uppenbarligen under vissa förhållanden - kunde två mäns fötter. Men hon avrådde från att män skull två kvinnors fötter. rätt (145)Angående den heliga kyssen uppger SDA Bible Commentary: rätt (145)I österländska kulturer var särskilt kyssen ett vanligt sätt att uttrycka kärlek och vänskap när man hälsade på varandra (Luk. 7:45, Apg. 20:37). Den heliga kyssen, eller kärlekens kyss (1 Pet. 5: 14), var en symbol på kristen tillgivenhet. Det ser ut som om denna hade blivit en sed bland de första kristna när de utbytte lyckönskningar i samband med Herrens nattvard (Justianus Martyr, First Apology, s. 65). Senare skrifter antyder att det inte var sed att utdela denna heliga kyss till det motsatta könet (Apostolic Constitutions ii, 57; viii. II). rätt (145)SDA Bible Commentary, band 7, s. 257, 258. rätt (145)Det var en sed bland de första sabbatshållande adventisterna att man utbytte en helig kyss vid ödmjukhetsförordningen. Ingen tydlig hänvisning gjordes emellertid om det opassande i att utbyta en helig kyss mellan män och kvinnor, men det finns en uppmaning till samtliga att avstå från allt som kan misstolkas som något ont. rätt (145)Sidan 43: Högljudd utövning av gudstjänsten. - Evangeliets nät samlar in alla slags människor. Där hamnar några som tycker att deras religiösa erfarenhet inte är äkta om den inte kännetecknas av högljudda yttringar, demonstrativa rop för att prisa Gud, hög och upphetsad bön, och livliga uttal av amen. Även i detta avseende fick församlingen en varning i sin tidiga erfarenhet, och uppmanades till värdighet och högtidlighet i gudstjänsten. rätt (145)Sidorna 81-85 William Miller. - I hänvisningar till den stora adventväckelsen i Amerika på 1830-1840-talen nämns ofta William Miller. I Den stora striden finns ett helt kapitel som ägnas åt hans liv och verksamhet och som heter, ”En amerikansk reformator (s. 291-314). William Miller föddes i Pittsfield Massachusetts 1782 och dog i Low Hampton, New York, 1849. Vid fyra års ålder flyttade han med sina föräldrar till Low Hampton, nära Lake Champlain, och växte upp på en bondgård. rätt (146)William Miller var studieinriktad, läste mycket och blev en ledare på orten där han bodde. 1816 bestämde han sig för att noga studera Guds Ord. Studierna ledde honom till de stora tidsprofetiorna och de profetior som hade anknytning till Jesu andra ankomst. Han drog slutsatsen att Kristi andra ankomst låg nära i tiden. Efter att ha omprövat sin uppfattning under ett antal år och försäkrat sig själv om dess tillförlitlighet, accepterade han i början av augusti 1831 en inbjudan till att offentligt redogöra för sin syn på profetiorna. Från den stunden blev han en hängiven förkunnare av adventbudskapet. Med tiden förenades hundratals andra protestantiska predikanter med honom, vilka deltog i den stora adventväckelsen på 1840?talet. rätt (146)Vid den stora besvikelsen den 22 oktober 1844 var Miller utarbetad och sjuk. Han litade på och hade stort förtroende för sina yngre trosbröder som hade stått vid hans sida och förkunnat adventbudskapet. De ledde honom att förkasta sabbatssanningen, som han blev uppmärksam på strax efter den stora besvikelsen. Dessa får därför bära ansvaret för Millers beslut och inte han själv. Ellen White skriver om detta på sidan 92, - 92 och försäkrar oss om att William Miller kommer att vara bland dem som blir kallade fram ur sina gravar vid ljudet av den sista basunen. rätt (146)Sidorna 83, 85, 91: De tre änglarnas budskap i Uppenbarelseboken 14. - 1 en serie med tre kapitel, med början på sidan 83, presenterar Ellen White den första, andra och tredje ängelns budskap. Detta skrev hon för dem som med henne hade deltagit i den stora adventväckelsen och gått igenom besvikelsen på våren och hösten 1844. Hon försökte inte förklara dessa tre budskap utan förutsatte att läsarna hade full kunskap om denna erfarenhet. Hon presenterade sådant som, i ljuset av deras erfarenhet, skulle ge hennes trosfränder uppmuntran och förståelse. För att få en detaljerad redogörelse av tyngden i dessa budskap måste vi gå till boken Den stora striden. I den första ängelns budskap ges varningen att stunden för Guds dom har kommit. Se kapitlen "Morgonens budbärare", Den stora striden, s. 274-290, och ”En amerikansk reformator", s. 291-314, och ”En stor religiös väckelse", s. 326-342. Presentationen av den andra ängelns budskap finns i kapitlet, "Varningen förkastad", s. 343-356. Redovisningen för den stora besvikelsen finns i kapitlen, "Uppfyllda profetior", s. 357-372, ”Vad är helgedomen?", s. 373-386, och i ”Det allra heligaste", s. 387-395. Den tredje ängelns budskap beskrivs i kapitlet, "Guds oföränderliga lag", s. 396-413, och "Ett reformarbete”, s. 414-422. (1994 1858-års utgåva av Den stora striden). rätt (146)Sidan 85: Slutet av den andra ängelns budskap. - När vi förstår att de tre änglarnas budskap har sin tillämpning idag, inser vi också att deras början med den första ängelns budskap, att "stunden är kommen då han skall hålla dom", är sammanlänkad med förkunnelsen om Kristi förväntade ankomst på 1830?talet och början av 1840-talet. Den andra ängelns budskap började förkunnas på försommaren 1844, och kallade ut de adventtroende ur de namnkristna samfunden som hade förkastat den första ängelns budskap. Även om det är riktigt att den andra ängelns budskap fortfarande är en sanning för vår tid, hade den en avslutande höjdpunkt omedelbart före den 22 oktober 1844. När de tre änglarnas budskap åter blir framträdande inför världen, alldeles före Kristi återkomst, förenas ängeln i Upp. 18:1 med den andra ängeln i budskapet om att ”Babylon är fallet ... drag ut ifrån henne, ni mitt folk". Se kapitlet, "Den sista varningen", i Den stora striden, s. 558-556. (1994 års utgåva). rätt (147)Sidan 99: Slavar och deras herre. - Enligt Upp. 6:15, 16 förekommer slaveri vid Kristi andra ankomst. Här finner vi orden "alla, både trälar och fria". Uttalandet av Ellen White antyder att hon i en syn blev visad slavar och slavägare vid Kristi andra ankomst och är helt i enlighet med Bibeln. Både Johannes och Ellen White fick se tillståndet i världen vid Herrens andra ankomst. Trots att det är riktigt att färgade slavar i USA blev fria genom Deklarationen om slaveriets avskaffande, sex år efter att Ellen White skrivit ned sitt uttalande, blev budskapet emellertid inte ogiltigt. Även idag befinner sig miljoner män och kvinnor i verkligt slaveri på olika platser på jorden. En profetia beträffande framtiden kan inte ogiltigförklaras innan vi kommit fram till den tid när profetian skall fullbordas. rätt |