Tillägg. En förklaring.

(111)Kära kristna vänner! Eftersom jag har givit en kortfattad skildring av mina erfarenheter och syner, utgivna år 1851, anser jag det vara min plikt att omtala några punkter i nämnda lilla bok och likaså omtala några syner från en senare tid. rätt

(111)1. På sid. 43 finnes följande: "Jag såg, att den heliga sabbaten är och skall fortfara att vara det, som skiljer mellan Guds sanna Israel och de otrogna, och att sabbaten är det stora ämne, som skall förena Guds kära, väntande barns hjärtan. Jag såg, att Gud hade barn, som icke ha kunskap om sabbaten och icke hålla den. De ha ej förkastat ljuset angående sabbaten. Och vid början av vedermödans tid blevo vi fyllda med den helige Ande, i det vi gingo ut och förkunnade sabbatssanningen mera fullständig!." rätt

(111)Denna syn hade jag år 1847, då endast några få av adventistbröderna helighöllo sabbaten, och bland dessa funnos endast några få, som menade, att sabbatens helighållande var av så stor vikt, att den nödvändigtvis skulle bilda en skiljemur mellan Guds folk och de otrogua. Nu börjar uppfyllelsen av denna syn att visa sig. "Vedermödans tid" som här omtalas, syftar ej på den tid, då plågorna skulle börja falla, utan på en kort tidsperiod, omedelbart innan de falla, medan Kristus ännu är i helgedomen. På den tid, då frälsningsverket håller på att avslutas, skola svåra tider komma över jorden, och nationerna skola vredgas, men dock hållas tillbaka för att ej hindra den tredje ängelns budskap. På den tiden skall "särlaregnet" eller vederkvickelse komma från Herrens ansikte för att giva kraft åt den tredje ängelns budskap och bereda de heliga att bestå under den tid, då de sju sista plågorna utgjutas över jorden. rätt

(112)2. Synen om den "öppna och den tillslutna dörren", sid. 54-58, gavs år 1849. Att tillämpa Upp. 3: 7, 8 på den himmelska helgedomen och Kristi tjänst där var fullständigt nytt för mig. Jag hade aldrig hört en sådan tillämpning. Men nu, då vi fått en klar uppfattning om helgedomsfrågan, ser man det viktiga och sköna i densamma. rätt

(112)3. Synen om att "Herren för andra gången uträckt sin hand för att förvärva kvarlevan av sitt folk", sid. 96, syftar på den enhet och styrka, som en gång rådde bland dem, som väntade Kristus, samt på den omständigheten, att han hade begynt att åter förena och upprätta sitt folk. rätt

(112)4. Andeföreteelser. På sid. 56 läses följande: "Jag såg, att de mystiska knackningarna i New York och på andra platser voro av satan och att sådana företeelser skulle bliva allt mer vanliga, utförda, som de äro, under en religiös täckmantel för att invagga de förvillade i större säkerhet och för att, om möjligt, draga Guds barns tankar till dessa ting och leda dem att betvivla den helige Andes undervisning och kraft." Denna syn gavs år 1849, nära fem år sedan. Dessa andeföreteelser inskränkte sig då huvudsakligen till staden Rochester och gingo under namn av "Rochester-knackningarna". Sedan dess har villfarelsen fått en mera omfattande spridning, än någon väntade. rätt

(113)En stor del av den syn, som skildras under överskriften "Hemlighetsfulla knackningar", sid. 76, och som blev given i augusti 1850, har. sedan blivit uppfylld och uppfylles allt fortfarande. Vi anföra en del därav: "Jag såg, att det snart komme att betraktas som hädelse att tala mot dessa knackningar, som skulle utbreda sig mer och mer, samt att satans makt skulle tilltaga och somliga av hans ivriga efterföljare få makt att göra underverk, såsom att till och med kalla ned eld från himmelen i människornas åsyn. Det blev mig visat, att dessa moderna trollkarlar med tillhjälp av knackningar och mesmerism skulle förklara alla de underverk, som vår Herre Jesus Kristus utförde, och att många skulle tro, att alla de kraftiga gärningar, han utförde på jorden, blevo utförda genom samma kraft." rätt

(114)5. På sid. 70, 71 skrev jag, att en sky av strålande ljus dolde Fadern och att ingen kunde se hans skepnad. Jag skrev också, att jag såg Fadern resa sig från tronen. Fadern var omgiven aven härlig ljusglans, så att hans ansikte ej kunde urskiljas; men jag visste, att det var Fadern och att detta ljus och denna härlighet utgick från hans person. Då jag såg denna glans av ljus och härlighet stråla ut från tronen, förstod jag, att det skedde på grund av att Fadern rörde sig, och jag sade därför, att jag såg Fadern resa sig. Hans väsens härlighet och storhet har jag aldrig sett, ty ingen kan se den och leva; men det ljus och den härlighet, som omstrålade hans ansikte, kunde ses. rätt

(114)Jag skrev också, att "satan tycktes vara vid tronen, sökande utföra Guds verk". Jag vill också anföra följande från samma sida: "Jag vände mig om för att betrakta den skara, som ännu låg nedböjd inför tronen." Denna bedjande skara bestod av dödliga människor på denna jorden, vilka framställdes för mig såsom - böjande knä framför tronen. Jag har aldrig hyst den tanken, att dessa personer bokstavligen vara i det nya Jerusalem. Ej heller har jag någonsin tänkt, att någon människa kunde antaga, att jag trodde, att satan verkligen var i det nya Jerusalem. Men såg icke även Johannes den stora, röda draken i himmelen? Jo, visserligen. "Ännu ett annat tecken visade sig i himmelen: där syntes en stor röd drake, som hade sju huvuden och tio horn" (Upp. 12: 3). Vilket odjur, för att vara i himmelen! Här synes dock vara ett lika gynnsamt tillfälle att förlöjliga, som den tolkning, några givit mina uttalanden, erbjuder. rätt

(115)6. På sid. 62--67 beskrives en syn, som blev given i januari 1850. Den del av synen, som talar' om att medel höllos tillbaka från Guds sändebud, syftar särskilt på den tiden. Sedan dess har den närvarande sanningen vunnit vänner, som sökt tillfälle att göra gott med sina medel. Några hava till skada för mottagarna givit för mycket. Under omkring tvåårs tid har mera blivit mig visat angående en oförsiktig och för fri användning av Herrens medel än angående brist på medel. rätt

(115)Följande är från en syn, som jag hade i Jackson, Michigan, den 2 juni 1853 och som huvudsakligen syftade på bröderna å nämnda plats: "Jag såg, att bröderna började offra sina ägodelar och giva ut dem, utan att det rätta ändamålet - den behövande verksamheten - blivit framställt för dem, och de utdelade sina medel alldeles för fritt, för rikligt och för ofta. Jag såg, att de, som undervisade andra, borde hava varit i en sådan ställning, att de kunnat rätta detta fel och utöva ett gott inflytande på församlingen. Man har ansett penningarna vara av liten eller ingen betydelse - ju fortare man blivit av med dem, dess bättre. Några ha satt ett dåligt exempel genom att mottaga stora gåvor och genom att icke råda dem, som haft medel, att använda dessa med större försiktighet och sparsamhet: Genom att mottaga så rikligt med gåvor utan att fråga, huruvida Gud gjort det till en plikt för bröderna att giva så mycket, har man samtyckt till ett allt för rikligt givande. rätt

(116)De som givit av sina medel, hava också begått fel, därigenom att de ej undersökt förhållandena för att få veta, om det fanns verkliga behov eller ej. De som hade medel, kommo i en mycket svår ställning. En broder tog skada, emedan för mycket penningar lades i hans händer. Han brydde sig ej om att vara sparsam, utan levde i överflöd och under sina resor gav ut penningar här och där till ingen nytta. Han utövade ett dåligt inflytande genom att så ödsla med Herrens penningar, och han sade i sitt hjärta och till andra: "Det finns penningar nog i J-, mer än det finns användning för, innan Herren kommer." Några togo skada genom ett sådant tillvägagående och kommo in i sanningen med felaktiga' åsikter, i det de ej förstodo, att det var Herrens penningar de använde, och ej insågo penningars värde. Dessa arma själar, som just antagit den tredje ängelns budskap och som sett ett sådant exempel, skola hava mycket att lära med hänsyn till att förneka sig själva och lida för Kristi skull. De måste lära att avstå från sin maklighet, upphöra med att tänka på sin egen bekvämlighet och i stället tänka på själars värde. De som känna, att det vilar ett ansvar på dem, tänka ej på att göra stora förberedelser för att kunna resa makligt och bekvämt. Några, som ej äro kallade därtill, hava blivit uppmuntrade att gå ut på arbetsfältet. Andra hava blivit påverkade av dessa ting och ej insett nödvändigheten av att vara sparsamma, förneka sig själva och bringa något in i Herrens förrådshus. De tänka och säga: "Det finns andra, som hava medel nog; de skola lämna bidrag till tidningen. Jag behöver ingenting göra. Tidningen skall bliva underhållen utan min hjälp." rätt

(117)Det har ej varit någon ringa prövning för mig att se, att några tagit den del av mina syner, som beröra uppoffring av ägodelar för sakens underhåll, och tillämpat dem på orätt sätt. De ödsla med medel, under det de försumma att genomföra de principer, som omtalas på andra ställen. På sid. 65 läsa vi följande: "Jag såg, att Guds sak blivit hindrad och vanärad av några, som rest omkring utan något budskap från Gud. Sådana skola komma att avlägga räkenskap inför Gud för varje penningbelopp de använt till resor, då det ej varit deras plikt att resa, emedan dessa penningar kunde hava blivit till hjälp för Guds sak." Vidare läsa vi på samma sida: "Jag såg, att de som hava krafter att arbeta med sina händer och hjälpa till att stödja saken, voro lika ansvariga för sina krafter, som andra för sin egendom. rätt

(117)Jag önskar här särskilt fästa uppmärksamheten på vad som säges om denna sak på sid. 75. Följande är ett kort utdrag: "Innebörden av Frälsarens ord [i Luk. 12: 33] har icke blivit klargjord. Ändamålet med att sälja det man haver är ej, att man skall giva åt sådana, som kunna arbeta och underhålla sig själva, utan ändamålet är att sprida sanningen. Det är synd att underhålla arbetsdugliga personer och stödja dem i deras lättja. Några hava flitigt bevistat alla möten, ej för att förhärliga Gud, utan för brödets och fiskarnas skull'. Sådana borde i stället ha stannat hemma och arbetat med sina händer för att 'göra det goda' och sörja för sina familjer och för att hava något att giva till understödjandet av sanningens dyrbara sak." Under den tid, som gått, har det varit satans plan att få människor, som ha alltför bråttom, att taga fatt och bruka medlen allt för fritt och att förmå bröderna att i överilning avyttra sin egendom, för att själar skulle taga skada och gå förlorade som en följd av att medel utgivits i överflöd på ett oförsiktigt sätt och för att bristen skulle göra sig gällande nu, då sanningen skall ytterligare utspridas. Denna avsikt har han också i någon mån uppnått. rätt

(118)Gud har visat mig, att många begå ett misstag, då de mena, att endast de som hava medel, skola bidraga till att stödja spridningen av tidningar och traktater. Envar bör utföra sin del. De som hava krafter att arbeta med sina händer och att förtjäna penningar för att stödja Guds sak, äro lika ansvariga för sina krafter som andra för sina ägodelar. Alla Guds barn, som bekänna sig tro den närvarande sanningen, böra nitiskt utföra sin del i denna sak. rätt

(119)I juli 1853 såg jag, att det ej var så, som det borde vara, då en tidning, vilken åtnjuter Guds bifall och erkännande, utkom så sällan. I den tid vi nu leva fordrar saken, att tidningen utkommer varje vecka samt att många flera traktater utgivas för att avslöja de tilltagande villfarelserna i denna tiden; men verket hindras genom brist på medel. Jag såg, att sanningen måste gå framåt och att vi ej få vara allt för rädda, likaledes att det är bättre, att traktater och tidningar komma till tre, som ej behöva dem, än att en, som sätter värde på dem och kan ha nytta av dem, skulle vara dem förutan. Jag såg, att tecknen på de yttersta dagarna böra klart framhållas, ty satans verk tilltager. De skrifter, som satan och hans redskap utgiva, förökas, och deras makt växer, och det, som vi skola göra för att bringa sanningen till andra, måste göras snart. Det blev mig visat, att sanningen, som nu en gång framhållits, skall bestå, ty det är sanningen för de yttersta dagarna; den skall leva, och man behöver ej säga så mycket om den i framtiden. Det är ej nödvändigt att sätta otaliga ord på papperet för att försvara det, som talar för sig självt och lyser i sin klarhet. Sanningen är enkel och klar och framträder oförfärat såsom sin egen försvarare. Men så förhåller det sig ej med villfarelsen. Den är så tillkrånglad, att det behöves många ord för att förklara den. Jag såg, att allt det ljus, som folket på en del platser erhållit, kommit till det genom tidningen, att själar hade antagit sanningen på detta sätt och därefter talat med andra om den och att de, som finnas på vissa platser, där det nu är flera, hava fått sanningen genom denna tysta budbärare. Den har varit deras enda predikant. Sanningens sak bör ej förhindras i sin framgång av brist på medel. rätt

nästa kapitel