Adventbudskapet, 1922 utg. kapitel 24. Från sida 131.     Från sida 104 i den engelska utgåva.ren sida tillbaka

Besvärligheter i församlingen.

(131)Efter Review and Herald. för den 11.augusti 1853.

Kära bröder och systrar! Eftersom villfarelsen gör hastig framgång, böra vi söka att vara vakna med hänsyn till Herrens sak och att förstå den tid, i vilken vi leva. Mörker skall övertäcka jorden och töcken folken. Och eftersom nästan alla människor omkring oss hålla på att bliva indragna i villfarelsens och förförelsens djupa mörker, är det vår plikt att avskaka oss all slöhet och leva nära Gud, hos vilken vi kunna hämta gudomliga ljusstrålar och härlighet från Jesu åsyn. Allt eftersom mörkret tilltager och villfarelsen förökas, böra vi erhålla en grundligare kunskap om sanningen och beredas att med bibeln försvara vår ståndpunkt.rätt

(131)Vi måste helgas genom sanningen och helt överlämna oss åt Gud och sålunda leva i överensstämmelse med vår heliga bekännelse, så att Herren kan skänka oss större ljus, att vi må kunna se ljus i hans ljus och stärkas genom hans makt. Varje ögonblick, som vi ej äro på vår vakt, äro vi utsatta för att bliva anfäktade av fienden och stå i fara att bliva övervunna av mörkrets makter. Satan ålägger sina änglar att vara vakna och göra all den skada de kunna och att finna ut, vilka skötesynder och andra svagheter, som torde finnas hos dem, som bekänna sig tro sanningen, samt att omgiva dem med mörker, så att de upphöra att vaka och uppföra sig på ett sätt, som missrepresenterar den sak, de föregiva sig älska, och så förorsaka församlingen sorg. Dessa vilseledda, slumrande själar bliva förmörkade, och himmelens ljus försvinner från dem. De kunna ej upptäcka sina skötesynder, och satan snärjer dem i sitt garn, och de fångas i hans snara.rätt

(132)Gud är vår styrka. Vi böra söka visdom och vägledning hos honom och med hans ära, församlingens väl och våra egna själars frälsning för ögonen besegra våra skötesynder. Vi böra dagligen söka vinna nya segrar. Vi måste lära oss att stå helt allena och helt förlita oss på Gud. Ju förr vi lära detta, desto bättre. Må envar undersöka, varuti han kommer till korta, och sedan troget vaka, så att han ej besegras av sina synder, utan vinner seger över dem. Då kunna vi hava frimodighet inför Gud, och församlingen skall då undgå stora besvärligheter.rätt

(132)Då Guds sändebud lämna sina hem för att verka för själars frälsning, använda de en stor del av sin tid till att arbeta för dem, som i åratal varit i sanningen men som fortfarande äro svaga, emedan de onödigtvis släppa tyglarna och upphöra med att vaka över sig själva; jag tänker ibland, att de fresta fienden till att fresta dem. De komma i en eller annan obetydlig svårighet eller prövning, och Herrens tjänares tid upptages med att besöka dem och uppehålles med dem timtals, ja, i dagar, och det bedrövar och sårar deras hjärtan att höra små svårigheter och prövningar dryftas, i det att var och en förstorar sina egna små besvärligheter för att få dem att se så allvarliga ut som möjligt av fruktan för att Guds tjänare skulle anse dem vara för obetydliga att skänka någon uppmärksamhet. I stället för att lita på, att Herrens tjänare skall hjälpa dem ur dessa prövningar, borde de kasta sig ned i stoftet inför Gud och fasta och bedja, till dess prövningarna vore avlägsnade.rätt

(133)Några synas mena, att Guds enda avsikt med att sända en budbärare ut på missionsfältet är, att han skall gå efter deras uppmaningar och bära dem på händerna och att den viktigaste delen av hans arbete består i att undanröja intetsägande prövningar och besvärligheter, till vilka de själva varit orsak genom att handla oförsiktigt eller giva efter för fienden och alltid uppenbara en kritisk anda gent emot sin omgivning. Men hur förhåller det sig samtidigt med de hungrande fåren? De lida brist på livets bröd. De som känna sanningen och äro grundade däri, men ej lyda den - om de gjorde det, skulle de besparas många av dessa prövningar fasthålla budbärarna, och den avsikt, som Gud hade med att kalla dem ut på arbetsfält et, uppnås ej. Sådana förhållanden i församlingen bedröva Guds tjänare och beröva dem modet, då i stället alla borde göra allt för att ej på minsta sätt öka deras bördor, utan tvärtom. hjälpa dem genom uppmuntrande ord och genom trons bön. Hur mycket friare skulle de icke vara, om alla, som bekänna sig tro sanningen, hade ögonen öppna för att hjälpa andra i stället för att själva fordra så mycken hjälp! Då Guds tjänare komma till mörka platser, där sanningen ännu ej blivit förkunnad, känna de sig nedslagna på grund av sina bröders onödiga prövningar. Härtill kommer, att de måste möta otro och fördomar hos motståndarna och ofta bliva ringaktade.rätt

(134)Hur mycket lättare skulle det ej vara att påverka människornas hjärtan, och hur mycket mera skulle ej Gud bliva ärad, om hans tjänare sluppe missmod och prövningar och i stället med frimodighet kunde framhålla sanningen i all dess skönhet! De som gjort sig skyldiga till att fordra så mycket arbete av Guds tjänare och att betunga dem med svårigheter, som de själva borde ordna, skola göra räkenskap inför Gud för all den tid och alla de medel, som blivit använda för att göra dem nöjda och för att sålunda tillfredsställa fienden. De böra däremot vara i den ställningen, att de kunna hjälpa sina bröder. De böra aldrig låta sina prövningar och svårigheter bero, tills de upptaga ett helt möte, eller vänta med dem, tills något av Herrens sändebud kommer för att ordna dem, utan de böra själva gå till Gud för att få sina svårigheter fullständigt röjda ur vägen samt vara beredda, när arbetarna komma, att hålla deras händer uppe i stället för att försvaga dem.rätt

nästa kapitel