Adventbudskapet, 1922 utg. kapitel 53. Från sida 282.     Från sida 226 i den engelska utgåva.ren sida tillbaka

Församlingen och världen förenade.

(282)Därefter såg jag satan samråda med sina änglar, övervägande vad de hade uppnått. Visserligen hade de, tack vare fruktan för döden, kunnat avhålla några rädda själar från att antaga sanningen, men många, även av de mest fruktande, hade mottagit sanningen, varpå deras betänkligheter och fruktan ögonblickligen lämnat dem. Då dessa blevo vittne till sina bröders död och sågo deras ståndaktighet och tålamod, visste de, att Gud och änglarna stodo dem bi, så att de kunde tåla sådana lidanden, och de blevo modiga och oförfärade. Då det föll på deras lott att giva sina egna liv, höllo de fast vid tron med en tålmodighet och en ståndaktighet, som kom t. o. m. deras mördare att bäva. Satan och hans änglar kommo till den slutsatsen, att det måste finnas ett bättre sätt att tillintetgöra själar - ett sätt, som i längden skulle föra till säkrare resultat. Nog måste de kristna lida, men deras ståndaktighet och det saliga hopp, som uppmuntrade dem, gjorde de svagaste starka och satte dem i stånd att oberörda bestiga bål och pinbänk. De liknade Kristus i hans ädla uppträdande, då han stod inför sina mördare, och genom deras orubblighet och genom den Guds härlighet, som vilade över dem, blevo många överbevisade om sanningen. rätt

(283)Satan kom därför till det resultatet, att han måste uppträda under mildare former. Han hade redan förfalskat bibelns läror, och traditioner, som skulle bliva miljoner till fall, slogo djupa rötter. Han lade band på sitt hat och beslutade att ej utsända sina tjänare att anställa förföljelser, utan leda församlingen till att kämpa för åtskilliga traditioner i stället för den tro, som en gång blivit överlämnad åt de heliga. Efter hand som det lyckades honom att förmå församlingen att mottaga ynnestbevis och förmåner från världen omkring den under föregivande, att den erhöll företräden, började den förlora sin ynnest hos Herren. Då den uraktlät att framhålla de tydliga sanningar, vilka föranledde uteslutning av dem, som älskade vällust och som voro världens vänner, förlorade den småningom sin kraft. rätt

(283)Församlingen utgör ej nu det avskilda egendomsfolk, som den var, då förföljelsens eld rasade mot den. Hur har ej guldet förlorat sin glans! Hur har ej det finaste guld förändrats! Jag såg, att om församlingen alltid upprätthållit sin särskilda, heliga karaktär, skulle den helige Andes kraft, som gavs åt lärjungarna, framdeles ha kännetecknat den. De sjuka skulle ha blivit helbrägda, djävlar blivit utdrivna, och församlingen skulle ha varit mäktig, en skräck för sina fiender. rätt

(284)Jag såg en mycket stor skara människor, som bekände Kristi namn, men Gud erkände dem ej som sina. Han hade ej något behag i dem. Satan tycktes taga på sig en religiös prägel och var mycket ivrig att få folket till att tro, att de voro kristna. Han var angelägen om att de skulle tro på Jesus, på hans korsfästelse och uppståndelse. Satan och hans änglar tro även därpå, men bäva. Men om denna tro ej frambringar goda gärningar och kommer dem, som bekänna sig hava den, att likna Kristi självförsakande liv, besvärar det ej satan; ty de antaga blott Kristi namn, under det att deras hjärtan fortfarande äro köttsliga; han kan därför använda dem i sin tjänst med ännu större fördel, än om de ingen bekännelse hade. Under Kristi namn dölja de sin ogudaktighet och behålla sin vanhedrande natur, utan att deras onda böjelser bliva besegrade. Detta giver den otrogne anledning att håna Kristus för deras ofullkomligheter och bringar dem, som hava en ren och obesmittad gudstjänst, i vanrykte. rätt

(284)Ordets förkunnare tala behagliga ting, som kunna passa för köttsliga kristendomsbekännare. De våga ej predika Jesus och framhålla bibelns skarpa sanningar, ty om de gjorde det, skulle dessa köttsliga kristendomsbekännare ej bliva kvar i församlingen. Men eftersom många av dem äro rika, måste man behålla dem, fastän de äro lika opassande att vara där, som satan och hans änglar äro det. Detta är just, vad satan önskar. Att hylla Jesu religion kommer att se ut som något stort och populärt i världens ögon. Man lär människorna, att de, som bekänna sig vara kristna, skola åtnjuta större ära i världen. En sådan lära är helt olik Kristi lära. Hans lära och världen kunna ej förenas. De som följde honom, måste försaka världen. Dessa behagliga ting hava sin upprinnelse hos satan och hans änglar. Det var de, som lade planen, och s. k. kristendomsbekännare förverkligade den i livet. Tilltalande fabler framhöllos och mottogos med lätthet, medan hycklare och uppenbara syndare slöto sig till församlingen. Om sanningen blivit förkunnad i sin renhet, hade denna klass av människor ställts utanför. Men det är ingen skillnad mellan s. k. Kristi efterföljare och världen. Jag såg, att om kyrkosamfundens medlemmar berövades sin falska kappa, skulle en sådan ogudaktighet, ett sådant fördärv och en sådan ondska komma i dagen, att det mest tillbakadragna Guds barn skulle utan några betänkligheter kalla dessa kristendomsbekännare vid deras rätta namn: barn av den fadern djävulen, ty det är hans gärningar de göra. rätt

(285)Jesus och hela den himmelska härskaran betraktade dessa förhållanden med avsky. Men Gud hade ett heligt och viktigt budskap till församlingen. Bleve det mottaget, skulle det åstadkomma en grundlig reformation i församlingen och återuppväcka det levande vittnesbördet, som skulle bortrensa hycklare och syndare, så att Guds församling åter kunde finna nåd inför Herren. rätt

nästa kapitel