Adventbudskapet, 1922 utg. kapitel 55. Från sida 290.     Från sida 232 i den engelska utgåva.ren sida tillbaka

Den första ängelns budskap.

(290)Jag såg, att Gud var med i förkunnandet av tiden år 1843. Hans avsikt var att uppväcka människorna och bringa dem i en sådan prövande ställning, att de skulle taga ståndpunkt antingen för sanningen eller mot sanningen. Predikanter blevo överbevisade om riktigheten av de åsikter, som framställdes angående de profetiska tidsperioderna, och några lade bort sitt högmod, avstodo från lönande anställningar och lämnade sina kyrkosamfund för att resa om. kring från plats till plats och förkunna budskapet. Men eftersom endast få bland dem, som utgåvo sig för att vara Kristi tjänare, anammade budskapet, blev arbetet lagt på många, som ej voro predikanter. Några lämnade sina åkrar för att predika budskapet, under det andra kallades från verkstaden och saluboden, ja, t. o. m. män, som innehade högre ämbeten, blevo kallade att lämna dessa för att deltaga i det oansedda verket att förkunna den första ängelns budskap.rätt

(291)Predikanter bortlade sina sekteriska åsikter och fördomar och hjälpte till att förkunna Kristi återkomst. Varhelst budskapet förkunnades, gjorde det ett djupt intryck på folket. Syndare omvände sig, gräto och bådo om förlåtelse, och de som fört en oärlig vandel, strävade efter att föra allt till rätta. Föräldrar kände det djupaste bekymmer för sina barn. De som antogo budskapet, verkade för sina oomvända vänner och släktingar, och med bördan av det allvarliga budskapet vilande på sina själar, varnade och förmanade de dem att bereda sig för Människosonens ankomst. Endast de mest förhärdade ville ej låta sig påverkas av den kraft, som låg i dessa hjärtgripande varningar. Detta reningsverk ledde deras sinnen från världsliga ting och ledde dem till en större hängivenhet åt Gud, än de någonsin förut haft.rätt

(291)Tusentals leddes att omfatta sanningen genom William Millers verksamhet; och Guds tjänare förkunnade budskapet i Elias' anda och kraft. De som predikade detta högtidliga budskap, kände sig, liksom Jesu förelöpare Johannes, drivna att sätta yxan till roten på trädet och förmana människorna att bära omvändelsens frukter. Deras vittnesbörd var ägnat att väcka och mäktigt påverka kyrkosamfunden och uppenbara deras sanna karaktär. Och då den allvarliga varningen att fly från den tillkommande vreden ljöd, anammades det helande budskapet av många, som stodo i kyrkosamfunden; de sågo sin avfällighet och med ångerfulla tårar och djup själsångest ödmjukade de sig inför Gud. Och då Guds Ande vilade över dem, hjälpte de till att förkunna budskapet: "Frukten Gud och given honom ära, ty stunden för hans dom har kommit."rätt

(292)Förkunnandet aven bestämd tid väckte stort motstånd från alla samhällsklasser, från predikanten på talarstolen ned till den mest likgiltiga himmeltrotsande syndare. "Om den dagen och den stunden vet ingem, hördes från skrymtaktiga predikanter och hånfulla bespottare. Dessa ville ej mottaga undervisning och tillrättavisning från dem, som kallade deras uppmärksamhet till det år, då de trodde, att de profetiska tidsperioderna skulle taga slut, och till de tecken, som visade, att Kristi ankomst var nära för dörren. Många herdar över hjorden, som bekände sig älska Jesus, sade, att de hade ingenting emot förkunnandet av Kristi ankomst, men de satte sig upp mot den bestämda tidpunkten. Guds allseende öga genomskådade deras hjärtan. De älskade ej den tanken, att Jesus var nära. De visste, att deras okristliga vandel ej skulle bestå provet, ty de vandrade ej på den ödmjuka väg, som han hade visat dem. Dessa falska herdar stodo i vägen för Guds verk. Sanningen, som framhölls i sin överbevisande kraft, uppväckte folket, och likt fångvaktaren började de fråga: "Vad skall jag göra, att jag måtte bliva frälst?" Dessa herdar ställde sig emellan sanningen och folket och förkunnade behagliga ting, som förde dem bort från sanningen. De slöto sig till satan och hans änglar under ropet: "Frid! Frid!", när det alls ingen frid var. De som hade lust förmaklighet och vara nöjda med att vara långt borta från Gud, ville ej låta sig uppväckas från sin köttsliga säkerhet. Jag såg, att Guds änglar lade märke till allt detta; dessa ogudaktiga herdars kläder voro befläckade med själars blod.rätt

(293)Predikanter, som ej själva ville antaga detta frälsande budskap, hindrade dem, som skulle hava antagit det. De voro befläckade med själars blod. Predikanter och andra slöto sig tillsammans för att motarbeta detta budskap från himmelen och förfölja William Miller och hans medarbetare. Falska rykten utspriddes för att skada hans inflytande, och då han för sina åhörare tydligt framhållit Guds råd och allvarliga sanningar, upptändes ibland bittert hat mot honom, och när han lämnade mötena, lade sig någon i försåt på vägen för att döda honom. Men Guds änglar blevo sända att beskydda honom och rädda honom från den rasande pöbeln. Hans verk var ännu ej fullbordat.rätt

(294)De mest gudfruktiga själar antogo budskapet med glädje. De visste, att det kom från Gud och att det blev förkunnat i rätt tid. Med största intresse gåvo änglarna akt på resultatet av det himmelska budskapet, och då kyrkosamfunden vände sig bort och förkastade det, samrådde de bedrövade med Jesus, som vände bort sitt ansikte från kyrkosamfunden och bad sina änglar att troget vaka över de dyrbara själar, som ej förkastade vittnesbördet; ty det var ännu ett ljus, som skulle framlysa för dem.rätt

(294)Jag såg, att om de, som kallade sig kristna, hade älskat Frälsarens uppenbarelse, om de hade fäst sin kärlek vid honom och känt, att på Jorden fanns ingen annan, som kunde jämföras med honom, skulle de med glädje ha anammat den första antydan om hans återkomst. Men den motvilja, som de visade, då de hörde talas om hans återkomst, var ett avgörande bevis för, att de ej älskade honom. Satan och hans änglar gladde sig häröver och hånade Kristus och hans änglar med att de, som bekände sig vara hans folk, hyste så ringa kärlek för honom, att de ej önskade, att han skulle komma igen.rätt

(294)Jag såg Guds folk i glad förväntan bidande sin Herre. Men Gud ville pröva dem. Hans hand dolde ett fel i uträkningen av de profetiska tidsperioderna. De som väntade sin Herre, upptäckte ej detta fel, och ej heller de lärdaste män som voro motståndare till frågan rörande tiden: kunde upptäcka det. Det var Guds plan, att hans barn skulle bliva missräknade. Tiden gick, och de som med glädje hade förväntat Frälsaren, blevo bedrövade och försagda, medan de, som ej hade älskat Jesu uppenbarelse, utan antagit budskapet av fruktan, voro väl till freds med att han ej kom den tid, man hade väntat honom. Deras bekännelse hade ej inverkat på deras hjärtan eller renat deras liv. Denna missräkning behövdes för att avslöja sådana hjärtan. Dessa voro de första att begynna göra spe av de bedrövade och missräknade själar, som verkligen älskade Frälsarens uppenbarelse. Jag såg Guds visdom däri, att han prövade sitt folk och lät det genomgå en svår prövning för att avslöja dem, som skulle giva vika i prövningens stund.rätt

(295)Jesus och hela den himmelska härskaran betraktade med kärlek och medlidsamhet dem, som med ljuv förhoppning väntat att se honom, som deras själ älskade. Änglar svävade omkring dem för att uppehålla dem i prövningens stund. De som försummat att mottaga det himmelska budskapet, lämnades i mörker, och Guds vrede var upptänd mot dem, emedan de ej ville antaga det ljus, han hade sänt dem från himmelen. Men de trogna och missräknade själar, som ej kunde förstå, varför deras Herre ej kom, lämnades icke i mörker. De leddes att åter undersöka den heliga skrifts profetiska tidsperioder. Herren tog bort sin hand från siffertalen, och felet upptäcktes. De sågo, att de profetiska tidsperioderna nådde till 1844 och att samma bevis de framhållit för att visa, att de profetiska tidsperioderna slutade 1843, visade, att de skulle sluta år 1844. Ljuset från Guds ord klargjorde deras ställning, och de upptäckte en väntetid - "om den [synen] dröjer, så förbida den". I sin längtan efter Kristi snara återkomst hade de ej märkt det dröjsmål med synen, som var beräknat att uppenbara dem, som verkligen väntade Herren. Åter hade de en bestämd tidpunkt att hålla sig till. Jag såg, att många ej kunde sätta sig över den allvarliga missräkning, de hade genomgått, och åter komma i besittning av det nit och den kraft, som hade utmärkt deras tro år 1843.rätt

(296)Satan och hans änglar triumferade över dem, och de, som ej ville antaga budskapet, lyckönskade sig själva över sin omfattande kunskap och klokhet, i det de icke antogo villfarelsen, såsom de kallade det. De insågo ej, att de förkastade Guds råd med dem och att de samverkade med satan och hans änglar för att förvirra Guds folk, som efterlevde det himmelska budskapet.rätt

(296)De som trodde detta budskap, ledo förtryck inom kyrkosamfunden. De som ej mottogo budskapet, undertryckte för en tid av fruktan sina fientliga känslor; men så snart tiden gått förbi, uppenbarades deras verkliga sinnelag. De önskade bringa de vittnesbörd till tystnad, som de väntande kände sig manade att frambära, nämligen att de profetiska tidsperioderna nådde till 1844. De troende förklarade tydligt sitt misstag och angåvo sina skäl, varför de väntade Herren 1844, och deras motståndare kunde ej framlägga några argument mot dessa starka skäl. Men kyrkosamfunden voro förbittrade på dem och beslutna att ej lyssna till något skäl, utan utestänga vittnesbördet från sina församlingar, så att andra ej skulle få tillfälle att höra det. De som ej vågade undanhålla andra det ljus, de erhållit från Gud, blevo uteslutna från församlingarna; men Jesus var med dem, och de fröjdade sig i hans ansiktes ljus. Dessa voro också beredda att mottaga den andra ängelns budskap.rätt

nästa kapitel