Adventbudskapet, 1922 utg. kapitel 57. Från sida 301.     Från sida 240 i den engelska utgåva.ren sida tillbaka

Adventrörelsen belyst.

(301)Jag såg flera grupper, som tycktes vara sammanbundna med rep. Många av dessa grupper befunno sig i fullständigt mörker; deras ögon voro riktade mot jorden, och de tycktes ej hava någon förbindelse med Jesus. Men här och där i dessa olika grupper syntes personer, vilkas ansikten strålade och vilkas ögon voro riktade mot himmelen. Ljusstrålar från Jesus, lika solens strålar, blevo dem meddelade. En ängel bad mig giva noga akt, och jag såg då en ängel vaka över var och en enskild av dem, som hade en ljusstråle, medan onda änglar omgåvo dem, som voro i mörker. Jag hörde en ängel säga: "Frukten Gud och given honom ära; ty stunden är kommen, då han skall hålla dom." rätt

(301)Ett härligt ljus sänkte sig ned över dessa grupper för att upplysa alla, som ville mottaga det. Några av dem, som voro i mörker, mottogo ljuset och fröjdade sig. Andra förkastade ljuset från himmelen, i det de sade, att det var sänt för att vilseleda dem. Ljuset lämnade dessa, och de kvarlämnades i mörker. De som hade mottagit ljuset från Jesus, gladde sig över det större mått av dyrbart ljus, som föll på dem. Deras ansikten strålade av helig glädje, medan deras blick med djupaste intresse var vänd uppåt mot Jesus, och man hörde deras stämmor ljuda i samklang med änglarnas: "Frukten Gud och given honom ära, ty stunden är kommen, då han skall hålla dom." Då de höjde detta rop, såg jag, att de, som voro i mörker, knuffade dem. Många av dem, som mottogo det heliga ljuset, söndersleto nu de band, som bundo dem, och trädde utanför och stodo avskilda från dessa grupper. I det de gjorde detta, gingo män, som tillhörde de olika grupperna och vilka de högaktade, förbi, några med vänliga ord och andra med vreda blickar och hotande åtbörder. Dessa män åtsnörde banden, som höllo på att lossna. och upprepade oavbrutet: Gud är med oss Vi stå i ljuset. Vi hava sanningen." Jag frågade då, vilka dessa män voro, och fick veta, att de voro predikanter och ledande män, som själva hade förkastat ljuset och ej ville, att andra skulle antaga det. rätt

(302)Jag såg, att de, som mottogo ljuset, riktade blicken uppåt med en innerlig längtan, förväntande, att Jesus skulle komma och taga dem till sig. Snart överskyggdes de aven sky, och deras ansikten antogo en bedrövad uppsyn. Jag frågade om orsaken till denna sky och fick se, att den berodde på missräkningen. Tiden, då de väntat Frälsaren, hade gått förbi, och han kom ej. Då nu missmodet grep dessa väntande väckte det glädje hos de predikanter och ledande män, som jag förut lagt märke till, och alla de, som förkastat sanningens ljus, triumferade storligen, under det även satan och hans änglar jublade. rätt

(303)Nu hörde jag en annan ängels röst säga: "Fallet, fallet är det stora Babylon!" Ett ljus sken på dessa missmodiga, och med en innerlig längtan efter hans uppenbarelse fäste de åter blicken på Jesus. Jag såg flera änglar samtala med den, som hade ropat: .Fallet, fallet är det stora Babylon I" och dessa förenade sig med honom i ropet: "Se, brudgummen kommer! Gån ut och möten honom. Dessa änglars melodiska röster tycktes ljuda överallt. Ett övermåttan klart och härligt ljus omstrålade dem, som hade mottagit det ljus, som blivit dem givet. Deras ansikten strålade aven utomordentlig härlighet, och de förenade sig med änglarna i ropet: "Se, brudgummen kommer!" Och då de såsom med en röst ropade bland de olika grupperna, stötte de, som hade förkastat ljuset, till dem och med vreda blickar bespottade och hånade dem. Men Guds änglar bredde ut sina vingar över de förföljda, under det satan och hans änglar sökte inhölja dem i sitt mörker för att leda dem till att förkasta ljuset från himmelen. rätt

(303)Därpå hörde jag en röst säga till dem, som varit föremål för hån och bespottelse: "Gån ut ifrån dem och... kommen icke vid det orent är." Många efterkommo denna uppmaning, söndersleto de band, som bundo dem, lämnade de grupper, som voro i mörker, och slöto sig till dem, som förut gjort sig fria, samt blandade fröjdefullt sina röster med deras. Jag hörde allvarliga och brinnande böner uppsändas från några få, som ännu stodo kvar i de grupper, som voro i mörker. Predikanterna och de ledde männen gingo omkring i dessa olika grupper och knöto banden ännu fastare; men ännu hörde jag ljudet av allvarlig bön. Därpå såg jag dem, som hade bedit, räcka ut händerna efter hjälp från dem, som gjort sig fria och nu fröjdade sig i Gud. I det dessa blickade allvarligt mot himmelen och pekade uppåt, sade de: "Gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem!" Jag såg en del personer kämpa för frihet, och till slut söndersleto de de band, som bundo dem. De motstodo de försök, som gjordes att draga åt banden, och vägrade att lyssna till de upprepade påståendena: "Gud är med oss. Vi hava sanningen hos oss." rätt

(304)Ständigt funnos några, som lämnade de grupper, som voro i mörker, och förenade sig med de fria grupperna, som tycktes stå på en öppen plats, höjd över jorden. Deras blickar voro riktade uppåt, Guds härlighet vilade över dem, och de sjöngo hans pris. De voro innerligt förenade och tycktes vara omgivna av himmelskt ljus. Omkring denna grupp voro några, som kommo under ljusets inflytelse, men som dock ej ägde någon synnerlig förbindelse med själva gruppen. Alla, som mottogo det ljus, som utgöts över dem, blickade uppåt med spänt intresse, och Jess betraktade dem med livligt välbehag. De väntade, att han skulle komma, och längtade efter hans uppenbarelse. Ej ett ögonblick läto de sina blickar dväljas vid jorden. Men åter sänkte sig en sky över de väntande, och jag såg dem vända sina ögon mot jorden. Jag frågade om orsaken till denna förändring, och min ledsagande ängel svarade: "De bliva åter missräknade i sina förhoppningar. Jesus kan ej ännu återvända till jorden. De måste uthärda större prövningar för hans skull. De måste lämna sina av människor uppdiktade villfarelser och traditioner och helt vända sig till Gud och hans ord. De måste göras vita, renas och prövas. De som uthärda denna bittra missräkning, skola vinna en evig seger." rätt

(305)Jesus kom ej till denna jorden, såsom nämnda väntande skara förmodade, han skulle göra, för att rena helgedomen genom att rena jorden medelst eld. Jag såg, att deras beräkningar rörande de profetiska tidsperioderna var rätt, att profetisk tid slutade år 1844 och att Jesus ingick i det allraheligaste för att vid slutet av de profetiska dagarna rena helgedomen. Deras misstag berodde på, att de ej förstått vad helgedomen var och vari dess rening bestod. Då jag åter betraktade den väntande, missräknade skaran, hade den ett bedrövat utseende. De undersökte noggrant skälen för sin tro och uträkningen av de profetiska tidsperioderna, men kunde ej upp täcka något fel. Tiden var fullbordad, men var var deras Frälsare? De hade förlorat honom ur sikte. rätt

(306)Min uppmärksamhet riktades till lärjungarnas missräkning, då de kommo till graven och ej funno Jesu kropp. Maria sade: "De hava tagit bort min Herre, och jag vet icke, var de hava lagt honom." Änglarna meddelade de sörjande lärjungarna, att deras Herre hade uppstått och att han skulle gå före dem till Galiléen. rätt

(306)Jag såg, att på samma sätt hade Jesus med djupt deltagande betraktat de missräknade, som hade väntat hans återkomst, och han sände sina änglar att vägleda deras sinnen, så att de kunde följa honom dit, där han var. Han visade dem, att jorden ej är helgedomen, utan han måste gå in i det allraheligaste av den himmelska helgedomen för att göra försoning för sitt folk och för att mottaga riket av sin Fader, samt att han sedan skulle återvända till jorden och hämta sitt folk, på det att de alltid skulle vara hos honom. De första lärjungarnas missräkning är en träffande förebild av deras missräkning, vilka väntade sin Herre år 1844. rätt

(306)Jag blev förd tillbaka till den tid, då Jesus red segrande in i Jerusalem. De glada lärjungarna trodde, att han då skulle övertaga riket och härska såsom en jordisk konung. Med stora förhoppningar följde de sin Konung. De avskuro de vackra palmkvistarna, togo av sina mantlar och bredde ut dem på vägen; några gingo före och andra följde efter, ropande: "Hosianna, Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!" Den spänning, som gjorde sig gällande, förvirrade fariséerna, och de ville, att Jesus skulle tillrättavisa sina lärjungar. Men han sade till dem: "Om dessa tiga, skola stenarna ropa." Profetian i Sak. 9: 9 måste bliva uppfylld. Likväl voro lärjungarna dömda till en bitter missräkning. Några få dagar därefter följde de Jesus till Golgata och sågo honom hänga blödande och sårad på det grymma korset. De voro vittnen till hans kvalfulla död, och de lade honom i graven. Deras hjärtan blevo förkrossade av sorg, deras förhoppningar hade ej förverkligats i ett enda avseende, och med Jesu död var det slut med deras hopp. Men då han uppstod från de döda och visade sig för sina sörjande lärjungar, återupplivades deras hopp. De hade åter funnit honom. rätt

(307)Jag såg, att deras missräkning, vilka väntade, att Herren skulle komma år 1844, ej kunde jämföras med de första lärjungarnas missräkning. Profetian hade blivit uppfylld i den första och andra ängelns budskap. Dessa budskap förkunnades på den rätta tidpunkten och utförde det verk, som Gud hade bestämt, att de skulle utföra. rätt

nästa kapitel