Det tredje budskapet avslutas.

(353)Jag blev visad framåt till den tid, då den tredje ängelns budskap avslutas. Guds kraft hade vilat över hans folk; de hade fullbordat sitt verk och voro beredda för den prövningens stund, som väntade dem. De hade mottagit särlaregnet, vederkvickelsen från Herrens ansikte, och det levande vittnesbördet hade blivit återuppväckt. ]Den sista stora varningen hade ljudit överallt, och den hade uppväckt och förbittrat jordens invånare, som ej ville antaga budskapet. rätt

(354)Jag såg änglar skynda fram och tillbaka i himmelen. En ängel med ett skrivtyg vid sidan kom tillbaka från jorden och meddelade Jesus, att han hade fullbordat sitt verk och att de heliga voro räknade och beseglade. Därpå såg jag Jesus, som gjort tjänst vid arken, vilken innehöll de tio buden, ställa ned rökelsekaret. Han upplyfte nu sina händer och sade med hög röst: "Det är gjort!" Och hela änglaskaran lade av sina kronor, under det Jesus sade: "Må den, som är orättfärdig, fortfara att öva sin orättfärdighet, och den, som är oren, att orena sig. Så ock den som är rättfärdig, han fortfare att öva sin rättfärdighet, och den, som är helig, att helga sig." rätt

(354)Vars och ens öde var nu avgjort antingen för liv eller för död. Under det Jesus utfört sin tjänst i helgedomen, hade domen försiggått över de rättfärdiga döda och därefter över de rättfärdiga levande. Kristus hade mottagit sitt rike, sedan han gjort försoning för sitt folk och utplånat deras synder. Rikets undersåtar voro fulltaliga. Lammets bröllop var fullbordat, och rike och välde och storhet utöver alla riken under himmelen blevo givna åt Jesus och frälsningens arvingar, och Jesus skulle nu regera som konungarnas Konung och herrarnas Herre. rätt

(355)Då Jesus lämnade det allraheligaste, hörde jag ljudet av bjällrorna på hans klädnad, och då han gick ut, insveptes jordens inbyggare i mörker. Då fanns ej längre någon medlare mellan syndiga människor och en förtörnad Gud. Så länge Jesus stod mellan Gud och syndiga människor, låg liksom ett hämmande band på folket; men då han lämnade sin plats mellan människorna och Fadern, borttogs det hämmande bandet, och satan fick fullt herravälde över de oåterkalleligen obotfärdiga. Det var omöjligt, att plågorna kunde falla, så länge Jesus tjänstgjorde i helgedomen; men då hans gärning där. inne avslutades och hans medlarekall upphörde, fanns intet, som tillbakahöll Guds vrede, och den bröt lös över de ogudaktiga syndarnas oskyddade huvuden, emedan de ringaktat Frälsaren och hatat tuktan. Under denna fruktansvärda tid, sedan Jesu medlarekall upphört, levde de rättfärdiga inför Guds åsyn utan någon förebedjare. Vars och ens öde var avgjort, varje juvel eller utvald var räknad. Jesus dröjde ett ögonblick i den yttre avdelningen i den himmelska helgedomen, och de synder, som blivit bekända, medan han var i det allraheligaste, lades på satan, syndens upphovsman, som måste lida straffet för dessa synder. rätt

(355)Därpå såg jag Jesus avlägga sina prästerliga kläder och ikläda sig sin konungsliga skrud. På sitt huvud bar han många kronor, den ena inuti den andra. Omgiven av änglaskaran lämnade han himmelen. Plågorna höllo på att falla över jordens inbyggare. Några anklagade Gud och förbannade honom. Andra skyndade till Guds barn och bådo att få undervisning om huru de skulle kunna undfly hans straffdomar. Den sista tåren för syndare var fälld, den sista innerliga bönen uppsänd, den sista bördan buren, den sista varningen given. Nådens milda röst skulle ej mer rikta någon inbjudning till dem. Den gång de heliga och alla himmelens invånare intresserade sig för deras frälsning, hade de ej något intresse för sig själva. Livet och döden hade förelagts dem. Många önskade livet, men gjorde ingen ansträngning att erhålla det. De valde ej livet, och nu fanns ej något försoningsblod, som kunde rena de skyldiga, ingen förbarmande Frälsare, som kunde bedja för dem och säga: "Spara, spara syndaren ännu litet längre!" Alla himmelens invånare hade slutit sig till Jesus, då de hörde de förfärliga orden: "Det är gjort I Det är fullkomnat!" Frälsningsplanen var fullbordad, men få hade valt att antaga den. Och då nådens milda röst dog bort, grepos de ogudaktiga av fruktan och rädsla. Med fruktansvärd tydlighet hörde de orden: "För sent! För sent!. rätt

(356)De som ej satt värde på Guds ord, skyndade fram och tillbaka, från hav till hav, från nord till syd, för att söka Herrens ord. Ängeln sade: "De skola ej finna det. Det är hunger i landet, men ej hunger efter bröd eller törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Vad skulle de ej giva för ett enda bifallande ord från Gud I Men nej, de måste fortfarande hungra och törsta. Dag efter dag hava de försummat frälsningen, aktande jordiska skatter och. timliga fördelar högre än någon himmelsk skatt eller tillfredsställelse. De hava förkastat Jesus och föraktat hans heliga. De orena fortfare att orena sig." rätt

(357)Många av de ogudaktiga blevo mycket förbittrade över de plågor, som kommo över dem. Det var ett fruktansvärt skådespel. Föräldrar förebrådde bittert sina barn, barn sina föräldrar, bröder sina systrar och systrar sina bröder. Från alla håll hördes bittra jämmerrop: "Det var du, som avhöll mig från att antaga den sanning, som skulle hava frälst mig från denna fruktansvärda stund!" Folket vände sig mot sina präster med bittert hat och förbrådde dem, sägande: "I haven icke varnat oss. I saden, att hela världen skulle bliva omvänd, och ropaden: Fred, fred! för att stilla varje fruktan, som uppkom. I haven icke upplyst oss om denna stund; och dem, som förkunnade den för oss, förklaraden I för att vara fantaster och dåliga människor, som ville fördärva oss." Men jag såg, att prästerna undgingo ej Guds vrede. Deras lidanden voro tiofalt större än de, som drabbade folket. rätt

nästa kapitel