I Getsemane Örtagård

(101)Frälsarens liv på Jorden kännetecknades av bön. Många var de timmar, som Han tillbringade ensam med Gud. Ofta sände Han upp brinnande böner till Sin himmelske Fader. På så sätt erhöll Han styrka och vishet till att orka med Sitt verk, och till att inte duka under för Satans frestelser. rätt

(101)Sedan Han intagit Påskmåltiden med lärjungarna, gick Jesus med dem till Getsemane Örtagård. Dit gick Han ofta för att be. Under det att Han gick, samtalade Han med dem och undervisade dem; men då de närmade sig örtagården, blev Han märkligt tyst. rätt

(101)Hela Sitt liv hade Jesus levt i Faderns närvaro. Guds Ande hade varit Hans ständige vägledare och stöttare. Han gav alltid Gud äran för Sina välgärningar på Jorden, och sade: ”Jag kan inte göra något av mig själv.” Johannesevangeliet 5:30 (Svenska Folk-Bibeln 98). rätt

(101)Vi kan heller inte göra något av oss själva. Det är bara genom att förlita oss på Kristus för all vår kraft, som vi förmår att segra och göra Hans vilja i världen. Vi måste besitta samma enkla, barnsliga tro på Honom, som Han hade på Sin Fader. Kristus sade: ”utan mig kan ni ingenting göra.” Johannesevangeliet 15:5 (Svenska Folk-Bibeln 98). rätt

(101)Lidandets fruktansvärda natt började för Frälsaren, då de närmade sig örtagården. Guds närvaro, som varit Hans stöd, verkade ha avlägsnats. Han började känna, vad det vill säga, att vara utestängd från Fadern. rätt

(101)Kristus måste bära på världens synder. Då de nu lades på Honom, verkade de vara mer, än Han kunde uthärda. Syndaskulden var så ohygglig, att Han frestades tro att Gud ej längre kunde älska Honom. rätt

(101)Då Han erfor Faderns outsägliga harm mot ondskan, tvingades dessa ord från Hans läppar: ”’Min själ är krossad av fasa och sorg ända till döds”. rätt

(102)Strax utanför ingången till örtagården hade Jesus lämnat samtliga lärjungar, förutom Petrus, Jakob och Johannes. Med dessa hade Han gått in i örtagården. De var Hans ivrigaste anhängare, och hade varit Hans närmaste följeslagare. Dock kunde Han inte tänka Sig, att ens de skulle behöva bevittna det lidande, som Han skulle måsta utstå. Han sade till dem: rätt

(102)”stanna här… vaka med mig.’” Matteusevangeliet 26:38. rätt

(102)Han gick ett kort stycke från dem, och föll raklång på marken. Han kände, att synden höll på att slita Honom bort ifrån Fadern. Svalget mellan dem tycktes vara så brett, så mörkt, så djupt, att Han skälvde inför det. rätt

(102)Kristus led inte på grund av Sina egna synder, utan på grund av världens synder. Han kände Guds ogillande mot synden såsom syndaren kommer att känna det på domens stora dag. rätt

(102)I Sin plågsamma bävan klängde Kristus Sig fast vid marken. Från Hans läppar trängde detta bittra rop: ”’Min Far, om det är möjligt så låt denna bägare tas ifrån mig. Men jag vill göra din vilja och inte min.’” Matteusevangeliet 26:39. rätt

(103)I en timmes tid uthärdade Kristus ensam detta lidande. Sedan vände Han Sig till lärjungarna, i hopp om ett tröstens ord. Men inget tröstens ord stod att få, ty de sov. De vaknade, då Han tilltalade dem, men kände nästan inte igen Honom, så förändrat var Hans ansikte av lidandet. Riktande Sig till Petrus, sade Han: rätt

(103)”’Simon, (…) sover du? Kunde du inte vaka med mig ens en timme?” Markusevangeliet 14:37. rätt

(103)Alldeles innan Han styrde stegen mot örtagården, hade Kristus sagt till lärjungarna: ”’Ni kommer allesammans att överge mig’”. De hade gett Honom sitt ord på, att de skulle följa Honom i fängelse och döden. Och den stackars, självtillräcklige Petrus hade lagt till: ”’Jag kommer aldrig att överge dig, vad de andra än gör för något!’” Markusevangeliet 14:27, 29. rätt

(103)Men lärjungarna förlitade sig till sig själva. De räknade inte med den Mäktige Hjälparen, vilket Kristus rått dem till. Så i det ögonblick, då Frälsaren bäst behövde deras medlidande och förböner, fann Han dem sova. Även Petrus sov. rätt

(103)Och den älskade lärjungen Johannes, som lutat huvudet mot Jesu bröst, sov. Nog borde Johannes’ kärlek till Mästaren ha hållit honom vaken. Hans enträgna böner skulle ha stigit upp tillsammans med hans älskade Frälsares under dennes stora ångest. Förlossaren hade ägnat hela nätter åt bön för Sina lärjungar, för att deras tro inte skulle gå om intet i prövningens stund. Ändå orkade de inte hålla sig vakna för Hans skull i ens en timme. rätt

(104)Skulle Kristus nu ha frågat Jakob och Johannes: ”’Kan ni dricka den bittra bägare, som jag måste tömma? Eller döpas med det lidandets dop som jag måste döpas med?’”, skulle de inte ha svarat lika snabbt som tidigare: ”’Javisst’ (…), ’det kan vi!’” Markusevangeliet 10:38, 39. rätt

(104)Frälsaren kände den djupaste medömkan och förståelse för lärjungarnas svaghet. Han fruktade, att de inte skulle bestå det prov, som Hans lidande och död skulle medföra för dem. rätt

(104)Därför tillrättavisade Han dem heller inte skarpt för deras svaghet. Han betänkte deras förstående trångmål, och sade: rätt

(104)”Håll er vakna och bed, annars kommer frestelsen att övermanna er.” rätt

(104)Han kom med en förklaring till, varför de svikit i sin plikt mot Honom: ”anden är nog villig, men kroppen är svag.’” Matteusevangeliet 26:41. Vilket prov på mild, kärleksfull medkänsla från Frälsaren! rätt

(105)På nytt greps Guds Son av en omänsklig ångest. Svimfärdig och utmattad, vacklade Han åter till Sin böneplats. Där bad Han som aldrig förut: rätt

(105)”’Min Far! Om denna bägare inte kan tas ifrån mig förrän jag tömt den i botten, så låt din vilja ske.’” Matteusevangeliet 26:42. rätt

(105)Den plåga, som Han kände under denna bön, tvingade fram blodsdroppar ur Hans porer. Åter igen uppsökte Han lärjungarna, för att hämta stöd och förståelse, och åter igen fann Han dem sovande. Då Han kom, vaknade de. De såg med fruktan på Hans ansikte, ty nu var det blodfläckat. De kunde inte begripa, varför Hans anlete uttryckte en sådan själsångest. rätt

(105)För tredje gången uppsökte Han Sin böneplats. Ett ohyggligt, stort mörker slöt sig kring Honom. Faderns närvaro var borta. Utan den, fruktade Han att Han i Sin mänskliga natur inte skulle klara av prövningen. rätt

(105)För tredje gången ber Han samma bön som förut. Änglar längtar efter att få ge Honom lindring, men inte än. Guds Son måste först tömma bägaren, annars går världen för evigt förlorad. Han ser människans hjälplöshet. Han ser syndens makt. Veropen från en dömd värld passerar i revy inför Honom. rätt

(106)Han fattar Sitt slutgiltiga beslut. Han tänker frälsa människan till varje pris. Han har lämnat himmelens salar, där allt andas renhet, lycka och härlighet, för att frälsa det enda förlorade fåret, den enda genom överträdelse fallna världen, och nu avser Han inte att vika undan från Sin föresats. Nu utgör Hans bön endast underkastelse: rätt

(106)”Om denna bägare inte kan tas ifrån mig förrän jag tömt den i botten, så låt din vilja ske.’” rätt

(106)Så faller Frälsaren döende till marken. Ingen lärjunge är vid Hans sida, för att varsamt lägga handen under Mästarens huvud, och torka av Hans panna, vilken är långt mera vanställd, än övriga människors. Kristus är ensam; ingen förbarmar sig över Honom. rätt

(106)Dock lider Gud med Sin Son. Änglar betraktar Frälsarens ångest. Tystnad råder i himmelen. Inga toner slås an på harporna. Kunde människorna ha sett änglahärens förundran, då de i ordlös sorg iakttog, hur Fadern drog undan Sina strålar av ljus, kärlek och härlighet från Sin älskade Son, skulle de bättre förstå, hur avskyvärd synden är i Hans ögon. rätt

(106)En mäktig ängel ansluter sig nu till Kristus. Han trycker den gudomlige lidandes huvud mot sitt bröst och pekar mot himmelen. Han förklarar för Honom, att Han vunnit seger över Satan. Tack vare detta, kommer millioner att också vinna seger och nå Hans härliga rike. rätt

(106)Himmelsk frid vilar över Frälsarens blodfläckade anlete. Han har uthärdat det, som ingen människan någonsin kan uthärda; ty Han har smakat döden för alla. rätt

(106)På nytt sökte Kristus upp lärjungarna, och på nytt fann Han dem sovande. Hade de hållit sig vakna, under uppsikt och bön med sin Frälsare, hade de fått hjälp under den följande prövningen. Deras försumlighet gjorde dem maktlösa i svårighetens stund. rätt

(107)Sorgset blickande på dem, sade Kristus: ”’Ja, fortsätt ni att sova och vila er… men nej, det är redan dags! Jag är förrådd åt onda människor.” rätt

(107)Samtidigt som Han sade de orden, hörde Han fotstegen från pöbeln, som letade efter Honom, och sade: rätt

(107)”Upp, låt oss gå. Se – här kommer mannen som förråder mig!’” Matteusevangeliet 26:45, 46. rätt

nästa kapitel