Judas

(119)De judiska ledarna var angelägna om, att få Jesus i sin makt, men av fruktan för att väcka kaos och våld ibland folket, tordes de inte gripa Honom öppet. Alltså sökte de någon, som ville hemligen förråda Honom. I Judas, en av de tolv lärjungarna, fann de mannen, som gick med på denna avskyvärda handling. rätt

(119)Av naturen älskade Judas pengar, men han hade inte alltid varit tillräckligt ond och fördärvad, för att göra en sak som denna. Han hade gett liv åt sitt onda habegär, tills det tog kommando över hans liv. Nu var han beredd, att sälja sin Herre för trettio silvermynt (omkring 119 kronor), priset på en slav (Andra Moseboken 21:28-32). rätt

(119)Men han följde varje steg, som Guds Son tog från örtagården till rättegången inför de judiska ledarna. Han kunde aldrig tänka sig, att Frälsaren skulle låta Sig dödas av judarna, vilket de hotat med. rätt

(119)Hela tiden väntade han sig, att Gud skulle frita och skydda Honom, såsom skett tidigare. rätt

(119)Men allteftersom timmarna gick och Jesus stilla fann Sig i alla förödmjukelser och kränkningar, som staplades på Honom, smög sig en fruktansvärd skräck på förrädaren – att han faktiskt utelämnat sin Mästare till döden. rätt

(119)Vid slutet på rättegången stod inte Judas längre ut med tortyren från sitt skyldiga samvete. Plötsligt ljöd det genom salen ett hest rop, vilket kom det att gå de kallaste kårar längs ryggraden på de församlade: rätt

(119)”Han är oskyldig. Skona Honom, o Kaifas. Han har inte gjort något, som förtjänar döden!” rätt

(120)Judas’ långa gestalt syntes bana sig väg genom den uppskakade skaran. Hans anlete var blekt och tärt, och stora droppar av svett syntes på pannan. I det att han rusade fram till domarsätet, slängde han framför översteprästen de silvermynt, som bekostat förräderiet mot hans Herre. rätt

(120)Ivrigt grep han tag om Kaifas’ mantel, och bönföll honom att släppa Jesus, med förklaringen att Han inget fel hade gjort. Ilsket skakade Kaifas av sig honom, och sade hånfullt: rätt

(120)”Vad rör det oss? Det är ditt bekymmer.” Matteusevangeliet 27:4 (King James Version). rätt

(120)Därpå kastade Judas sig framför Frälsarens fötter. Han bekände, att Jesus var Guds Son, och bönföll Honom om, att rädda Sig Själv undan Sina fiender. rätt

(120)Frälsaren visste, att Judas egentligen inte ångrade det han gjort. Den falske lärjungen var rädd för, att han skulle bli straffad för sin ohyggliga gärning; men han kände ingen äkta sorg över, att han förrått Guds fläckfrie Son. rätt

(121)Likväl talade inte Kristus fördömande till honom. Han betraktade Judas med medlidande, och sade: rätt

(121)”För denna saks skull har jag kommit till världen.” rätt

(121)Ett överraskat sorl gick genom församlingen. Förbluffade betraktade de Kristi fördragsamhet gentemot Sin förrädare. rätt

(121)Judas insåg, att hans vädjanden var förgäves. Han rusade ut ur salen, ropande: rätt

(121)”Det är för sent! Det är för sent!” rätt

(122)Han kände, att han inte kunde leva och se Jesus bli korsfäst. I förtvivlan gick han ut och hängde sig. rätt

(122)Senare samma dag ledde den ondskefulla skaran Frälsaren längs vägen från Pilatus’ domsal till avrättningsplatsen. Helt plötsligt hejdades deras rop och hånanden. Då de passerade ett avsides beläget ställe, såg de Judas’ döda kropp invid ett livlöst träd. rätt

(122)Det hela var en motbjudande syn. Kroppstyngden hade kommit repet att brista, som han hängt sig med från trädet. I fallet hade kroppen blivit fruktansvärt tilltygad, och nu höll hundarna på att äta upp den. rätt

(122)Kvarlevorna begravdes skyndsamt där ingen skulle se dem; men nu dämpades skymfandet, och månget blekt ansikte avslöjade vederbörandes tankar. Hämnden tycktes redan ha drabbat dem, som gjort sig skyldiga till Jesu blod. rätt

nästa kapitel