Dömd av Pilatus

(133)Då judarna återvände till Pilatus från Herodes med Frälsaren, blev Pilatus synnerligen missbelåten och undrade, vad de fordrade av honom. Han påminde dem om, att han rannsakat Jesus, utan att kunna beslå Honom med brott. Han sade åt dem, att de kommit med tillvitelser emot Honom, men att de ej förmått att bevisa en enda beskyllning. rätt

(133)Såsom sagts i föregående kapitel, hade de fört Honom till Herodes – som var jude, i likhet med dem själva – och denne hade inte funnit någon orsak till dödsstraff. Men för att lugna ned anklagarna, sade Pilatus: rätt

(133)”Jag ska därför låta prygla honom med blygissel och sedan släppa honom.’” Lukasevangeliet 23:16. rätt

(133)Här visade Pilatus sin svaghet. Han hade vidgått, att Kristus var oskyldig; varför skulle han då låta svårt prygla Honom? Detta var att jämka med det onda. Judarna glömde aldrig detta under hela rättegången. De hade skrämt upp den romerske landshövdingen, och nu använde de sin fördel, tills de försäkrade sig om Jesu dom. Mängden skrek än högljuddare om dödsstraff för fången. rätt

(133)Medan Pilatus stod där och tvekade om rätt handslingssätt, bar man fram till honom ett meddelande från hans hustru, som skrev: rätt

(133)”’Lämna denne gode man i fred, för jag hade en fruktansvärd mardröm om honom i natt.’” Matteusevangeliet 27:19. rätt

(133)Budskapet fick Pilatus att blekna; men pöbeln blev än ihärdigare, då de såg hans tvehågsenhet. rätt

(134)Pilatus insåg, att något måste göras. Det var sed, att vid Påskhögtiden frige en fånge, som folket valde ut. Nyligen hade de romerska soldaterna tillfångatagit en ökänd stråtrövare vid namn Barabbas. Han var en urartad bandit och mördare. Därför vände Pilatus sig till mängden, och sade med stort allvar: rätt

(134)”’Vem ska jag frige åt er – Barabbas eller Jesus, er Messias?’” Matteusevangeliet 27:17. rätt

(134)De svarade: ”’Döda honom och släpp Barabbas lös åt oss!’” Lukasevangeliet 23:18. rätt

(134)Pilatus blev förstummad av häpenhet och besvikelse. Genom att uppge sitt eget omdöme och vädja till folket, hade han förlorat sin värdighet och herraväldet över massan. Därefter var han endast pöbelns verktyg. Nu var det de, som dikterade villkoren. Så frågade han: rätt

(134)”’Vad ska jag då göra med Jesus, er Messias?’” rätt

(135)Med en röst ropade de: ”’Korsfäst honom!’” rätt

(135)”’Varför det?’”, frågade Pilatus? ”’Vad har han då gjort?’” rätt

(135)”Men de fortsatte att ropa: ’Korsfäst, korsfäst!’” Matteusevangeliet 27:22, 23. rätt

(135)Pilatus’ kinder bleknade, då han hörde det isande ropet ”’Korsfäst, korsfäst!’”. Han hade inte tänkt sig, att det hela skulle gå så långt. Han hade flera gånger förklarat Jesus vara oskyldig, och ändå var folket fast beslutat, att Han skulle lida denna ohyggliga och fasaväckande död. På nytt ställde han frågan: rätt

(135)”Varför, vad har Han då gjort?” rätt

(136)Och på nytt steg det fruktansvärda ropet upp: ”Korsfäst Honom, korsfäst Honom!” rätt

(136)Pilatus gjorde ett sista försök, att vädja till deras medkänsla. Man grep tag i Jesus – som var svårt medtagen och full av sår – och gisslade Honom i anklagarnas åsyn. rätt

(136)”(…) soldaterna gjorde en krona av törnen och placerade den på hans huvud och klädde honom i kunglig purpur. ’Leve judarnas kung!’ hånade de och slog honom med knytnävarna.” Johannesevangeliet 19:2, 3. rätt

(136)De spottade på Honom, och en av de skändliga personerna ryckte åt sig röret, som satts i Hans hand, och slog till kronan på Hans panna, så att törnena drevs in i tinningarna och blodet rann nedför ansiktet och ned i skägget. rätt

(136)Satan eggade på de grymma soldaterna i deras misshandel av Frälsaren. Det var hans avsikt, att, om möjligt, reta Honom till hämnd, eller att tvinga Honom att utföra ett underverk, för att rädda Sig Själv. Därmed skulle frälsningsplanen ha gått om intet. En karaktärsfläck, ett misslyckande att som människa uthärda den fruktansvärda prövningen, och Guds Lamm skulle ha varit ett icke fullgott offer och människans återlösning ett misslyckande. rätt

(137)Men Han, som kunnat befalla den himmelska härskaran, och därifrån ögonblickligen ha fått till Sin hjälp legioner av heliga änglar, varav en genast hade kunnat krossa den grymma pöbeln – Han, som kunnat fälla Sina plågoandar i gruset, genom att låta Sitt gudomliga majestät blixtra till – fann Sig med värdig fattning i de grövsta oförskämdheter och illdåd. rätt

(137)Hans torterares gärningar sänkte dem till en nivå under det mänskliga, tills de var lika Satan. I motsats härtill upphöjde Jesu saktmod och tålamod Honom över det mänskliga, ja, bevisade Hans släktskap med Gud. rätt

(137)Pilatus blev djupt rörd av Frälsarens knotfria tålamod. Han lät Barabbas tas till domstolen; sedan föreställde han de två fångarna sida vid sida. I det han pekade på Frälsaren, sade han med allvar och vädjan i stämman: ”’Se mannen!’” ”’Jag tänker föra ut honom till er nu, men ni ska ha klart för er att jag finner honom icke skyldig.’” Johannesevangeliet 19:5, 4. rätt

(137)Där stod Guds Son, iförd hånets dräkt och törnekronan. Han var naken ned till midjan, så blodet från de långa, hemska strimmorna på ryggen kunde flöda fritt. Ansiktet var fläckat av blod, och bar spår av utmattning och smärta; men aldrig hade det varit vackrare. Varje anletsdrag utstrålade mildhet och underkastelse samt den största medömkan för Hans grymma fiender. rätt

(137)Kontrasten med fången vid Hans sida var slående. Varje anletsdrag hos Barabbas avslöjade, att han var en härdad brottsling. rätt

(138)Ibland åskådarna stod det några, som höll med Jesus. Även prästerna och de judiska ledarna var övertygade om, att Han var den Han utgav Sig för att vara. Men de vägrade att ge med sig. De hade piskat upp pöbeln till raseri, och på nytt lät präster, judiska ledare och folk ropet skalla: rätt

(138)”’Korsfäst honom, korsfäst honom!’ rätt

(138)Slutligen förlorade Pilatus helt tålamodet med deras oresonliga, hämndlystna grymhet: rätt

(138)”’Ni får korsfästa honom’, sade Pilatus, ’jag finner honom icke skyldig.’” Johannesevangeliet 19:6. rätt

(138)Pilatus försökte in i det sista, att släppa Frälsaren lös; men judarna skriade: rätt

(138)”’Om du friger den här mannen, är du inte kejsarens vän. Vem som helst som förklarar sig vara kung är en upprorsman mot kejsaren.’” Johannesevangeliet 19:12. rätt

(138)Nu träffades Pilatus på en öm punkt. Han var redan misstänkt av de romerska myndigheterna, och han insåg, att ett anklagelse av detta slag skulle innebära hans fördärv. rätt

(138)”När Pilatus insåg, att han inte kom någonstans och att folket när som helst kunde ställa till ett upplopp, skickade han efter ett handfat med vatten och tvättade sina händer inför folket och sade: rätt

(138)’Jag är oskyldig till denne mans blod. Ansvaret är ert!’” Matteusevangeliet 27:24. rätt

(138)Förgäves sökte Pilatus, att undvika skulden av, att ha dömt Jesus. Hade han från första början agerat snabbt och bestämt, genom att handla enligt samvetets röst, skulle han inte ha betvingats av patrasket; då hade de inte kunnat diktera villkoren för honom. rätt

(138)Hans vankelmod och obeslutsamhet innebar hans misslyckande. Han insåg sig inte kunna frige Jesus, och samtidigt behålla sin ställning och ära. rätt

(138)I stället för att förlora sin världsliga makt, valde han att offra en oskyldig. Han föll åter till föga för pöbeln, genom att låta gissla Jesus. Därefter sände han iväg Honom till korset. rätt

(139)Men trots sina försiktighetsåtgärder, drabbades han av precis det, som han fruktat. Han förlorade sina hedersutmärkelser, han avskedades från sitt fina ämbete och, stungen av samvetskval och sårad stolthet, tog han sitt eget liv inte lång tid efter korsfästelsen. rätt

(139)Alla, som ger efter för synden, kommer enbart att skörda sorg och undergång. ”Framför varje människa finns en bred, skön väg som verkar vara den rätta, men den slutar i döden.” Ordspråksboken 14:12. rätt

(139)Då Pilatus förklarade sig vara oskyldig till Kristi blod, svarade Kaifas trotsigt: ”’Hans blod kan gärna komma över oss och över våra barn!’” Matteusevangeliet 27:25. rätt

(139)Och de fasansfulla orden upprepades av prästerna och folket. rätt

(139)Därmed uttalade de en ohygglig dom över sig själva. Detta var ett fruktansvärt arv till kommande släkten. rätt

(139)Domen uppfylldes bokstavligen på dem själva i de obeskrivliga scenerna vid Jerusalems förstöring, omkring fyrtio år senare. rätt

(139)Domen har sedan dess bokstavligen uppfyllts på deras efterkommande, som blivit skingrade, hatade och förtryckta. rätt

(139)Domen kommer att tvåfaldigt uppfyllas bokstavligt på den sista räkenskapens dag. Då är rollerna ombytta, och ”samme Jesus” återvänder ”i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud”. Apostlagärningarna 1:11 (King James Version); Andra Tessalonikerbrevet 1:8 (Svenska Folk-Bibeln 98). rätt

nästa kapitel