Vittnen

(161)Sent på uppståndelsedagens eftermiddag var två av lärjungarna på väg till Emmaus, en liten stad knappt tretton kilometer utanför Jerusalem. rätt

(161)De var villrådiga beträffande de nyligen inträffade händelserna, och i synnerhet rörande berättelserna från de kvinnor, som sett änglarna och träffat Jesus efter Hans uppståndelse. rätt

(161)Nu var de på hemväg, för att eftersinna och bedja, i hopp om att åtminstone något ljus skulle kastas över de saker, som var så inhöljda i dimma för dem. rätt

(161)Medan de gick där, anslöt sig en främling till dem; men de var så upptagna av sitt samtal, att de knappt lade märke till Hans närvaro. rätt

(161)Dessa starka män var så nedtyngda av sorg, att de grät under vandringen. Här kände Kristus, i Sin medömkande kärlek, att det fanns en sorg att lindra. rätt

(161)I Sin förklädnad som främling, började Han att tala med dem. ”Men de kände inte igen honom – Gud hindrade dem från det. rätt

(161)’Ni tycks vara djupt engagerade i ert samtal’, sade han. ’Varför är ni så bekymrade?’ (…) rätt

(162)Och en av dem, som hette Kleopas, svarade: rätt

(162)’Du måste vara den ende i hela Jerusalem som inte har hört om de fruktansvärda saker som hände förra veckan.’ rätt

(162)’Vad då för något?’ frågade Jesus. ’Det som hände med Jesus, mannen från Nasaret’, sade de. ’Han var en profet, som gjorde otroliga under och var en enastående lärare, högt aktad av både Gud och människor.’” Lukasevangeliet 24:16-19. rätt

(162)Sedan berättade de, vad som hade hänt, och upprepade berättelsen från kvinnorna, som besökt graven tidigt den morgonen. Så sade Han: rätt

(162)”’Vad förblindade ni är! Vad svårt ni har för att tro allt det som profeterna har sagt i Skriften. Har inte profeterna klart förutsagt, att Messias skulle lida allt detta innan han gick in i sin härlighet?’ rätt

(163)Sedan citerade Jesus stycke efter stycke från profeternas skrifter för dem, från Första Moseboken och rakt igenom alla skrifterna, och förklarade vad de olika avsnitten betydde och vad de sade om honom själv.” Lukasevangeliet 24:25-27. rätt

(163)Lärjungarna blev tysta av häpnad och förtjusning. De dristade sig inte till, att fråga efter främlingens namn. Ivrigt lyssnade de, då Han för dem förklarade Kristi uppdrag. rätt

(163)Hade Frälsaren genast givit Sig tillkänna för lärjungarna, skulle de ha blivit tillfreds. I sin väldiga glädje skulle de inte ha önskat sig mera. Dock var det nödvändigt för dem, att förstå hur Hans uppdrag förutsagts genom alla avbilder och profetior i Gamla Testamentet. Deras tro måste vila på dessa. Kristus utförde inget underverk för att övertyga dem, utan viktigast för Honom var, att för dem uttolka Skrifterna. De hade trott, att Hans död släckt allt deras hopp. Nu visade Han genom profeterna, att den var det starkaste stödet för deras tro. rätt

(163)Genom att undervisa dessa lärjungar, visade Kristus vikten av Gamla Testamentet som ett vittne beträffande Hans uppdrag. Nu för tiden förkastar många Gamla Testamentet, de påstår att det ej längre är användbart och utan värde. Men så säger icke Kristus. Så högt värderade Han det, att Han en gång sade: ”’Om de inte vill lyssna till Mose och profeterna, så kommer de inte att lyssna ens om någon står upp från de döda.’’” Lukasevangeliet 16:31. rätt

(163)Lärjungarna kom hem i skymningen. Jesus lät dem ”förstå att han tänkte gå vidare”. Men lärjungarna ville inte skiljas från En, som bringat dem sådan glädje och sådant hopp. rätt

(164)Därför bad de Honom, att ”stanna över natten tillsammans med dem, eftersom det började bli sent. Han följde därför med dem.” Lukasevangeliet 24:28, 29. rätt

(164)Det enkla kvällsmålet stod snart färdigt, och Kristus intog Sin plats vid bordets huvudända, såsom Hans sed var. rätt

(164)Det brukade vara familjens överhuvuds uppgift, att be Gud välsigna maten; men Kristus lät Sina händer vila över maten och välsignade den. Och därmed öppnades lärjungarnas ögon. rätt

(164)Handlingen att välsigna maten, den nu välbekanta rösten, märkena från spikarna i händerna – allt visade, att där satt deras älskade Mästare. rätt

(164)I ett ögonblick satt de som trollbundna; sedan reste de sig upp för att knäfalla inför Honom i tillbedjan; men så försvann Han plötsligt. rätt

(165)I rena glädjen glömde de bort hunger och trötthet. De lämnade maten orörd, och hastade åter till Jerusalem med sitt dyrbara budskap om en återuppstånden Frälsare. rätt

(165)Då de höll på att berätta om detta för lärjungarna, visade Sig Kristus mitt ibland dem. Med upplyfta händer till välsignelse, sade Han: ”’Frid vare med er.’” Lukasevangeliet 24:36 (Svenska Folk-Bibeln 98). rätt

(165)Först blev de skrämda; men då Han visat dem märkena efter spikarna i Sina händer och fötter, och hade ätit i deras åsyn, trodde de och blev styrkta. Tro och fröjd ersatte så otron, och med känslor som inget språk kan uttrycka, hälsade de sin uppståndne Frälsare. rätt

(165)Vid det här mötet var inte Tomas med. Han vägrade att tro på berättelserna om uppståndelsen. Men efter åtta dagar visade Jesus Sig för lärjungarna, då Tomas var närvarande. rätt

(165)Den här gången visade Han åter igen märkena efter korsfästelsen i Sina händer och fötter. Genast blev Tomas övertygad, och utropade: ”’Min Herre och min Gud’”. Johannesevangeliet 20:28. rätt

(166)I den övre salen utlade Kristus på nytt profetiorna rörande Sig Själv. Sedan sade Han till lärjungarna, att syndaånger och syndaförlåtelse skulle förkunnas i Hans namn ibland alla folk, först dock i Jerusalem. rätt

(166)Före Sin himmelsfärd sade Han till dem: ”Men när den helige Ande har kommit över er, ska ni få kraft att med stor framgång predika om min död och uppståndelse för människorna i Jerusalem, i Judeen, i Samarien och utöver hela jorden.’” ”(…) ni kan vara säkra på att jag alltid är med er, ända till tidens slut.’” Apostlagärningarna 1:8; Matteusevangeliet 28:20. rätt

(166)Ni har, sade Han, varit vittnen till Mitt självuppoffrande liv för världen. Ni har sett, att alla som kommer till Mig och bekänner sina synder, dem förlåter Jag villigt. Alla, som så önskar, kan bli försonade med Gud och få evigt liv. rätt

(166)Till Er, Mina lärjungar, förpliktar Jag detta budskap om barmhärtighet. Budskapet skall föras ut till alla länder, tungomål och folk. rätt

(166)Bege Er till den bebodda Jordens avlägsnaste hörn; även där kommer Min närvaro att finnas. rätt

(166)Frälsarens uppdrag till lärjungarna omfattade alla troende, ända till tidens slut. rätt

(166)Inte alla kan predika inför församlingar; men alla kan bistå enskilda personer. Det gör man genom att ta emot de lidande, bispringa de nödställda, trösta de sörjande och berätta för syndaren om Frälsarens förlåtande kärlek. Så fungerar kristet vittnande! rätt

nästa kapitel