Jerusalems förstöring.

(17)Att ock du visste, och det i denne din dag, hvad din frid tillhörrer! Men nu är det fördoldt för dina ögon. Ty dagar skola komma öfver dig, då dina fiender skola kringskansa dig och omringa dig och tränga dig på alla sidor; och dig och dina barn, som äro i dig, skola de slå ned till marken, och de skola icke lemna qvar i dig sten på sten, derför att du icke kände den tid, då du var sökt."(Luk. 19:42-44) rätt

(18)Jesus stod på toppen af Oljeberget och skådade öfver Jerusalem; en skön och fridfull syn mötte hans blickar. Tiden för påskhögtiden var inne, och Jakobs barn hade kommit dit från alla länder för att fira den stora nationella högtiden. Midt ibland trädgårdar och vingårdar och gröna sluttningar, på hvilka pilgrimernas tält voro uppslagna, höjde sig kullarne med sina terrasser, de ståtliga palatsen och massiva fästningsverken af Isjaels hufvudstad. Zions dotter tycktes stolt säga: "Jag sitter en drottning och skall icke se någon sorg;" lika älsklig och anseende sig lika viss på himmelens ynnest som på den tid, när den kungliga sångaren århundraden förut sjöng: "Skönt reser seg all jordens glädje, berget Zion, en stor konungs stad."(Ps. 48: 3) Man hade en obehindrad utsigt öfver de präktiga tempelbyggnaderna, Den nedgående solens strålar upplyste de snöhvita marmormurarne och återspeglades från den gyllene porten samt från torn och tinnar, Templet stod der såsom "skönhetens fullkomlighet,” den judiske nationens stolthet. Hvilket Israels barn kunde betrakta scenen utan at intagas af glädje och beundran! Men det var heltolika tankar, som rörde sig i Jeru sinne. ”Då han kom närmare och fick se staden, grät han öfver honom.” Under den allmäna glädjen och jublet vid intåget medan folket svängde sina palmgrenar, medan dess glada hosiannarop återskallade från bergen och han af tusentals röster förklarades vara konung, öfverväldigades plötsligen verldens Återlösare af en hemlighetsfull sorg. Han, Guds Son, Israels utlofvade Frälsare, hvilken genom sin makt hade öpfvervunnit döden och kallat dess fångar, från grafven, fälde tårar, icke paa grund af en vanlig bedrøfvelse, utan af en våldsam, okuflig själsångst. rätt

(18)Hans tårar gälde icke honom sjelf, ehuru han ganska val visste hvad som förestod honom, Getsemane, der han snart komme att undergå sin ängslan, låg framför honom, Han kunde äfven se fårporten, genom hvilken offerdjuren under århundraden blifvit förda och som skulle öppnas för honom, då han, "lik fåret som föres till slagtning," komme att gå genom den samma. Golgata korsfästelseplatsen, låg icke långt borta. På den stig, som Jesus snart skulle beträda, måste falla förskräckelse och stort mörker, när han gaf sit lif till skuldoffer. Men det var ej betragtelsen af dessa scener, som för dystrade hans sinne under denna glädjes stund. Ingen förkänsla af hans egen öfver mänskliga ångst oroade den oegennyttiga anden. Han grät öfver de tusentals personer i Jerusalem, som voro dömda till undergång – på grund af blindheten och obotfärdigheten af dem, hvilka han kom för at välsigna och frälsa. rätt

(18)Historien om Guds särskilda ynnest och beskyddande omsorg, som i mer än ett tusen år var kommit hans utvalda folk till del, var uppenbar för Jesu blickar. Der låg Morraberget, på hvilket löftets son hade låtit binda sig på altaret som ett offer utan att göra motstånd - en sinnebild af Guds Sons offrande. Der hade välsignelsens förbund, det härliga löftet om Messias, blifvit stadfäst åt de troendes fader. Der hade flammorna från offret hvilka uppstego mot himmelen, förmått mordängeln att sticka sitt svärd i skidan - en lämplig sinnebild för Frälsarens offer och medling för brottsliga människor. Jerusalem hade blifvit mera äradt af Gud än hela jorden, Herren hade" utvalt Zion," han hade haft "lust till att bo der." Der hade de helige profeterna under århundraden förkunnat sina varningsbudskap, Der hade presterna svängt sina rökelsekar, och rökelsen tillika med de tillbedjandes böner hade uppstigit inför Gud. Der hade slagtade lams blod dagligen blifvit offradt såsom en förebild på Guds Lam. Der hade Jehova uppenbarat sin närvaro i härlighetens moln öfver nådastolen. Der hvilade foten af den sinnebildliga stege, som förenade jorden med himmelen - stegen, på hvilken Guds änglar stega upp och ned och som öppnade för verlden vägen till det allraheligaste. Hade Israel såsom en nation varit himmelen trogen, skulle Jerusalem hafva stått för evigt som Guds utvalda stad. Men affall och uppror kännetecknade det gynnade folkets historia. Det hade försmått himmelens nåd, missbrukat sina förmåner och försummat sina gynsamma tillfällen. rätt

(19)Fastän Israel" begabbade Guds sändebud och föraktade hans ord och bespottade hans profeter," hade han likväl uppenbarat sig för dem såsom "Herren, en Gud, barmhertig och nådig, långmodig och stor i kärlek och trofasthet"; oaktadt de hade flere gånger förkastat honom, hade han likväl erbjudit dem sin nita. Han hade bevisat dem en ömmare kärlek än en fader känner för sin son samt" sände sina bud till dem tidt och ofta, ty han ville skona sitt folk och sin boning." När föreställningar, böner och tillrättavisningar hade visat sig vara fruktlösa, sände han till dem himmelens bästa gåfva, ja, han utgöt hela himmelen i den enda gåfvan. rätt

(19)Guds Son blef sänd för att sjelf söka beveka den obotfärdiga staden att göra bättring. Det var Kristus, som hade flyttat Israel som ett vinträd ifrån Egypten. Han sjelf hade drifvit undan hedningarne för det. Han hade planterat det" på en bördig kulle." Genom hans beskyddande omsorg blef det omgärdadt, och han s1inde sina tjenare att sköta det. "Hvad var mera att göra med min vingård," utropar han," som jag icke har gjort med med honom?" Ehuru den bar vilda drufvor" då" han ”väntade, att han skulle bära vindrufvor," hyste han likväl ett starkt hopp, att den ännu skulle gifva god frukt samt kom personligen till sin vingård för att om möjligt rädda den, att den ej skulle blifva förstörd. Han gräfde omkring sitt vinträd, han klipte och skötte om det. Han var outtröttlig i sina bemödanden att rädda det vinträd, som han sjelf hade planterat. rätt

(20)Ljusets och härlighetens Herre hade under tre år gått ut och in bland sitt folk. "Han vandrade omkring och gjorde väl och botade alla som voro öfverväldigade af djäfvulen," läkte de i hjärtat förkrossade, försatte de fångna i frihet, återgaf synen till de blinde helade de halte och döfve, renade de spetalske, uppväckte de döde och förkunnade evangelium för de fattiga. Den barmhertiga inbjudningen: "Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, och jag skall vederqvicka eder," stäldes till alla klasser lika. rätt

(20)Ehuru de vedergälde honom ondt för godt och hat för hans kärlek, hade han likväl ståndaktigt fullföljt sin nådemission Han stötte icke ifrån sig dem, som båda honom om nåd. En vandrare utan hem, hvilkens dagliga andel var smädelse och armod, lefde han blott för att bistå behöfvande människor och förminska deras elände, för att uppmana dem att emottaga lifvets gåfva. Barmhertighetens böljor, som slagas tillbaka af dessa hårda hjärtan, återvände i en starkare ström af medlidsam, outsäglig kälek. Men Israel hade vändt sig bort från sin bäste vän och ende hjälpare. Hans kärleksfulla uppmaningar hade blifvit föraktade, hans råd försmådda, hans varningar förlöjligade. rätt

(20)Hoppets och förlåtelsens stund förflöt hastigt, Guds vredes bägare, hvars utgjutelse så länge blifvit uppskjuten, var nästan full. Det moln som hade samlat sig under affallets och upprorets tider samt nu bebådade ett djupt elände, var färdigt att uttömma sig öfver ett brottsligt folk; och den, som, allena kunde rädda dem från deras förestående öde, hade de föraktat, misshandlat och förkastat samt skulle snart korsfästa. Har Kristus komme att hänga på Golgata kors, hade Israels tid såsom en af Gud gynnad och välsignad nation gått till ända. Förlusten af blott en enda själ är en olycka, som mycket mer an uppväger en verlds fördelar och skatter; men när Kristus betraktade Jerusalem, föresväfvade honom en hel stads, en hel nations undergång; den stad, den nation, som en gång hade varit Guds utvalda - hans egendom. rätt

(21)Profeterna hade fält tårar över Israels affall och de förfärliga ödeläggelser, genom hvilka deras synder blefvo straffade, Jeremias önskade, att hans ögan vore en tårekälla, så att han kunde dag och natt begråta de slagna i sitt folk och Herrens hjord, som blifvit bortförd i fångenskap. Hvad måste då icke hans sorg hafva varit, hvilkens profetiska syn omfattade icke blott år, utan tidsåldrar! Han såg, huru mordängeln med upplyft svärd hotade staden, som så länge hade varit Jehovas boning. Från Oljeberget, samma plats, som senare innehades af 'ritas och hans här, blickade han öfver dalen på de heliga tempelgårdarne och pelargångarne, och han såg med tårfylda ögon i en förskräcklig perspektiv, huru murarne vara omringade af fl'ämmande härskaror. Han hörde armeernas trampande, under det de ordnade sig för striden. Han hörde mödrar och barns röster, när de ropade om att få bröd i den belägrade staden. Han såg dess heliga och sköna hus, dess palatser och torn öfverlumnade åt lågorna, och der de en gång stodo, blott en hög af rykande ruiner. rätt

(21)Då han skådade framåt i tiden, såg han hur förbundsfolket var spridt i alla land, liksom vrak på en udslig strand. Han såg i den timliga vedergällning, som snart skulle drabba dess barn, blott den första dricken ur den vredesbägare, som staden måste tömma till sista droppen i den yttersta domen. Gudomlig medömkan och stark kärlek gåfvo sig tillkänna i de sorgliga orden: "Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig, huru ofta har jag ej velat församla (lilla barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar, och I hafven icke velat!" O, att du, en nation mera gynnad än någon annan, hade kändt den tid, då du var sökt, och visste hvad din frid tillhör! Jag har återhållit rättvisans ängel; jag bar kallat dig till bättring, men förgäfves. Det är icke blott tjellare, ombud och profeter, som du har vägrat att höra och förkastat, utan det är den Helige i Israel, din Förlossare. Om du förgöres, är du ensam orsaken dertill. "I viljen icke komma till mig, att I mån harva lif." rätt

(22)Kristus såg i Jerusalem en sinnebild af verlden, som är försänkt i otro och uppror och som skyndar vidare på sin väg för att slutligen träffas af Guds vedergällande straffdomar. Ett fallet slägtes elände, som ingaf hans själ bekymmer, framkallade från hans läppar det högst bittra ropet. Han såg huru synden hade lemnat sina spår i människornas nöd, tårar och blod; hans hjärta var intaget af ett oändligt medlidande för de nödstälde och lidande på jorden, och han längtade efter att få bistå dem alla. Men icke en gång hans hand fick hämma det mänskliga eländets ström; få ville söka hjälp hos det enda väsende, som kunde bistå dem. Han var villig att utgifva sitt lif åt döden, så att frälsning skulle beredas åt alla; men få ville komma till honom, att de måtte harva lif. rätt

(22)Himmelens Majestät i tårar! den oändlige Gudens Son oroad i andan, nedtyngd af ångest! Hela himmelen fyldes af förvåning öfver synen. Denna scen uppenbarar syndens farliga beskaffenhet. den visar hvilken svår uppgift det är, äfven för oändlig makt, att omintetgöra fö1jderna af Guds lags öfverträdelse för de brottslige. Då Jesus skådade fram i tiden till det sista slägtet, såg han, att ett bedrägeri lik det, som förorsakade Jerusalems förstöring, var herskande i verlden. Judarnes stora synd var att de förkastade Kristus; den kristna verldens stora synd skulle blifva att den förkastade Guds lag, grundvalen för hans styrelse i himmelen och på jorden. Jehovas bud skulle blifva föraktade och förkastade. Millioner personer, som vara i syndens träldom, satans slafvar, dömda till att lida den andra döden, skulle vägra att höra sanningens ord på den tid, då de blefvo sökta. Förskräckliga blindhet! sällsamma bedåring! rätt

(22)Två dagar före påskhögtiden, när Kristus hade lemnat templet för sista gången, efter att han tillrättavisat de judiska rådsherrarne för deras skrymteri, gick han åter ut med sina lärjungar till Oljeberget och satte sig ned ibland dem på en gräsbeväxt sluttning, hvarifrån de hade utsigt öfver staden. Ännu en gång betraktade han dess murar, dess torn och dess palats. Ännu en gång beskådade han templet i dess bländande härlighet, ett skönt diadem, som prydde det heliga berget. rätt

(22)Ett tusen år förut hade psalmisten prisat Gud för hans nåd emot Israel, i det han antog dess heliga hus till sin boning: "I Salem uppslog han sin hydda, och sin boning på Zion."21) "Han utvalde Judas' stam, Zions berg, hvilket han hade kärt. Och han bygde sin helgedom så hög som himmelen." Det första templet hade blifvit uppbygdt under den mest framgångsrika perioden i Israels historia. Konung David hade samlat stora skatter för detta ändamål, och planen, enligt hvilken byggnaden skulle uppföras, hade blifvit honom meddelad af Gud. Salomo, den Visaste af Israels regenter, hade fullbordat arbetet. Detta tempel var den präktigaste byggnad, som någonsin funnits i verlden. Likväl hade Herren förklarat genom profeten Haggai beträffande det andra templet: "Detta sista husets härlighet skall varda större än det förstas." "Jag skall skaka alla hednafolken, och alla hednafolkens skatter skola komma, och jag skall fylla detta hus med härlighet, säger Herren Zebaot." rätt

(23)Sedan templet blifvit förstördt af Nebukadnezar, uppbygdes det ungefär fem hundra år före Kristi födelse af ett folk, som hade återvändt från en lefnadslång fångenskap till ett förhärjadt och nästan öfvergifvet land. Det fans då ibland dem gamla personer, som hade sett Salomos härliga tempel och som gräto, när grundvalen till den nya byggnaden lades, emedan den komme att blifva så mycket underlägsen den förra. Den känsla, som var rådande, beskrifves tydligt af profeten: "Hvilken af eder är öfrigblifven, som har sett detta huset i dess förra härlighet? Och hurudant sen I det nu? Är icke detta såsom intet i edra ögon?" Sedan blef löftet gifvet, att detta sista husets härlighet skulle blifva större än det förstas. rätt

(23)Men det andra templet kunde icke jämföras med det första i härliget, ej heller var det helgadt genom de synliga tecknen på Guds närvaro, som tillhörde det första templet. Dess invigning kännetecknades icke genom någon uppenbarelse af öfvernaturlig kraft. Intet härlighetsmoln uppfylde den nyligen uppförda, helgedomen. Ingen eld föll från himmelen och förtärde offret på dess altare. 'Guds härlighet visade sig icke emellan keruberna i det allraheligaste; arken, nådastolen och vittnesbördets taflor funnos icke i det samma. Ingen r5st hördes från himmelen, som bekantgjorde för den frågande presten Jehovas vilja. rätt

(23)Judarne hade under århundraden fåfängt bemödat sig att visa, huru Guds löften, som gåfvos genom Haggai, hade blifvit uppfylda; men deras sinnen hade likväl blifvit förmörkade genom stolthet och otro, så att de icke uppfattade den rätta betydelsen af profetens ord. Det andra templet ärades icke med molnskyn af J ehovas härlighet, utan med närvaron af det Väsende, i hvilket bodde gudomens hela fullhet lekamligen – hvilket var Gud sjelf uppenbarad i köttet. Den som alla folk längtade efter, hade helt visst kommit till sitt tempel, när mannen från Nasaret lärde och helade på de heliga gård arne. Genom Kristi närvaro och genom den allena öfverträffade det andra templet det första i härlighet. Men Israel hade vägrat att emottaga den af himmelen erbjudna gåfvan. När den anspråkslöse läraren den dagen gick nt genom den gyllene porten, försvann härligheten för evigt från templet. Frälsarens ord blefvo redan uppfylda: "Edert hus skalllemnas eder öde." rätt

(24)Lärjungarne hade blifvit intagna af förvåning och bäfvan öfver Kristi förutsägelse om templets omstörtning, och de önskade att förvissa sig om den fulla betydelsen af hans ord. Man hade under mer än fyrtio år uppoffrat stora penningsummor och mycket arbete samt användt de skickligaste byggmästare för att öka dess prakt. Herodes den store hade förslösat på det både romersk förmögenhet och judiska skatter, och äfven verldens kejsare hade riktat det med sina gåfvor. Massiva block af hvit marmor af nästan fabelaktig storlek, som blifvit sända från Rom för detta ändamål, utgjorde en del af byggnaden; och lärjungar ne hade fäst Mästarens uppmärksamhet vid dessa, sägande: "Se, hurudana stenar och hurlldana byggnader!" rätt

(24)Jesus svarade dem med dessa högtidliga och öfverraskande ord: "Sannerligen säger jag eder: Här skall icke lemnas sten på sten, som icke skall nedbrytas." rätt

(24)Med Jerusalems förstöring förknippade lärjungarne Kristi personliga ankomst i jordisk härlighet för att taga verldsrikets tron i besittning, straffa de obotfärdiga judarne och befria nationen från det romerska oket. Herren hade omtalat för dem, att han skalle komma den andra gången. Derför riktades deras tankar på hans återkomst, när han nämde hemsökelsen öfver Jerusalem; och då de voro samlade omkring honom på Oljeberget, frågade de: "När skall detta ske, och hvad skall vara tecknet för din tillkommelse och verldens ände?" rätt

(25)Framtiden hölls nådeligen förborgad för lärjungarne. Om de den gången hade fullständigt uppfattat de två förfärliga förhållandena - Frälsarens lidande och död samt deras stads och tempels förstöring - skulle de hafva blifvit överväldigade af fasa. Kristus framstälde för dem de yttre dragen af framstående händelser, som skulle inträffa före tidens slut. Man förstod icke då fullständigt hans ord; men deras betydelse skulle blifva uppenbarad, allt efter som hans folk behöfde den undervisning de innefattade. Den profetia han uttalade, hade en dubbel betydelse: den förutsade Jerusalems förstöring, men framstäide äfven de förskräckliga händelser, som skola ega rum på den sista stora dagen. rätt

(25)Jesus berättade för de lyssnande lärjungarne om de hemsökelser, som skulle träffa de affälliga israeliterna, och synnerligen om det straff, som skulle åläggas dem, emedan de hade förkastat och korsfäst Messias. Den förskräckliga vändpunkten skulle föregås af tydliga tecken samt komma hastigt och oförmodadt. Och Frälsaren gaf sina följeslagare denna varning: "När I nu fån se förödelsens styggelse, om hvilken är talad t af profeten Daniel, stå på heligt rum - den som läser det, han gifve akt derpå! - då flykte de som äro i Judeen upp till bergen." När de afgudadyrkande romarnes fanor blefvo uppsatta på den heliga marken, som sträckte sig ett stycke utom stadens murar, skulle Kristi efterföljare söka räddning i flykten. Den som ville undkomma, finge icke dröja något, när han såge varningstecknet, utan öfverallt i landet Judeen såväl som i Jerusalem sjelft måste man genast åtlyda signalen att fly. Den som händelsevis var påtakct, finge icke gå ned i sitt hus för att söka rädda sina mest värdefulla skatter. Den som arbetade på åkrarne eller i vingårdarne, finge ej förspilla tiden genom att gå tillbaka för att hemta manteln, som han tagit af sig under sitt arbete i hettan på dagen. Han måste icke tveka ett ögonblick, att han icke blefve indragen i den allmänna förstörelsen. rätt

(25)Jerusalem hade under Herodes' regering icke blott blifvit storligen förskönadt, utan det hade äfven genom uppbyggandet af torn, murar och fästen, som förökade lägets naturliga styrka, blifvit gjordt synbarligen ointagligt. Den som på denna tid hade offentligen vågat att förutsäga, dess förstöring, skulle harva blifvit kallad en förryckt orostiftare, liksom Noa blef före floden. Men Kristus hade sagt: "Himmelen och jorden skola förgås, men mina ord skola icke förgås." Guds vrede hade blifvit upptänd emot Jerusalem på grund af dess synder, och dess halsstarriga otro gjorde domen viss. rätt

(26) Herren hade förklarat genom profeten Mika : "Hören detta I höfvitsmän af Jakobs hus och I furstar af Israels hus, I som afskyn rätt och gören allt rakt till krokigt, du som bygger Zion med blod och Jerusalem med orätt! Dess höfvitsmän döma för mutor, och dess prester lära för betalning, och, dess profeter spå för penningar; men i Herren söka de dock sitt stöd och säga: "Är icke Herren midt ibland oss? Öfver oss skall intet ondt komma. rätt

(26)Dessa ord utgöra en noggrann beskrifning på de förderfva de och egenrättfärdiga invånarne i Jerusalem. De påstodo, att de strängt iakttogo buden i Guds lag, medan de i verkligheten öfverträdde alla grundsatserna i den samma. De hatade Kristus, emedan han genom sin renhet och helighet lade i dagen deras orättfärdighet; och de beskylde honom för att vara upphofvet till alla olyckor, som hade kommit öfver dem i följd af deras synder. Fastän de visste, att han var oskyldig, hade de likväl förklarat att deras nations välgång kunde betryggas endast genom han; död. "Om vi låta honom så fortfara," sade de judiska ledarne, "så skola alla tro på honom, och rornarne skola komms och taga både vårt land och vårt folk." Om Kristus uppoffra des, kunde de ännu en gång blifva ett mäktigt och enigt folk. De resonerade på detta sätt samt understödde sin öfversteprests utslag, att det vore bättre, att en man blefve dödad, än att hela folket skulle förgås. rätt

(26)De judiska ledarne hade sålunda bygt ,- Zion med blod och Jerusalem med orätt." Och ehuru de dödade sin Frälsare, emedan han bestraffade dem för deras synder, var likväl deras egen rättfärdighet så stor, att de ansågo sig som Guds gynnade folk och förväntade, att Herren skulle rädda dem från deras fiender. "Derför," sade profeten vidare, :'skall för eder skull Zion varda upplöjd till åker, och Jerusalem blifva till en stenhop, och templets berg till en skogsbacke." rätt

(26)Från den tid, da Kristus förutsade Jerusalems undergång, dröjde Herren fyrtio aar med att verkställa sine straffdomar öfver staden och folket. Gud visade de e underbar långmodighet mod dem, som hade forkastat hnans evangelium och mördat hans Son. Liknelsen om det ofruktbara trædet framstälde Guds behadling af det judiska folket. Befallningen hade blifvit utgifven: ”Hugg bort det. Hvarför skal det ock göra marken onyttig?”men det hade i följd af gudomlig nåd blifvit skonadt ännu en tid. Det fans ännu många bland judarne, som ej hade kunskap om Kristi karakter och verk. Och barnen hade icke haft de förmåner eller emottagit det ljus, som deras föräldrar hade föraktat. Gud skulle genom apostlarnes och deras medarbetares predikande låta ljuset lysa för dem; de skulle få tillfälle att se huru profetian hade blifvit uppfyld icke blott genom Kristi födelse och lefnad, utan äfven genom hans död och uppståndelse. Barnen blefvo icke förkastade på grund af sina föräldrars synder; men när barnen, med kunskap om alt det ljus, som gifvits till deras föräldrar, förkastade det ytterligare ljus, som de sjelfva erhållit, blefvo de delaktiga af sina föräldrars synder och fylde sitt syndamått. rätt

(27)Guds långmodighet mot Jerusalem hade blott till följd, att judarne framhärdade i sin envisa obotfärdighet. Genom att visa hat och grymhet mot Jesu lärjungar förkastade de det sista anbudet om nåd. Gud undandrog då sitt beskydd från dem och tog bort sin tillbakahållande makt från satan och hans änglar, och folket lemnades i händerna pli den ledare, som det hade valt. Deras barn hade föraktat Kristi nåd, hvilken skulle hafva gjort dem i stånd att öfvervinna deras onda böjelser, och nu blefvo dessa herskande. Satan uppeggade de häftigaste och lägaste lidelserna i själen. Människorna brukade icke sitt förnuft, de kunde icke tänka, utan de läto sig beherskas af stundens ingifvelse och ett blindt raseri. De blefvo sataniska i sin grymhet. Misstänksamhet, afund, hat, strid, myteri, mord voro rådande i familjen och 'bland folket, hos de högsta och lägsta klasserna på samma sätt. Man kunde ej finna säkerhet någonstädes; vänner och slägtingar förrådde hvarandra. Föräldrar dödade sina barn, och barnen sina föräldrar. Folkets styresmän hade ej förmåga sitt styra sig sjelfva; de gåfvo sina lidelser fritt lopp och blefvo tyranner. Judarne hade godkänt falska vittnesbörd för att kunna döma Guds oskyldiga Son till döden; och nu satte falska beskyllningar deras egna lif i fara. Genom sina handlingar hade de länge sagt: "Skaffen bort utur vår åsyn den Helige i Israel!" Nu blef deras bön uppfyld. De hyste ej längre någon fruktan för Gud. Satan var nationens öfverhufvud, och de högsta eivilla och religiösa myndigheterna stodo under hans kontroll. rätt

(28)Ledarne af de motstridiga partierna slöto sig ibland tillsammans för att plundra och plåga sina olyckliga offer, och sedan öfverföllo de olika skarorna hvarandra och dödade utan barmhertighet. Icke en gång inom templets helgade område lade de band på sin fruktansvärda vildhet. Tillbedjarne blefvo nedgjorda inför altares, och helgedomen förorenades med de dödes kroppar. Anstiftarne af detta helvetiska verk förklarade likväl i sin blinda och hädiska förmätenhet, att de ej hyste någon fruktan, att Jerusalem skulle blifva förstördt, emedan det var Guds egen stad. För att kunna stadfästa sin makt mutade de falska profeter, som, äfven medan de romerske legionerna belägrade templet, skulle förkunna, att folket kunde vänta befrielse från Gud. Ända till slutet höllos stora skaror fast vid den tron, att den Högste skulle träda emellan och bereda deras tiender nederlag. Men Israel hade föraktat det gudomliga beskyddet, och nu hade folket ingen försvarare. Olyckliga Jerusalem! sönderslitet af inte strider, med blodet af dess barn, hvilka fallit för hvarandras händer färgande dess gator röda, medan fiendtliga härar nedrefvo dess fästen och dödade dess stridsmän! rätt

(28)Allt hvad Kristus hade förutsagt beträffande Jerusalems förstöring, blef bokstafligen uppfyldt. Judarne fingo erfara sanningen i hans varningsord: "Med det mått, hvarmed I mäten, skall det mätas åt eder." rätt

(28)Tecken och underverk egde rum, hvilka förebådade olycka och förderf. Midt i natten lyste ett onaturligt ljus öfver templet och altaret. Vagnar och krigare, som ordnade sig till strid, voro af tecknade på molnen vid solnedgången. Hemlighetsfulla ljud ingåfvo förskräckelse hos presterna, som tjenstgjorde om natten i helgedomen; jorden skakade, och man hörde en mangd röster utropa: "Låtom oss lemna denna plats!" Den stora östra porten som var så tung, att den knappast kunde svängas af tjugu män, o'ch som hölls stängd medels ofantligt stora slagbommar af järn, djupt fästa i gatläggningen af massiva stenar, öppnades om midnatten utan någon synlig hand. rätt

(29)En man gick upp och ned på Jerusalems gator i sju år och tillkannagaf, hvilka olyckor skulle komma öfver staden. Dag och natt fortfor han att sjunga den hemska sorgesången: ”En röst från öster, en röst från vester, en röst från de fyra väderstrecken, en röst emot Jerusalem och templet, en röst emot brudgummen och bruden samt en röst emot allt folket." Denna besynnerliga varelse blef fängslad och hudflängd, men ingen klagan hördes från hans läppar. När han blef skymfad och misshandlad, svarade han blott: "Ve Jerusalem! Ve, ve dem som bo i det samma!" Hans varningsrop upphörde icke, förrän han blef dödad under den belägring han hade förutsagt. rätt

(29)Ingen kristen omkom vid Jerusalems förstöring. Kristus hade gifvit sina lärjungar varning, och alla som trodde hans ord, väntade på det utlofvade tecknet. "När I sen Jerusalem omringas af krigshärar," sade Jesus, "veten då, att dess förödelse är nära. Då flykte de som äro i Judeen till bergen, och de som äro i staden drage ut derifrån." Romarne under Cestius hade omringat staden; men de upphäfde oförmodadt belägringen, när alllt tycktes vara gynsamt för ett omedelbart angrepp. De belägrade, som misströstade om att kunna försvara sin ställning med framgång, stodo I begrepp att gifva sig, när den romerske generalen drog sig tillbaka med sina trupper, utan att det fans något uppenbart skäl för en sådan handling. Men det var Guds barmhertiga försyn, som ledde händelsernas gång till sitt eget folks bästa.. Det utlofvade tecknet hade blifvit gifvet för de väntande kristne; och nu fingo alla som ville lyda Frälsarens varning, tillfälle att undkomma. Händelserna blefvo anordnade på ett sådant satt, att hvarken romare eller judar kunde hindra de kristnes flykt. När Cestius drog sig tillbaka, gjorde judarne ett utfall från Jerusalem och förföljde hans arme, och de kristne fingo nu tillfälle att lemna staden, medan båda krigshärarne voro sålunda fullständigt sysselsatta. Landet var äfven på samma gång befriadt från fiender, som kunde hafva uppehållit dem. Under det belägringen pågick, voro judarne samlade i Jerusalem för att fira 1öfhyddohögtiden, och nu kunde alltså de kristne i hela landet obehindradt undkomma. De flydde oförtöfvadt till en säker plats, nämligen staden Pella i landskapet Pereen på den andra sidan af Jordan. rätt

(30)Den judiska krigsstyrkan som förföljde Cestius och hans armé, angrep eftertruppen med sådan häftighet, att den hotades med fullkomlig undergång; och blott genom en förtviflad ansträngning lyckades romarne att. Judarne drogo sig ur striden med knappast någon förlust af män och jublande återvände de med sitt byte till Jerusalem. Men denna skenbara framgång förde likväl blott olycka öfver dem. Det ingaf dem att envist motsätta sig romarne, hvarigenom de snart förde ett outsägligt elände öfver den dömda staden. rätt

(30)Jerusalem blef utsatt för förskräckliga olyckor, när Titus kom dit för att fortsätta belägringen. Staden blef innesluten under påskhögtiden, när millioner Judar voro församlade inom dess murar. Deras proviantförråd, som kunde harva underhållit invånarne under många år, som om de blifvit sorgfälligt bevarade, hade förut blifvit förstörda på grund af de tvistande partiernas afund och hämdlystnad och nu måste de uthärda en hungersnöds alla fasor. Ett mått hvete såldes för en talent. Hungerns qval voro så häftiga, att många tuggade lädret i sina bälten och sandaler samt öfverdraget på sköldarne. En stor mängd af folket brukade smyga sig ut om natten för att samla vilda växter, som funnos utanför stadsmurarne, ehuru många blefvo gripna och grymt pinade till döde, och de som lyckades återvända till staden, ofta beröfvades hvad de hade samlat med så stor fara. De maktegande läto det nödstälda folket undergå den mest omänskliga tortyr för tvinga det att uppgifva sitt sista knappa matförråd, som kunde hafva blifvit undangömdt. Och dessa grymheter utöfvades icke sällan af personer, som sjelfva hade nog att äta; men hvilka önskade att upplägga ett proviantförråd för framtiden. rätt

(30)Många tusen omkommo i följd af hungrer och farsot. De naturliga böjelserna tycktes hafva blifvit förstörda. Männen stulo från sina hustrur och hustrurna från sina män. Man såg barn, som ryckte maten från sina gamla föräldrars munnar. Profetens fråga: ”skulle väl en qvinna förgäta ditt dibarn?” blef besvarad inom den dömda stadens murar: "Ömsinta qvinnor kokade barn, sig till föda, i mit folks dotters nöd.” Den varnande profetian, som uttalades fjorton hundra år förut, blef åter uppryld: "Den qvinna hos dig, som vekligast och yppigast varit, och som af yppighet och veklighet aldrig har försökt sätta sin fotsula på marken, skall missunna mannen vid sitt bröst och sin son och sin dotter den efterbörd, som utgått från hennes lif, och de barn hon framfödt, ty i brist på allt, vill hon sjelf hemligen äta den, i den ångest och nöd, hvarmed din fiende skall tränga dig inom dina portar." rätt

(31)De romerska ledarn e försökte att injaga förskräckelse hos judarne och sålunda förmå dem att gifva sig. De fångar, som gjorde motstånd, när de blefvo tagna, piskades, marterades och korsfästes utanför stadens murar. Flere hundra personer blefvo dagligen dödade på detta sätt, och det förskräckliga verket fortsattes, till dess ett så stort antal kors blifvit uppsatta långs efter Josafats dal och på Golgata, att man knappast hade rum att gå emellan dem. Den förbannelse, som de nedkallat öfver sig, då de stodo infvr Pilati domstol: "Hans blod komme öfver oss och öfver våra barn," uppfyldes på detta förskräckliga sätt. rätt

(31)Titus önskade gerna att göra slut på den förskräckliga scenen och sålunda skona Jerusalem, att det ej skulle behöfva undergå sitt fulla straff. Han intogs af fasa, när han såg hopar af döda kroppar liggande i dalarne, Såsom i en syn skådade han från toppen af Oljeberget det präktiga templet och befalde, att man icke skulle förstöra en sten af det samma, Innan han gjorde försök att komma i besittning af detta fäste, vände han sig till judarnes ledare och bad dem ifrigt att ej tvinga honom till att befläcka den heliga platsen med blod. Om de ville komma ut och strida på någon annan plats, skulle ingen romare kränka templets helighet, Josefus sjelf bad dem enträget med stor vältalighet att gifva sig, så att de kunde rädda sig sjelfva, sin stad och sin plats för gudstjenst. Men de besvarade hans ord med bittra förbannelser. De kastade pilar mot honom, som var deras sista mänsklige medlare, under det han stod och sökte att öfvertala dem. Judarne hade förkastat Guds förmaningar, och nu gjorde f6reställningar och böner dem blott mera beslutna på att stå emot till det yttersta. Titus' bemödanden att rädda templet voro fruktlösa; ett Väsende, som var större än han, hade förklarat, att icke en sten skulle lemnas på en annan. rätt

(32)De judiska ledarnes blinda motspänstighet och de afskyvärda brott som begingos i den belägrade staden, vackte fasa och harm bland romarne, och Titus beslöt slutligen att taga templet med storm. Han beslöt likväl att om möjligt rädda det från undergång. Men man lydde icke hans befallningar. Efter att han hade dragit sig undan till sitt tält om natten, gjorde Judarne ett utfall från templet och angrepo soldaterna. Under denna strid kastade en soldat en eldbrand genom en öppning i pelargången, och genast stodo de med ceder öfverdragna kamrarne omkring det heliga huset i full låga. Titus skyndade till platsen, åtföljd af sina generaler och befälhafvare, samt befalde soldaterna att släcka lågorna. Men ingen gaf akt på hans ord. I sitt raseri kastade soldaterna eldbränder i kamrarne, som lågo invid templet, och nedhögga en stor mängd af dem, som hade sökt tillflykt i dessa. Blodet flöt nedför templets trappsteg som vatten Många tusen judar omkomma. Högt öfver stridens brak hörde man röster, som ropade: "Ikaleod" – härligheten är försvunnen! rätt

(32)Titus såg att soldaternas raseri ej kunde undertryckas; han inträdde med sina officerare och öfverskådade det inte af den heliga byggnaden. Prakten fylde dem med förvåning, och enär elden ännu icke hade trängt fram till det heliga rummet, gjorde han ett sista försök att rädda det samt sprang ut och uppmanade soldaterna ånyo att hejda brandens framfart. Höfvitsmannen Liberalis sökte bringa dem till lydnad medels sin ämbetsstaf; men äfven aktningen för kejsaren måste vika för bitterheten mot judarne för den starka upphetsningen af striden och för ett outsläckligt begär efter att plundra. Soldaterna såga huru allt omkring dem strålade af guld, som lyste på ett bländande sätt i lågornas hemska ljus, och de trodde, att ofantligt stora skatter vara förvarade i helgedomen. En soldat kastade oförmarkt en tänd fackla emellan dörrens gångjärn, och hela byggnaden var i lågor på ögonblicket. Den förblindande röken och elden tvingade officerarne att draga sig undan, och den präktiga byggnaden blef lemnad åt sitt öde. 32 Det var ett förskräckligt skådespel för romarne; hvad var det för judarne? Hela toppen af berget, som höjde sig öfver staden, lyste som en vulkan. Den ena byggnaden efter den andra instörtade med ett förfärligt brak och uppslukades af den lågande afgrunden. Cedertaken liknade eldfält, de gyllene tornspirorna lyste liksom spetsar af rödt ljus, från tornen vid portarne uppstego höga pelare af eld och rök. De närgränsande bergen blefvo upplysta; och man såg mörka folksamlingar, som under en hemsk ängslan afvaktade ödeläggelsens fortgång; murarne och höjderna i den öfre staden voro uppfylda af ansigten några bleka af smärta och förtviflan, medan andra bebådade hämd under känslan af sin vanmakt. De romerske soldaternas skri, medan de sprungo fram och tillbaka, samt tjatandet af rebellerna, hvilka 'Omkomma i lågorna, blandade sig med brandens brusande och dånet af nedstörtande bjelkar. Bergens eko svarade eller återförde folkets ångestskrik på höjderna; långs efter alla murarne hördes rop och klagan; personer, som höllo på att dö af hunger, samlade sina sista krafter för att utstöta ett rop af ångest och tröstlöshet. 33 Blodbadet innanför var till och med ännu mera förskräckligt än skådespelet från utsidan. Män och qvinnor, gamla och unga, rebeller och prester, de som kämpade och de som ropade om nåd blefvo nedhuggna utan urskiljning. De döde vara flere än dem, som dödade. Soldaterna måste klättra öfver hopar af döde för att kunna fullfölja sitt förstörelseverk. rätt

(33)Hela staden föll snart i romarnes händer, efter att templet blifvit förstördt. Judarnes hufvudmän lemnade sina ointagliga torn, och Titus fann dem tomma. Han såg på dem med förvåning och förklarade, att Gud hade gifvit dem i hans händer; ty inga krigsmaskiner, huru starka de än voro, kunde hafva uträttat något mot dessa häpnadsväckande fästningsverk. Både staden och templet blefvo nedrifna till sina grundvalar och marken, på hvilken det heliga huset hade stått, blef "upplöjdt till en åker.” Under belägringen och blodbadet, som följde, omkommer an en million af folket; de öfverblifna blefvo bortförda som fångar, sålda som slafvar, släpade till Rom för att öka glansen af segrarens triumftåg, kastade för vilda djur i amfiteatrarne eller kringspridda som husvilla vandrare öfverallt på jorden. rätt

(33)Judarna hade smidt sina egna bojor; de hade sjelfva dragit hämden öfver sig. I den fullständiga undergång, som träffade dem som ett folk, och i alla de olyckor, som följde dem i deras förskingring, skördade de blott den säd. som deras egna händer hade sått. Profeten såger: "Det blef din olycka, Israel, att du satte dig upp emot mig," "ty du är fallen genom din synd." Deras lidanden framställas ofta som ett straff, med hvilket de blifvit hemsökta genom ett omedelbart påbud af Gud. Men detta är ett konstgrepp, genom hvilket den store bedragaren söker att dölja sitt eget verk. Judarne hade genom sin halsstarriga förkastelse af Guds k1irlek och barmhertighet utverkat, att hans beskydd blef dem uudandraget, och satan fick tillåtelse att beherska dem, såsom han ville. De rysliga grymheter, som utöfvades vid Jerusalems förstöring, äro ett bevis på, huru satan brukar sin makt öfver dem, som låta sig ledas af honom. rätt

(34)Vi veta icke, i huru stor förbindelse vi stå till Kristus för den frid och det beskydd vi åtnjuta. Det är Guds bevarande makt, som hindrar mi1nniskosHigtet från att fullständigt komma under satans kontroll. De olydige och otacksamme harva stor orsak till att tacka Gud för hans nåd och långmodighet, i det han tillbakahåller den ondes grymhet och ondskefulla makt. Men när människorna öfverskrida den gudomliga nådens gränser, så undandrager Gud dem sitt beskydd. Gud står icke gent emot syndare såsom den, hvilken verkställer straffet på öfverträdare; utan han lem nar dem, som förkasta hans nåd, åt sig sjelfva, att de må skörda det som de harva sått. Hvarje ljusstråle, som förkastas, hvarje varning, som föraktas eller åsidosättes, hvarje lidelse, som människan lemnar fritt lopp, hvarje öfvertr1idelse af Guds lag är en utsådd säd, som gifver en säker skörd. När syndare fortfara att motstå Guds Ande, drager den sig slutligen bort från dem, och de hafva då ingen kraft till att beherska själens onda lidelser, ej heller något beskydd mot satans angrepp och fiendskap. Jerusalems förstöring är en förfärlig och allvarlig varning för alla dem, som handla lättsinnigt med Guds nåd och motstå hans barmhertiga förmäningar. Gud har aldrig gifvit ett mera afgörande vittnesbörd om sitt hat till synden och om det straff, hvilket säkert skall komma örver enhvar, som är skyldig, än han gaf vid Jerusalems förstöring. rätt

(34)Frälsarens profetia om de straffdomar, med hvilka Jerusalem skulle hemsökas, skall uppfyllas ånyo på, ett sätt, hvaraf denna förfärliga scen var blott en svag afbildning. I den utvalda stadens öde kunna vi skåda undergången af en verld, som har förkastat Guds nåd och behandlat hans lag med förakt. Det mänskliga eländet på jorden under de århundraden synden herskat på den, framställer en dyster historia. Man känner afsmak och blir modlös vid tanken på det samma. Följderna af att förkasta Guds myndighet hafva varit förskräckliga. Men profetiorna framställa, att en ännu dystrare scen skall ega rum i framtiden. Den förflutna tidens historia - den långa listan af uppror, strider och revolutioner, "hvarje slamrande krigsrustning och hvarje mantel, som varit vältrad i blod” - hvad är den i jämförelse med den nöd, som skall herska på den tid, då Gud kommer att fullständigt borttaga sin bevarande Ande från de ogudaktige, att de kunna otygladt hängifva sig åt sina lidelser och satan åt sin vrede! Följderna af satans makt i verlden skola då tydligare framstå än någonsin förut. rätt

(35)Men Guds folk skall blifva räddadt, "hvar och en som är skrifven bland de lefvande," på den tiden, liksom det blef vid Jerusalems förstöring. Kristus har förklarat, att han skall komma tillbaka för att taga sina trogna barn till sig: "Då skola alla jordens folk jämra sig, och de skola se Människosonen komma på himmelens skyar med stor makt och härlighet. Och han skall utsända sina änglar med starkt ljudande basun, och de skola församla hans utvalda ifrån de fyra väderstrecken, från himmelens ena ände till den andra." Då skola de, som ej lyda hans evangelium, blifva dräpta med hans muns anda och tillintetgjorda genom uppenbarelsen af hans tillkommelse. De ogudaktige draga olycka öfver sig sjelfva, liksom Israel gjorde i forntiden; de falla genom sin synd. Genom deras gudlösa lefnad hafva de råkat i ett sådant dåligt förhållande till Gud, deras karakter har blifvit så förderfvad, att uppenbarelsen af hans härlighet blir som en förtärande eld för dem. rätt

(35)Låt människorna akta sig för att åsidosätta den undervisning, som fins i Kristi ord. Liksom ban förut underrättade lärjungarne om Jerusalems förstöring och gaf dem ett tecken på, när denna skulle inträffa, så att de kunde fly, likaså har han varnat verlden för dess slutliga förstöring och gifvit tecken, som visa, nar den är för handen, så att alla som vilja kunna blifva frälsta från den tillkommande vreden. Jesus säger: "Tecken skola ske i sol och måne och stjärnor, och på jorden skall ångest komma öfver folken." De som se dessa förebud på hans ankomst, skola veta, "att den är nära för dörren." "Vaken fördenskull," lyda hans varningsord. De som akta på hans förmaning, skola icke vara i märker, så att den dagen kommer dem plötsligt uppå. Men" Herrens dag kommer såsom en tjuf om natten" öfver dem, som icke vaka. rätt

(36)Verlden är icke mer beredvillig att tro budskapet för denna tid, än judarne vara att emottaga Frälsarens varning beträffande Jerusalem. Kär Guds dag än kommer, skall den likväl komma oförmodadt öfver de ogudaktige. Medan lifvet går sin vanliga gång, och människorna hängifva sig åt nöjen, förrattningar, handel och samlandet af rikedom, medan religiösa ledare upphöja verldens framåtskridande och upplysning, och folket insäfves i en falsk säkerhet - då skall ett plötsligt förderf komma öfver de likgiltige och ogudaktige, liksom tjufven smyger sig om natten in i ett hus, som ej bevakas, "och de skola icke kunna undfly." rätt

nästa kapitel