Reformationens fortgång i Tyskland.

(169)Luthers hemlighetsfulla försvinnande väckte bestörtning öfverallt i Tyskland. Man frågade efter honom allestädes. De sällsammaste rykten blefvo satta i omlopp, och många trodde, att han hade blifvit mördad. Stor sorg försptörjdes icke blott bland hans uppenbara vänner, utan äfven bland flere tusen af dem som icke offentligen hade förenat sig med reformatorn. Många förbundo sig genom en htögtidlig ed att hämnas hans död. rätt

(169)De romerske ledarna sågo med ftörskräckelse, att de i en htög grad hade ådragit sig allmänhetens motvilja. Ehuru de i början fröjdade sig öfver Luthers förmodade död, önskade de snart att gömma sig undan folkets vrede. Hans fiender hade icke varit så oroliga töfver hans djärfvaste handlingar, då han var ibland dem, som de nu vara öfver hans försvinnande. De som i raseri hade sökt att döda den djärfve reformatorn, fyldes med fruktan, så snart han hade blifvit en hjälplös fånge. " Det enda sätt, på hvilket vi kunna draga oss ur förlägenheten," sade en, "är att tända våra facklor och stöka öfver hela jorden efter Luther, till dess vi kunna återföra honom till det folk, som absolut vill harva honom." Kejsarens edikt syntes falla ;"maktlöst till jorden. De påfliga legaterna blefvo fylda med vrede, när de sågo, att det ådrog sig längt mindre uppmärksamhet, än Luthers öde gjorde. rätt

(169)Underrättelserna om att han var i säkerhet, fastän en fånge, lugnade folkets fruktan på samma gång, som de ännu mera ökade dess beundran för honom. Hans skrifter lästes med större ifver än någonsin förut. Stora skaror slöto sig till den hjältemodige mannens sak - han, som under sådana förskräckliga faror och motgångar hade försvarat Guds ord. Reformationen vann beständigt i styrka. Den säd, som Luther hade utsått, växte upp öfverallt. Genom hans frånvaro utfördes ett verk, hvilket icke kunde harva utförts genom hans närvaro. Andra arbetare kände ett nytt ansvar nu, när deras store ledare var borta. Med ny tro och ifver sträfvade de framåt för att göra allt som stod i deras makt, sil. att det verk, som fätt en sädan ädel början, icke skulle hindras. , rätt

(170)Men satan var icke sysslolös. Han försökte nu hvad han bar försökt vid hvarje reformation - att bedraga och förstöra folket genom att införa ett falskt verk i stället för det rätta. Liksom det fans falska krister inom den kristna församlingen i det första århundradet, likaså uppstodo falska profeter i det sextonde århundradet. rätt

(170)Några män, som voro djupt påverkade af rörelsen på det religiösa området, inbillade sig, att de hade rätt särskilda uppenbarelser ifrån himmelen, samt påstodo, att de voro utsända af rätt

(170)Gud för att fullborda den reformation, hvilken de sade hade fått blott en ringa början genom Luthers verksamhet. De höllo i verkligheten på att omstörta det verk, som han hade utfört. De förkastade reformationens förnämsta grundsats - Guds ord såsom den enda regeln för tro och vandel- och i stället för denna ofelbare ledare införde de sina egna känslors och ingifvelsers föränderliga och opålitliga rättesnöre. Genom att sålunda åsidosätta det stora medlet för blottandet af villfarelse och lögn, blef vägen öppnad för satan att härska öfver själar efter sitt eget behag. rätt

(170)En af dessa profeter påstod, att han hade blifvit undervisad af ängeln Gabriel. En student, som slöt sig till honom, lemnade sina studier och förklarade, att han af Gud sjelf hade blifvit skickliggjord till att förklara Skriften. Andra, som af naturen voro böjda för svärmeri, förenade sig med dem. Desse svärmares företag förorsakade icke liten rörelse. Luthers predikande hade öfverallt väckt folket till att känna och inse nödvändigheten af en reformation, och några uppriktiga personer blefvo nu förledda genom desse nye profeters föregifvande. rätt

(170)Ledarne för rörelsen drogo till Wittenberg och sökte att påtruga Melanchton och hans medarbetare sina ideer. De sade: "Vi äro sända af Gud för att lära folket. Vi harva erhållit särskilda uppenbarelser från Gud sjelf och veta derför hvad som skall ske i framtiden. Vi äro profeter och apostlar, och doktor Luther kan bekräfta, att vi tala sanning." rätt

(171)Reformatorerna blefvo förvånade och förvirrade. Detta var ett element, som de aldrig förut hade råkat ut för, och de visste icke hvad de skulle företaga sig. Melanchton sade: "Dessa män besjälas visserligen af en ovanlig ande; men hvad är egentligen denne ande?" "Vi må å den ena sidan akta oss för att utsläcka Guds Ande och å den andra att låta oss förledas af satans ande." rätt

(171)Frukten af den nya läran visade sig snart. Folket leddes till att försumma Bibeln eller till att helt och hållet förkasta den samma. Skolorna bragtes i oordning. Studenterna åsidosatte alla förordningar och öfvergåfvo sina studier. De personer, som tänkte, att de voro dugliga till att återupplifva och styra reformationsverket, bragte det i stället nästan till sin undergång. Katolikerna återvunno nu sitt förtroende och utropade jublande: "Ännu ett bemödande, så skola vi vinna allt." rätt

(171)När Luther på Wartburg hörde hvad som hade inträffat, sade han med stort bekymmer: "Jag har ständigt väntat, att satan skulle bringa denna plåga öfver oss." Han genomskådade dessa föregifne profeters verkliga karakter och märkte faran, som hotade sanningens sak. Påfvens och kejsarens motstånd hade icke förorsakat honom så stor sorg och ängslan, som han nu erfor på grund af denna rörelse. Reformationens värsta fiender uppstod o bland dem som föregåfvo sig vara dess vänner. Just de sanningar, som hade varit till så mycken glädje och tröst för honom, användes nu till att väcka strid och förvirring i församlingen. rätt

(171)Luther hade af Guds Ande drifvits framåt i reformationsverket, och han hade blifvit förd längre, än han sjelf hade ämnat att gå. Han hade icke väntat, att han skulle omfatta sådana åsigter eller genomföra så grundliga förändringar. Han hade varit blott ett redskap i den Allsmäktiges hand, och likväl fruktade han för följderna af sitt verk. Han sade en gång: "Om jag visste, att min lära hade skadat en enda människa. huru ringa och okänd hon än vore - hvilket den likväl icke kunde harva gjort, ty den är intet annat än evangelium - så skulle jag hellre gå döden tio gånger till mötes än att icke återkalla den." rätt

(172)Och nu var det Wittenberg sjelf, hufvudpunkten för reformationen, som hastigt dukade under för svärmeriets och laglöshetens inflytande. Luthers trossatser hade icke frambragt detta förskräckliga tillstånd; men hans fiender öfver hela Tyskland beskylde honom derför. Med djup själsångest frågade han ofta sig sjelf: "Kan detta vara slutet på reformationens stora verk?" Men när han åter kämpade med Gud i bön, fyldes hans hjärta med frid. "Detta verk är icke mitt, utan ditt eget," sade han, "du skall icke tillåta, att det förderfvas genom vidskepelse eller svärmeri." Men tanken på att längre hålla sig borta från striden under en sådan afgörande tidpunkt blef odräglig. Han beslöt att återvända till Wittenberg. rätt

(172)Utan uppskof begaf han sig åstad på sin farliga resa. Han var af riket lyst i bann: hans fiender hade frihet att bringa honom om lifvet, och man hade förbjudit hans vänner att hjälpa och härbergera honom. Den kejserliga regeringen vidtog de strängaste åtgärder mot hans anhängare. Men han såg, att evangelii verk var i fara, och i Herrens namn gick han oförskräckt ut att strida för sanningen. rätt

(172)I ett bref till kurfursten, i hvilket han omtalade sin afsigt att lemna Wartburg, sade Luther: "Vare det kändt för eders höghet, att jag begifver mig till Wittenberg under beskydd af ett Väsende, som är mäktigare än en kurfurste. Jag tanker icke att bedja om hjälp af eders höghet; och i stället för att begära edert beskydd, är det min afsigt att beskydda eders höghet. Om jag visste, att eders höghet kunde eller ville försvara mig, skulle jag icke resa till Wittenberg. Intet verldsligt svärd kan befordra denna sak Gud måste göra allt utan människans bistånd eller medverkat. Den som har den starkaste tron, är dugligast till att försvara saken." rätt

(172)I ett annat brer, som Luther skref på resan till Wittenberg, tillade han: "Se, jag är beredd att utsätta mig för eders högkets ogillande och hela verldens vrede. Äro icke Wittenbergs invånare mina egna får? Har icke Gud anförtrott dem åt min vård? Och borde jag icke, om det blefve af nöden, gifva mitt lif för dem? Dessutom fruktar jag, att vi kanske skulle få se en uppresning ärver hela Tyskland, medels hvilken Gud komme att straffa vår nation." rätt

(173)Med stor försigtighet och ödmjukhet, men likväl med bestämdhet och ståndaktighet begynte han sitt verk. "Med ordet," sade han, "måste vi vederlägga och fördrifva det som har fått plats och inflytande genom våldsamhet. Jag önskar icke att bruka våld mot de vidskepliga och otrogna." "Man bör icke använda något tvång. Jag har arbetat för samvetsfrihet. Friheten är trons rätta väsende." rätt

(173)Det blef snart bekant öfver hela Wittenberg, att Luther hade kommit tillbaka och att han skulle predika. Folk samlades från alla håll, så att kyrkan icke kunde rymma alla. Han besteg predikstolen och undervisade, förmanade och tillrättavisade med stor vishet och saktmodighet. Med hänsyn till några, som hade vidtagit våldsamma åtgärder för att afskaffa messan, sade han: rätt

(173)Messan är ett dåligt bruk. Gud gillar den icke. Den borde afskaffas, och jag önskar, att evangelii nattvard vore öfverallt antagen i dess ställe. Men ingen bör slitas från den genom våld. Vi måste lemna följderna åt Gud. Det är icke vi, som måste verka, utan hans ord. 'Och hvarför det?' torde du fråga. Emedan människornas hjärtan äro icke i min hand såsom leret i krukmakarens hand. Vi hafva rättighet till att tala, men alls ingen rättighet till att tvinga. Låtom oss predika; det öfriga tillhör Gud. Om jag brukar våld, hvad kommer jag att, vinna? - Tillgjordhet, ett bedrägligt sken, konstlad enformighet och skrymteri. Men ingen hjärtlig uppriktighet, ingen tro, ingen kärlek kommer att finnas. Och när dessa saknas, saknas allt; en sådan seger är alldeles värdelös. Gud gör mera genom kraften af sitt ord, än du och jag och hela verlden kunna åstad komma genom alla våra ansträngningar tillsammans. Gud fäster hjärtat vid sig, och när det är intaget, är allt vunnet. rätt

(173)Jag är villig att predika, diskutera, skrifva; men jag vill icke tvinga någon, ty att tro är en frivillig handling. Kom i håg, hvad jag redan har gjort. Jag satte mig upp emot påfven, aflaten och påfvens anhängare, men utan att begå någon våldsamhet eller väcka uppror. Jag framhöll Guds ord, jag predikade och skref och sedan höll jag upp. Och medan jag låg och sof . . . omstörtade ordet, som jag hade predikat, påfvens magt i grund, så att ingen furste eller kejsare har någonsin gifvit den ett sådant slag. För min del gjorde jag nästan ingenting; ordet gjorde alltsammans genom sin kraft. Hade jag uppfordrat folket till vapen, kunde hela Tyskland hafva blifvit dränkt i blod. Men hvad skulle följden hafva blifvit? - Förderf och ödeläggelse af själ och kropp. Derför höll jag mig stilla och lät Guds ord verka öfverallt i landet. rätt

(174)Dag efter dag under en hel vecka fortsatte Luther att predika för stora skaror, som begärligt hörde honom. Svärmeriets trollkraft blef bruten genom Guds ord. Evangelii makt förde det missledda folket tillbaka på sanningens väg. rätt

(174)Luther önskade icke att gå emot de svärmare, hvilkas handlingssätt hade förorsakat så mycket ondt. Han visste, att de vara personer med en opålitlig omdömesförmåga och ett våldsamt sinnelag, som icke ville tåla den minsta motsägelse, nej, icke ens den vänligaste varning på samma gång, som de påstodo sig vara särskild t upplysta från himmelen. Tillgripande sig den högsta myndighet, fordrade de, att en hvar skulle obetingadt erkänna deras fordringar. Men enär de begärde ett samtal med honom lofvade han att möta dem; och han afslöjade deras falskhet med sådan framgång, att bedragarne genast lemnade Wittenberg. rätt

(174)Svärmeriet var nu undertryckt för en tid; men flera år senare bröt det ut med större våldsamhet och förskräckligare följder. Angående ledarne i denna rörelse sade Luther: "För dem var den Heliga Skrift blott en död bokstaf, och de begynte alla att ropa: 'Anden, anden!' Men jag vill helt visst icke följa med, hvar deras ande leder dem. Må Gud i sin nåd bevara mig frän en församling, i hvilken blott sådana helgon finnas. Jag önskar att hafva samfund med de ödmjuke, de svage, de sjuke, som känna och inse sina synder och som sucka och ropa beständigt till Gud från sitt hjärtas djup för att erhålla tröst och styrka." rätt

(174)Tomas Münzer, den verksammaste af svärmarne, egde goda naturgåfvor, hvilka, om de hade blifvit rätt använda, skulle harva satt honom i stånd till att uträtta mycket godt. Men han hade icke lärt den sanna religionens begynnelsegrunder. Han inbillade sig, att Gud hade bestämt honom till att reformera verldens men han glömde, liksom mänga andra svärmare, att reformationen måste begynna med honom sjelf. Han sträfvade efter att erhålla en ärofull ställning och inflytelse och var ej villig att stå efter någon, icke ens Luther. Han beskylde reformatorerna för, att de upprättade ett slags påfvedöme, i det de höllo sig så strängt till Bibeln allena. Han påstod, att Gud hade uppdragit åt honom sjelf att införa den rätta reformationen. "Den som har Anden" sade Münzer, "har den rätta tron, äfven om han aldrig har sett den Heliga Skrift." rätt

(175)Desse fanatiske lärare läto sig beherskas af intryck och ansågo hvarje tanke och ingifvelse, hvilka uppstodo hos dem, såsom Guds röst; följaktligen gingo de till stor ytterlighet. Några till och med brände sina Biblar, i det de ropade: "Bokstafven dödar, men Anden gör lefvande." Münzers lära vädjade till människans kärlek för det underbara, på samma gång som den smickrade hennes stolthet genom att upphöja mänskliga opinioner öfver Guds ord. Hans lära antogs af tusenden. Han förkastade snart all ordning i den offentliga gudstjensten och förklarade, att man försökte att tjena både Gud och Belial, när man lydde furstarne. rätt

(175)Folket, som redan hade begynt att afkasta påfvedömets ok, började äfven att blifva otåligt öfver den verldsliga öfverhetens tvång. Münzers revolutionära trossatser, som påstods vara af gudomlig härkomst, förledde dem till att lösslita sig från all styrelse och gifva sina fördomar och lidelser fria tyglar. Härpå följde de förskräckligaste scener, uppror och strid, och Tysklands mark genomdränktes med blod. rätt

(175)Den själsångest, som Luther sä läng tid förut hade erfarit i Erfurt, nedtryckte honom nu med dubbel styrka, när han såg, att man tillskref reformationen följderna af detta svärmeri. De påflige furstarne förklarade, och mänga trodde, att Luthers lära hade varit årsaken till upproret. Ehuru denna beskyllning var utan den minsta grund, kunde den likväl icke' annat än förorsaka reformatorn stor smärta. Att sanningens sak skulle så vanhedras genom att anses tillhöra det lågaste svärmeri, tycktes vara mera än han kunde uthärda. Å den andra sidan hatade ledarne för upproret Luther, emedan han icke blott offentligen hade förkastat deras lära och anspråk på gudomlig inspiration, utan äfven hade kallat dem rebeller mot den borgerliga myndigheten. Till vedergällning fördömde de honom såsom en låg hycklare. Det syntes nu, som om han hade ådragit sig både furstarnes och folkets fiendskap. rätt

(176)Katolikerna fröjdade sig och väntade, att reformationen snart skulle bringas till undergång, och de tadlade Luther till och med för de villfarelser, som han med största flit hade försökt att rätta. Genom falska påståenden, att det hade blifvit behandladt med stor orättvisa, lyckades det fanatiska partiet att väcka sympati hos en stor mängd folk, och såsom det ofta är fallet med sådana som försvara det orätta, så blefvo också desse betraktade som martyrer. Sålunda blefvo de som hade uppbjudit all sin förmåga. för att motstå reformationen, beklagade och upphöjda såsom offer för grymhet och förtryck. Detta var satans verk, som förorsakades af samma upprorsanda, hvilken först visade sig i himmelen. rätt

(176)Satan söker beständigt att bedraga människorna och att förmå dem till att kalla synd rättfärdighet och rättfärdighet synd. Huru framgångsrik har han icke varit i detta verk! Huru ofta tadel och förakt hopas på Guds trogne tjenare, som utan fruktan försvara sanningen! Människor, som blott äro satans redskap, prisas och smickras, ja till och med betraktas såsom martyrer, medan de som borde aktas och understödjas för sin trohet mot Gud, måste stå ensamma och utsättas för misstankar och misstroende. rätt

(176)Falsk helighet är ännu verksam med att bedraga människorna. Under olika former framträder den i samma anda som på Luthers tid och drager hjärtat bort från Bibeln samt förmår människorna till att följa sina egna känslor och ingifvelser i stället för att lyda Guds lag. Detta är ett af satans konstgrepp, genom hvilket det bäst lyckas honom att hopa förakt öfver sanning och helighet. rätt

(176)Luther försvarade oförskräckt evangelium mot de angrepp, som kommo från alla håll. Guds ord visade sig som ett vapen, hvilket var mäktigt i hvarje kamp. Med detta ord bekämpade han påfvens sjelftagna myndighet och skolastikernas rationalistiska filosofi, medan han stod fast som en klippa mot det svarmeri som sökte att förena sig med reformationen. rätt

(176)Hvartdera af dessa motstridande element sökte på sitt sätt att lemna å sido den Heliga Skrift och upphöja mänsklig vishet såsom källan till religiös sanning och kunskap. Rationalism förgudar förståndet och uppställer det som rättesnöre för religionen. Katolicism påstår, att hans helighet påfven är inspirerad af Gud, och att denna utmärkelse har kommit till honom i rak linje från apostlarne och bevaras oförändrad under alla tider. Sålunda få de tillfälle att dölja hvarje missbruk och förseelse under den apostoliska fullmaktens helighet. Den inspiration, som Münzer och hans anhängare gjorde anspråk på, härrörde icke från någon högre källa än inbillningskraftens griller, och dess inflytande omstörtade all gudomlig och mänsklig myndighet. Den sanna kristendomen erkänner Guds ord såsom den inspirerade sanningens stora skattkammare och som profvet för all inspiration. rätt

(177)När Luther kom tillbaka från Wartburg, fullbordade han öfversättningen af det Nya Testamentet, och evangelium blef kort efteråt gifvet åt det tyska folket pli. dess eget språk. Denna öfversättning blef emottagen med stor glädje af alla som älskade sanningen; men den blef med förakt tillbakavisad af dem som föredrogo mänskliga traditioner och stadgar. rätt

(177)Presterna blefvo bestörta vid tanken på, att det olärda folket nu vore i stånd till att med dem diskutera hvad Guds ord lärde och att deras egen okunnighet sålunda skulle blifva uppenbarad. Deras köttsliga bevisförings vapen voro kraftlösa mot Andens svärd. Rom uppbjöd all sin myndighet att förhindra Skriftens utbredning. Men påbud, bannlysningsbullor och tortyr voro utan verkan. Ju mera de fördömde och sökte undertrycka Bibeln, desto mera längtade folket efter att fä veta hvad den verkligen lärde. Alla som kunde läsa, voro ifriga att sjelfva granska Guds ord. De förde det med sig, hvar de gingo, och läste det om och om igen samt voro icke tillfredsstälda, förrän de hade inprägladt en stor del deraf i minnet. Då Luther såg huru gynsamt det Nya Testamentet blef emottaget, begynte han genast att öfversätta det Gamla Testamentet och utgaf det i häften, allt efter som öfversättningen fortgick. rätt

(177)Luthers skrifter blefvo emottagna med glädje både i städer och på landet. "hvad helst Luther och hans vänner författade, utbreddes af andra vidt och bredt. Munkar, som hade lärt sig fatta orättmätigheten af de klosterliga förbindelserna samt önskade utbyta ett sysslolöst lif mot ett verksamt, men som sjelfva på. grund af okunnighet ej voro i stånd att predika Guds ord, reste genom provinserna och sålde reformatorns och hans vänners skrifter. Det dröjde icke länge, förrän Tyskland var uppfyldt af dessa driftige kolportörer." rätt

(178)Dessa skrifter studerades med stort intresse af rike och fattige lärde och olärde. Om aftonen läste lärarne i byskolorna den högt för små grupper, som sutto omkring eldstaden. Vid hvarje tillfälle blefvo några själar öfverbevisade om sanningen och emottogo ordet med glädje samt omtalade i sin ordnong det glada budskapet för andra. rätt

(178)Skriftens ord blefvo besannade: "När dina ord upplåtas, gifva de ljus och göra de enfaldiga visa. Skriftens läsning förorsakade en stor förändring i mångas hjärtan och tankar. Den påfliga regeringen hade lagt ett järnok på sina undersåtar, hvilket höll dem i okunnighet och förnedring. Man hade sorgfälligt bibehållit en vidskeplig iakttagelse af former; men hjärtat och förståndet hade haft obetydlig del i deras gudstjenst. Luther framhöll Guds ords tydliga sanning i sin predikan, och detta tillika med Skriften sjelf, som blef satt i folkets händer, hade väckt deras slumrande själskrafter och hade icke blott renat och förädlat deras andliga natur, utan äfven gifvit förståndet ny kraft och ny styrka. rätt

(178)Man säg personer af alla klasser med Bibeln i sina händer, försvarande reformationens lärosatser. Papisterna, som hade öfverlemnat Skriftens granskning åt presterna och munkarne, uppfordrade nu dem att komma fram och vederlägga den nya läran. Men okunniga både om Skriftens ord och om Guds krafö blefvo presterna och munkarne fullständigt besegrade af dem, hvilka de hade fördömt som olärda och kättare. En katolsk författare skref: "Luther har olyckligtvis lärt sina anhängare, att deras tro bör grundas blott på den Heliga Skrifts vittnesbörd." Stora skaror sammankommo för att höra sanningen försvaras af män med ringa lärdom, ja, de diskuterade den äfven med lärde och vältalige teologer. Desse store mäns skamliga okunnighet uppenbarades, i det deras argumente: bemötteö. med Guds ords tydliga lära. Arbetare, soldater, qvinnor och äfven barn hade större kunskap i Bibeln än presterna och de lärde doktorerna. rätt

(178)Kontrasten emellan evangelii vänner och försvararne af den påfliga vidskepelsen var icke mindre tydlig i de lärdes leder än ibland det vanliga folket: "De gamle förfäktarne af prestväldet, hvilka hade försummat att lära sig språken och att utbilda sig i literaturen, blefvo motverkade af snillrike ynglingar, af hvilka de fleste egnat sig åt Skriftens betraktelse och undersökning och som voro kända med forntidens literära skatter. Enär de voro begåfvade med en god fattningsförmåga, själsstorhet och ett oförskräckt hjärta, uppnådde desse ynglingar snart en så stor skicklighet, att ingen kunde täfla med dem." "Vid offentliga tillfällen, när desse unge försvare af reformationen sammanträffade med de romerske doktorerna, underhöllo de sin disputation med sådan lätthet och frimodighet, att de bragte sina slöa motståndare ur fattningen och utsatte dem för ett välförtjent förakt." rätt

(179)Då det romerska presterskapet såg, att dess åhörares antal förminskades, sökte det hjälp hos öfverheten och bemödade sig genom alla möjliga medel att bringa sina åhörare tillbaka. Men folket hade i den nya läran funnit något, som tillfredsstälde dess hjärtans behof, och det vände sig bort från dem som så länge hade bespisat det med vidskepliga ceremoniers och mänskliga traditioners drafvel. rätt

(179)Då förföljelse uppstod mot sanningens lärare, lydde de Kristi ord: "När de förfölja eder i en stad, så flyn till en annan." 2) Ljuset utbreddes öfverallt. De som måste fly, funno på en eller annan plats en gästfri dörr öppnad för dem, och der stannade de och predikade Kristus, ibland i kyrkan eller, om den förvägrades dem, i enskilda hus eller under bar himmel. Hvarje plats, der de kunde samla åhörare, var ett invigdt tempel. Då sanningen förkunnades med en sådan kraft och ståndaktighet, utbredde den sig med oemotståndlig makt. rätt

(179)Förgäfves åkallade man både de andliga och verldsliga myndigheterna att undertrycka kätteriet. Förgäfves grep man till fångenskap, tortyr, eld och svärd. Flere tusen troende beseglade sin tro med sitt blod, och verket gick framåt. Förföljelsen tjenade blott till att befordra sanningen; och det svärmeri, som satan sökte att förena med den, förorsakade blott, att kontrasten mellan satans verk och Guds verk blef mera uppenbar. rätt

nästa kapitel