Furstarnes protest.

(180)Ett af de ädlaste vittnesbörd, som någonsin uttalades till förmån för reformationen, var den protest, som Tysklands kristna furstar nedlade på riksdagen i Speier 1529. Desse gudfruktige mäns mod, tro och ståndaktighet vunno för kommande tider tanke- och samvetsfrihet. Deras protest gaf den reformerta kyrkan namn af protestantisk, och dess grundsatser namn af protestantism. rätt

(180)En mörk och hotande dag hade kommit för reformationen. Trots Worms-ediktet, som förklarade Luther fredlös och förbjöd hans lärosatsers predikande eller antagande af någon, hade religiös fördragsamhet till den tiden herskat i riket. Guds försyn hade tillbakahållit de element, som motstodo sanningen. Karl V hade beslutat att undertrycka reformationen, men så ofta han upplyfte sin hand för att slå till, var han tvungen att afvända slaget. Upprepade gånger såg det ut, som om en snar undergång var oundviklig för alla, hvilka vågade att sätta sig emot Rom; men vid hvarje kritiskt tillfälle visade turkarnes här sig vid den östra gränsen, eller konungen i Frankrike eller påfven sjelf gick ut i krig mot kejsaren, hvilkens tilltagande makt han' betraktade med afund. Och sålunda fick reformationen tillfälle att utvidga sig och tilltaga i styrka under nationernas kamp och tumult. rätt

(180)Slutligen bilade likväl de påflige furstarne sina stridigheter, så att de kunde göra gemensam sak mot reformatorerna. Riksdagen i Speier 1526 hade gifvit alla staterna full frihet i reliogionsaker, till dess man kunde hålla ett allmänt kyrkomöte; men icke förr voro de faror öfverståndna, hvilka hade förorsakat, att man erhöll detta medgifvande, än kejsaren sammankallade en riksdag till Speier år 1529 i afsigt att undertrycka kätteriet. Man skulle söka, om möjligt, att genom fredliga medel förmå furstarne till att taga parti emot reformationen; men om dessa misslyckades, var Karl beredd på att gripa till svärdet. rätt

(181)Katolikerna jublade. De samlade sig i stor mängd till Speier samt visade offentligen sitt hat mot reformationen och alla som gynnade den. Melanchton sade: "Vi äro föremål för afsky samt äro jordens afskräde; men Kristus skall se ned på sitt arma folk och skall bevara det." Man förbjöd de evangeliske furstarne, som kommo till riksdagen, att ens låta evangelium blifva predikadt i sina egna boningar. Men folket i Speier törstade efter Guds ord, och trots förbudet strömmade flere tusen till de gudstjenster, som höllos i kurfurstens af Sachsen kapell. rätt

(181)Detta påskyndade den afgörande vändpunkten. Ett kejserligt bud tillkännagaf för riksdagen, att enär det beslut, som beviljade religionsfrihet, hade förorsakat stor förvirring, fordrade kejsaren nu, att det skulle upphäfvas. Denna godtyckliga handling uppväckte de evangeliske kristnes barm och oro. En sade: "Kristus har åter fallit i händerna på Kaifas och Pilatus." Katolikerna blefvo våldsammare. En skenhelig papist förklarade: "Turkarne äro bättre än lutheranerna; ty turkarne hålla fastedagar, men lutheranerna ringakta dem. Om vi måste välja emellan Guds heliga ord och kyrkans gamla villfarelser, så skulle vi förkasta det första." Melanchton sade: "Hvarje dag kastar Faber inför hela församlingen nya stenar på de evangeliske." rätt

(181)Religionsfriheten hade blifvit lagligen faststäld, och de evangeliska staterna beslöto att sätta sig emot detta ingrepp i deras rättigheter. Luther, som ännu var under det bann, hvilket pålagts honom vid riksdagen i Worms, fick icke tillåtelse att vara närvarande i Speier; men i stället uppträdde hans medarbetare och de furstar, som Gud hade låtit uppstå att försvara hans sak vid detta tillfälle. Den ädle Fredrik af Sachsen, Luthers förre beskyddare, var död; men hertig Johan, hans broder och efterträdare, hade med glädje omfattat reformationen, och ehuru han var en vän af frid, visade han likväl stor kraft och stort mod i alla saker, som tillhörde trons intressen. rätt

(182)Presterna fordrade, att de stater, som hade antagit reformationen, skulle obetingadt underkasta sig Roms domsrätt; men reformatorerna deremot gjorde anspråk på den frihet, som förut hade blifvit dem gifven. De kunde icke samtycka till att Rom skulle åter bringa under sitt herravälde de stater, som med så stor glädje hade emottagit Gnds ord. rätt

(182)Såsom biläggning föreslog man slutligen, att der reformationen ännu icke blifvit införd, skulle Worms-ediktet strängt genorldrifvas, och att i de evangeliska staterna, hvar det kunde blifva fara för uppror, skulle inga nya förändringar införas; der skulle icke predikas om stridspunkter, man skulle icke hindra messans firande, och det skulle ej tillåtas någon katolik att antaga den lutherska läran. Detta förslag blef antaget af riksdagen till de påfliga presternas och prelaternas stora tillfredsställelse. rätt

(182)Om detta påbud genomfördes, blonde reformationen hvarken utbredas i landsdelar, dit den ännu ej sträckt sig, eller ställas på en fast grundval, der den redan blifvit införd. Talfriheten skulle blifva förbjuden; ingen omvändelse skulle tillåtas; och man uppfordrade reformationens vänner att genast underkasta sig dessa inskränkningar och förbud. Det syntes, som om verldens hopp var nära att utsläckas. Återupprättandet af den påfliga gudstjensten skulle oundvikligt förorsaka en förnyelse af de gamla missbruken, och man skulle lätt finna tillfälle att fullständigt omstörta det verk, som redan hade blifvit skakadt af svärmeri och strid. rätt

(182)Då de evangeliske samlades till rådplägning, såg den ene på den andre med blickar, som förrådde modlöshet och fruktan. Den ene efter den andre frågade: "Hvad skola vi göra?" Vigtiga angelägenheter för verlden löpte fara. "Borde reformationens hufvudmän underkasta sig och antaga påbudet? Huru lätt kunde icke reformatorerna vid denna vigtiga, men helt visst förfärliga, vändpunkt hafva öfvertalat sig sjelfva att gå orätt tillväga! Huru många skenbart riktiga föregifvanden och antagliga grunder för underkastelse kunde de icke harva uppfunnit! Man tillförsäkrade de lutherska furstarne fri religionsöfning. Samma gunst beviljades alla deras undersåtar, som hade antagit den reformerta läran, innan förslaget blef antaget. Borde de icke vara tillfredsstäida med detta? Huru många faror skulle icke undvikas, om de underkastade sig! Hvilka oförutsedda svårigheter och strider kunde icke motståndet störta dem uti! Hvem vet hvilka tillfällen framtiden kan föra med sig? Låtom oss välja freden; låtom oss emottaga den olivgren, som Rom erbjuder oss, och läka Tysklands sår. Med sådana argumenter kunde reformatorerna harva rättfärdigat sitt antagande af ett handlingssätt, som säkert skulle hafva haft till följd, att deras sak inom en kort tid blifvit omstörtad. rätt

(183)Lyckligtvis öfvervägde de den princip, på hvilken denna anordning var grundad, och de handlade i tro. Hvad var denna princip? :- Den var Roms rätt till att betvinga samvetet och förbjuda fri forskning. Men skulle icke de sjelfva och deras protestantiska undersåtar få åtnjuta religionsfrihet? - Jo, såsom ett ynnestbevis, hvilket ingick som ett särskildt vilkor i denna anordning, men icke som en rättighet. Men i allt annat; som ej innefattades i öfverenskommelsen, skulle den grundsatsen gälla, att den maktegande borde herska; samvetet hade ingen rättighet, Rom var en ofelbar domare, som man måste lyda. .Att antaga den föreslagna öfverenskommelsen skulle hafva varit ett verkligt medgifvande, att religionsfriheten borde inskränkas till det reformerta Sachsen; i hela den öfriga kristenheten voro fri forskning och bekännelsen af den reformerta tron brott, som måste hemsökas med fängelse och bålet. Kunde de samtycka till att inskränka religionsfriheten till en viss ort? att låta förkunnas, att reformationen hade vunnit sin sista anhängare, hade sträckt sig ärver sitt sista fält? att hvar helst Rom regerade på denna stund, der skulle dess makt för evigt vara gällande? Kunde reformatorerna påyrka, att de vara oskyldiga till blodet af de många hundra och tusen personer, som i följd af denna anordning måste uppgifva sina lif i de påfviska länderna? Detta hade varit att förråda evangelii sak och kristenhetens friheter vid det afgörande ögonblicket." Hellre skulle de uppoffra sina länder, sin rang och sina lif. rätt

(183)Låtom oss förkasta detta påbud, sade furstarne, i samvetssaker har flertalet ingen makt. Om buden förklarade, att befallningen om fri religionsöfning var årsak till, att Tyskland nu njöt fred, och att befallningens upphäfvande skulle fylla riket med oroligheter och splittring. Riksdagen har ingen makt, sade de, till att göra mera än att bevara religionsfriheten, till dess ett kyrkomöte hålles. Det är statens pligt att beskydda religionsfriheten, och detta är gränsen för dess myndighet i religionssaker. Hvarje verldslig regering, som försöker att ordna eller påtvinga religionspligter genom borgerlig myndighet, omstötar de grundsatser, för hvilka de evangeliske kristne så ädelt kämpade. rätt

(184)Papisterna beslöto att undertrycka hvad de kallade fräck halsstarrighet. De begynte detta, i det de bemödade sig om att uppväcka partier bland dem som understödde reformationen, och att injaga fruktan hos alla som icke offentligen hade förklarat sig för den. De fria ständernas representanter blefvo slutligen stämda inför riksdagen, och man uppfordrade dem att tillkännagifva huruvida de ville antaga de föreslagna vilkoren eller icke. De bådo om uppskof, men förgäfves. När de blefvo satta på prof, stälde sig nära hälften af deras antal på reformatorernas sida. De som fortfarande vägrade att uppoffra samvetsfriheten och rättigheten till att döma för sig sjelfva, förstodo godt, att deras ståndpunkt utsatte dem för framtida kritik, fördömelse och förföljelse. En af delegaterna sade: "Vi måste antingen förneka Guds ord eller - blifva brända." rätt

(184)Konung Ferdinand, kejsarens representant vid riksdagen, insåg, att påbudet skulle förorsaka svåra söndringar, om furstarne icke kunde öfvertalas till att antaga och understödja det. Han försökte derför att öfvertala dem, enär han godt visste, att sådana män skulle göra större motstånd, om man brukade våld mot dem. Han bad dem innerligt att emottaga påbudet och försäkrade dem, att en sådan handling skulle vara högst tillfredsställande för kejsaren. Men desse redliga män erkände en myndighet, som var högre än jordiske herskares, och svarade lugnt: "Vi skola lyda kejsaren i allt som kan bidraga till att vidmakthålla freden och Guds ära." rätt

(184)Slutligen förklarade konungen inför den församlade riksdagen, att befallningen skulle utgå som ett kejserligt påbud, och att den enda utväg, som återstode för kurfursten och hans vänner, vore att gifva efter för flertalet. När han hade sagt detta, lemnade han församlingen utan att gifva reformatorerna något tillfälle för öfverläggning eller svar. Förgäfves skickade de sändebud efter honom, hvilka bådo honom att återvända. På deras föreställningar svarade han blott: "Det är en afgjord. sak; underkastelse är den enda utväg, som återstår." rätt

(185)Det kejserliga partiet var öfvertygadt, att de kristne furstarne skulle hålla fast vid den Heliga Skrift framför människors trossatser och fordringar, och de visste, att hvarhelst denna grundsats blefve antagen, skulle påfvedömet slutligen blifva omstörtadt. Liksom tusentals sedan deras tid hafva betraktat blott "de ting, som synas," så gjorde äfven dessa - de inbillade sig, att alla som gynnade reformationen, voro svaga i förhållande till kejsarens och påfvens makt. Hade reformatorerna förlitat sig på mänskligt bistånd allena, så. hade de varit lika maktlösa, som papisterna antogo, att de voro. Men ehuru de voro få till antalet och i strid med Rom, voro de likväl starka. De vände sig från riksdagens beslut till Guds ord och från Tysklands kejsare till himmelens och jordens Konung. rätt

(185)Enär Ferdinand hade vägrat att lyssna till deras samvetsgranna öfverbevisning, beslöto furstarne att icke bekymra sig om hans frånvaro, utan att oförtöfvadt framställa sin protest för nationalförsamlingen. En högtidlig förklaring blef derför uppsatt och framlagd för riksdagen. rätt

(185)Vi protestera i denna förklaring inför Gud, vår ende Skapare, Beskyddare, Återlösare och Frälsare, som en dag skall blifva vår Domare, såväl som inför alla människor och alla skapade varelser, att vi på våra egna och vårt folks vägnar hvarken erkänna eller på något sätt följa det föreslagna beslutet i något afseende, som är stridande emot Gud och hans ord, emot vårt samvetes frihet och våra själars frälsning. . . . Vi kunna icke påstå, att när den allsmäktige Guden kallar en människa till sin kunskap, hon då icke vågar antaga denna. . . . Det fins, ingen sann lära utom den som stämmer öfverens med Guds ord. Herren förbjuder att lära någon annan tro. Den Heliga Skrift, hvars dunkla ställen förklaras af andra, tydligare bibelställen, är i allt hvad en kristen behöfver att veta, lätt att förstå och lämplig till upplysning. Vi besluta derför genom Guds nåd att bibehålla det rena predikandet af Guds eget ord på det sätt, som det återfinnes uti Gamla och Nya Testamentets skrifter utan något tillägg. Detta ord är allena sanning. Det är en pålitlig regel för all tro och vandel och kan aldrig slå fel eller bedraga oss. Den som bygger på denna grund, skall stå fast mot alla helvetets makter, medan all fåfänglighet, som upphäfver sig emot det, skall falla för Guds ansigte. Vi förkasta derför det ok, som är oss påtvingadt. På samma gång förvänta vi, att hans kejserliga majestät skall uppföra sig emot oss såsom en kristlig furste, som älskar Gud öfver allting; och vi förklara oss villiga att bevisa honom såväl som eder, nådige herrar, all den tillgifvenhet och lydnad, som är vår rätta och lagliga pligt. rätt

(186)Detta gjorde ett djupt intryck på riksdagen. De fleste fyldes med förvåning och förskräckelse öfver protestanternas frimodighet. Framtiden såg stormig och oviss ut för dem. Partier, strider och blodsutgjutelse syntes oundvikliga. Men reformatorerna förlitade sig på sin rättvisa sak och Allmaktens arm samt stodo orubbliga och frimodiga. rätt

(186)Denna protest förnekade, att de verldsliga regenterna hade . rätt till att gifva lagar i saker, som blott angingo Gud och människornas själar, samt förklarade med profeterna och apostlarne: " Man måste lyda Gud mer än människor." Den förkastade också kyrkans godtyckliga makt och framhöll den ofelbara grundsatsen, att all mänsklig lära skall vara Guds ord underdånig. Protestanterna hade afkastat den mänskliga öfverhöghetens ok och hade upphöjt Kristus såsom den ypperste i församlingen samt upphöjt hans ord i predikstolen. Samvetets makt blef satt i öfver statens, och den Heliga Skrifts myndighet öfver den synliga kyrkans. Kristi krona blef upphöjd öfver påfvens tredubbla krona och kejsarens diadem. Protestanterna hade dessutom bekräftat sin rätt till att fritt uttala sin öfverbevisning om sanningen. De skulle icke blott tro och lyda, utan också lära hvad Guds ord säger; och de nekade, att prester och öfverheten hade rätt till att förhindra detta. Protesten i Speier var ett högtidligt vittnesbörd emot religiös ofördragsamhet och en bekräftelse af, att alla människor harva rätt att tillbedja Gud i öfveresstämmelse med sina egna samvetens öfverbevisning. rätt

(186)Förklaringen hade blifvit utfärdad. Den var inpräglad i minnet hos många tusen personer och nedskrifven i himmelens böcker, från hvilka ingen människa kunde utplåna den. Hela det evangeliska Tyskland antog denna protest såsom ett uttryck af sin tro. Öfverallt sågo människorna i denna förklaring ett löfte om en ny och bättre tid. En af furstarne sade till protestanterna i Speier: "Må den allsmäktige Guden, som har gifvit eder nåd till att kraftigt, fritt och frimodigt bekänna, bevara eder i den kristna ståndaktigheten till evighetens dag." rätt

(187)Hade reformatorerna, sedan de uppnått en viss grad af framgång, samtyckt till att rätta sig efter omständigheterna för att ställa sig i ynnest hos verlden, skulle de harva varit otrogna mot Gud och sig sjelfva, hvarigenom de hade beredt sin egen undergång. Desse ädle reformatorers framgång innehåller ett exempel för alla kommande tider. Det sätt, hvarpå satan verkar mot Gud och hans ord, har icke blifvit förändradt; Skriftens antagande som rättesnöre för lifvet, motsätter han sig ännu lika mycket, som han gjorde i det sextonde århundradet. Många harva på vår tid gått långt bort från dess lära och bud, och det är af nöden, att man återvänder till den stora protestantiska grundsatsen - Bibeln och Bibeln allena som regel för tro och lefnad. Satan verkar ännu genom hvarje medel, som han kan förfoga öfver, för att omstörta religionsfriheten. Den antikristiska makten, som protestanterna i Speier förkastade, söker' nu med större kraft att stadfästa sitt förlorade herravälde. Samma orubbliga tillgifvenhet för Guds ord, som man såg vid denna vändpunkt i reformationen, är vårt enda hopp för en reformation på vår tid. rätt

(187)Det visade sig tecken på fara för protestanterna; men det fans äfven tecken på, att Guds hand var utsträckt för att beskydda de trogne. Det var på denna tid, som Melanchton skyndade med sin vän Grinreus genom Speiers gator till Rhen och bad honom. enträget att oförtöfvadt fara öfver floden. Grinreus frågade hvad orsaken till denna plötsliga flykt kunde vara. Melanchton sade: "En gammal man med ett ärevördigt utseende, men okänd för mig, kom till mig och sade: 'Om några minuter skall Ferdinand sända rättstjenare för att arrestera Grinreus."" Melanchton väntade på Rhens strand, till dess floden låg emellan hans älskade vän och dem som traktade efter hans lif. När han slutligen såg honom på den motsatta sidan, sade han: "Han är ryckt ur de grymma klorna på dem som törsta efter oskyldigt blod." rätt

(187)Grinreus hade varit en förtrolig vän till en ledande katolsk I doktor; men då han tagit anstöt af en af den senares 'predikningar, gick han till honom och bad, att han icke längre skulle strida mot sanningen. Papisten dolde sin vrede, men gick genast till konungen och erhöll tillåtelse af honom att arrestera denne protestant. När Melanchton kom tillbaka till sitt hus, underrättade man honom, att rättstjenare hade varit der under hans frånvaro, för att gripa Grinmus och hade genomsökt hela huset. Han trodde sedan alltid, att Herren hade frälst hans vän genom att sända en helig ängel för att varna honom. rätt

(188)Reformationen skulle ådraga sig större uppmärksamhet från jordens mäktige. Konung Ferdinand hade vägrat att höra de evangeliske furstarne; men de skulle erhålla ett tillfälle att framställa sin sak för kejsaren samt för statens och kyrkans samlade höga herrar. För att lugna den strid, som oroade riket, lät Karl V sammankalla en riksdag till Augsburg det följande året samt tillkännagaf, att han sjelf ämnade presidera öfver den, och 'protestanternas ledare blefvo ditstämda. rätt

(188)Stora faror hotade reformationen; men dess försvarare lemnade sin sak i Guds hand och lofvade att vara evangelium trogna. Kurfurstens af Sachsen rådgifvare uppmanade honom enträget att icke begifva sig till riksdagen. Kejsaren, sade de, önskade, att furstarne skulle vara närvarande, så att han kunde fånga dem i en snara. "Satte man icke allt på spel, om man stängde sig inne uti en stad tillsammans med en mäktig fiende?" Men andra förklarade modigt: "Låt furstarne blott uppföra sig oförskräckt, och Guds sak är betryggad." "Vår Gud är trofast, han skall icke öfvergifva oss," sade Luther. Kurfursten begaf sig på resan till Augsburg med sitt följe. Alla voro kända med de faror som hotade honom, och många reste med dystra anleten och bekymrade hjärtan. Men Luther, som följde dem till Koburg, återupplifvade deras vacklande tro genom att sjunga den psalm, som han författade på denna resa - "Vår Gud är oss en väldig borg." Vid ljudet af de inspirerade tonerna förvisades mången ängslig aning, och månget betungadt hjärta lättades. rätt

(188)De evangeliske furstarne beslöto att framställa en ordnad redogörelse öfver sina åsigter med bevis från Skriften, att framlägga för riksdagen, och detta. arbete blef uppdraget åt Luther, Melanchton och deras medarbetare. Denna bekännelse antogs af protestanterna såsom en förklaring af deras tro, och de församlades för att underskrifva detta vigtiga dokument. Det var en allvarlig och pröfvande tid. Reformatorerna voro angelägna om, att deras sak icke skulle förvexlas med politiska frågor. De tyckte, att reformationen icke borde utöfva något annat inflytande än det som utgår från Guds ord. Nar de kristne furstarne gingo fram för att underskrifva bekännelsen, afbröt Melanchton dem, sägande: "Det passar sig bäst för teologer och predikanter att föreslå dessa ting, medan de mäktiges myndighet förbehålles för andra saker." "Gud förbjude," svarade, Johan af Sachsen, "att I skullen utesluta mig. Jag har beslutat att göra min pligt utan att bekymra mig om min krona. Jag önskar att bekänna Herren. Min kurfurstliga hatt och klädning äro icke så dyrbara för mig som Jesu Kristi kors." När han hade sagt detta, skref han sitt namn. En annan furste tog derpå pennan och sade: "Om min Herres Jesu Kristi ära fordrar det, så är jag beredvillig till att lemna mitt gods och uppgifva mitt lif." "Jag skulle hellre försaka mina undersåtar och mina stater, hellre lemna mitt fädernesland med en staf i handen," fortfor han, "än att antaga någon annan lära än den som trosbekännelsen innehåller." Sålunda visade desse Guds män sin tro och sitt mod. rätt

(189)Den bestämda tiden kom, när de skulle framträda för kejsaren. Karl V satt på sin tron, omgifven af kurfurstarne och furstarne, och gaf de protestantiske reformatorerna audiens. Deras trosbekännelse blef uppläst. Evangelii sanningar blefvo klart framstäIda och den påfliga kyrkans villfarelser utpekade inför den lysande församlingen. Med rätta har man kallat denna dag "reformationens största dag och den härligaste dag kristenhetens och verldens historia." rätt

(189)Endast några år hade förflutit, sedan munken från Wittenberg stod allena i Worms inför nationalförsamlingen. Nu stodo de ädlaste och mäktigaste furstarne i kejsardömet i hans ställe. Man hade förbjudit Luther att infinna sig i Augsburg; men han var närvarande med sina ord och sina böner. Han skref: "Jag fröjdar mig storligen, att jag har upplefvat denna stund, i hvilken Kristus har blifvit offentligen upphöjd af så berömde be. kännare och i en sådan ypperlig församling. Härigenom uppfylles, hvad Skriften säger:" 'Jag vill tala om dina vittnesbörd inför konungar.'" rätt

(189)På Pauli tid blef evangelium, för hvilkets skull han kastades i fängelse, framstäldt för furstar och höga herrar i Rom. Likaså blef vid detta tillfälle" det som kejsaren hade förbjudit att predika från predikstolen, förkunnadt i palatset. Det som många hade ansett för opassande äfven för tjenare att lyssna till, hördes med förundran af rikets herskare och herrar. " Konungar och store män voro åhörare, krönta furstar voro predikanter, och predikan innehåll Guds konungsliga sanningar." "Sedan apostlarnes tid," säger en författare, "har det icke varit ett större verk eller en härligare bekännelse af Jesus Kristus." rätt

(190)Allt hvad lutheranerna hafva sagt, är sant, och vi kunna icke förneka det, förklarade en af de påflige biskoparne. Kan du med giltiga bevis vederlägga den bekännelse, som kurfursten och hans bundsförvandterhafva aflagt? var den fråga, som en annan biskop stälde till doktor Eck. Icke med apostlarnes och profeternas skrifter, ljöd svaret, men med fäderna och kyrkomöitena kan jag. Jag förstår alltså, svarade den frågande, att lutheranerna äro förskansade inom Skriften, och att vi stå endast utanför. Några af Tysklands furstar blefvo vunna för den evangeliska tron. Kejsaren sjelf förklarade, att protestanternas artiklar voro intet annat än sanning. Bekännelsen öfversattes på många språk och spriddes öfver hela Europa, och den har blifvit antagen af många millioner sedan den tiden såsom en framställning af deras tro. rätt

(190)Guds trogne tjenare arbetade icke allena. Medan "herradömen och väldigheter och ondskans andemakter i himlarymderna " hade sammansvurit sig emot dem, öfvergaf icke Herren sitt folk. Hade deras ögon blifvit öppnade, skulle de hafva sett lika så tydliga bevis på gudomlig närvaro och hjälp, som en af de gamle profeterna såg. När Elisas tjenare fäste sin herres uppmärksamhet på den fiendtliga hären, som omringade dem och afskar allt tillfälle till flykt, bad profeten: "Herre, öppna hans ögon, att han må se! "Och se, berget var fullt med brinnande hästar och vagnar, himmelens här omgaf gudsmannen för att beskydda honom. På ett liknande sätt beskyddade också Guds änglar dem som arbetade för att främja reformationen. rätt

(190)En af de grundsatser, som Luther med mycken bestämdhet försvarade, var, att man icke skulle anhålla om den verldsliga makten såsom understöd för reformationen eller söka att försvara den med vapenmakt. Han fröjdade sig öfver att furstar i riket bekände sig till evangelium; men när de underhandlade med hvarandra om förbund, i händelse de för trons skull blefve angripna, förklarade han, att" evangelii lära skulle försvaras af Gud allena. Ju mindre människorna blandade sig i verket, ju tydligare skulle Guds uppträdande till dess försvar skönjas. Alla föreslagna politiska försigtighetsmått kunde, enligt hans åsigt, tillskrifvas en ogrundad fruktan och syndig misströstan." rätt

(191)När mäktiga fiender förenade sig att omstörta den reformerta läran, och tusentals svärd syntes vara i begrepp att höjas mot den, skref Luther: "Satan rasar, ogudaktige prester rådpläga med hvarandra, och vi hotas med krig. Förmana folket att kämpa allvarligt inför Herrens tron i tro och bön, så att våra fiender må blifva öfvervunna af Guds Ande och tvungna att bevara freden. Det som vi mest stå i behof af - det allra första , vi måste göra, är att bedja; låt folket veta, att det på denna stund är blottstäldt för fiendens svärd och satans raseri; låt det bedja." rätt

(191)Och åter, när han vid ett senare tillfälle hänvisade till det förbund, som de evangeliske furstarne tänkte ingå, förklarade han, att det enda vapen, som skulle användas i denna strid, vore "Andens svärd." Han skref till kurfursten af Sachsen: "Vi kunna icke i vårt samvete godkänna det föreslagna förbundet. Vår Herre Kristus är nog mäktig, och han kan godt bereda medel och utvägar för att befria oss från fara samt omintetgöra de ogudaktige furstarnes anslag. . . Kristus pröfvar oss blott för att se huruvida vi äro villiga till att lyda hans ord eller icke, och huruvida vi anse det för verklig sanning eller icke. Vi skulle hellre önska att dö tio gånger, än att evangelium blefve orsak till blodsutgjutelse eller skada genom någon af edra handlingar. Låtom oss hellre tåligt lida och, såsom psalmisten säger, blifva räknade som slagtefår, och i stället för att hämna eller försvara oss sjelfva lemna rum för Guds vrede." "Vi måste bära Kristi kors. Eders höghet må icke frukta. Vi skola uträtta mer genom våra böner än alla våra fiender genom sitt skrytande. Låt blott icke edra händer blifva fläckade med edra bröders blod. Om kejsaren begär, att vi skola inställas för hans domstolar, så äro vi beredda att gå. Man kan icke försvara tron; en hvar bör tro för sig sjelf, hvad det än kostar honom." rätt

(191)Den makt, som kom verlden att bäfva under den stom reformationen, härledde sig från innerlig bön i enrum. Der satte Herrens tjenare med heligt lugn sina fötter på hans löftens klippa. Under kampen i Augsburg försummade icke Luther att använda tre timmar dagligen till bön, och dessa tog han från den del af dagen, som var mest gynsam för studerande. Man kunde hörs huru han i sin enskilda kammare utgöt sin själ inför Gud i ord, fulla af fruktan, tillbedjan och hopp, som om han talade med en vän. "Jag vet, att du är vår Fader, vår Gud," sade han, "och att du skall skingra dina barns förföljare; ty du är sjelf i fara tillika med oss. Hela denna sak är din, och det år blott genom din uppmuntran, som vi harva tagit den om hand. Försvara oss dä, o Fader!" Till Melanchton, som var nedtryckt under bördan af ängslan och fruktan, skref han: "Nåd och frid.. i Kristus! I Kristus, säger jag, och icke i verlden. Amen! Jag hatar med ett fullkomligt hat dessa ofantligt stora bekymmer, som förtära dig. Om saken är orättfärdig, så lemna den; men om saken är rättfärdig, hvarför skulle vi då göra till lögn de löften, hvilka gifvits af honom, som befaller oss att sofva utan fruktan?" "Kristus skall icke löfvergifva rättfärdighetens och sanningens verk. Han lefver och regerar! Hvad harva vi då att frukta?" rätt

(192)Gud hörde sina tjenares rop. Han gaf furstar och predikanter nåd och mod till att fursvara sanningen mot furstarne af denna verldens mörker. Herren säger: "Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på honom skall icke komma på skam." Reformatorerna hade bygt på Kristus, och dödsrikets portar kunde icke varda dem öfvermäktiga. rätt

nästa kapitel