Den franska reformationen.

(193)Protesten i Speier och bekännelsen i Augsburg, hvilka utmärkte reformationens triumf i Tyskland, efterföljdes af flere års kamp och mörker. Försvagad genom söndringar bland dess, understödjare och angripen af mäktiga fiender, tycktes protestantism vara bestämd för en fullständig ödeläggelse. Många tusen beseglade sitt vittnesbörd med sitt blod. Ett inbördes krig utbrött protestantismens sak blef förrådd af en af dess ledare; de ädlaste af de evangeliske furstarne föllo i kejsarens händer och blefvo släpade som fångar från stad till stad. Men i det ögonblick, då kejsaren skenbart triumferade, led han ett stort nederlag. Han såg huru ,bytet rycktes ur hans händer; och han blef slutligen tvungen till att fördraga de läror, som det hade varit hans lifsuppgift att utrota. Han hade vågat sitt rike sina skatter, ja till och med sitt lif för att tillintetgöra detta kätteri; men han fann, att hans här blef förstörd i krig, hans skattkammare utömda och hans många riken hotade med uppror, medan den tro, som han förgäfves hade sökt att undertrycka, utbredde sig at alla hån. Karl V hade fört krig mot den Allsmäktige. Gud hade sagt: "Varde ljus!" men kejsaren hade försökt att bibehålla mörkret. Hans planer hade misslyckats, och i en förtidig ålderdom, utmattad af den långa kampen, afsade han sig tronen och gick in i kloster. rätt

(193)Det kom mörka dagar fur reformationen i Schweiz såväl som i Tyskland. Medan många kantoner antogo den reformerta tron, hängde andra blindt och hårdnackadt fast vid den romerska trosbekännelsen. De förflöljde alla som önskade att antaga sanningen, och detta förorsakade slutligen ett inbördes krig. Zwingli och många, som hade verkat tillsammans med honom i reformen, föllo på Kappels blodiga slagfält. Ökolampadius dog snart efteråt, förkrossad af dessa förfärliga olyckor. Rom jublade, och på många platser tycktes påfvedömet vara i begrepp att återvinna allt det hade förlorat; men han, hvilkens råd är från evighet, hade icke öfvergifvit sitt folk eller sin sak. Hans arm skulle bringa det räddning. Han hade låtit arbetare uppstå i andra länder för att främja reformationen. rätt

(194)Dagen hade redan begynt att gry i Frankrike, innan man ännu hade hört Luthers namn som reformator. En af de förste, som uppfångade ljuset, var den gamle Lefevre, en man med stor lärdom. Han var professor vid universitetet i Paris och en uppriktig och nitisk katolik. Under hans forskningar i forntidens literatur blef hans uppmärksamhet riktad på Bibeln, och han införde bibelstudium bland sina studenter. Lefevre var en svärmisk beundrare af helgonen, och han hade begynt att skrifva en historia om helgonen och martyrerna, såsom de omtalas i kyrkans helgonkrönikor. Detta var ett företag, som fordrade mycket arbete; men han hade redan betydligt framskridit med det samma, när han kom att tänka på, att han kanhända kunde få god hjälp af Bibeln samt begynte att granska den i denna afsigt, Här fann han ganska riktigt en berättelse om de helige, men icke en sådan, som framstäldes i den romerska kalendern. Ett gudomligt ljus strömmade in i hans själ. Med förvåning och motvilja vände han sig bort från det arbete han sjelf hade åtagit sig, och egnade sig åt granskandet af Guds ord, och han begynte snart att undervisa andra i dess dyrbara sanningar. År 1512, innan hvarken Luther eller Zwingli hade begynt att verka i reformationen, skref Lefevre: "Gud gifver oss genom tron den rättfärdigbet, som genom nåden rättfärdiggör till ett evigt lif." Då han betraktade återlösningens hemligheter, utropade han: "O, hvilket härligt utbyte. Den som är fri från synd, blifver fördömd, och den skyldige går fri. Välsignelsen bör förbannelsen, och den som är förbannad, erhåller välsignelsen. Lifvet dör, och de döde lefva, Härligheten öfvertäckes med mörker, och den som ej visste af annat än skam, iklädes härlighet." rätt

(194) På samma gång, som han lärde, att all ära för frälsning tillhör Gud allena, vittnade han också, att det är människans pligt att visa lydnad. " Om du är en medlem af Kristi församling," sade han, "så är du en lem af hans kropp. Om du tillhör hans kropp, är du full af den gudomliga naturen." "Ack, att människorna blott kunde förstå huru stort detta företräde är! Huru rent, kyskt och heligt skulle de då icke lefva! Och med i hvilket förakt skulle de ej betrakta all denna verlds härlighet, i jämförelse med den härlighet, som är i dem - den härlighet, som det köttsliga ögat icke kan se." rätt

(195)Det fans några bland Lefevres studenter, som begärligt lyssnade till hans ord, och de skulle fortsätta att förkunna sanningen en lång tid, efter att deras lärares röst hade blifvit bragt till tystnad. Bland desse var Vilhelm Farel. Han var son af fromma föräldrar och uppfostrades till att blindt tro på kyrkans lära. Han kunde hafva sagt om sig sjelf liksom aposteln Paulus: "Jag har lefvat såsom farisé efter det strängaste partiet i vår gudsdyrkan." Han var en hängifven katolik och brann af ifver att utrota alla som vågade att tala emot kyrkan. "Jag skar mina tänder såsom en ilsken varg," sade han senare, i det han hänvisade till denna tidpunkt i sitt lif, "när jag hörde någon tala emot påfven." Han hade varit outtröttlig i sin tillbedjan af helgonen. I sällskap med Lefevre hade han gått omkring till alla kyrkor i Paris och hade tillbedt vid deras altare och prydt deras heliga relikskrin med gåfvor. Men dessa fromma handlingar bragte ingen frid i hans själ. En öfverbevisning om synd, som alla hans botöfningar icke kunde aflägsna, besvärade hans sinne. Han lyssnade till reformatorns ord såsom till en röst från himmelen. "Vi frälsas genom Guds nåd:. Den oskyldige är fördömd, och den skyldige går fri." "Det är Kristi kors allena, som öppnar himmelens portar och tillsluter helvetets dörrar." rätt

(195)Farel emottog sanningen med glädje. 'Han blef omvänd såsom Paulus och vände sig från de gamla traditionernas träldom till Guds barns frihet. "I stället för med en rofgirig vargs blodtörstiga hjärta, kom jag tillbaka," säger han, "i stillhet likas om ett saktmodigt och oskyldigt lam med hjärtat alldeles bortvändt från påfven och gifvet åt Jesus Kristus." rätt

(195) Medan Lefevre fortsatte med att utbreda sanningens ljus bland studenterna, gick Farel ut för att Vittna om sanningen offentligen. Han var lika nitisk för Kristi sak, som han hade varit för påfvens. En prelat i kyrkan, biskopen af Meaux, slöt sig till dem en kort tid efteråt. Andra lärare, som hade högt anseende för sin skicklighet och lärdom, deltogo utr att förkunna evangelium, och det vann anhängare bland apa. klasser, från handtverkares och bönders hem till konungens palats. Frans I, som regerade på den tiden, hade en syster, som antog den reformerta tron. Konungen sjelf och drottningen, hans moder, tycktes en tid vara gynsamt stämda mot den, och reformatorerna sågo med hoppfulla hjärtan framåt till den tid, då Frankrike skulle blifva vunnet för evangelium. rätt

(196)Deras hopp skulle likväl aldrig blifva uppfyldt. Prnfningar och förföljelser skulle blifva Kristi lärjungars del. Men i sin stora nåd dolde Gud detta för deras ögon. En fredlig tid kom emellan, så att de kunde samla krafter att gå stormen till mötes, och reformationen gjorde hastiga framsteg. Biskopen i Meaux verkade nitiskt i sitt eget stift för att undervisa presterna och folket. Okunniga och osedliga prester afsattes; lärde och fromme män blefvo så vidt som möjligt insatta i deras ställe. Biskopen önskade innerligt, att hans folk skulle få tillfälle att läsa Guds ord på sitt eget språk, och denna önskan blef snart uppfyld. Lefevre åtog sig att öfversätta det Nya Testamentet; och på samma tid, som Luthers tyska Bibel utgick från pressen i Wittenberg, blef det fran.ska Nya Testamentet utgifvet i Meaux. Biskopen sparade hvarken arbete eller omkostnad för att kunna sprida det i sina församlingar, och inom 'kort' voro bönderna i Meaux i besittning af den Heliga Skrift. rätt

(196)Liksom resande, hvilka försmäkta af törst, glädja sig vid åsynen af en källa med friskt vatten, så emottogo dessa själar budskapet från himmelen. Arbetarne på marken och handtverkarne i sina verkstäder blefvo uppmuntrade vid sitt dagliga arbete, i det de samtalade om Bibelns dyrbara sanningar. I stället för att tillbringa sina aftnar i vinkällaren, samlades de i hvarandras hus, läste Guds ord samt deltogo med hvarandra i bön och pris till Gud. En stor förändring blef snart synlig i dessa samhällen. Ehuru inbyggarne tillhörde den ringaste klassen och voro olärde bönder, som måste arbeta hårdt, såg man dock den gudomliga nådens förnyande kraft i deras lif. Ödmjuka, kärleksfulla och heliga, stodo de såsom vittnen på hvad evangelium kan åstadkomma för dem som emottaga det i uppriktighet. rätt

(197)Det ljus, som upptändes i Meaux, utsände sina strålar vidt och bredt. De omvändes antal förökades hvarje dag. Konungen, som föraktade munkarnes inskränkta och blinda religiösa ideer, höll presterskapets välde i tyglar någon tid; men de påfliga ledarne fingo slutligen öfverhanden, och man begynte att föra de troende till bålet. Biskopen i Meaux, som blef tvungen att välja mellan att dö på bålet eller återkalla sin lära, valde den lättare vägen; men trots ledarens fall höll hjorden fast vid sanningen. Många vittnade om sanningen midt i lågorna. Genom det mod och den ståndaktighet, som dess e ödmjuke kristna visade på bålet, vittnade de för många tusen, som i fredliga tider aldrig skulle harva hört deras vittnesbörd. rätt

(197)De ringe och de fattige voro icke de enda, som under lidande och förakt vågade att vittna för Kristus. I slottets och palatsets förnäma salar funnos själar af kunglig börd, hvilka värderade sanningen högre än rikedom eller rang, ja högre än lifvet. Riddarrustningen dolde en ädlare och mera ståndaktig anda än biskopens klädnad och mössa. Louis de Berquin var af ädel börd samt en tapper och ståtlig riddare, begifven på studier, belefvad och oklanderlig till sina seder. "Han var," säger en skrifvare, "en nitisk försvarare af de påfliga inrättningarna och en andäktig åhörare af messor och predikningar." "Och den förnämsta af alla hans dygdiga egenskaper var, att han hade en särskild afsky för den lutherska läran." Men då han, liksom många andra, genom Försynens skickelse kom att. läsa Bibeln, blef han förvånad öfver att i den finna, icke påfliga trossatser, utan Luthers lära. Från den tiden egnade han sig helt och hållet åt evangeiii sak. rätt

(197)Han var" den lärdaste af Frankrikes ädlingar," och i följd af detta tillika med hans snille och vältalighet, hans orubbliga mod och stora nit och hans inflytande vid hofvet - ty han var en af konungens gunstlingar - trodde många, att han var bestämd för att blifva sittlands reformator. Beza sade: "Berquin skulle harva blifvit en annan Luther, om han hade funnit en sådan beskyddare i Frans i, som kurfursten var." "Han är farligare än Luther," utropade papisterna; och han var helt visst mera fruktad af katolikerna i Frankrike. De kastade honom i fängelse såsom en kättare; men konungen återgaf honom friheten. Striden fortfor i många år. Frans, som vacklade emellan Rom och reformationen, visade ibland fördragsamhet mot munkarne och höll ibland deras häftiga nit i tyglar. Berquin blef tre gånger kastad i fängelse af de påfliga myndigheterna, men frigafs af monarken, som beundrade hans snille och ädla karakter samt derför vägrade att låta honom falla ett offer för presterskapets hat. rätt

(198)Berquin blef flere gånger varnad för den fara, som botade honom i Frankrike, och man uppmanade honom att följa deras exempel, som hade räddat sig genom att frivilligt gå i landsflykt. Den rädde och vankelmodige Erasmus - som egde ovanligt stor lärdom, men saknade moralisk kraft att sätta sanningens intressen öfver allt annat - skref till Berquin: "Anhåll om att blifva sänd som ambassaaör till något främmande land; begif dig ut på resa i Tyskland. Du känner Beda och hans gelikar - han är ett vidunder med tusen hufvud, som sprutar gift åt alla håll. Dina fienders namn är legio. Om din sak än vore mera rättfärdig än Jesu Kristi var, skola de likväl icke upphöra, förrän de harva bragt dig om lifvet. Var ej alltför säker på konungens beskydd. Men i alla händelser förknippa icke mig med den teologiska fakulteten." rätt

(198)Farorna förökade sig, men Berquins nit blef dess mer brinnande. I stället för att antaga Erasmus' försigtiga och egennyttiga råd, beslöt han att vidtaga ännu djärfvare åtgärder.Han ämnade icke blott att försvara sanningen, utan han skulle äfven angripa villfarelsen. Den anklagelse för kätteri, som katolikerna utslungade mot honom, skulle han återslunga på dem. De verksammaste och bittraste af hans motståndare voro de lärde doktorerna och munkarne vid den teologiska afdelningen i det stora universitetet i Paris, en af de högsta kyrkliga myndigheterna i både staden och riket. Ur dessa doktorers skrifter anförde Berquin tolf satser, som han offentligen förklarade vara stridande mot Bibeln och alltså kätterska; och han bad konungen uppträda som domare i striden. rätt

(198)Monarken, som var böjd för att låta kämparna för de olika partierna lägga i dagen sin styrka och sitt skarpsinne och som var glad öfver att få tillfälle att förödmjukn. de öfvermodiga munkarne, befalde katolikerna, att de skulle försvara sin sak med Bibeln. De visste godt, att de ej kunde bruka detta vapen; fängelse, tortyr och bålet voro de medel, som de kunde handtera med större skicklighet. Nu var förhållandet omvänd t, och de funno, att de sjelfva voro utsatta. för att falla i den grop, hvari de hade önskat att störta Berquin. De blefvo bestörta och började uppgöra planer för att undkomma. rätt

(199)Vid samma tid hade någon stympat en bild af jungfru Maria, som stod på ett hörn af en gata i staden. Detta förorsakade stor uppståndelse i Paris. Stora folkskaror strömmade till platsen samt uttryckte sin sorg och harm. Äfven konungen blef djupt rörd. Här var ett tillfälle, som munk arne kunde draga nytta af, och de voro ej sena till att bruka det. "Detta är följden af Berquins lärosatser," utropade de. "Allt står i begrepp att omstörtas - religionen, lagarne, ja sjelfva tronen - genom detta lutherska myteri." rätt

(199)Berquin blef åter gripen. Konungen reste från staden, och munkarne fingo således tillfälle att genomdrifva sitt beslut. Reformatorn blef förhörd och dömd till döden, och domen verkstäldes samma dag den afkunnades, så att icke konung Frans skulle kunna rädda honom. Vid middagstiden fördes Berquin till afrättningsplatsen. En ofantligt stor folkskara samlades för att bevittna afrättningen; och det fans många, som med förvåning och farhåga sågo, att offret hade blifvit taget från den bästa och ädlaste af Frankrikes adliga familjer. Bestörtning, förbittring, hån och ett bittert hat förmörkade ansigtena i den oroliga mängden; men på ett ansigte hvilade hagen skugga. Martyrens tankar voro långt borta från den larmande scenen; han var medveten om blott sin Herres närvaro. rätt

(199)Han gaf ej akt på den eländiga kärra, på hvilken han åkte, eller sina förföljares hotfulla ansigten eller den förfärliga död. han gick till mötes. Han, som lefver och var död och är ler vande i evigheters evighet och har nycklarne "till döden och dödsriket, var hos honom. Berquins ansigte strålade af en himmelsk klarhet och frid. Han hade smyckat sig i dyrbara kläder, i det han bar" en sammetskappa, en tröja af siden och damast och guldprydda benkläder." Han stod i begrepp att vittna om sin tro inför konungars Konung och hela verlden; och han ville icke, att någon sorgeskrud skulle göra hans glädje till lögn. rätt

(199)Då processionen sakta drog fram genom trängseln på gatorna, iakttog folket med förundran den glada frid och triumf, som visade sig i hans blickar och hållning. De sade: "Han ser ut, som om han sutte i ett tempel och anstälde betraktelser öfver heliga ämnen." rätt

(200)Då Berquin stod på bålet, försökte han att tala några ord till folket; men munkarne, som fruktade för följderna, begynte att ropa och soldaterna att skramla med sina vapen, så att larmet öfverröstade martyrens ord. År 1529 satte alltså den högsta literära och kyrkliga myndigheten i det bildade Paris" ett föraktligt exempel för befolkningen år 1793, i det den på schavotten undertryckte en döendes heliga ord." rätt

(200)Berquin blef strypt och hans kropp uppbränd. Underrättelsen om hans död förorsakade stor, sorg bland reformationens vänner i hela Frankrike. Men hans föredöme var icke utan verkan. "Vi äro också villiga," sade sanningens vittnen, "att med glädje gå döden till mötes, medan vi se framåt mot det tillkommande lifvet." rätt

(200)Då de reformertes lärare under förföljelsen i Meaux ej längre fingo tillåtelse att predika, begåfvo de sig till andra platser. Lefevre drog till Tyskland. Farel återvände efter en tid till sin födelsestad' bland Alperna i det östra Frankrike för att utbreda ljuset i sin barndoms hemtrakt. Ryktet om det som föregick i Meaux, hade redan kommit hit, och sanningen, som Farel förkunnade med mod och nit, fann åhörare. Man uppeggade snart myndigheterna att bringa honom till tystnad, och han blef förvisad ur staden. Han kunde icke längre verka offentligen; men han genomreste dalame och byarne och predikader folkets hus och på afsides liggande ängar samt fann skydd i skogarna och i bergens grottor, hvilka han var känd med från sin barndom. Gud beredde honom för större pröfningar. "Kors, förföljelse och snaror, i hvilka satan sökte att fånga mig och om hvilka man sedan underrättade mig, saknades icke," säger han. "Det var så mycket af detta, att jag omöjligen kunde hafva uthärdat det i min egen styrka; men Gud är min Fader. Han har gifvit mig och skall alltid gifva mig all den styrka jag behöfver." rätt

(200) Liksom på apostlarnes dagar hade förföljelsen snarare" länat till evangelii framgång." Utdrifna ur Paris och Meaux, "gingo de förskingrade nu omkring och förkunnade evangelii ord."3.) Då trängde ljuset till många af Frankrikes aflägsnare provinser. rätt

(201)Gud lät fortfarande arbetare uppstå, som skulle främja hans sak. I en af Paris' skolor fans en stilla, eftertänksam yngling, som redan visade, att han egde stor själskraft och skarpsinnighet, och han utmärkte sig icke mindre genom ett heligt lif än genom förstånd och andakt. Hans snille och flit utverkade snart, att hans lärare i skolan blefvo stolta öfver honom, och man kände sig forvissad om, att Johan Kalvin skulle blifva en af kyrkans skickligaste och mest aktade försvarare. Men en gudomlig ljusstråle genomträngde äfven skolastikens och vidskepelsens murar, som omgåfvo Kalvin. Han ryste, då han hörde den nya läran omtalad och tviflade icke på, att kättarne förtjenade att brännas i den eld, till hvilken man förde dem. Men han kom i beröring med detta kätteri alldeles oväntadt samt blef tvungen att försöka den katolska teologiens kraft att motstå den nya läran. rätt

(201)En af Kalvins kusiner, som hade förenat sig med reformatorerna, var i Paris. De två slägtingarne komma ofta tillsammans och samtalade om de ting, som oroade kristenheten. "Det fins blott två religionsbekännelser i verlden," sade Olivetan, protestanten, "den ena omfattar de af människorna uppfunna religioner, hvilka alla lära, att människan kan frälsa sig sjelf genom ceremonier och goda gerningar. Den andra är den enda religion, som uppenbaras.i Bibeln och lär människorna att söka frälsning i Guds fria nåd allena." "Jag vill icke hafva något att göra med din nya lära," utbrast Kalvin. "Tror du, att jag har lefvat i villfarelse alla mina dagar?" rätt

(201)Men detta samtal hade väckt sådana tankar i hans sinne, som han icke kunde bortvisa efter behag. Då han var allena i sin kammare, öfvervägde han sin kusins ord. Öfverbevisning om, att han var en syndare, betungade hans sinne. Han såg, att han icke hade någon medlare, som försvarade hans sak inför en helig och rättvis domare. Helgonens förböner, goda gerningar och kyrkans ceremonier voro allesammans kraftlösa till att försona synden. Han kunde ej se något annat framför sig än den eviga förtviflans mörker. Förgäfves bemödade kyrkans doktorer sig att lindra hans smärta. Man grep förgäfves till bikt och botöfningar; de kunde icke förlika hans själ med Gud. rätt

(202)Medan Kalvin genomgick denna kamp, hände det sig en dag, att han besökte ett af stadens torg, der man höll på att bränna en kättare. Han blef förvånad öfver det uttryck af frid, som hvilade öfver martyrens anlete. Midt under all den smärta han led och under kyrkans ännu förfärligare förbannelser, visade han en tro och ett mod, som förvånade den unge studenten, när han stälde dem i kontrast med sin egen förtviflan och sitt mörker, medan han visade den strängaste lydnad mot kyrkan. Han visste, att kättarne grundade sin tro på Bibeln. Han beslöt derför att granska den och, om möjligt, söka upptäcka den hemliga källan till deras glädje. rätt

(202)I Bibeln fann han Kristus: "O Fader!" ropade han, "detta offer har blidkat din vrede. Hans blod har af tvått mina synder; hans kors har burit min förbannelse; hans död har utverkat försoning f tSr mig. Vi hafva uppfunnit många onyttiga dårskaper för oss sjelfva; men du har satt ditt ord framför mig såsom en fackla, och du har rört mitt hjärta, på det jag må fatta afsky för all annan förtjenst än Jesu förtjenst." rätt

(202)Kalvin var bestämd för det andliga ståndet. När han var tolf år gammal, blef han utnämd till kaplan för en liten församling, och biskopen klipte hans hår enligt kyrkans föreskrifter. Han blef icke prestvigd, ej heller utförde han detta ämbetes pligter; men han biet en medlem af det andliga ståndet, fick sin ämbetstitel och erhöll årlig lön. rätt

(202)Han tyckte nu, att han aldrig kunde blifva prest,- och han egnade sig en tid åt att studera rättsvetenskapen, men afstod slutligen från denna föresats och beslöt att inviga sitt lif åt evangelii tjenst. Dock var han villrådig om han skulle söka att blifva en offentlig lärare eller icke. Han var af naturen blygsam och kände bördan af det tunga ansvaret, som denna ställning medförde, och han önskade att kunna fortfarande egna sig helt åt studier. Men hans vänners enträgna böner utverkade slutligen hans samtycke. "Det är underbart," sade han, "att en, som är af så ringa härkomst, skulle blifva upphöjd till så stor värdighet." rätt

(202)Likasom daggen faller i stillhet för att vederqvicka växtligheten, så begynte Kalvin sin verksamhet. Han hade lemnat Paris och var nu i en provinsstad under prinsessan Margaretas beskydd. Hon älskade nämligen evangelium och beskyddade dess lärjungar. Kalvin var ännu en yngling med en saktmodig anspråksläs hållning. Han begynte att verka från hus till hus. Han samlade familjens medlemmar omkring sig, öppnade Bibeln och förklarade dess sanningar om frälsning. De som hörde detta budskap spridde den glada underrättelsen till andra, och läraren lemnade snart staden för att verka i de utom liggande småstäderna och byarna. Han fick tillträde till både slottet och hyddan och under det han fortgick med detta verk, grundade han församlingar, som en gång skulle frambringa modiga vittnen för sanningen. rätt

(203)Efter några månaders förlopp kom han åter till Pans. Der var en ovanlig rörelse bland de lärde. Granskning i de döda språken hade ledt dem till Bibeln, och många, hvilkas hjärtan ännu icke voro berörda af dess sanningar, samtalade ifrigt om den samt gåfvo sig till och med i strid med den romerska kyrkans försvarare. Kalvin var skicklig till att diskutera på den teologiska stridens område, men hade en högre mission att verka för än de larmande skolastikerna. Människornas sinnen voro påverkade, och nu var tiden inne att framställa sanningen för dem. Medan larmet af teologiska diskussioner hördes i universitetets salar, gick Kalvin från hus till hus, tolkade Bibeln för folket och talade till det om Kristus och honom korsfäst. rätt

(203)Guds försyn styrde det så, att Paris skulle få en ny inbjudning till att emottaga evangelium. Folket hade förkastat Lefevres och Farels uppmaningar; men budskapet skulle åter ljuda för alla klasser i den stora hufvudstaden. Politiska angelägenheter hade inflytande på konungen, och han hade icke ännu fullt stält sig på Roms sida emot reformationen. Margareta hyste ännu det hoppet, att protestantismen skulle segra i Frankrike. Honbeslöt att låta förkunna den reformerta tron i Paris. Under konungens frånvaro tillsade hon en af protestanternas predikanter att predika i stadens kyrkor. Då de påflige prelaterna förbjödo detta, öppnade prinsessan palatset för ordets förkunnande: Ett rum blef inrättadt till kapell; och man tillkännagaf, att predikan skulle hållas hvarje dag på en viss tid, och personer af hvarje rang och ställning inbjödos till mötet. Stora skaror samlades till gudstjensten. Icke blott kapellet, utan äfven förmaken .och försalarne fyldes med folk. Många tusen infunno sig hvarje dag - ädlingar statsmän, jurister, köpmän och handtverkare. I stället för att förbjuda, dessa möten befalde konungen, att två af Paris' kyrkor skulle öppnas. Aldrig förut hade staden varit sa upprörd af Guds ord. Det tycktes, som om lifvets anda från himmelen blifvit utgjuten öfver folket. Nykterhet, dygd, ordning och flit tilltaga i stället för dryckenskap, utsväfningar, tvister och sysslolöshet. rätt

(204)Men presterskapet var icke overksamt. Som konungen ännu vägrade att blanda sig i saken och förbjuda predikandet, vände de sig till folket. De brukade hvarje medel för att väcka den okunniga och vidskepliga mängdens fruktan, fördom och religionssvärmeri. Paris gaf efter i sin blindhet för de falske lärarne. Liksom Jerusalem fordom, kände staden icke sin besökelses tid eller de ting, som tillhörde dess frid. Guds rena ord predikades två år i hufvudstaden; men ehuru många emottogo evangelium, blef det likväl förkastadt af de fleste. Frans hade visat sig fördragsam blott för att kunna befordra sina egna afsigter, och det lyckades snart de katolska presterna att återvinna sitt inflytande. Kyrkorna blefvo ånyo stängda, och bålet upprestes. rätt

(204)Kalvin var ännu i Paris. Han beredde sig för sin framtida verksamhet genom forskning, stilla betraktelser och bön samt fortsatte med att utbreda ljuset. Men slutligen fattade man misstroende till honom, och myndigheterna beslöto att föra honom till bålet. Han kände sig trygg i sin ensamhet och tänkte icke på någon fara, då hans vänner kommo inrusande i hans rum och omtalade, att rättstjenare kommo för att arrestera honom. I samma ögonblick hörde man högljudda knackningar på den yttre dörren. Man hade ej ett ögonblick att förlora. Några af hans vänner uppehöllo rättstjenarne vid dunen, medan andra bistodo reformatorn att släppa sig ned ifrån ett fönster, hvarpå han skyndade till stadens utkant. Här fann han skydd i en arbetares hydda, som var en vän till reformationen. Han förklädde sig i sin värds kläder och begynte sin resa med en hacka på axeln. Han stälde kosan mot söder och fann åter tillflykt i Margaretas landsdel. rätt

(204)Här stannade han några månader och var trygg under mäktiga vänners beskydd samt fortsatte Mer med sina forskningar. Men han hade beslutat att förkunna evangelium i Frankrike, och han kunde icke länge vara overksam. Så snart stormen hade lagt sig något, sökte han ett nytt arbetsfält i Poitiers, der ett universitet var beläget och der de nya åsigterna redan blifvit gynsamt emottagna. Personer af alla klasser lyssnade med glädje till evangelium. Kalvin predikade icke offentligen, utan han utlade lifvets ord för dem, som önskade att lyssna, i en väns bostad, i sitt eget logi och ibland i en allmän park. Efter någon tid då ähörarnes antal förökades, ansåg man det mindre farligt att samlas utanför staden. Till församlingsplats valde man en grotta i sidan af en djup och smal klyfta, hvar trad och öfverhängande klippor ännu fullständigare afsöndrade dem. Små sällskap af personer lemnade staden på olika vägar och begåfvo sig till församlingsplatsen. På detta undangö:nda ställa blef Bibeln läst och förklarad, och här firade Frankrikes protestanter för första gången Herrens nattvard. Från denna lilla församling blefvo flere trogne evangelister utsända. rätt

(205)Kalvin återvände ännu en gång till Paris. Han kunde ännu icke uppgifva hoppet om att Frankrike som en nation skulle antaga reformationen. Men han fann nästan hvarje dörr stängd för sin verksamhet. Att predika evangelium var att taga raka, vägen till bålet, och han beslöt slutligen att resa till Tyskland. Han hade knapt lemnat Frankrike, förrän en storm bröt lös öfver protestanterna, och om han hade stannat der, skulle den säkert hafva ryckt honom med i det allmänna förderfvet. rätt

(205)De franska reformatorerna längtade efter att deras fädernesland skulle hålla jämna steg med Tyskland och Schweiz. De beslöto derför att göra ett djärft angrepp mot Roms vidskepelse, hvilket skulle väcka hela nationen till besinning. I öfverensstämmelse härmed uppslog man en natt öfver hela Frankrike plakat, som angrepo messan. Denna nitiska, men oförnuftiga handling var ej till nytta för reformationen, utan bragte i stället förderf, icke blott öfver dess främjare, utan äfven öfver alla den reformerta lärans vänner i hela Frankrike. Katolikerna fingo nu hvad de länge hade önskat, nämligen en förevändning för att begära, det kättarne skulle helt och hållet utrotas såsom uppviglare, hvilka hotade tronens bestånd och rikets frid. rätt

(205)Någon - huruvida det var en oförsigtig vän eller listig fiende fick man aldrig veta - hade fäst ett plakat på dörren till konungens enskilda rum. Monarken intogs af fasa. Vidskepelser, som man i århundraden egnat vördnad, angrepos i detta dokument utan skonsamhet. Och den oerhörda djärfheten att uppslå dessa tydliga och öfverraskande framställningar i konungens eget palats, väckte konungens vrede. I sin förvåning stod han bäfvande och mållös ett ögonblick. Sedan gaf han sin vrede luft i dessa förskräckliga ord: "Gripen allesamman, och utroten den lutherska läran helt och hållet!" Tärningen hade blifvit kastad; konungen beslöt att öppet taga Roms parti. rätt

(206)Man vidtog genast åtgärder för att arrestera hvarje lutheran i Paris. En fattig handtverkare, anhängare af den reformerta läran, som hade brukat sammankalla de troende till deras hemliga församlingar, blef gripen, och under hotelse att föra honom till bålet befaldes han att ledsaga den påfliga spionen till hvarje protestants hem i staden. Han ryggade tillbaka af fasa för det nedriga förslaget; men slutligen fick fruktan för lågorna öfverhanden, och han samtyckte till att förråda sina bröder. Den kungliga polis tjenstemannen Morin och förrädaren, omgifna af en skara prester, rökelse bärare, munkar och soldater, tågade nu med hostian i spetsen sakta och tyst genom stadens gator. Rörelsen skedde synbarligen för att ära det "heliga sakramentet" och skulle utgöra en försoningshandling för protestanternas skymfande angrepp på messan. Men detta festliga tåg hade ett förfärligt mål i sigte. Då det kom midt för ett hus, i hvilket en lutheran bodde, gjorde förrädaren ett tecken, men yttrade icke ett ord. Processionen stannade, man gick in i huset, släpade ut familjen och slog den i bojor, hvarefter det förfärliga sällskapet gick vidare för att uppsöka nya offer. "Intet hus, litet eller stort, blef förbigånget, icke ens de byggnader, som hörde till Paris' universitet. Morin injagade fasa hos invånarne i hela staden." " Skräckregeringen hade begynt." rätt

(206)Offren marterades grymt till döds, enär det uttryckligen befaldes, att man skulle bruka en sakta eld i afsigt att förlänga deras lidande. Men de dogo som segrare. Man kunde ej rubba deras ståndaktighet eller borttaga deras frid. Deras förföljare funno, att de sjelfva blifvit besegrade. "Man uppreste bål på olika platser öfver hela Paris och brände martyrerna under flera dagars tid, emedan man hade för afsigt att utbreda fruktan för kätteriet genom att utföra afrättningarna på ett så vidsträckt område som möjligt. Allt detta blef dock slutligen till evangelii fördel. Hela Paris hade tillfälle att se hvad slags människor de nya åsigterna kunde frambringa. Ingen predikstol har ett sådant inflytande som bålet. Den lugna glädje, som upplyste dessa personers anleten, när de gingo till afrättningsplatsen, deras hjältemod, när de stodo i de häftiga lågorna, det saktmod, med hvilket de förläto oförrätter, hade ett sådant inflytande på många, att deras vrede förvandlades till medlidande, deras hat till kärlek. Martyrerna vittnade härigenom till fördel för evangelium med en vältalighet, som icke kunde vederläggas." rätt

(207)Presterna som voro beslutna att underhålla folkets raseri i hela dess häftighet, kringspridde de förfärligaste beskyllningar emot protestanterna. Man anklagade dem för att ämna anställa ett blodbad på katolikerna, att omstörta regeringen och mörda konungen; men man kunde icke framlägga det ringaste bevis till stöd för dessa påståenden. Dessa profetior om olyckor skulle likväl blifva uppfylda, ehuru under helt olika omständigheter och på grund af alldeles motsatta orsaker. De grymheter, som katoliker utöfvade mot oskyldiga protestanter, skule blifva strängt vedergälda, och flere århundrader efteråt träffades konungen, hans regering och folket af en sådan dom, som katolikerna nu påstodo skulle komma öfver dem; men denna utfördes af fritänkare och papisterna sjelfva. Det var icke upprättandet af protestantism, utan dess undertryckande, som tre hundra år senare skulle föra öfver Frankrike dessa grufliga olyckor. rätt

(207)Misstroende och skräck herskade nu hos samhällets alla klasser. Under den allmänna bestörtningen såg man, hvilket djupt intryck den lutherska läran hade gjort på personers sinnen som utmärkte sig för bildning, anseende och en förträfflig karakter. Höga och vigtiga befattningar blefvo plötsligen lediera. Handtverkare, konstförvandter, lärde, professorer vid universiteten, författare och äfven hofmän försvunno. Många hundra flydde från Paris och gingo i frivillig landsflykt; och flere af desse ådaeralade härigenom för första gången, att de gynnade den reformerta tron. Papisterna blefvo bestörta vid tanken på att så många kättare hade funnits ibland dem, utan att de viste något derom. De uttömde sitt raseri på den mängd offer af ringare stånd, hvilka de hade i sitt våld. Fängelserna voro uppfylda, och sjelfva luften syntes vara förmörkad af röken från de brinnande bålen, på hvilka, evangelii bekannare brandes. rätt

(207)Frans I hade berömt sig af att vara ledare i den stora rörelsen för återväckandet af lif på det vetenskapliga området, som utmärkte begynnelsen af det sextonde århundradet. Han hade funnit behag i att från hvarje land samla lärde män till sitt hof. Denna kärlek för vetenskapen och hans förakt för munkarnes okunnighet och vidskeplighet voro åtminstone delvis orsakerna till den grad af fördragsamhet, som han hade visat mot reformationen. Men beherskad af ett nit att utrota kätteriet, lät denne vetenskapens beskyddare utgifva ett påbud, som förbjöd tryckerikonstens uttlfvande i hela Frankrike! I Frans I hafva vi ett af de många exemplen i historien, hvilket visar, att vetenskaplig bildning icke är något beskydd mot ofördragsamhet och religionsförföljelse. rätt

(208)Frankrike skulle genom en högtidlig och offentlig ceremoni åtaga sig att fullständigt utrota protestanterna. Presterna fordrade, att den skymf, som man visat himmelen genom att fördöma messan, skulle försonas med blod, och att konungen skulle å folkets vägnar offentligen gifva sitt samtycke till den förskräckliga handlingen. rätt

(208)Den rysliga ceremonien skulle försiggå den 21 januari 1535. Man hade väckt hela befolkningens vidskepliga fruktan och blinda hat. Paris var uppfyldt af en stor skara människor, som hade infunnit sig från det omkringliggande landet. Dagen skulle börjas med en stor och imponerande procession. Alla husen efter marschrutan voro sorgklädda; på vissa afstånd hade altare blifvit uppresta, och framför hvarje dörr brann en fackla till det" heliga sakramentets" ära. Processionen ordnade sig innan dagningen vid konungens palats. I spetsen buros församlingarnas kors och fanor, och derpå kommo borgarena, två och två i ledet, bärande tända facklor. De fyra munkordnarne följde, hvar och en i sin egendomliga klädnad. Sedan kom en ofantligt stor samling af ryktbara reliker. Derefter redo de förnäme prelaterna i sina purpurröda och skarlakansröda drägter, prydda med juveler, i en glänsande och skimrande rad. rätt

(208)Hostian bars under en präktig tyghimmel, som fyra furstar af högsta rang höllo öfver den. Efter dem gick monarken utan krona och kunglig mantel, med obetäckt hufvud och nedslagna ögon samt bärande i handen ett tänd t vaxljus. Sålunda uppträdde Frankrikes konung offentligen såsom en botgörare. Vid hvarje altare knäböjde han ödmjukt, icke för de laster, som befläckade hans själ, eller det oskyldiga blod, som lådde vid hans händer, utan för hans undersåtars dödliga synd, i det de vågade att förkasta messan. Efter honom kommo drottningen och statens högste ämbetsmän, som också gingo två och två i ledet, hvar och en med en tänd fackla i handen. rätt

(209)En del af handlingarna under dagen bestod uti, att monarken sjelf höll ett tal till rikets höga ämbetsmän i den stora salen i biskopens palats. Han framträdde inför dem med en sorgsen uppsyn och beklagade med en rörande vältalighet det" brott, den hädelse, den sorgens och vanärans tid," hvilka hade kommit öfver nationen. Och han uppfordrade hvarje trogen undersåte att bistå honom uti att utrota det förderfliga kätteri, som hotade Frankrike med undergång. "Så sant, mina herrar, som jag är eder konung," sade han, "skulle jag, om jag visste, att en af mina lemmar vore befläckad eller smittad af detta afskyvärda förderf, låta eder afhugga den. . . . Och vidare, om jag märkte, att ett af mina barn vore befläckadt deraf, skulle jag icke skona det samma. . . . .Tag skulle sjelf lemna det ifrån mig och uppoffra det åt Gud." Hans tal qväfdes af tårar, och hela församlingen grät samt ropade enhälligt: "Vi vilja lefva och dö i den katolska religionen." rätt

(209)Den nation, som hade förkastat sanningens ljus, hade råkat i ett förskräckligt mörker. Guds frälsande nåd hade blifvit uppenbarad; men Frankrike hade, sedan det hade sett sin makt och helighet, sedan dess gudomliga skönhet hade dragit tusentals till sig, och sedan städer och byar hade blifvit upplysta af dess klarhet, vändt sig bort och valt mörkret i stället för ljuset. rätt

(209)De hade vägrat att emottaga den himmelska gåfvan, då den blef dem erbjuden. De hade kallatonJt godt och godt ondt, till dess de hade fallit offer för sitt eget envisa sjelfbedrägeri. Ehuru de kanhända verkligen trodde, att de gjorde Gud en tjenst, i det de förföljde hans folk, gjorde deras uppriktighet dem likväl icke, oskyldiga. De hade uppsåtligen förkastat det ljus, som skulle harva frälst dem från bedrägeri och från att befläcka deras själar med blodskuld. rätt

(209)Man aflade en högtidlig ed att utrota kätteriet i den stora domkyrkan, der nära tre hundra år senare ett folk, som hade glömt den lefvande Guden, uppsatte" Förnuftets gudinna" på en tron. Man ordnade processionen ånyo, och Frankrikes representanter drogo åstad för att begynna det verk, som de under ed lofvat att uträtta. På vissa mellanrum utefter marschrutan mot hemmet hade man upprest schavotter, på hvilka kättarne skulle afrättas, och man ordnade det så, att bålet tändes vid konungens annalkande, så att han skulle få tillfälle att bevittna det förskräckliga skådespelet i dess helhet. Det blefve alltför plågsamt att berätta enskildheterna af den tortyr, som dessa Vittnen för Kristus måste uthärda; men intet af offren visade något vankelmod. Då man uppmanade dem att återkalla, svarade en: "Jag tror blott på det, som profeterna och apostlarne fordom predikade och hvad alla helige hafva trott. Min tro på Gud är så stark, att den skall motstå all helvetets makt." rätt

(210)Åter och åter stannade processionen vid bålen. När den nådde utgångspunkten vid det kungliga palatset, skingrade mängden sig, och konungen och prelaterna gingo sin väg. De kände sig helt belåtna med det som blifvit utfördt under dagens förlopp, och lyckönskade sig sjelfva öfver, att det verk, som nu begynt, skulle fortsättas, till dess kätteriet blefve fullständigt utrotadt. rätt

(210)Det fridens evangelium, som Frankrike hade förkastat, skulle ty värr blifva alltför grundligt utrotadt, och följderna komme att blifva förskräckliga. Den 21 januari 1793, två hundra femtio åtta år från den dag, då Frankrike hade invigt sig helt åt reformatorernas förföljelse, passerade en annan procession med ett helt olika ändamål genom gatorna i Paris. " Åter var konungen den förnämsta personen i den samma, åter förekommo tumult och skriande, åter hörde man rop för flere offer, åter voro svarta schavotter uppresta, och åter afslutades dagens scener med förskräckliga afrättningar. Ludvig XVI kämpade bröst mot bröst med sina fångvaktare och bödlar samt släpades fram till stupstocken och hölls ned på den med våld, till dess bilanhade fallit och hans afhuggna hufvud rullade ned på schavotten." Ej heller var konungen det enda offret; i närheten af samma plats afrättades två tusen åtta hundra människor med giljotinen. under skräckväldets blodiga dagar. rätt

(210)Reformationen hade framlagt för verlden en öppen Bibel, i det den åskådliggjort buden i Guds lag och inskärpt dess anspråk i människornas samveten. Den oändliga kärleken hade uppenbarat för människorna himmelens stadgar och grundsatser. Gud hade sagt: "Dem skolen I iakttaga och hålla, ty det skall räknas eder till vishet och till förstånd i andra folks ögon, hvilka, når den böra alla dessa stadgar, skola såga: Ett vist och förståndigt folk är dock detta stora folk." När Frankrike förkastade himmelens gåfva, sådde det anarkiens och förderfvets säd, som slutligen frambragte revolutionen och skräckväldet. rätt

(211)Långt innan den förföljelse egde rum, som väcktes genom plakaten, hade den oförskräckte och nitiske Farel blifvit tvungen att fly från sitt fädernesland. Han drog sig undan till Schweiz och genom att understödja Zwingli i hans arbete, bidrog han till att befästa reformationen der. Hans senare år skulle tillbringar här; likväl utöfvade han fortfarande ett stort inflytande på reformationen i Frankrike. Under de första åren af sin landsflykt bemödade han sig särskildt om att utbreda evangelium i sitt fädernesland. Han använde betydligt af sin tid till att predika bland sina landsmän, som bodde nära gränsen, hvar han gal akt på striden med outtröttlig vaksamhet och bistod dem genom sina uppmuntrande ord och goda råd. Det fans andra landsförvista, som hjälpte honom att öfversätta de tyske reformatorernas skrifter till det franska språket, och dessa tillika med den franska Bibeln blefvo tryckta i stor mängd. Kolportörer sålde dessa verk vidt och bredt i Frankrike. De fingo dem för ett billigt pris, och förtjensten satte dem i stånd till att fortsätta arbetet. rätt

(211)Farel begynte sitt arbete i Schweiz såsom en anspråkslös skollärare. Han drog sig undan till en afsides liggande socken och egnade sig åt att undervisa barnen. Förutom de allmänna undervisningsämnena införde han försigtigt Bibelns sanningar, och han hoppades att kunna upplysa föräldrarne genom barnen. Det fans några som trodde, men presterna trädde emellan och hindrade verket, och de vidskepliga bönderna blefvo öfvertalade till att motstå det. "Detta kan icke vara Kristi evangelium," sade presterna, "eftersom dess predikande icke bringar frid, utan strid." Farel gjorde liksom de förste lärjungarne; när han förföljdes i en stad, flydde han till en annan. Han gick till fots från by till by, från stad till stad och led hunger, köld och trötthet, medan hans lif var öfverallt i fara. Han predikade på torgen, i kyrkorna och ibland från domkyrkornas predikstolar. rätt

(211)Stundom fann han kyrkorna tomma. Ibland blef hans predikan afbruten af rop och begabberi; vid andra tillfällen släpade man honom med våld ned från predikstolen. Flere gånger slog pöbeln honom, till dess han var nästan död. Likväl sträfvade han framåt. Ehuru han ofta blef tillbakadrifven, förnyade han angreppet med outtröttlig ståndaktighet, och han såg huru den ena efter den andra af städerna och byarne, i hvilka påfvedömet haft fot. fäste, öppnade sina dörrar för evangelium. Den lilla socken, hvar han först hade verkat, antog snart den reformerta läran. Städerna Murten och Neufchatel förkastade uven de romerska. ceremonierna, och bortskaffade afgudabilderna från sina kyrkor. rätt

(212)Farel hade länge önskat att uppresa protestanternas standar i Geneve. Om man kunde vinna denna stad, skulle den blifva en hufvudpunkt för reformationen i Frankrike, Schweiz och Italien. Med detta mål framför sig hade han fortsatt sitt arbete, till dess många af de kringliggande småstäderna och byarne hade blifvit öfvervunna. Derpå drog han in i Geneve med en enda ledsagare. Men man tillät honom ej att predika mer än två gånger. Presterna, som förgäfves hade bemödat sig att förmå de borgerliga myndigheterna till att fördöma honom, stämde honom inför ett kyrkligt råd; och de kommo till detta möte med vapen under sina kappor, fast beslutna att taga hans lif. Dessutom hade en rasande folkhop samlat sig utanför rådhuset beväpnad med klubbor och svärd för att göra hans död viss, om det lyckades honom att fly från rådet. Men han räddades likväl, derigenom att några öfverhetspersoner voro närvarande med beväpnade män. Tidigt nästa morgon förde man honom och hans följeslagare öfver sjön till en plats, der han var i trygghet. Så slutade hans första. bemödande att predika evangelium i Geneve. rätt

(212)Till det nästa försöket valde man ett ringare redskap. Man sände en ung man, hvilkens utseende var så anspråkslöst, att han blef ganska kallt behandlad till och med af dem som föregåfvo sig vara reformationens vänner. Men hvad kunde en sådan göra, der Farel hade blifvit förkastad? Huru kunde en, som hade så litet mod och så liten erfarenhet, motstå den storm, för hvilken den starkaste och tappraste hade blifvit tvungen att fly? "Icke med makt och icke med kraft, men med min anda., såger Herren Sebaot." "Det i verlden svaga har Gud utvalt, på det att han skulle komma det starka på skam." "Ty det dåraktiga från Gud är visare än människorna, och det svaga från Gud är starkare än människorna." rätt

(213)Froment begynte sitt verk som skollärare. De sanningar, som han lärde barnen i skolan, upprepade de hemma; och föräldrarne kommo snart för att höra Bibeln förklaras, till dess skolan fyldes af uppmärksamma åhörare. Många exemplar af det Nya Testamentet samt skrifter utdelades, och de blefvo lästa af många, som icke vågade öppet komma och lyssna till de nya lärosatserna. Efter en tids förlopp biet äfven denne arbetare tvungen till att fly; men de sanningar han hade förkunnat hade inträngt i folkets hjärtan. Reformationen hade blifvit grundlagd, och den fortfor att tilltaga i styrka och utsträckning. Predikanterna återvände, och genom deras bemödanden blef den protestantiska gudstjensten slutligen införd i Geneve. rätt

(213)Staden hade redan förklarat sig för reformationen, när Kalvin, efter att hafva vandrat omkring under åtskilliga omvexlande omständigheter, drog in genom dess portar. Han övervände från sitt sista besök till Sill födelseort och var på resa till Basel; men han fann vägen upptagen af Karl V:s krigshär och blef alltså tvungen till att taga omvägen genom Geneve. rätt

(213)I detta besök såg Farel Guds hand. Ehuru. folket i Geneve hade antagit den reformerta läran, måste likväl ett stort verk ännu utföras här. Människorna omvändas icke till Gud såsom samhällen, utan såsom enskilda personer; den nya födelsens verk måste utföras i hjärtat och samvetet genom den Helige Andes kraft och icke genom kyrkomötens beslut. Fastän-folket i Geneve hade afkastat Roms myndighet, var det likväl icke synnerligen benäget för att öfvergifva de laster, som varit i flor under dess herravälde. Det var intet lätt företag att fastställa evangelii rena grundsatser här och att bereda detta folk för ett värdigt intagande af den ställning, till hvilken Guds försyn tycktes kalla det. rätt

(213)Farel var viss på, att han i Kalvin hade funnit; en man, som han kunde arbeta tillsammans med i detta verk. I Guds namn besvor han högtidligt den unge evangelisten att stanna här och verka. Kalvin sökte i början att draga sig undan. Af naturen rädd och fridsam, kände han stor motvilja för att komma i beröring med de djärfve, sjelfständige, ja till och med våldsamme invånarne i Geneve. Han önskade äfven att kunna föra ett tillbakadraget lefnadssätt på grund af sin svaga helsa och för att egna mera tid åt studier. Enär han trodde, att han kunde bäst främja reformationens sak med sin penna, önskade han att finna en stilla plats för studier, hvarest han genom pressen kunde undervisa och uppbygga församlingen. Men Farels högtidliga uppfordring ljöd för honom såsom en kallelse från himmelen, och han vågade icke att vägra något längre. Det syntes för honom, sade han, "som om Gud räckte ned sin hand från himmelen samt fattade uti honom och fäste honom oåterkalleligt vid den plats han var så angelägen om att lemna." rätt

(214)Många faror hotade protestanternas sak på denna tid. Påfven utslungade sina förbannelser emot Geneve, och mäktiga nationer hotade det med ödeläggning. Huru skulle denna lilla stad kunna motstå det mäktiga prestväldet, som så ofta tvingat konungar och kejsare till underdånighet? Huru kunde det motsätta sig verldens store eröfrare och deras krigshärar? rätt

(214)Öfver hela kristenheten hotades protestantism af fruktansvärda fiender. Reformationens första seger var förbi, och Rom samlade nya krafter i hopp om att kunna omstörta den. På denna tid bildades jesuiterorden, den mest samvetslösa, grymmaste och mäktigaste af alla påfvedömets förfäktare. Afskurna från hvarje jordiskt band och från allt intresse i mänskligheten, känslolösa för den naturliga kärlekens alla fordringar? förnuftets och samvetets stämma fullständigt bragt till tystnad, erkände de ingen regel, intet band utom deras ordens, ingen pligt utom att utvidga sin makt. Kristi evangelium hade gifvit sina anhängare' kraft till att möta faror och utstå lidanden; de läto sig icke för-. skräckas af hunger och köld, besvär och fattigdom, utan upphöjde sanningens baner trots fängelser, pinbänkar och bål, som' botade dem. Jesuiterna kämpade emot dessa krafter, besjälade af en fanatism, som satte dem i stånd till att uthärda liknande faror och att motsätta sig sanningens makt med list och bedrägeri. Ingen förbrytelse var för stor för dem att begå, intet bedrägeri för lågt för dem att utföra, ingen förställning för svår' för dem att antaga. De hade aflagt löfte om en evig fattigdom och ringhet, och de tänkte blott på huru de skulle kunna förskaffa sig rikedom och makt, som de önskade bruka till att omstörta protestantism och återupprätta påfveväldet. rätt

(214)När de uppträdde som medlemmar af sin orden, påtogo de sig ett heligt yttre; de besökte fängelser och hospital samt hjälpte sjuka och fattiga. De försäkrade, att de hade försakat verlden och buro Jesu heliga namn, hvilken vandrade omkring och gjorde väl. Men under detta oskyldiga yttre doldes de mest brottsliga och farliga afsigter. Deras orden hyllade den grundsatsen, att ändamålet helgar medlen. I öfverensstämmelse med denna regel var det icke blott tillåtet, utan äfven berömvärdt att ljuga, stjäla, mörda och begå mened, när de dermed kunde främja kyrkans intressen. Genom åtskilliga förevändningar banade de sig väg till statens ämbeten och stego så. högt, att de blefvo konungars rådgifvare och ledde nationers politik. De blefvo tjenare för att kunna utspionera sina herrar. De upprättade gymnasier för furstarnes och ädlingarnes söner samt skolor för folket af lägre stånd, och de drogo protestantiska föräldrars barn till sig och lockade dem till att iakttaga påfviska ceremonier. Hela den romerska gudstjenstens prakt och prål utvecklades för att förvirra själar samt blända och fängsla inbillningskraften";' Sålunda blef den frihet, för hvilken föräldrarne hade arbetat och gifvit sina lif, förrådd af deras barn. Jesuiterna utbredde sig hastigt öfver hela Europa, och hvarhelst de kommo, fick påfveväldet nytt lif. rätt

(215)För att gifva dem större makt, lät påfven utfärda en bulla, som återupprättade inqvisitionen. Trots den allmänna afsky, hvarmed mån betraktade denna förfärliga domstol äfven i katolska länder, blef den likväl åter upprättad af påflige regenter, och grymheter som äro alltför hemska att omtala, blefvo upprepade i dess hemliga fängelser. I många länder blefvo tusen på tusen af folkets ädlaste söner och döttrar, ,de mest dygdiga, förstlindiga och lärda, fromme och hängifne pastorer, framstående vetenskapsmän, talangfulla konstnärer, skickliga handtverkare dödade eller tvungna att fly till andra länaer. rätt

(215)Sådana medel brukad? Rom för att utsläcka reformationens, ljus, borttaga Bibeln från människorna och återinföra den mörka tidens vidskepelse och okunnighet. Men genom Guds välsignelse och den verksamhet, som utfördes af de ädle män, hvilka han hade uppväckt till att vara Luthers efterträdare, blef protestantism bevarad. Den skulle icke erhålla sin styrka af furstars ynnest och vapen. De minsta länderna, de ringaste och svagaste nationerna blefvo dess starka fästen. Det var det lilla Geneve, midt ibland mäktiga fiender, hvilka uppgjorde planer för dess ödeläggelse; det var Holland 'På sina sandbankar vid Nordsjön, som kämpade mot Spaniens tyranni, på den tiden det största och förmögnaste riket; det var det kalla och ofruktbara Sverge - det var dessa som bragte seger för reformationen. rätt

(216)I nära 30 år verkade Kalvin i Geneve, först för att här grunda en församling, som erkände och iakttog Bibelns sedelära, och sedan för att befordra reformationen i hela Europa. Hans lif såsom offentlig ledare var icke felfritt, ej heller var hans lära fri från villfarelser; men han var ett redskap till att främja de stora sanningar, som voro mest vigtiga på hans tid, och till att befordra ett heligt och ödmjukt lir i de reformerta församlingarna, i stället för det högmod och förderf, som utvecklade sig genom Roms lära. rätt

(216)Från Geneve utgingo lärare och skrifter, som utbredde den reformerta läran. De förföljde i alla länder vände sig till denna stad för att erhålla undervisning, råd och uppmuntran. Kalvins stad blef en tillflyktsort för de förföljde reformatorerna i hela vestra Europa. De sökte genom flykten undkomma de förfärliga stormar, som fortforo att rasa under århundraden. Flyktingarne kommo till Geneves portar hungriga, sårade, beröfvade sitt hem och sina vänner, och man helsade dem välkomna med ett varmt hjärta och visade dem en öm omvårdnad; och i det de funno ett hem här, blefvo de genom sin fromhet, sin lärdom och sin skicklighet till en välsignelse för den stad, som hade mottagit dem. Många, som sökte en tillflyktsort här, återvände till sina egna länder för att bekämpa Roms tyranni. John Knox, den oförskräckte skotske reformatorn, icke få af de engelske puritanerna, protestanterna i Holland och hugenotterna i Frankrike förde med sig från Geneve den sanningens fackla, med hvilken de upplyste mörkret i sitt fädernesland: rätt

nästa kapitel