Nederländerna och Skandinavien.

(217)Nederländerna framkallade Roms tyranni ganska tidigt en bestämd protest. Sålunda blef den romerske påfven 700 år före Luthers tid oförskräckt anklagad af två biskopar, som hade blifvit sända på ett ärende till Rom och der hade lärt känna den heliga stolens verkliga karakter. "Gud har gifvit församlingen, sin drottning och brud, ett ädelt och evigt arf för hennes barn, en brudgåfva, som är oförgänglig och ej kan förvissna. Han har gifvit henne en evig krona och spira. Men alla dessa välsignelser har du som en tjuf tillegnat dig. Du sätter dig sjelf i templet såsom Gud. I stället för att vara en herde för fåren, har du blifvit en varg emot dem. Du önskar, att vi skola tro, att du är den högste biskopen; men du är snarare en tyrann. . . . I stället för att du borde vara tjenares tjenare, som du kallar dig sjelf, söker du att var3. herrars herre. . . . Du förleder människorna att förakta Guds bud. . . . Det är den Helige Ande, som uppbygger alla församlingarna öfver hela jorden. Vår Guds stad, i hvilken vi äro borgare, når till alla delar af himmelen, och den är större än den stad, som de helige profeterna kalla Babylon, som föregifver sig vara gudomlig och skryter öfver att dess vishet är odödlig, och slutligen, ehuru det är fullkomligt grundlöst, att den aldrig har felat och aldrig kan fela." rätt

(217)Andra uppstodo det ena århundradet efter det andra för att upprepa denna protest, och desse lärare, som så tidigt genomreste olika länder och voro kända under åtskilliga namn, hade samma karakter som valdensernas missionärer och utbredde evangelii kunskap öfverallt. De framträngde äfven till Nederländerna. Deras lära utbredde sig hastigt. De öfversatte valdensernae Bibel på det holländska språket i versform. "Den har," sade de, "stort företräde; intet skämt, inga fabler, intet lappri, intet bedrägeri, intet annat än sanningens ord. Det fins visserligen här och der en hård skorpa; men ärven i denna kan man lätt upptäcka en märg och sötma, som är god och helig." Sålunda skrefva den gamla trons vänner i det tolfte århundradet. rätt

(218)Nu begynte den romerska förföljelsen; men midt ibland pinbänkar och bål förökades de troendes antal fortfarande. De försäkrade ståndaktigt, att Bibeln är den enda ofelbara regeln för religioöen, och att ingen borde tvingas till att tro, utan att de borde vinnas genom predikande. rätt

(218)Luthers trossatser föllo i god jord i Nederländerna, och allvarlige och trogne män uppstodo och predikade evangelium. Menno Simonis kom från en af Hollands provinser. Uppfostrad i den katolska tron och ordinerad till prest, var han fullkomligt okunnig om bibelns lära och ville icke läsa den af fruktan för att han derigenom skulle blifva förledd till kätteri. När han började hysa tvifvel angående läran om trans-substantiationen, ansåg han det som en frestelse från satan och sökte befria sig från den samma genom bön och bekännelse, men allt var förgäfves. Genom att deltaga i åtskilliga förströelser sökte han att nedtysta ,samvetets anklagande stämma; men det var till ingen nytta. Efter någon tid läste han det Nya Testamentet, och detta tillika med Luthers skrifter föranledde honom att antaga den reformerta läran. Kort efteråt såg han i en närgränsande by en man halshuggas, emedan han hade låtit omdöpa sig. Detta påverkade honom till att ransaka Bibeln med hänsyn till barndopet. Han kunde icke finna något bevis derför i Skriften, utan såg, att omvändelse och tro öfverallt blefvo framstälda som vilkor för dopets mottagande. rätt

(218)Menno lemnade nu den katolska kyrkan och egnade sitt lif åt att undervisa. andra om de sanningar han sjelf hade emottagit. Både i Tyskland och i Nederländerna hade uppstått en klass svärmare, som förkunnade en orimlig och upprorisk lära, kränkte all ordning och anständighet samt hängåfvo sig åt våld och uppror. Menno insåg hvad den oundvikliga och förfärliga följden af dessa rörelser skulle blifva, och han arbetade med all kraft emot dessa svärmares falska trossatser och äfventyrliga förslag. Många af dem som hade blifvit förledda af svärmarena, förkastade sedan deras förderfliga lära, och det fans ännu många afkomlingar af de gamla kristna, som voro en frukt af valdensernas verksamhet. Bland dessa klasser arbetade Menno med stor ifver och framgång. rätt

(219)I 25 år var han tillika med hustru och barn stadd på resor och uthärdade derunder stora svårigheter och umbäranden, och hans lif sväfvade ofta i fara. Han genomreste Nederländerna och det norra Tyskland samt verkade hufvudsakligen bland de lägre klasserna; men han hade ett vidsträckt inflytande. Han egde icke mycken lärdom, men var af naturen vältalig och besatt en orubblig rättsinnighet. Han hade en ödmjuk anda och var mild och vänlig, uppriktig och allvarlig i sin fromhet samt följde i sitt eget lif den lära, som han predikade, så att han vann folkets förtroende. Hans anhängare voro skingrade och förtryckta. De ledo mycket, emedan man förvexlade dem med Münzers svärmiske efterföljare. Men många personer blefvo likväl omvända genom hans verksamhet. rätt

(219)De reformerta lärosatserna blefvo ingenstädes mera allmänt antagna än i Nederländerna. Det fins få länder, i hvilka deras anhängare harva uthärdat grymmare förföljelser. I Tyskland hade Karl V fördömt reformationen och skulle gerna hafva fört alla dess anhängare till bålet; men furstarne reste sig och satte en gräns för hans tyranni. Hans makt var större i NederIänderna, och det ena påbudet om förföljelse följde tätt på det andra. Att läsa Bibeln, att höra eller predika eller äfven att blott tala om den betraktades såsom en förbrytelse, hvilken skulle straffas. med dödan på bålet. Att bedja till Gud i enrum, att försumma att buga sig för helgonbilder eller att sjunga psalmer skulle äfven straffas med döden. Äfven de som ville förneka sin tro blefvo dömda till döden, genom svärdet, om de voro män, genom att lefvande begrafvas, om de voro qvinnor. Många tusen omkommo under Karls och hans sons, Filip II:s regering. rätt

(219)En gång blef en hel familj framstäld inför inqvisitorerna och beskyld för, att den ej hade besökt messan, utan hållit sin gudstjenst hemma. Då de blefvo förhörda beträffande sitt uppförande, svarade den yngste sonen: "Vi falla på våra knän och bedja, att Gud skall upplysa våra sinnen och förlåta våra synder. Vi bedja för vår konung, att hans regering må vara framgångsrik och hans lif lyckligt. Vi bedja för våra öfverhetspersoner, att Gud må bevara dem." Några af domarena blefvo djupt rörda; likväl dömdes fadern och en af sönerna till bålet. rätt

(220)Men martyrernas mod var lika stort som deras förföljares raseri. Icke blott män, utan äfven svaga qvinnor och unga flickor ådagalade ett orubbligt mod. "Hustrun brukade ställa sig vid bålet, på hvilket deras make brändes, samt hviska tröstande ord till honom eller sjunga sånger för att uppmuntra honom." "Unga flickor lade sig i grafven så lugnt, som om de hade gått till hvila i sin sängkammare, eller gingo till schavotten och bålet klädda i sina bästa kläder, som om de voro på väg till sitt bröllop." rätt

(220) ”De kristnes blod blef ett utsäde" på denna tid, liksom då hedendomen sökte att tillintegöra evangelium. Förföljelsen bidrog till att föröka sanningsvittnenas antal. Uppretad genom folkets oöfvervinneliga ståndaktighet, fortfor monarken år efter år med sitt grymma verk, men förgäfves. Revolutionen under den ädle Vilhelm af Oranien förskaffade slutligen Holland religionsfrihet. rätt

(220)Bland Piemonts berg, på Frankrikes slätter och Hollands kuster utmärktes evangelii framgång med lärjungarnes blod. Men det infördes på ett fredligt sätt i de norra länderna. Studenter, som återvände från Wittenberg till sina hem, bragte den reformerta läran till Skandinavien. Luthers skrifter, som blefvo utgifna, hjälpte äfven till att sprida ljuset. Det enkla, härdiga folket i N orden vände sig bort från Roms förderf, prakt och vidkepelser, och bjöd Bibelns enkla, tydliga och lifgifvande sanningar välkomna. rätt

(220)Tausen, "Danmarks reformator," var en bondson. Redan i barndomen visade han stort förstånd; han törstade efter lärdom, men på grund af sin fattigdom hade föräldrarne ej råd att låta honom studera, och han gick i ett kloster. Här vann han föreståndarens ynnest genom sitt heliga lif såväl som genom sin flit och redbarhet. Det visade sig, att han hade naturliga anlag, som gåfvo löfte om att han en gång i framtiden kunde blifva till tjenst för kyrkan. Man beslöt derför att låta utbilda honom vid ett universitet i Tyskland eller i Nederländerna. Man gaf den unge studenten tillåtelse att sjelf välja en skola med förbehåll, att han icke skulle resa till Wittenberg. Munkarne sade, att kyrkans elev borde icke sättas i fara för att påverkas af kätteriets gift. rätt

(221)Tansen reste till Köln, som var då liksom nu en starkt katolsk stad. Men skolastikernas mysticism blef snart motbjudande för honom. På denna tid föllo några af Luthers skrifter i hans händer. Han läste dem med beundran och glädje samt kände stor längtan efter att blifva undervisad af reformatorn sjelf. Men om han gjorde detta, kunde han ådraga sig sin klosterföreståndares misshag och sålunda förlora sitt understöd. Han fattade snart sitt beslut, och inom kort lät han inskrifva sig som student i Wittenberg. rätt

(221)Då han återkom till Danmark, begaf han sig åter till klostret. Det var ännu ingen, som misstänkte, att han hyllade den lutherska läran. Han uppenbarade icke sin hemlighet, men försökte utan att väcka sina kamraters fördomar att leda dem till ett heligare lif och en renare tro. Han uppslog Bibeln och förklarade dess råtta betydelse, och slutligen predikade han öppet Kristus för dem samt framhöll honom såsom syndares rättfärdighet och deras enda frälsningshopp. Föreståndarens vrede var stor; ty han hade hyst ett starkt hopp om att Tausen skulle "blifva en modig förfäktare af den romerska läran. Man flyttade honom genast från hans eget kloster till ett annat, och han blef instängd i sin cell under sträng uppsyn. rätt

(221)Till stor förskräckelse för hans nya vakt, förklarade snart flere af munkarne att de hade antagit protestantism. Tausen hade meddelat sina kamrater kunskap om sanningen genom cellens galler. Om desse danske fäder hade varit bevandrade i den plan, som kyrkan följde vid kättares behandling, så hade man aldrig mera fått höra Tausens röst; men i stället för att anförtro honom åt grafven i något underjordiskt fängelse, drefvo de honom ut ur klostret. Nu voro de maktlösa. Ett kungligt påbud, som nyligen blifvit utfärdadt, lofvade beskydd för dem som predikade den nya läran. Tausen begynte att predika. Kyrkorna öppnades för honom, och folket strömmade till för att lyssna. Det fans äfven andra, som predikade den lutherska läran. Det Nya Testamentet öfversattes på det danska språket och fick stor spridning. Papisternas bemödanden för att omstörta detta verk, hade blott till följd, att det. utbredde sig mer och mer och inom kort förklarade Danmark sig helt för reformationen. rätt

(222)I Sverige fans det äfven unge män, som hade druckit ur den wittenbergska, källan och förde lifvets vatten med sig till sina landsmän. Två af ledarne i den svenska reformationen, Olaus och Laurentius Petri, söner till en smed i Örebro, studerade under Luther och Melanchton, och de predikade ifrigt de sanningar, som de sålunda hade lärt. Liksom den store reformatorn, väckte också Olaus folket genom sitt nit och sin vältalighet, medan Laurentius liksom Melanchton var lärd, djupsinnig och lugn. De voro bägge män med stor fromhet och lärdom i teologi och visade orubbligt mod vid sanningens utbredande. Papisterna uraktläto likväl icke att göra motstånd. De katolske presterna uppeggade det okunniga och vidskepliga folket. Olaus Petri blef ofta angripen af pöbeln och vid flere tillfällen räddade han med svårighet sitt lif. rätt

(222)Desse reformatorer blefvo emellertid gynnade och beskyddade af konungen. Under den romerska kyrkans herravälde var folket ganska fattigt, nedtrampadt och förtryckt. Den Heliga Skrift saknades bland dem, och enär deras religion bestod blott i tecken och ceremonier, hvilka icke kunde upplysa själen, återvände de till sina hedniska förfäders vidskepelser och bruk. Folket var deladt i stridande partier, och den ständiga tvedrägten emellan dessa förökade eländet bland alla. Konungen beslöt att reformera staten och kyrkan, och han bjöd desse skicklige och mäktige medhjälpare välkomna till att kämpa mot Rom. rätt

(222)Inför konungen och Sverges ledande män försvarade Olaus Petri med stor skicklighet de evangeliska trossatserna mot Roms förfäktare. Han förklarade, att kyrkofädernas lärosatser böra antagas blott då de öfverensstämma med Skriften; att trons väsentliga lära framställes i Skriften på ett klart och enkelt sätt, så att alla människor kunna förstå. den. Kristus säger: "Min lära är icke min, utan dens, som har sändt mig. Och Paulus försäkrar, att om någon predikade ett annat evangelium än det han, hade emottagit, så skulle han blifva förbannad. "Huru," sade reformatorn, "drista sig då andra att uppdikta dogmer efter behag och påtvinga dem såsom nödvändiga till saligheten?" Han visade, att kyrkans påbud icke hafva någon giltighet, när I de äro stridande mot Guds befallningar, samt försvarade den stora protestantiska grundsatsen, att" Bibeln och Bibeln allena" är regeln för tro och vandel. rätt

(223)Ehuru denna strid försiggick på en jämförelsevis obemärkt skådeplats, tjenar den likväl till att "visa oss hvad slags män reformatorernas skara bestod af. När vi begränsa vår uppmärksamhet till sådana lysande platser som Wittenberg och Zürich och till sådana berömda namn som Luther och Melanchton, Zwingli och Ökolampadius, så törhända. man säger oss, att desse män voro ledare i rörelsen, men de underordnade liknade icke dem. Välan, låtom oss vända oss till den obemärkta skådeplatsen i Sverge och de mindre bekanta namnen Olaus och Laureritius Petri - från lärarne till lärjungarne - och hvad finna vi? - Icke okunniga, sekteriska, larmande grälmakare - nej långt derifrån; vi finna män, som hade ransakat Guds ord och som väl visste huru de skulle bruka de vapen, som de funno i Bibelns rustkammare. De voro lärde män och teologer, som lätt vunno seger öfver skolastikerna och Roms prelater." rätt

(223)I följd af denna disputation antog konungen af Sverge den protestantiska läran och icke långt derefter förklarade den nationella församlingen sig för den samma. Det N ya Testamentet hade blifvit öfversatt af Laurentius Andrte pi det svenska språket, och Laurentius Petri fullbordade öfversättningen af hela Bibeln på konungens begäran. Sålunda erhöll folket i Sverge för första gången Guds ord på landets språk. Riksdagen stådgade, att predikanterna i hela riket skulle förklara Skriften, och att man skulle låta barnen läsa Bibeln i skolorna. rätt

(223)Evangelii heliga ljus förjagade stadigt Och säkert okunnighetens och vidskepelsens mörker. När nationen blef fri från det katolska förtrycket, uppnådde den en styrka och storhet, som den aldrig hade egt förut. Sverige blef ett af protestantisms bålverk. Ett hundra år derefter, då religionsfriheten var i största fara, skyndade denna lilla och hitintills svaga nation - den enda i hela Europa, som vågade att räcka en hjälpsam hand - att befria Tyskland, när detta var indraget i det trettioåriga krigets förskräckliga kamp. Det syntes en tid, som om hela norra Europa skulle åter komma under Roms tyranni. Men det var Sverges krigshärar, som satte Tyskland i stånd att hämma den påfliga framgångens ström, att vinna fördragsamhet för protestanterna - kalvinister såväl som lutheraner - och återställa samvetsfriheten i de länder, som hade antagit reformationen. rätt

nästa kapitel