Senare reformatorer i England.

(224)Sedan Luther öppnade den tillslutna Bibeln för Tysklands folk, blef Tyndale drifven af Guds Ande att göra det samma för England. Wycliffes Bibel hade blifvit öfversatt från den latinska texten, som innehåll många fel. Den hade aldrig blifvit tryckt, och skrifna kopior kostade så mycket, att endast adelsmän eller rike män kunde förskaffa sig den; dessutom hade kyrkan strängt förbjudit folket att läsa Bibeln, såatt den var jämförelsevis ganska litet utbredd. rätt

(224)Under 1516, ett år innan Luther uppslog sina teser på slotts kyrkan i Wittenberg, hade Erasmus tryckt sin grekiska och latinska upplaga af det Nya Testamentet. Detta var första gång en Guds ord blef tryckt på grundspråket. Många fel, som förekommo i tidigare manuskript, blefvo rättade i detta verk, och texten var mera tydlig. Detta utverkade, att många i de bildade klasserna fingo en bättre kunskap om sanningen, och det gaf reformationen en ny drift. Men flertalet af folket hade ännu icke tillfälle att läsa Guds ord. Tyndale skulle fullborda det verk, som Wycliffe begynte, nämligen att gifva Bibeln till sina landsmän. Han var en flitig student och en ifrig sanningsforskare, som hade emottagit evangelium från Erasmus' grekiska Testamente. Han predikade oförskräckt sina öfvertygelser och på stod, att alla lärosatser måste prövas genom Skriften. Papisternas påstående, att kyrkan hade gifvit folket Bibeln, och att kyrkan allena kunde förklara den, besvarade Tyndale med: "Veten I hvem det är som lärde örnen att finna sitt byte? Samma Gud lär sina hungriga barn, att de kunna finna sin Fader i hans ord. I stället för att hafva gifvit oss Skriften, är det I, som hafven dolt den för oss. Det är I, som brännen dem, hvilka predikade dess sanningar; och om I kunden, skullen I bränna sjelfva Skriften." rätt

(225)Tyndales predikande uppväckte stort intresse; många emottoga sanningen. Men presterna voro på sin vakt, och så snart han lemnade fältet, sökte de genom hotelser och förvrängningar att tillintetgöra hans verk. De lyckades alltför ofta. " Ack!" utropade han, "hvad är att göra? Medan jag sår på en plats, ödelägger fienden den åker, som jag just har lemnat. Jag kan icke vara öfverallt. Ack, om blott de kristne hade den Heliga Skrift på sitt eget modersmål, så kunde de sjelfva motstå desse sofister! Utan Bibeln är det omöjligt att stadfästa lekmännen i sanningen." rätt

(225)Han fattade ett nytt beslut. "Det var på Israels eget språk," sade han, "man sjöng psalmerna i Jehovas tempel, och skall icke evangelium tala Englands språk bland oss? . . . Bör kyrkan harva mindre ljus vid middagstiden än på morgonen? . . De kristne böra läsa det Nya testamentet på sitt modersmål." Kyrkans lärare och doktorer voro oeniga sins emellan. Endast genom tillhjälp af Bibeln kunde människorna lära känna sanningen. "Den ene tror denna lära och den andre en annan. . . . Den ene författaren motsäger den andre. Huru kunna vi då skilja den som lär rätt från den som lär orätt? . . . Huru? ... Vi kunna det visserligen genom Guds ord." rätt

(225)Icke långt derefter disputerade en lärd katolsk doktor med honom samt utropade: "Det vore bättre för oss att vara utan Guds lag än utan påfvens." Tyndale svarade: "Jag trotsar påfven och alla hans lagar, och om Gud skonar mitt lif, skall jag på några år utverka, att en bondgosse kommer att känna Skriften bättre, än ni känner den." rätt

(225)Den föresats, som Tyndale hade begynt att hysa, att han skulle gifva folket det Nya Testamentet på dess eget språk, blef nu bekräftad, och han började strax att arbeta på detta verk. Då hans förföljare drefvo honom från hans hem, reste han till London, der han en tid oswrd verkade. Men papisternas våldsamma uppförande tvingade honom åter till att fly. Det tycktes, som om hela England var stängdt för honom, och han beslöt att söka tillflykt i. Tyskland. Här började han att trycka det Nya. Testamentet. Två gånger blef verket afbrutet; men når man förbjöd honom att trycka i en stad, reste han till en annan. Slutligen kom han till Worms, der Luther några år förut hade försvarat evangelium inför riksdagen. I denna gamla stad hade reformationen många vänner, och Tyndale fortsatte der sitt verk utan vidare binder. Tre tusen exemplar af det Nya Testamentet blefvo snart färdiga, och en annan upplaga utgafs samma år. rätt

(226)Han fortsatte sitt arbete med stor ifver och ihärdighet. Oaktadt de engelska myndigheterna höllo en sträng uppsigt öfver sjöstäderna, blef Guds ord likväl på olika sätt hemligt infördt i London och derifrån utbredt öfver hela landet. Papisterna sökte förgäfves att undertrycka sanningen. Vid ett tillfälle köpte biskopen af Durbarn hos en bokhandlare, som var en vän till Tyndale hela hans förråd af Biblar i afsigt att förstöra dem, emedan han antog, att detta skulle hindra verket betydligt. Men detta hade en motsatt verkan; ty de penningar man sålunda erhöll brukades till att inköpa materialier för en ny och bättre upplaga, som man icke kunde harva tryckt utan denna hjälp. När Tyndale senare blef satt i fängelse, erbjöd man honom frihet på vilkor, att han skulle uppgifva namnen på alla personer, som hade hjälpt honom att betala Biblarnes tryckning. Han svarade, att biskopen af Durham hade gjort mera än någon annan; ty han hade betalt ett högt pris för de böcker, som funnos på lager, och derigenom satt honom I stand till att fortsatta verket med godt mod. rätt

(226)Tynaale blef förrådd åt sina fiender, och han måste en tid sitta i fängelset i flere månader. Slutligen aflade han vittnesbörd om sin tro genom martyrdöden. Men det vapen, som han anskaffade, har satt andra stridsmän i stånd till att kämpa under alla århundradena ända ned till vår tid. rätt

(226)Latimer framhöll från predikstolen, att Bibeln borde läsas på folkets eget språk. "Den Heliga Skrifts författare," sade han "är Gud sjelf, och Skriften erhåller kraft och odödlighet från sin författare. Det fins hvarken konung eller kejsare, som i icke är förpligtad att lyda den. Vi böra akta oss för de mänskliga traditionernas afvägar; de äro fulla af stenar, törnen och i uppryckta träd. Låtom oss följa ordets raka vag. Det angår oss icke hvad fäderna hafva gjort, utan snarare hvad de borde harva gjort." rätt

(227)Barnes och Frith, Tyndales trogna vänner, framträdde nu till att försvara sanningen. Bröderna Ridley samt Cranmer följde efter. Desse ledare i den engelska reformationen voro lärde män, och de fleste af dem hade varit högt aktade för nit och fromhet i den katolska kyrkan. De satte sig upp emot påfvedömet, emedan de hade lärt känna den heliga stolens villfarelser. Deras kunskap i Babylons hemligheter gaf dem större kraft till att vittna emot henne. rätt

(227) ”Veten I," sade Latimer, "hvem den flitigaste biskopen i England är? .Tag ser, att I förvänten, att jag skall nämna honom vid namn. Och det skall jag göra: Det är djäfvulen. Han är aldrig utom sitt biskopsstift, I finnen honom aldrig sysslolös. När helst I besöken honom, skolen I finna honom hemma. Han följer alltid efter plogen. Jag försäkrar, att I aldrig skolen finna honom vara försumlig. Hvar djäfvulen är hemma, der måste böckerna bort och vaxljusen fram. Der säger man: Bort med Biblarne och fram med rosenkransarne. Bort med evangelii ljus och fram med de tända vaxljusen, ja midt på dagen; bort med Kristi kors och fram med ficktjufven skärselden; bort med att kläda nakne, fattige och sjuklingar samt fram med att smycka bilder och att grant utstyra stock och sten; ned med Gud och hans allraheligaste ord och upp med traditioner och kyrkomöten och en blind påfve. O, att våra prelater vore lika flitiga med att utså den goda lärans säd, som satan är med att utså klint och repe!" rätt

(227)Den stora grundsats, som desse reformatorer försvarade - den samma som valdenserna,Wycliffe,John Huss, Luther,Zwingli och deras medarbetare hade hyllat - var den Heliga Skrifts ofelbara auktoritet såsom regel för tro och vandel. De förnekade, att påfvar, kyrkomöten, fäder och konungar hade rätt till att beherska samvetet i religionssaker. Bibeln var deras auktoritet, och de pröfvade alla påståenden och läror med den. rätt

(227)Desse helige män blefvo uppehållna genom tron, på Gud och hans ord, då de gåfvo sina lif på bålet. "Var vid godt mod, mäster Ridley ! " ropade Latimer till sin medbroder, när lågorna höllo på att bringa deras stämmor till tystnad; "vi vilja tända ett sådant ljus i England, som med Guds hjälp antänder en eld, som aldrig skall slockna." rätt

(227)Sanningens säd, som Kolumba och hans medarbetare sådde i Skotland, hade aldrig blifvit fullständigt utrotad. Flere hundra år efter att församlingarna i England erkände Roms öfverhöghet, bibehöll Skotlands församlingar sin frihet. Men i det tolfte århundradet blef påfveväldet upprättadt här, och i intet land herskade det mera oinskränkt; ingenstädes var mörkret större. Men det fans några ljusstrålar, som genomträngde mörkret och gåfvo löfte om en bättre dag. Lollarderna, som kommo från England med Bibeln och Wycliffes lära, gjorde mycket för att bevara kunskapen om evangelium, och hvarje århundrade hade sina vittnen och martyrer. rätt

(228)Då reformationen började, utkommo Luthers skrifter och derefter Tyndales engelska Nya Testamente. Presterna lade icke märke till dessa tysta sändebud, som utbredde sig öfver berg och dal samt upptände nytt lir i sanningens fackla, som nästan hade slocknat i Skotland, och omswrtade det verk, som Rom hade utfört under 400 år af förföljelse och förtryck. rätt

(228)Martyrernas blod gaf sedan en ny väckelse till rörelsen. De påflige ledarne vaknade plötsligen och märkte den fara, som hotade deras sak, och de förde några af Skotlands ädlaste och mest aktade söner till bålet. Men derigenom upprättade de en predikstol, hvarifrån desse döende vittnens ord ljödo öfver hela landet och fylde folkets själar med ett orubbligt beslut att afkasta sig Roms ok. rätt

(228)Hamilton och Wishart, hvilka voro furstliga till karakter såväl som till börd, gåfvo sina lif på bålet tillika med ett stort antal af deras ringare lärjungar. Men från Wisharts bål kom en som lågorna icke skulle bringa till tystnad, en som med Guds hjälp skulle gifva dödsslaget åt påfvesystemet i Skotlan. rätt

(228)John Knox hade vändt sig bort från kyrkans traditioner och hemligheter för att lefva af Guds ords sanningar, och Wisharts predikningar hade stadfäst hans beslut att lemna Roms samfund och sluta sig till de förföljde reformatorerna. rätt

(228)Hans kamrater uppmanade honom att blifva predikant; men han ryggade med bäfvan tillbaka för det ansvar, som var förenadt dermed, och han samtyckte icke till detta, förrän han i ensamheten under flere dagar hade utstått en smärtsam kamp med sig sjelf. Men sedan han en gång hade emottagit detta ämbete, sträfvade han framåt med ett fast beslut och orubbligt mod, så länge han lefde. Denne uppriktige reformator fruktade icke människor. Martyrernas bål, som lågade omkring honom, tjenade blott till att väcka honom till större nit. Tyrannernas bila hängde hotande öfver hans hufvud; men han stod orubblig och slog kraftiga slag till höger och venster för att utrota afguderiet. rätt

(229)Då John Knox blef framstäld för drottningen af Skotland, i hvilkens närvaro många protestantiske ledares nit hade svalnat, vittnade han frimodigt om sanningen. Han kunde icke vinnas genom smicker ej heller fruktade han för hotelser. Drottningen beskylde honom för kätteri. Han hade lärt folket att emottaga en religion, som staten hade förbjudit, sade hon, och hade sålunda öfverträdt Guds bud, som befalde undersåtarne att lyda sina furstar. Knox svarade med bestämdhet: rätt

(229) ”Enär sann religion har fått hvarken sin upprinnelse eller sin auktoritet från furstar, utan från den evige Guden allena, äro undersåtarne icke förpligtade till att bilda sin religion efter sina furstars smak; ty det händer ofta, att furstarne bland alla äro de mest okunniga om Guds sanna religion. Säg mig, Ers nåd, : hvilken religion nu skulle finnas i verlden, om alla Abrahams j efterkommande hade haft samma religion som Farao, hvilkens undersåtar de länge voro! Och om alla på apostlarnes tid hade haft samma religion som de romerske kejsarne, säg mig, Ers nåd, hvilken religion nu funnes på jorden? Alltså kan Ers nåd se, att undersåtarne icke äro förpligtade till att tro sina furstars religion, ehuru de äro skyldiga att gifva dem ära." rätt

(229)Maria svarade: "Du förklarar Skriften på ett sätt, och de [de romerske lärarne] förklara den på ett annat sätt. Hvem skall jag tro, och hvem skall vara domare?" rätt

(229) ”Ni skall tro Gud, som talar tydligt i sitt ord," svarade reformatorn, "och vidare än Guds ord lär, skall man icke, tro, hvarken den ene eller den andre. Guds ord är tydligt; och om något ställe är dunkelt, så gifves på andra ställen en tydlig förklaring deraf genom den Helige Ande, som aldrig motsäger sig sjelf; så det kan icke finnas något tvifvel utom för sådana, som äro uppsåtligen okunniga." Sådana voro de sanningar, som den oförskräckte reformatorn talade i konungsliga öron med fara för sitt eget lif. Med samma oryggliga mod höll han fast vid sitt beslut samt bad och kämpade inför Herren, till dess Skotland var fritt från påfvedömets öfvervälde. rätt

(229)När protestantism blef antagen till statsreligion i England, aftog förföljelsen, men upphörde dock icke fullständigt. Ehuru man hade förkastat många af Roms trossatser, bibehöll man likväl ej så få af dess former. Man förkastade påfvens öfvermyndighet, men i stället blef konungen upphöjd till kyrkans hufvud. I gudstjensten afvek man ännu mycket från evangelii renhet och enkelhet. Den religiösa fördragsamhetens stora princip förstod man ännu icke. Fastän de protestantiska regenterna sällan använde sådana förfärliga grymheter mot kättare som Rom, så erkände man likväl icke, att hvarje person har rätt till att dyrka Gud efter sitt eget samvetes ingifvelser. Man fordrade, att alla skulle hylla den lära och iakttaga de former för gudstjensten, som statskyrkan föreskref. Dissenters ledo mer eller mindre förföljelse i flere hundra år. rätt

(230)I det sjuttonde århundradet beröfvades flere tusen prester sina ämbeten. Det förbjöds folket att bevista alla andliga sammankomster, som ej godkändes af kyrkan. Öfverträdelse af detta bud bestraffades med stora böter, fängelse eller landsflykt. De trogna själar, som ej kunde underlåta att samlas till gudstjenst, blefvo tvungna att möta i mörka gränder, i undangömda vindsrum och på vissa årstider i skogen vid midnattstiden. I skogarnes beskyddande sköte, i det tempel, som Gud sjelf hade bygt, samlades dessa spridda och förföljda Herrens barn för att utgjuta sin själ i bön och pris till Gud. Men oaktadt de iakttogo så stor försigtighet, måste många af dem lida för sin tro. Fängelserna voro uppfylda. Familjer blefvo upplösta. Många blefvo förvisade till främmande länder. Gud var likväl med sitt folk, och förföljelsen var icke i stånd till att bringa deras vittnesbörd till tystnad. Många blefvo drifna öfver hafvet till Amerika, hvar de lade grunden till den borgerliga och religiösa frihet, som har varit detta lands försvar och ära. rätt

(230)Liksom på apostlarnes tid tjenade förföljelsen åter till evangelii framgång. I ett vämjeligt fängelse fullt af lastbara människor och förbrytare andades Bunyan himmelens atmosfer och skref sin underbara liknelse om en kristens resa från staden Förderf till den himmelska staden. Under 200 år har denna stämma från Bedfords fängelse talat med genomträngande kraft till människornas hjärtan. Bunyans" Kristens resa" och" Öfverflödande nåd för den störste bland syndare" harva fört många in på lifvets väg. rätt

(231)Baxter, Flavel, Alleine och andra begåfvade och lärde män med djup kristlig erfarenhet framstodo och försvarade modigt den tro, som en gång blifvit öfverlemnad åt de helige. Det verk, som desse af verldens regenter landsförvista och fördömda män utförde, kan aldrig tillintetgöras. Flavels "Fountain oj Life" (Lifvets källa) och "Method of Grace" (Nådens verkningar) hafva undervisat många tusen om huru de skola anförtro sina själar i Kristi händer. Baxters" Reformed Pastor" (Den reformerta pastor) har varit till välsignelse för många, som önskade att se Guds verk literupplifvadt, och hans "Saint's Everlasting Rest" (De heliges eviga hvila) har uträttat ett godt verk genom att leda själar till den" sabbatsro, som literstår för Guds folk." rätt

(231)Ett hundra år senare framstodo Whitefield och bröderna Wesley som ljusbärare för Gud på en tid, då det herskade stort andligt mörker. Under statskyrkans styrelse hade folket i England sjunkit ned i ett religiöst förfall, som knappast kunde skiljas från hedendomen. Naturreligionen var presterskapets älsklingsstudium och omfattade det mesta af deras teologi. De högre stånden hånlogo åt fromheten och berömde sig öfver, att de ej deltogo i hvad de kallade svärmeri. De lägre stånden voro mycket okunniga och hängifna ät laster, medan kyrkan hade hvarken mod eller tro att längre understödja sanningens förfallna sak. rätt

(231)Man hade nästan förlorat ur sigte den stora sanningen, att människan rättfärdiggöres genom tron, hvilket Luther ,så tydligt hade framhållit, och den katolska principen, att man bör förtrösta på goda gerningar för frälsning, hade trädt i stället. Whitefield och bröderna Wesley, som voro medlemmar af statskyrkan, sökte uppriktigt efter att erhålla Guds ynnest. De hade lärt, att man blott kunde erhålla den genom ett dygdigt lif och genom att iakttaga den yttre gudstjensten. rätt

(231)Då Charles Wesley en gång blef sjuk och trodde, att döden närmade sig, frågade man honom hvarpå hans hopp om evigt lif hvilade. Han svarade: "Jag har sträfvat efter bästa förmåga att tjena Gud." Då den vän, som hade stält frågan till honom, icke tycktes vara riktigt tillfredsstäld med hans svar, tänkte Wesley: "Hvad! Äro icke mina bemödanden en god grund för hopp? Skall Gud beröfva mig mina bemödanden? Jag har intet annat att lita på." Sådant var det tjocka, öfver kyrkan hvilande mörkret, som dolde försoningen, beröfvade Kristus hans ära och vände människornas sinnen bort från deras enda frälsningshopp, nämligen den korsfäste återlösarens blod. rätt

(232)Wesley och hans medarbetare fingo dock klart för sig, att sann religion har sitt säte i hjärtat, och att Guds lag sträcker sig till våra tankar såväl som till våra ord och handlingar. Öfverbevisade om nödvändigheten af invärtes helighet såväl som ett utvärtes moraliskt uppförande, begynte de med alvar att lefva ett nytt lif. De sträfvade med stor flit och mycket bedjande att öfvervinna det onda i sin natur. De lefde ett sjelfförsakande lif, voro välgörande och ödmjuka samt använde med stor stränghet och noggrannhet hvarje medel, som de trodde kunde hjälpa dem till att erhålla hvad de mest önskade, nämligen den helighet, som kunde tillförsäkra dem Guds ynnest. Men de erhöllo icke hvad de sökte efter. Deras bemödanden att blifva befriade från syndens fördömelse och att bryta dess makt vara förgäfves. De genomginga samma kamp, som Luther utstod i sin cell i Erfurt. Det var samma fråga, som hade plågat hans själ: "Huru kan en människa vara rättfärdig inför Gud?" rätt

(232)Den gudomliga sanningens eld, som nästan hade blifvit utsläckt på protestantisms altare, skulle åter tändas af den gamla facklan, som de böhmiske kristne hade fört med sig genom tidsåldrarne. Efter reformationen blef protestantism nedtrampad i Böhmen af Roms horder. Alla som vägrade att förkasta sanningen, blefvo tvungna till att fly. Några af desse flyktingar funno skydd i Sachsen och bibehöllo der den gamla tron. Det var från desse kristnes efterkommande som ljuset kom till Wesley och hans medhjälpare. rätt

(232)Efter att John och Charles Wesley hade blifvit prestvigda, blefvo de sända såsom missionärer till Amerika. Om bord på fartyget fans ett sällskap herrnhutare. De blefvo utsatta för häftiga stormar på öfverresan, och då John Wesley stod ansigte mot ansigte med döden, insåg han, att han icke hade någon försäkran om frid med Gud. De tyska bröderna deremot visade ett lugn och en förtröstan, som voro främmande för honom. rätt

(232) ”Jag hade en lång tid," sade han, "iakttagit det stora allvar, som utmärkte dess uppförande. De gåfvo beständigt bevis på sin ödmjukbet, i det de utförde sådana tjenster för de andra passagerarne, som ingen af engelsmännen ville åtaga sig, och för dessa tjenster önskade de icke eller ville emottaga någon betalning. De sade, att det var godt för deras stolta hjärtan, och att deras käre Frälsare hade gjort mycket mera för dem. Och hvarje dag hade gifvit dem tillfälle till att visa ett saktmod, som ingen förnärmelse kunde rubba. Om de skuffades, slagas eller omkullkastades, reste de sig igen och gingo bort; men man hörde ingen klagan från deras läppar. Det gafs nu ett tillfälle att pröfva huruvida de voro fria från fruktan såväl som från stolthet, vrede och hämdlystnad. Just som de sjöngo den sång, med hvilken de begynte sin gudstjenst, störtade sjön öfver skeppet, sönderref storseglet, betäckte däcket och störtade ned på mellandäcket, liksom om det stora djupet redan hade uppslukat oss. Engelsmännen började att skrika förskräckligt, men tyskarne fortsatte helt lugnt att sjunga. Jag frågade sedan en af dem:' 'Var du icke rädd?' Han svarade: "Nej, tack vare Gud!' Jag il frågade vidare: 'Men voro icke edra qvinnor och barn rädda?' 'Nej !' svarade han mildt. 'Våra qvinnor och barn äro icke' rädda för döden.'" rätt

(233)Då de kommo till Savannah, bodde Wesley en kort tid bland herrnhutarne och fick ett djupt intryck af deras kristliga uppförande. Han skrifver om en af deras religiösa sammankomster, som visade en slående motsats till den engelska kyrkans liflösa formalitet, sålunda: "Den stora enkelbeten såväl som det allvar som hvilade öfver det hela, gjorde, att jag glömde de 1700 år, som låga emellan, samt förestälde mig vara i en af de församlingar, der formaliteten och staten ännu icke trängt in, utan der tältmakaren Paulus och fiskaren Petrus ledde mötet, medan Guds Ande och kraft på samma gång uppenbarade sig." rätt

(233)Då Wesley återvände till England, blef han undervisad af en af herrnhutarnes lärare och erhöll sålunda ett klarare begrepp om Bibelns tro. Han blef öfvertygad om att han måste uppgifva allt beroende på sina egna gerningar såsom frälsningsmedel samt att han måste förlita helt och hållet på "Guds Lam, som borttager verldens synd." Vid ett möte, som herrnhutarne höllo i London, lästes en uppsats ur Luthers skrifter, i hvilken han beskrifver den förändring, som Guds Ande utför i den troendes hjärta. Medan Wesley lyssnade, väcktes tron i hans själ. "Jag kände, att mitt hjärta blef på ett sällsamt sätt uppvärmdt," säger han. "Jag kände, att jag förtröstade på Kristus, Kristus allena, för frälsning; och jag fick försäkran om att han hade borttagit mina synder, ja mina, samt frälst mig från syndens och dödens lag." rätt

(234)Under de långa är, fulla af tröttsam och tröstlös ansträngning, af sträng sjelfförsakelse, förebråelse och förnedring, hade Wesley troget hållit fast vid sitt beslut att söka Gud. Nu hade han funnit honom; och han fann, att den nåd, som han så mycket bemödat sig för att vinna genom böner och fastor, genom almosor och sjelfförsakelse, var en gåfva, som han fick" utan penningar och för intet." rätt

(234)Sedan han en gång blifvit stadfäst i tron på Kristus, fyldes hans själ af ett brinnande begär efter att öfverallt sprida kunskapen om Guds fria nåds härliga evangelium. "Jag betraktar hela verlden såsom min socken," sade han; "hvar helst jag är, anser jag det såsom lämpligt, rätt och min tydliga pligt att förkunna för alla som äro villiga till att höra, det glada budskapet i om frälsning." rätt

(234)Han fortsatte sitt stränga och sjelfförsakande lif, icke längre såsom en grund för tron, utan såsom en följd af den; icke såsom roten, utan såsom en frukt af helighet. Guds nåd i Kristus är grundvalen till den kristnes hopp, och denna nåd skall visa sig i ett lydigt lif. Wesley egnade sitt lif åt predikandet af de stora sanningar, som han hade emottagit - rättfärdiggörelsen af tron på Kristi försonande blod och den Helige Andes förnyande kraft på hjärtat, hvilka frambringa frukt i dt kristligt lefverne. rätt

(234)Whitefield och bröderna Wesley hade blifvit beredda för sitt verk genom en lång och kraftig öfverbevisning om sitt eget förlorade tillstånd. För att de skulle kunna lida ondt såsom goda Kristi stridsmän, hade de blifvit underkastade ett eldprof af förakt, hån och förföljelse både vid universitetet och når de begynte sin verksamhet som predikanter. De och några andra, som hade slutit sig till dem, blefvo föraktligt kallade metodister af sina ogudaktiga medstudenter - ett namn, som på vår tid aktas högt bland dem som tillhöra ett af de största samfunden i England och Amerika. rätt

(234)Såsom medlemmar af den engelska kyrkan höllo de mycket af dess kyrkobruk. Men Herren hade framstält en bättre väg för dem i sitt ord. Den Helige Ande manade dem till att predika Kristus och honom korsfäst. Den Högstes kraft beledsagade deras verksamhet. Många tusen blefvo öfverbevisade om sina synder och verkligt omvända. Det var nödvändigt, att dessa får blefvo beskyddade mot rofgiriga ulfvar. Wesley tänkte icke på att bilda ett nytt samfund, utan han ordnade dem till en förening, som kallades metodistföreningen. rätt

(235)Det motstånd, som desse predikanter mötte från statskyrkan, var hemlighetsfullt och pröfvande. Men Gud hade i sin vishet så styrt händelserna, att denna reform begynte i sjelfva kyrkan. Hade den kommit helt utifrån, skulle den icke harva trängt igenom, der man mest behöfde den. Men då dessa väckelsepredikanter tillhörde kyrkan och verkade inom dess område, hvar helst de kunde finna tillfälle dertill, så fann sanningen ingång på platser, der dörrarne annars skulle hafva förblifvit stängda. Några af presterskapet uppväcktes ur sin moraliska slummer och blefvo nitiske predikanter i sina egna socknar Församlingar, som hade blifvit forstenade af formalism, vaknade till nytt lif. rätt

(235)På Wesleys tid, liksom i alla tidsåldrar, utförde män med olika gåfvor det verk, som blef dem anvisadt. De stämde icke öfverens i hvarje läropunkt; men alla påverkades af Guds Ande och f örenade sig i det alltomfattande målet - att vinna själar för Kristus. Whitefield och bröderna Wesley hyste olika uppfattningar angående läran, och dessa hotade en tid att förorsaka splittring; men när de lärde saktmodighet i Kristi skola, blefvo de försonade genom ömsesidigt öfverseende och kärlek. De hade ingen tid till att disputera, medan villfarelse och orättfärdighet tilltogo öfverallt och syndare störtade sig i förderfvet. rätt

(235)Guds tjenare gingo på en ojämn väg. Män med inflytande och lärdom använde sina krafter emot dem. Efter någon tid, visade många af presterna en uppenbar fiendtlighet, och kyrkorna blefvo stängda för den rena tron och för dem som predikade den. Presterna fördömde dem från predikstolarne, hvilket satte mörkrets, okunnighetens och orättfärdighetens element i rörelse. Många gånger undgick John Wesley döden genom Guds underbara mellankomst. När pöbelns raseri blef uppväckt mot honom, och det ej tycktes vara någon utväg till räddning, kom en ängel i mänsklig gestalt till honom, pöbeln skingrade sig; och Kristi tjenare gick i trygghet från den farliga platsen. rätt

(236)Wesley berättar följande om sin befrielse från den uppretade pöbeln vid ett af dessa tillfällen: "Många sökte att kasta omkull mig, under det vi gingo utför en brant backe på en slipprig gångstig, som ledde till staden; ty de tänkte att om de kunde slå mig till marken, skulle jag troligen icke komma upp igen. Men jag snafvade icke, ej heller steg jag miste en enda gång, så länge jag var omgifven af dem. Ehuru många sökte att fatta mig i kragen eller i kläderna för att rycka ned mig, kunde de ej få något tag. Blott en fick ett fast grepp om fliken på min väst, som genast slets af, medan den andra fliken, i hvars ficka fans en banksedel, blott till hälften arslets. En kraftfull man just bakom mig slog efter mig flere gånger med en tjock ekpåk; och hade ett slag träffat mig i hufvudet, skulle han icke harva behöft göra sig vidare besvär. Men slaget blef afvändt hvarje gång, på hvad sätt vet jag ej; ty jag kunde ej röra hvarken den högra eller venstra handen. En annan banade sig fram genom trängseln och höjde sin arm för att slå till, men sänkte den plötsligt och strök sakta mitt hufvud, sägande: 'Så mjukt hår han har!' .. De förste männen, hvilkas hjärtan blefvo uppmjuknade, voro stadens kämpar, pöbelns ledare vid alla tillfällen, af hvilka en hade varit en boxare vid björngården. rätt

(236)På hvilket varsamt sätt Gud bereder oss för att göra hans vilja i För två år sedan snuddade en tegelsten vid min axel. Ett år efteråt träffade en sten mig emellan ögonen. Sistlidne mlinad fick jag ett slag, och denna afton två, det ena innan vi anlände till staden, och det andra sedan vi gått ut ur den. Men de gjorde mig ingen skada; ty ehuru en man slog mig på bröstet af all sin kraft och den andra på munnen så hårdt, att blodet genast frusade ut, kände jag ej mer smärta från någotdera slaget, än jag gjort, om de hade rört vid mig med ett halmstrå." rätt

(236)I dessa första tider måste metodisterna - folket såväl som predikanterna - uthärda spott och furföljelse från kyrkans med. lemmar såväl som från de uppenbart ogudaktige, hvilka blefvo uppretade genom falska framställningar. De blefvo framdragna inför rätten, som bar namn af att vara rättvisans tjenare; men rättvisan var sällsynt vid domstolarne på den tiden. De blefvo ofta misshandlade af sina förföljare. Pöbelhop ar gingo från hus till hus, förstörde möbler och annan egendom, plundrade så mycket de önskade, och misshandlade gro f t män, qvinnor och barn. Ibland slog man upp offentliga kungörelser, uppfordrande dem som hade lust till att bistå uti att sönderslå fönster och plundra metodisternas hus, att samla sig på en viss plats vid en bestämd tid. Sålunda öfverträdde man offentligen både mänskliga och gudomliga lagar, utan att någon anstälde åtal mot våldsverkarne. En systematisk förföljelse utöfvades mot det folk, hvars enda fel var, att det sökte vända syndares fötter från förderfvets till helighetens väg. rätt

(237)John Wesley sade med hänsyn till de beskyllningar man gjorde mot honom sjelf och hans medhjälpare: "Några föregifva, att dessa personers lärosatser äro falska, villfarande och svärmiska, att de. äro nya och att man aldrig har hört dem förut, att de äro qväkares, svärmares och påfvars trossatser. Alla dessa föregifvanden harva redan blifvit upprotade, i det vi harva tydligt visat, att hvarje del af denna lära är intet annat än Skriftens tydliga lära förklarad af vår egen kyrka. Derför kan den icke vara falsk .eller villfarande, förutsatt att Skriften är sann." ., Andra påstå, att deras lära är alltför sträng, att den gör vägen till himmelen för smal, och detta är i sanning den ursprungliga :invändningen och var en tid också den enda, samt är hemligen grunden till tusen andra invändningar, som yttra sig på olika sätt. Men göra de vägen till himmelen smalare, än vår Herre och apostlarna gjorde den? Är deras lära strängare än Bibelns? Betrakten blott några skriftställen: 'Du skall älska Herren din Gud af allt ditt hjärta och af all din själ och af all din kraft och af allt ditt förstånd och din nästa såsom dig sjelf.'2) 'För hvart och ett fåfängt ord, som människorna tala, skola de göra räkenskap på domedag.' 3) 'Således, antingen I äten eller dricken, eller hvad helst I gören, gören allt till Guds ära.' rätt

(237)Om deras lära är strängare än detta, äro de tadelvärda; men edra samveten säga eder, att den icke är det. Och hvem kan vara i ringaste mån mindre sträng utan att förfalska Guds ord? Kan någon förvaltare af Guds hemligheter befinnas vara trogen, om han förändrar någon del af det heliga ordet? - Nej, han kan icke förminska något, han kan icke förmildra något. Han är tvungen till att vittna för alla människor, att han ej' kan böja Skriften efter smak och behag. Man måste böja sig för den eller evigt omkomma. Folket ropar: Desse män äro obarmhertiga! - Äro de obarmhertiga? I hvilket afseende? Emedan de icke mätta de hungriga och kläda de nakna? O nej, det är icke hvad de mena; i detta afse ende underlåta de intet! Men de äro så obarmhertiga i sin dom; de tro icke, att någon kan blifva frälst förutom de som gå samma väg som de sjelfva gå." rätt

(238)Det andliga förfall, som hade visat sig i England strax före Wesleys tid, var till stor del en följd af antinomernas lärosatser. Många påstod o, att Kristus hade afskaffat sedelagen och att de kristne derför icke äro förpligtade att hålla den; att den troende är befriad från" goda gerningars träldom." Andra erkände lagens giltighet, men sade, att predikanterna icke behöfde förmana folket till att lyda dess bud, enär de människor Gud hade utvalt till salighet, skulle" genom den gudomliga nådens oemotståndliga ingifvelse blifva ledda till att öfva fromhet och dygd"; medan de som voro bestämda till evig fördömelse, "icke hade någon kraft till att lyda Guds lag." rätt

(238)Andra åter, som lärde, "att de utvalde icke kunna affalla från nåden eller förverka Herrens gunst," kommo till en ännu afskyvärdare slutsats, nämligen att de gudlösa handlingar de begå äro i verkligheten icke syndiga, ej heller bara betraktas så. som öfverträdelse af Guds lag, och att man följaktligen icke behöfver bekänna sina synder eller afstå från dem genom omvändelse." De förklarade derför, att till och med den skamligaste synd, "som i hela verlden betraktades som en förfärlig öfverträdelse af Guds lag, icke är synd i Guds ögon," när en af de utvalde begår den, "emedan det är en af de utvaldes väsentliga och utmärkande egenskaper, att de icke kunna göra något, som är antingen misshagligt inför Gud eller förbjudet i lagen." rätt

(238)Denna förskräckliga lära är väsentligen samma lära, som innebäres i det katolska påståendet, "att påfven kan uppbäfva lagar och göra rätt af orätt, i det han rättar och förändrar lagar," att" han kan afkunna utslag och domar tvärt emot. . . Guds och människors lagar." Båda dessa påståenden visa tydligt, att de äro ingifna af samma anda - af honom, som redan bland himmelens syndfria inbyggare begynte att söka omstörta Guds lags rättfärdiga förbud. rätt

(238)Läran om att människornas karakter oföränderligt bestämmes genom Guds förutfattade beslut, hade ledt många till att i verkligheten förkasta Guds lag. Weslay motsatte sig ståndaktigt antinomisternas villfarelser samt visade, att denna åsigt, som ledde till ringaktande af sedeläran, var stridande mot Skriften. "Guds nåd bar uppenbarats med frälsning för alla manniskor." "Detta är godt och välbehagligt inför Gud, vår Frälsare, som vill, att alla människor skola blifva frälsta och komma till sanningens kunskap. Ty en är Gud, en är ock medlare mellan. Gud och människor, människan Kristus Jesus, han som gaf sig sjelf till en lösen för alla." 5) Gud gifver sin Ande fritt, så att hvarje person kan blifva i stånd till att använda de medel, 80m gifvas till frälsning. Så upplyser Kristus, det sanna ljuset, "alla människor, då det kommer i verlden."6) När människan icke blifver frälst, så är orsaken dertill blott den, att hon sjelf uppsåtligen förkastar lifvets gåfva. rätt

(239)Till svar på det påståendet, att de tio buden tillika med ceremoniallagen blefvo afskaffade genom Kristi död, säger Wesley: "Han borttog icke sedelagen, som innehålles i de tio buden och som inskärptes af profeterna. Afsigten med hans ankomst var icke att upphäfva någon del af denna. Den är en lag, som aldrig kan afskaffas; ty den står fast som det trogna vittnet i himmelen, . .. den har funnits till från verldens begynnelse och blef skrifven, icke på stentaflor, utan i alla människobarns hjärtan, då de utgingo från Skaparens händer; och fastän de bokstäfver, som Gud en gång skref med sitt finger, nu i en stor grad äro vanstälda af synden, så kunna de likväl icke alldeles utplånas, så länge vi harva någon öfverbevisning om godt och ondt. Hvarje del af denna lag måste fortfarande gälla för alla människor till alla tider, eftersom den icke är beroende på hvarken tid eller rum eller någon annan föränderlig omständighet, utan grundar sig på Guds natur och på människans natur och på deras oföränderliga förhållande till hvarandra. rätt

(239)'Jag har icke kommit för att upplösa, utan för att fullbor.. da.' . . . Hans mening på detta ställe är utan tvifvel (i öfverensstämmelse med det som står förut och det som följer efter): jag har kommit för att stadfästa den i dess fullkomlighet trots alla människors anmärkningar; jag har kommit för att framställa tydligt och klart allt som var mörkt och dunkelt deri; jag har kommit för att vittna om den sanna och fulla betydelsen af hvarje del deraf; att visa längden och bredden, den fulla utsträckningen af hvarje bud, som den innehåller, samt böjden och djupet, dess obegripliga renbet och andlighet i alla dess delar." rätt

(240)Wesley vittnade om lagens och evangelii fullkomliga harmoni: "Det är derför den innerligaste förening, som man kan tänka sig, emellan lagen och evangelium. Å ena sidan bereder lagen oss ständigt för och hänvisar oss till evangelium, å andra sidan leder evangelium oss ständigt till att mera fullkomligt uppfylla lagen. Lagen bjuder oss till exempel att älska Gud och älska vår nästa, att vara saktmodiga, ödmjuka och heliga. Vi känna, att vi icke äro skickliga till detta, ja, 'för människor är detta omöjligt ;' men vi se, att Gud lofvar att gifva oss denna kärlek och att göra oss ödmjuka, saktmodiga och heliga. Vi omfatta detta evangelium, detta glada budskap; det sker oss enligt vår tro, och lagens rättfärdighet uppfylles i oss medels tron på Kristus Jesus." rätt

(240) ”De förnämste bland fienderna till Kristi evangelium," säger Wesley, "äro de som uppenbart och bestämdt döma sjelfva lagen och tala illa om lagen; som lära människorna att upplösa (att upphäfva giltigheten af) icke blott ett, antingen det minsta eller det största, utan alla buden med ett slag." "Det mest förvånande af allt det som följer med denna kraftiga villfarelse, är, att de som hänföras af den, verkligen tro, att de ära Kristus genom att omstörta hans lag, och att de upphöja hans ämbete, medan de söka omintetgöra hans lära. Ja, de ära honom just såsom Judas gjorde, när han sade: 'Hell dig, Rabbi, och kysste honom.' Och han kunde med lika stor rätt säga till en hvar af dem: 'Förråder du Människosonen med en kyss?' Att tala om hans blod och borttaga hans krona - att förkasta någon del af lagen under föregifvande af att främja hans evangelium, är icke något annat än att förråda honom med en kyss. Ej heller kan denna beskyllning verkligen undslippas af någon, som predikar tro på ett sätt, som antingen direkt eller indirekt bidrager till att uraktlåta lydnad - som predikar Kristus sålunda, att han tillintetgör eller på något sätt förringar det minsta af Guds bud." rätt

(240)Wesley svarade dem, som påstodo, att evangelii predikan motsvarar allt som var lagens ändamål, sålunda: "Detta förneka vi alldeles. Det motsvarar icke det allra första ändamålet af lagen, nämligen att öfverbevisa människorna om synd, att väcka dem som ännu sofva på helvetets brädd. Aposteln Paulus säger, att genom lagen kommer syndens kännedom och innan människan är öfverbevisad om synd, kan hon helt visst icke känna, att hon behöfver Kristi försonande blod. . .. 'De helbregda,' såsom vår Herre sjelf anmärker, 'behöfva icke läkare, utan de kranka.' Derför är det orimligt att erbjuda en läkare åt dem, som äro friska eller åtminstone inbilla sig vara det. Du måste först öfverbevisa dem om att de äro sjuka, annars skola de icke tacka dig för din möda. Det är lika orimligt att framstalla Kristus för dem, hvilkas hjärtan ej äro bristfälliga och ännu aldrig varit förkrossade." rätt

(241)Medan Wesley sålunda predikade evangelium om Guds nåd, sökte han liksom sin Mästare, att göra lagen stor och härlig. Han utförde troget det verk, som Gud hade gifvit honom och det tillats honom att se härliga följder. Vid slutet af hans långa lefnad af nära 90 år - mer än ett halft århundrade reste han som predikant - utgjorde hans anhängare flere än en half million; men huru många människor genom hans arbete hafva blifvit upplyfta. från syndens ödeläggelse och förderf till ett högre och renare lif, och huru många genom hans undervisning harva erhållit en djupare och rikare erfarenhet, skall aldrig blifva kändt, förrän alla återlöste hemsamlas till Guds rike. Hans lif framställer en undervisning af oskattbart värde för hvarje kristen: O, att den tro och ödmjukhet, den outtröttliga ifver uppoffring och gudsfruktan, som funnos hos denne Kristi tjenare, kunde blifva efterföljda i församlingen på vår tid! rätt

nästa kapitel