Bibeln och den franska revolutionen.

(242)I det sextonde århundradet öppnade reformationen Bibeln för folket och sökte att få ingång i hvarje land i Europa. Några nationer helsade den välkommen med glädje såsom ett sändebud från himmelen. I andra länder lyckades de påflige till en stor utsträckning att förhindra dess inträde, och Bibelns ljus med dess förädlande inflytande blef nästan alldeles utestängdt. I ett land fann väl ljuset tillträde, men mörkret fattade det icke. I flere hundra år kämpade sanning och villfarelse om herraväldet. Slutligen segrade det onda, och himmelens sanning blef utstött. "Detta är domen, att ljuset har kommit i verlden, och människorna makade mörkret mer än ljuset." Nationen lemnades till att skörda följderna af det framgångssätt, som den hade valt. Guds Andes inflytelse utöfvades ej längre på det folk, som hade föraktat dess nådegåfva. Det onda fick tillfälle att mogna, och hela verlden såg följderna af att uppsåtligen förkasta ljuset. rätt

(242)Det krig mot Bibeln, som man förde så många hundra år i Frankrike, slutade med revolutionen. Detta furfärliga utbrott var blott en naturlig följd af att Rom undertryckte den Heliga Skrift. I hela verldshistorien finnes intet märkvärdigare exempel på det påfliga systemets följder än detta - ett exempel på de frukter, som den katolska kyrkans lära i mer än ett tusen år hade mognat. rätt

(242)Skriftens undertryckande i den påfliga öfverhöghetens tid förutsades af profeterna. I Uppenbarelsen hänvisas också till de förskräckliga följder, som herraväldet af syndens människa skulle föra med sig, i synnerhet för Frankrike. rätt

(243)Herrens ängel sade: "Och de skola förtrampa den heliga staden [den sanna församlingen] i fyratiotvä månader. Och jag skall gifva åt mina två vittnen att, klädda i säckar, profetera under ett tusen två hundra sextio dagar. . .. Och när de hafva slutat sitt vittnesbörd, skall vilddjuret, som uppstiger ur afgrunden, föra krig med dem och öfvervinna dem och döda dem. Och deras lik skola ligga på gatan i den stora staden, som i andlig mening kallas Sodom och Egypten, hvarest ock deras Herre vardt korsfäst. . . . Och de som bo på jorden skola glädjas öfver dem och fröjda sig och sända hvarandra gåfvor, emedan dessa två profeter hafva plågat dem som bo på jorden. Och efter de tre och en half dagarne ingick i dem en lifvets ande från Gud, och de stodo på sina fötter, och en stor fruktan föll öfver dem som såga dem." rätt

(243)De tidsperioder, som här nämnas - "fyratiotvå månader" och" ett tusen två hundra sextio dagar" - äro liktydiga. Båda föreställa den tid, under hvilken Kristi församling skulle undertryckas af den katolska kyrkan. De 1260 åren af påfligt herravälde, som började med påfvedömets upprättande år 538, slutade år 1798. Under detta år inträngde en fransk här i Rom och tillfångatog påfven, som sedan dog i landsflykt. Fastän man snart derefter valde en ny påfve, har det påfviska prestväldet aldrig sedan varit i stånd till att herska med en sådan makt som före den tiden. rätt

(243)Förföljelsen mot församlingen varade icke under hela perioden af 1260 år. Gud förbarmade sig öfver sitt folk och förkortade tiden för dess eldprof. När Frälsaren förutsade den stora vedermöda, som skulle komma öfver församlingen, yttrade han: "Och om de dagarne icke hade blifvit förkortade, så skulle intet kött hafva blifvit frälst, men för de utvaldas skull skola de dagarne blifva förkortade." Genom reformationens inflytande upphörde förföljelsen före 1798. rätt

(243)Beträffande de två vittnena säger profeten vidare: "Dessa vittnen äro de två oljeträd och de två ljusstakar, som stå inför jordens Herre." "Ditt ord," säger psalmisten, "är en lykta för min fot och ett ljus på min vandringsstig." De två vittnena föreställa Gamla och Nya Testamentets skrifter. De äro bägge vigtiga vittnesbörd om Guds lags upprinnelse och oföränderlighet. De vittna också bägge om frälsnings planen. Det Gamla Testamentets förebilder, offer och profetior pekade framåt till den utlofvade Frälsaren. Det Nya Testamentets evangelier och epistlar vittna om en Frälsare, som har kommit just på det sätt, som förebilderna och profetiorna hafva förutsagt. rätt

(244)De skola, "klädda i säckar, profetera under 1260 dagar." Under den största delen af denna tid voro Guds vittnen i ett obemärkt tillstånd. Den påfliga makten sökte att dölja sanningens ord för folket och att framdraga falska vittnen, som motsade dess vittnesbörd. När Bibeln blef förbjuden af andliga och verldsliga myndigheter, när dess vittnesbörd blef förvrängdt, och man bemödade sig att genom alla medel, som människor och djäflar kunde uppfinna, vända folkets tankar bort från den; när de som vågade att förkunna dess heliga sanningar blefvo förföljda, förrådda, marterade, begrafna i fängelser, fingo lida martyrdöden för sin tro eller blefvo tvungna att fly till säkra platser bland bergen och jordens grottor - dä profeterade helt visst de trogna vittnena, klädda i säckar. Men de fortsatte likväl med att afgifva sitt vittnesbörd under hela tidsperioden af 1260 år. Under de mörkaste tiderna funnas trogne män, som älskade Guds ord och voro nitiska för hans ära. Desse lydige tjenare erhöllo vishet, kraft och myndighet till att förkunna Guds sanning under hela denna tid. rätt

(244) ”Och om någon vill göra dem skada, så går eld ut från deras mun och förtär deras fiender; och om någon vill göra dem skada, måste han så dödas." Människor kunna icke behandla Guds ord med förakt utan att der igenom blifva straffskyldiga. Betydelsen af denna grufliga hotelse framhålles i Uppenbarelsens sista kapitel: "Jag betygar för hvar och en som hör orden i denna boks profetia: Om någon lägger nögot till dem, på honom skall Gud lägga de plågor, som äro skrifna i denna bok. Och om någon tager bort något från orden i denna profetias bok, hans del skall Gud borttaga från lifvets träd och från den heliga staden, om hvilka det är skrifvet i denna bok." rätt

(244)Sådana varningar bar Gud gifvit för att hindra människorna från att på något sätt förändra det som han' har uppenbarat eller befalt. Dessa allvarliga hotelser äro riktade mot alla som genom sitt inflytande leda människor till att ringakta Guds lag. De borde bringa dem till att frukta och bäfva, hvilka så lättsinnigt förklara, att det betyder föga, antingen vi lyda Guds lag eller icke. Alla som upphöja sina egna meningar öfver den gudomliga uppenbarelsen, alla som söka förändra Skriftens tydliga mening i öfverensstämmelse med sina egna önskningar eller så att de mera kunna likna verlden, ådraga sig derigenom ett forskrackligt ansvar. Det skrifna ordet, Guds lag, är måttstocken för hvarje människas karakter och skall fördöma alla som icke kunna bestå för dess ofelbara dom. rätt

(245) ”När de hafva slutat sitt vittnesbörd." Den tid under hvilken de två vittnena skulle profetera, iklädda säckar,' slutade år 1798. När de nalkades slutet af sitt lönliga verk, skulle krig föras mot dem, af den makt, hvilken föreställes genom" vilddjuret, som uppstiger ur afgrunden." I många af de europeiska länderna hade kyrkans och statens myndigheter varit beherskade af satan genom påfvedömet. Men här framställes en ny uppenbarelse af satans makt. rätt

(245)Det hade varit Roms plan att under sken af vördnad för Bibeln hålla den förborgad i ett obekant språk och dölja den för folket. Under detta herravälde profeterade. vittnena" klädda i säckar." Men en annan makt - vilddjuret, som uppstiger ur afgrunden - skulle uppstå samt fritt och öppet föra krig mot Guds ord. rätt

(245) ”Den stora staden," på hvilkens gator dessa vittnen blifva dödade och der deras lik ligga, är i andlig mening" Egypten." Bland alla nationer Bibelns historia omtalar förnekade Egypten fräckast den lefvande Gudens tillvaro och motstod hans befallningar. Ingen monark har någonsin mera uppenbart och öfvermodigt vågat göra uppror mot himmelens regering än konunngen i Egypten. När Moses förkunnade sitt budskap för Farao, i Herrens namn, svarade denne högmodigt: "Ho är Herren hvilkens röst jag skall höra och släppa Israel? Jag känner icke Herren och vill icke slippa Israel." Detta är gudsförnekelse, och den makt" som profetian framställer under namn af Egypten, skulle på ett liknande sätt förneka den larvande Gudens anspråk samt visa samma otro och trotsighet "Den stora staden ”jämföres äfven i - andlig mening" med Sodom. Sodoms förderf och öfverträdelse af Guds lag visade sig synnerligen i osedlighet; och denna synd skulle också särskildt utmärka den nation, som komme att utföra det verk, hvilket omtalas i detta skriftställe. rätt

(246)Alltså skulle, enligt profetens ord, kort före året 1798 en viss makt, som hade satanisk upprinnelse och karakter, uppstå och föra krig mot Bibeln. Och i det land, der Guds två vittnens röst sålunda blefvo bragta till tystnad, skulle Faraos gudsförnekelse och Sodoms osedlighet blifva uppenbarade. rätt

(246)Denna profetia har fått en högst noggrann och slående uppfyllelse i Frankrikes historia. Under revolutionen 1793 "hörde verlden för första gången en församling af män, som voro födda och uppfostrade i ett civiliseradt land och som tillvällat sig rätt till att herska öfver en af Europas förnämsta nationer, upplyfta sina förenade röster till att förneka den mest högtidliga sanning, som en människa kan emottaga, och endrägtigt förkasta tron på och tillbedjan af Gud." "Frankrike är den enda nation i verlden, om hvilken en tillförlitlig berättelse finnes, att den såsom en nation har upplyft handen i tlppet uppror mot verldsalltets Skapare. Det har alltid funnits, och finnes ännu i dag, nog af gudsföraktare och nog af otrogne i England, Tyskland, Spanien och andra länder; men Frankrike utmärker sig i verldens historia såsom den enda stat, hvilken genom sin lagstiftande församling har förklarat, att det icke finnes någon Gud, och i hvilken hela befolkningen i hufvudstaden och en stor majoritet på andra platser, qvinnor såväl som män, dansade och sjöngo af glädje, när de hörde, att detta blifvit förkunnadt." rätt

(246)Frankrike har äfven uppvisat samma karakter, som särskildt utmärkte Sodom. Under revolutionen uppenbarades ett tillstånd af moralisk försämring och förderf likt det som bragte undergång öfver städerna på slätten; och historieskrifvaren framställer både gudsförnekelsen och osedligheten i Frankrike, såsom de beskrifvas i profetian. "Nära förbunden med dessa lagar var den lag, hvilken nedsatte äktenskapet - det heligaste förhållande, i hvilket människor kunna ingå, och hvilkets upprätthållande bidrager mest till samhällets fasta förening - till ett enkelt borgerligt kontrakt af kort varaktighet, hvilket två personer kunde ingå och upplösa efter behag. . .. Om demoner hade företagit sig att upptäcka ett sätt, hvarpå allt som var aktningsvärdt, behagligt eller bindande. i familjelifvet, kunde eftertryckligast förstöras, och på samma gång försäkra sig om att den skada, som det var deras afsigt att frambringa, skulle fortplantas från ett slägte till ett annat, så kunde de icke harva uppfunnit en mera verksam plan än' att nedsätta äktenskapet. . . . Sofie Arnoult, en skådespelerska, som var ryktbar för sina qvicktänkta uttalanden, beskref det republikanska äktenskapet såsom' äktenskapsbrottets sakrament.'" rätt

(247) ”Hvarest ock deras Herre vardt korsfäst." Denna del af profetian blef också uppfyld af Frankrike. I intet land har fiendtligheten mot Kristus visat sig så uppenbart; i intet land har sanningen fått uthärda ett mera bittert och grymt motstånd. Genom den förföljelse, hvarmed Frankrike har hemsökt dem som förkunnade evangelium, har denna nation korsfäst Kristus i hans lärjungar. rätt

(247)Århundrade efter århundrade blef de heliges blod utgjutet. Medan valdenserna uppgåfvo sina lif på Piemonts berg för Guds ord och för Jesu Kristi vittnesbörds skull, hade deras bröder albigenserna i Frankrike aflagt ett liknande vittnesbörd för sanningen. På reformationens tid blefvo dess anhängare dödade under en förskräcklig marter. Konungar och adelsmän, förnäma qvinnor och fina fröknar, nationens störste och förnämste män, hade fröjdat sig öfver Jesu martyrers dödssmärtor. De tappre hugenotterna, som kämpade för de rättigheter, hvika människor anse som sina heligaste, hade utgjutit sitt blod på månget slagfält, der de måste kämpa hårdt, Protestanterna förklarades fredlösa; man satte pris på deras hufvud, och de blefvo jagade såsom vilda djur. rätt

(247) ”Församlingen i öknen," de få efterkommande af de kristne, som fortfarande uppehöllo sig i Frankrike i det adertonde århundradet och gömde sig bland bergen i den södra delen af landet, höll ännu fast vid sin fäders tro. När de vågade komma tillsammans om natten på bergen eller på ensliga hedar, blefvo de ofta förföljda af soldater och bortsläpade till ett lefnadslångt slafveri på galererna. "De ädlaste, de mest bildade och intelligenta personer i Frankrike blefvo slagna i bojor och måste ut. härda förskräckliga plågor bland röfvare och lönmördare." Andra, som man behandlade mera barmhertigt, blefvo kallblodigt nedskjutna, medan de, obeväpnade och hjälplösa, föllo på knä och bådo. Hundratals gamle män, värnlösa qvinnor och oskyldiga barn lemnades döda på marker, der de hållit sina möten. När man reste bland bergen eller i skogarne, der de kristne brukade komma tillsammans, fann man, på blott få stegs mellanrum, döda kroppar, strödda omkring på jorden, och lik, som hängde i träden. Deras land" blef ödelagdt med svärdet, bilan och bålet, till dess det förvandlades till en ofantligt stor, dyster öken." Dessa grymheter utöfvades icke under den mörka tidsåldern, utan i det briljanta tidehvarfvet, når man uppodlade vetenskapema och lärdom florerade, när teologerna vid hofvet och i hufvudstaden voro lärda och vältalige män, som utgåfvo sig för att vara långt framskridna i dygd, i ödmjukhet och i kärlek. rätt

(248)Men den mörkaste fläcken i förbrytelsernas svarta register, den förfärligaste bland de djäfvulska handlingar, som begingos under alla de gräsliga århundradena, var Bartolomei-blodbadet. Verlden erinrar sig ännu med fasa de rysliga scener, som egde rum. vid detta fega och grymma angrepp. Konungen af Frankrike, som påverkades af de romerske presterna och prelaterna, gaf sitt samtycke till detta förfärliga verk. Palatsets stora klocka ringde midt i natten och gaf signal till blodbadet. Protestanter i tusental, som sofvo lugnt i sina hem, emedan de litade på sin konungs hedersord, blefvo utan någon varning släpade ut och kallblodigt mördade. rätt

(248)Satan, representerad af de romerske svärmarena, ledde förtruppen. Liksom Kristus var sitt folks osynlige ledare, då det fördes ut ur Egyptens träldom, så var satan sina undersåtars osynlige ledare i detta gräsliga verk, som förökade martyrernas tal. I sju dagar fortsattes blodbadet i Paris, de första tre dagarne med ett obeskrifligt raseri; och det var icke inskränkt blott till staden, utan blef på konungens särskilda befallning utsträckt till alla provinser och städer, i hvilka protestanter bodde. Man fäste ej afse ende vid ålder eller kön. Hvarken det oskyldiga dibarnet eller den gråhårige mannen blef skonad. Adelsmän och bönder, gamla och unga, mödrar och barn blefvo nedhuggna tillsammans. Detta mördande fortsattes i hela Frankrike i två månader, och 70,000 af rikets bästa invånare omkommo. rätt

(248) ”Påfven Gregorius XIII emottog underrättelsen om hugenotternas öde med en gränslös glädje; hans hjärtas önskan hade blifvit tillfredsstäld, och Karl IX var nu hans älsklingsson. Rom genljöd af glädjerop, kanonerna vid St. Angelos slott gåfvo en fröjdesalut, klockorna ringde i hvarje torn, lusteldar brunno hela natten, och Gregorius, åtföljd af sina kardinaler och prester, gick i spetsen för en lysande procession till St. Louis-kyrkan, der kardinalen af Lorraine sjöng ett Te Deum. Det rop, som uppsteg från Frankrikes döende folkskaror, ljöd som en behaglig harmoni för Roms hof. Man lät slå en medalj till åminnelse af det härliga blodbadet, och en tafla blef målad, framställande de förnämsta händelserna pä Bartolomei-natten. Denna tafla kan ännu ses i Vatikanen. Påfven, som var angelägen om att visa sin tacksamhet mot Karl för hans lydiga uppförande, sände honom den gyllene rosen, och från Roms predikstolar berömde vältaliga predikanter Karl, Katarina och Guiserna (en adlig familj, som tog verksam del i förföljelsen) såsom de nya stiftarne af den påfviska kyrkan." rätt

(249)Samma ande, som uppeggade till Bartolomei-blodbadet, föranledde äfven de blodiga scenerna under revolutionen. Man förklarade, att Jesus Kristus var en bedragare, och de franske otrognes stridsrop var "ned med uslingen," hvarmed de menade Kristus. Hädelse och trots mot himmelen gingo hand i hand med afskyvärda laster; och de lågaste människor, de grymmaste och mest lastbara vidunder blefvo mest upphöjda. I allt" detta visade man den högsta aktning för satan, medan Kristus blef korsfäst, i det man korsfå,ste sanning, renhet och oegennyttig kärlek. rätt

(249) ”Vilddjuret, som uppstiger ur afgrunden, skall föra krig med dem och öfvervinna dem och döda dem." Den gudsförnekande makt, som herskade i Frankrike under revolutionen och skräckväldet, förde mot Bibeln ett sådant krig, som verlden aldrig förr hade varit vittne till. Nationalförsamlingen förbjöd folket att läsa Guds ord. Biblarne blefvo ihopsamlade och offentligen uppbrända med alla möjliga tecken på förakt. Guds lag trampades under fötterna. Bibelns förordningar blefvo afskaffade. Hvilodagen åsidosattes, och i stället använde man hvar tionde dag till nöje och guds bespottelse. Dopet och nattvarden fingo icke firas. På begrafningsplatserna uppslog man i ögonen fallande plakat, i hvilka. man förklarade, att döden var en evig sömn. rätt

(250)Man sade, att gudsfruktan är så långt ifrån att vara vighetens begynnelse, att den är dårskapens begynnelse. All gudsdyrkan blef förbjuden; dock kunde man tillbedja friheten och landet. "Den konstitutionella biskopen af Paris blef frambragt för att utföra den förnämsta rolen i det mest oförskämda och anstötliga gyckelspel, som någonsin blifvit utspeladt inför en nationalförsamling. . .. Han blef framförd i full procession i afsigt att förklara inför konventet, att den religion, som han så mänga år, hade undervisat andra uti, var i hvarje afse ende ett stycke prestlist, hvilken icke hade någon grundval hvarken i historien eller i den heliga sanningen. Han förnekade i högtidliga och tydliga uttryck tillvaron af en Gud, till hvilkens tjenst han hade varit invigd, och förklarade, att han i framtiden ämnade egna sin hyllning åt friheten, jämlikheten, dygden och sedligheten. Han lade derpa sina biskopliga utmärkelsetecken och prydnader på bordet samt blef af presidenten för konventet omfamnad på ett broderligt sätt. Flere affällige prester följde denne prelats exempel." rätt

(250) ”Och de som bo på jorden skola glädjas öfver dem och föjda sig och sända hvarandra gåfvor, emedan dessa två profeter hafva plågat dem som bo på jorden." Det otrogna Frankrike hade bragt den tillrättavisande rösten af Guds två vittnen till tystnad. Sanningens ord låg dödt på dess gator, och de som hatade Guds lags inskränkningar och fordringar, jublade. Människorna trotsade offentligen himmelens Konung. Liksom syndarne i forntiden ropade de: "Huru skulle Gud få veta det, huru skulle det blifva bekant för den Högste?" rätt

(250)Med en hädisk fräckhet, som nästan är otrolig, sade en af den nya ordningens prester: "Gud, om du existerar, hämnas ditt kränkta namn! .T ag trotsar dig! Du förblifver tyst. Du vågar icke utslunga ditt dunder. Hvem skall hädanefter tro på din tillvaro?" Hvilket eka är icke detta af Faraos ord: "Ho är Herren, hvilkens röst jag skall höra?" "Jag känner icke Herren." rätt

(250) ”Dåren säger i sitt hjärta: Det fins ingen Gud." Herren vittnar om dem, som motstå sanningen, att" deras galenskap skall blifva tydlig för alla." Efter att Frankrike hade förkastat den lefvande Gudens tillbedjan, "hvilkens namn är Stor och Hög, den Evige och Helige," dröjde det icke länge, förrän folket sänkte sig till det lågaste afguderi, derigenom att det tillbad förnuftets gudinna, representerad af en förderfvad qvinna. Och detta skedde i den nationella församlingen och af de högsta borgerliga och lagstiftande myndigheterna! Historieskrifvaren såger: "En af denna vansinniga tids ceremonier står oöfverträffad med hänsyn till dåraktighet förenad med gudlöshet. Nationalkonventets dörrar öppnades för ett musikband, efter hvilket medlemmarne i magistraten inträdde i en högtidlig procession, i det de sjöngo en lofsång till frihetens ära och ledsagade, såsom föremål för sin framtida tillbedjan, ett beslöjadt fruntimmer, hvilket de skulle framställa som förnuftets gudinna. Sedan hon förts inom skranket, af togs hennes slöja med stor formalitet, och hon anvisades en plats till höger om presidenten, hvarvid hon blef allmänt igenkänd såsom en balettflicka vid operan. . .. Denna person, som framstäldes såsom den mest passande representanten af det förstånd, hvilket de tillbådo, egnade Frankrikes nationalkonvent sin offentliga hyllning. Detta gudlösa och löjliga gyckelspel blef på modet till en viss grad, och invigningen af förnuftets gudinna upprepades och efterföljdes i ' riket på sådana platser, der invånarne önska visa sig på jämnhöjd med revolutionen." rätt

(251)Den talare, som införde förnuftets tillbedjan, sade: "Ändtligen har fanatism flytt och lemnat rum åt förnuftet, rättvisan och sanningen. Vantrons irrande öga har ej längre kunnat fördraga upplysningens ljus; uti förnuftets tempel har i dag Frankrikes ädla folk förnyat sina löften åt republikens härars framgång och framburit sitt offer, ej åt liflösa bilder, utan åt en qvinna, naturens mästerverk, den skönaste och renaste bild af förnuftet, hvilket vi hädanefter vilja dyrka." rätt

(251)När gudinnan blef införd i församlingen, tog talaren henne vid handen och sade, i det han vände sig till de närvarande: "Dödlige, darren icke längre inför de maktlösa dundren af en Gud, som eder egen fruktan har skapat! Erkännen i framtiden ingen annan gud än förståndet. Jag erbjuder eder dess ädlaste och renaste bild; om I måsten hafva afgudar, så offren blott till sådana som denna. . .. Fallen ned inför frihetens upphöjda senat, förnuftets slöja." rätt

(251) ”Sedan gudinnan blifvit omfamnad af presidenten, sattes hon på en skönt smyckad vagn och fördes, åtföljd af en ofantligt stor folkskara, till domkyrkan Notre Dame för att intaga gudomens säte; hon upplyftes sedan på högaltaret och emottog alla närvarandes hyllning." rätt

(252)Det nästa, som följde en kort tid derefter, var, att Bibeln blef offentligen uppbränd. "Museets populära sällskap inträdde i magistratens sal, i det de ropade: Vive la Raison! (lefve förnuftet!). På änden af en stång buro de den halfbrända återstoden af flere böcker. Bland dessa voro utdrag ur Gamla och Nya Testamentet, hvilka, såsom presidenten sade, 'försonade i en stor eld alla de narraktigheter, som de förmått människoslägtet till att begå.'" rätt

(252)Påfveväldet hade begynt det verk, som gudsförnekarne fulländade. Roms förfaringssätt hade frambragt de nationella, politiska och religiösa förhållanden, som så skyndsamt förde Frankrike ned mot förderfvet. En författare, som omtalar revolutionens gräsligheter, säger: "Dessa ytterligheter böra regeringen och kyrkan helt visst bära skulden för." Men den strängaste rättvisan fordrar, att skulden må läggas på kyrkan. Påfvedömet hade ingifvit konungarne fördom mot reformationen, det hade framstält den såsom konungars fiende, såsom ett element, hvilket skulle väcka strid och förstöra nationernas frid och harmoni. Det var Roms anda, som genom dessa medel uppeggade regenterna till de förskräckligaste grymheter och mest retande förtryck, som de någonsin hade utöfvat. rätt

(252)Frihetsandan försvann med Bibeln. Hvarhelst evangelium blef emottaget, väcktes folket ur sin slummer. Det begynte att afkasta de bojor, som hade hållit det såsom okunnighetens, lastens och vidskepelsens slafvar; det begynte att tänka och handla som människor. Monarkerna sågo detta och de fruktade, att de skulle förlora sin envåldsmakt. rätt

(252)Rom var icke sen till att uppväcka deras misstankar och fruktan. Påfven sade till Frankrikes konung år 1523: "Denna galenskap [protestantism] skall icke blott förstöra religionen, utan äfven alla furstendömen, adelståndet, lagar, ordnar och värdigheter dessutom." Några år senare varnade en påflig höghet konungen sålunda: "Om ni önskar att bevara edra kungliga rättigheter oskadade, om ni önskar att hålla folket i underdånighet och stillhet, så försvara oförskräckt den katolska läran och kurva alla dess fiender med edra vapen." Teologerna sökte att uppväcka folkets fördomar, i det de försäkrade, att protestanternas lära "lockar människorna in uti nya spekulationer och dårskaper. Den beröfvar konungen hans undersåtars tillgifvenhet och kärlek samt ödelägger både kyrka och stat." Sålunda lyckades det Rom att vända Frankrike emot reformationen. "Förföljelsens svärd blef först draget i Frankrike för att befästa tronen, bevara adelståndet och upprätthålla lagarne." rätt

(253)Landets regenter hade föga aning om följderna af denna Mesdigra politik. Bibelns lära skulle hafva inpräglat i folkets hjärtan rättfärdighetens, afhållsamhetens, sanningens, opartiskhetens och välgörenhetens grundsatser, hvilka äro sjelfva hörnstenen för folkets lycka. "Rättfärdigheten upphöjer ett folk." Genom rättvisa står tronen fast." "Rättfärdighetens frukt varder frid," och dess lön" evig frid och trygghet." Den som lyder Guds lag, skall bäst kunna respektera och lyda sitt fäderneslands lagar. Den som fruktar Gud, skall ära konungen i allt, hvari han brukar sin myndighet rättvist och lagligt. Men det olyckliga Frankrike förbjöd folket att läsa Bibeln och fördömde dess lärjungar. Århundrade efter århundrade måste uppriktige och dygdige män, män med intellektuel skarpsinnighet och moralisk kraft, män, som hade mod till att bekänna sin öfvertygelse samt tro till att lida för sanningen, träla såsom slafvar på galererna eller omkomma på bålet eller ruttna i fängelsets celler. Tusentals funno räddning genom flykten; och detta tillstånd fortfor under 250 år, sedan reformationen hade börjat. rätt

(253) ”Under denna långa tidsperiod fans i Frankrike knappast något slägte, som icke var vittne till huru evangelii lärjungar måste fly undan sina förföljares vansinniga raseri; och de förde med sig det förstånd, den konst, flit och ordning, uti hvilka de i allmänhet utmärkte sig, för att med dessa rikta det land, i hvilket de funno en tillflyktsort. Och i samma förhållande som de försågo andra länder med dessa goda gåfvor, blef det brist på dem i deras eget land. Om alla de människor, som sålunda blefvo bortjagade, hade stannat i Frankrike; om under dessa tre hundra år de landsflyktiges industriella skicklighet hade uppodlat landet; om under dessa tre hundra år deras uppfinningsgåfva hade utöfvats till fabriksidkandets förbättring; om under dessa tre hundra år deras skapande snille och omdömesförmåga hade riktat landets literatur och utvecklat dess vetenskap; om deras vishet hade ledt dess rådsförsamlingar, deras mod utkämpat dess krig, deras rättskänsla gifvit form till dess lagar, och Bibelns religion hade stärkt folkets förstånd och beherskat dess samvete, hvilken härlighet skulle de icke hafva omgifvit Frankrike på denna tid! Hvilket stort, framåtskridande land det skulle hafva varit, hvilket mönster för andra nationer! rätt

(254) ”Men en blind och obeveklig skenhelighet jagade från landet en hvar, som lärde andra dygd, en hvar, som ville upprätthålla ordningen, en hvar, som uppriktigt försvarade tronen. Den sade till dem som skulle hafva gjort sitt land ryktbart och ärofullt på jorden: Välj endera bålet eller landsflykt. Slutligen hade staten blifvit fullständigt ruinerad. Det fans icke längre något samvete, som kunde fördömas, icke mer någon religion, som kunde släpas till bålet, icke mer någon fosterlandskärlek, som kunde landsförvisas." Och revolutionen med alla sina fasor blef den sorgliga följden. rätt

(254) ”Sedan hugenotterna hade flytt, inträdde ett allmänt förfall i Frankrike. Blomstrande fabriksstäder råkade i stillestånd, fruktbara landsträckor återvände till sitt ursprungliga vilda tillstånd; andlig tröghet och moraliskt förderf följde på en tid af ovanlig framgång. Paris blef ett ofantligt stort fattighus, och man har beräknat, att 200,000 fattighjon begärde hjälp af konungen vid revolutionens utbrott. Jesuiterna allena blomstrade under denna upplösningstid och herskade med förfärligt tyranni öfver kyrkor och skolor, fängelser och galérer." rätt

(254)Evangelium skulle hafva medfört en lösning af dessa politiska och samhälliga spörsmål, som förvirrade Frankrikes konungar, presterskap och lagstiftare samt slutligen störtade nationen i anarki och förderf. Men under Roms tyranni hade folket förlorat Frälsarens välsignade undervisning om sjelfuppoffring och oegennyttig kärlek. Det utöfvade icke längre sjelfförsakelse för att göra andra godt. De rike hade icke blifvit straffade för sitt förtryck mot de fattige, och de fattige hade ej funnit någon hjälp för sin träldom och förnedring. De rikes och mäktiges egennytta blef allt mer i ögonen fallande och tryckande. Århundrade efter århundrade förorsakade adelsmännens girighet och lastbarhet, att bönderna blefvo undertryckta och utarmade. De rike förorättade de fattige, och de fattige hatade de rike. rätt

(255)I många provinser tillhörde landtegendomarne adeln, och de arbetande klasserna voro blott förpaktare. De voro i egarnes makt och voro tvungna till att underkasta sig deras obilliga fordringar. Medelklassen och den lägre klassen måste bära bördan af att underhålla både kyrkan och staten, och de borgerliga och andliga myndigheterna pålade dem stora skatter. "Det som behagade adelsmännen, betraktades såsom den högsta lagen; bönderna kunde gerna dö af svält, utan att deras förtryckare bekymrade sig derom. . .. Folket blef tvunget att vid hvarjetillfälle arbeta uteslutande till egarnes fördel. Arbetarnes lif på landet bestod uti oupphörligt arbete och elände utan lindring. Deras klagomål, om de någonsin vågade att klaga, blefvo bemötta med ett öfvermodigt förakt. Domstolarne gynnade alltid adelsmännen, när desse förde sak mot en bonde; domare voro beryktade för att taga mutor, och hvarje infall af aristokraterna aktades lika högt som lagen på grund af detta system af allmänt förderf. Af de skatter, som adeln å den ena sidan och presterskapet å den andra utpressade af folket, kom icke hälften någonsin i konungens eller biskopens skattkamrar. Det mesta bortslösades på lastfulla njutningar, och de män, som sålunda utarmade sina medborgare, blefvo sjelfva fritagna från beskattning och hade tillträde i följd af lagen eller bruket till alla statens ämbeten. De privilegierade klasserna omfattade 150,000 personer, och för att tillfredsställa dem voro många millioner dömda till att lefva ett hopplöst lif i förnedring." rätt

(255)De som beklädde domstolarne, voro begifna på lyx och utsväfningar. Föga förtroende existerade mellan folket och styresmännen. Folket fattade misstankar till allt hvad regeringen företog sig och betraktade det som egennyttiga spekulationer. Mer än ett halft århundrade före revolutionens tid satt Ludvig XV på tronen, och han utmärkte sig, till och med på dessa dåliga tider, såsom en vårdslös, lättfärdig och sinlig monark., Med nn sådan förderfvad och grym aristokrati, de lägre klasserna okunniga och utarmade, statens finansväsende inveckladt, och folket förbittradt, behöfde man icke en profets öga för att kunna inse, att ett förfärligt utbrott förestod. När konungens rådgifvare varnade honom, brukade han svara: "Försöken att hålla det i gång, så länge jag lefver. Efter min död får det gå som det vill." Förgäfves framhöll man nödvändigheten af en reform. Han såg det onda, men hade hvarken mod eller kraft till att möta det. Frankrikes öde var ty värr alltför troget skildradt i hans likgiltiga och egennyttiga svar: "Efter mig kommer syndafloden." rätt

(256)Genom att påverka konungarnes och de styrande klassernas afundsjuka hade Rom förmått dem till att hålla folket i träldom, enär de påflige väl visste, att staten på det sättet skulle blifva försvagad; och de beslöto att genom detta medel hålla både regenterna och folket i sina bojor. Med sin skarpsynta politik såg Rom, att om människorna skulle eftertryckligt göras till slafvar, måste bojorna läggas om deras själar; och att det bästa sätt, hvarpå man kunde hindra dem från att komma ur sin träldom, vore att göra dem odugliga till att åtnjuta frihet. Det moraliska förderf, som följde på Roms politik, var tusenfaldigt mera färfärligt än det fysiska lidandet. Beröfvadt Bibeln och öfverlemnadt åt skrymteriets och egennyttans undervisning, blef folket insvept i okunnighet och vidskepelse samt nedsänkt i laster, så att det var alldeles odugligt att styra sig sjelft. rätt

(256)Men resultatet af allt detta blef någonting helt annat än hvad Rom hade bestämt. I stället för att hålla massorna i blind lydnad under sina dogmer, förorsakade denna politik, att de blefvo otrogne och anarkister. De föraktade den katolska religionen såsom en prestlist och betraktade presterskapet såsom ett parti, hvilket ville förtrycka dem. Den enda gud de kände var Rom, och de ansågo Roms girighet och grymhet såsom en rättmätig frukt af Bibeln; derför ville de icke hafva något med den att göra. rätt

(256)Rom hade framstält Guds karakter i ett falskt ljus och förderivat hans fordringar, och nu förkastade människorna både Bibeln och dess Upphofsman. Rom hade fordrat blind tro på sina dogmer under föregifvande, att den Religa Skrift stadfäste dem. Under den reaktion som följde förkastade Voltaire och hans medarbetare Guds ord helt och hållet samt utbredde öfver allt otrons gift. Rom hade förtrampat folket under sina järnfötter, och nu afkastade de förderfvade och råa massorna allt tvång, i det de drogo sig tillbaka från detta tyranni. Förbittrade öfver det lysande bedrägeri, som de så länge hade hyllat, förkastade de både sanning och lögn. Lastens slafvar- togo tygel löshet för frihet och fröjdade sig uti sina inbillade privilegier. rätt

(257)Vid begynnelsen af revolutionen gaf konungen folket tillåtelse att välja representanter, som skulle blifva flere än adelsmännen och presterskapet tillsammans. Sålunda kom maktöfvervigten i dess händer; men det var icke beredt på att bruka den med vishet och måttlighet. Det längtade efter att få hämnas de oförrätter, som det hade lidit, och det beslöt att ombilda samhället. Den förbittrade befolkningen, hvilkens hjärtan voro fulla af gamla, bittra minnen om all denna orätt, beslöt att åvägabringa en hvälfning i sitt eländiga tillstånd, som hade blifvit odrägligt, och att hämna sig på de personer, hvilka den betraktade såsom upphofsmännen till sina lidanden. De förtryckte följde den undervisning de hade erhållit af sina tyranner och blefvo deras förtryckare, som hade förtryckt dem. rätt

(257)Det olyckliga Frankrike fick en blodig skörd af säden det hade sått. Förskräckliga voro de resultat, som följde, då det underkastade sig den romerska makten. Hvar katolikerna hade upprest det första bålet i Frankrike vid reformationens början, der uppsatte revolutionen den första giljotinen. På samma plats, der de första martyrerna för den protestantiska tron blefvo brända i det sextonde århundradet, blefvo också de första offren halshuggna i det adertonde århundradet. När Frankrike undertryckte det evangelium, som skulle hafva bragt det läkedom, öppnade det dörren fur otro och förderf. När Guds lags inskränkningar blefvo bortkastade, fann man, att människornas lagar icke voro tillräckliga för att hålla de mänskliga lidelsernas mäktiga ström i tyglar, och nationen störtade sig i uppror och anarki. Deras krig emot Bibeln införde en tidsperiod, hvilken verldshistorien betecknar såsom" Skräckväldet." Frid och lycka blefvo jagade från människornas hem och hjärtan. Ingen var trygg. Den som triumferade i dag, blef misstänkt och furdömd i morgon. Våld och köttsliga lustar herskade obehindradt. rätt

(257)Konungen, adeln och presterskapet blefvo tvungna till att underkasta sig det upphetsade och förbittrade folkets grymheter. Deras hämdgirighet uppeggades ännu mer genom konungens afrättning, och de som hade dömt honom till döden, måste snart dela hans öde på schavotten. Man beslöt att låta döda alla som misstänktes för att vara fiendtligt sinnade mot revolutionen. Fängelserna voro öfverfylda; en tid funnas i dem 200,000 fångar. Rikets städer fyldes med skräckscener. Det ena revolutionspartiet satte sig emot det andra, och Frankrike blef ett stort fält för stridande folkskaror, som beherskades af sina lidelsers raseri. "I Paris följde det ena upploppet på det andra, och borgarena voro delade i en förvirrad blandning af partier, som blott bemödade sig om att utrota hvarandra." Till råga på det allmänna eländet blef nationen invecklad i ett långvarigt och ödeläggande krig med Europas stora makter. "Landet var nästan ruineradt; härarne begärde sin qvarstående sold, befolkningen i Paris var uthungrad, provinserna sköflades af röfvare, och civilisationens ljus var nästan utsläckt genom anarki och tygellöshet." rätt

(258)Genom den undervisning, som Rom så flitigt hade meddelat, hade folket alltför väl lärt att visa grymhet mot andra. Vedergällningens dag hade slutligen kommit. Det var icke Jesu lärjungar, som nu blefvo kastade i fängelse och släpade till bålet. De hade för länge sedan omkommit eller blifvit drifna i landsflykt. Rom, som ej hade skonat andra, måste nu sjelft känna den dödliga makten, som utöfvades af dem, hvilka det hade uppfostrat till att finna behag uti blodiga gerningar. "Det exempel på förföljelse, som Frankrikes presterskap hade visat under så många århundraden, kom nu tillbaka öfver dem med utomordentlig kraft. Presternas blod färgade schavotterna. Galererna och fängelserna, som en gång vore öfverfylda af hugenotterna, voro nu fylda med deras förföljare. De romerskkatolske presterna blefvo fästa med kedjor vid galerernas bänkar och måste arbeta hårdt vid deras åror. Sålunda måste de sjelfva lida alla de plågor, som deras kyrka så hänsynslöst hade pålagt de saktmodige kättarne." rätt

(258) ”Sedan komma de dagar, när de mest barbariska af alla lagar blefvo skipade af den mest barbariska af alla domstolar; när ingen person kunde helsa sin granne eller uppläsa sina böner . . . utan fara för att begå en dödssynd; när spioner stodo på lur vid hvarje hörn; när giljotinen arbetade länge och hårdt hvarje morgon; när fängelserna voro fylda så tätt som rummen i ett slafskepp; när rännstenarne skummade af blod, som flöt ned i Seinefloden. . .. Medan hela vagnslass af offer dagligen blefvo förda genom gatorna i Paris till afrättningsplatsen, hängåfvo sig prokonsulerna, som den högsta komitén hade utsändt till departementen, åt en så ofantligt stor grymhet, att den till och med öfvergick hufvudstadens. Knifven på dödsmaskinen höjde sig och föll alltför långsamt för deras mordiska verk. Långa rader af fångar blefvo nedmejade med grofva hagel. Man borrade hål i bottnarne af pråmar, som voro fylda med människor, hvilka sålunda omkommo. Lyon blef förvandladt till en öken. I Arras vägrade man att bevisa fångarne älven den grymma nåden att låta dem dö en hastig död. Långs Loirefloden från Saumur till hafvet fråssade stora flockar af kråkor och glador på nakna lik, som voro förenade i förskräckliga famntag. Man skonade icke något kön eller någon ålder. Hundratals gossar och flickor vid sjutton års ålder blefvo mördade af denna ohyggliga regering. Späda barn blefvo ryckta från mödrarnes bröst och kastade från lans till lans långs jakobinernas leder." Under den korta tiden af tio år omkommo flere millioner människor. rätt

(259)Allt detta gick efter satans önskan. Detta hade han under en lång tid sökt åstadkomma. Hans plan är och har alltid varit att bedraga, och hans beständiga afsigt är att bringa olycka och elände öfver människorna, att vanställa och befläcka Guds verk, att förhindra Guds välgörande och kärleksfulla planer och sålunda förorsaka sorg i himmelen. Sedan förblindar han människorna genom sin bedrägliga konst och förleder dem att skjuta skulden på Gud för satans verk, liksom om allt detta elände vore en följd af Skaparens planer. När de som hafva blifvit förnedrade och förvildade genom hans grymma makt, sjelfva erhålla frihet, uppeggar satan dem på samma sätt till öfverdrifter och grymheter. Sedan hänvisa tyranner och förtryckare till denna tafla af otygladt sjelfsvåld såsom ett exempel på frihetens följder. rätt

(259)När villfarelsen har blifvit upptäckt i en drägt, förkläder satan den i en annan, och många emottaga den lika ifrigt som den första. Då folket fann, att den katolska läran var ett bedrägeri, och satan icke kunde genom detta medel förleda det till att öfverträda Guds lag, uppeggade han det till att betrakta all religion såsom ett bedrägeri och Bibeln såsom en fabel, så att det förkastade Guds ord och hängaf sig åt en otyglad gudlöshet. rätt

(259)Den ödesdigra villfarelse, som bragte sådan olycka öfver Frankrikes invånare, var äsidosättandet af den stora sanningen att den verkliga friheten ligger inom Guds lags föreskrifter. "O att du ville akta på mina bud! då skulle din frid blifva såsom en ström och din sällhet såsom hafvets vågor." "De ogudaktige harva ingen frid, säger Herren." "Men den som hör mig, han skall bo säker och fri från fruktan för olycka." rätt

(260)Gudsförnekare, otrogne och affällige motsätta sig Guds lag; men följderna af deras inflytande visa, att människans välfärd är nära förbunden med lydnad för icke vilja lära detta i Guds ord, få lära det i nationernas historia. rätt

(260)Då satan verkade genom den katolska kyrkan för att- leda människorna till olydnad, var hans förmedling dold, och hans verk var så maskeradt, att den förnedring och det elände, som följde, icke visade sig såsom följderna af öfverträdelse. Dessutom blef satans makt så vida motarbetad genom Guds Andes verkningar, att det hindrade hans plan från att komma till full mogenhet. Folket utforskade icke verkningens orsak och upptäckte derför icke hvad som var upphofvet till dess elände. Men under revolutionen blef Guds lag öppet åsidosatt af nationalrådet, och under skräcksystemet, som följde derefter, kunde en hvar se huru orsak och verkan följde pil. hvarandra. rätt

(260)När Frankrike offentligen förbjöd bruket af Bibeln, fröjdade ogudaktiga människor och mörkrets andar sig öfver att de hade uppnått det mål, som de så länge hade eftersträfvat – ett rike, som var befriadt från Guds lags inskränkningar. Emedan dom icke strax fäldes öfver ondskans gerning, blef "människobarnens hjärta fullt i dem till att göra ondt." Ehuru de icke genast hemsöktes med straffdomar, så nedkallade likväl människornas ogudaktighet en oundviklig dom öfver dem. Århundraden fulla af affall och brott hade samkat vrede öfver dem på vedergällningens dag; och när deras syndamått var fullt, lärde desse gudsföraktare för sent, att det är förfärligt att uttömma Guds tålamod. Guds begränsande Ande-, som håller satans grymma makt tillbaka, blef i en stor grad undandragen, och den, hvilkens enda nöje är att göra människorna eländiga, fick tillåtelse att verkställa sin vilja. De som hade valt upprorstjensten, fingo tillfälle att skörda frukten deraf, till dess landet fyldes med brott, som äro alltför gräsliga att beskrifva. Från de ödelagda provinserna och ruinerade städerna hördes ett förskräckligt rop - ett rop af den bittraste ångest. Frankrike skakades liksom om det varit utsatt för en jordbäfning. Religionen lagen samhällsordningen, familjen, staten, kyrkan - allt blef nedslaget af den gudlösa hand, som hade blifvit upplyft emot Guds lag. Den vise mannen talade sant: "Genom sin gudlöshet faller den ogudaktige." "Om än en syndare, som "hundra gång er gör det ondt är, får länge lefva, vet jag dock, att dem som frukta Gud skall väl gå, derför att de frukta honom och att det ej skall gå den ogudaktige väl." "Emedan de hatade kunskap och icke älskade Herrens fruktan," "så skola de få äta sin vägs frukt och varda mätta af sina anslag." rätt

(261)Guds trogna vittnen, hvilka blifvit dödade af den hädiska makten, "som uppstiger ur afgrunden," skulle likväl icke länge vara tysta. "Och efter de tre och en half dagarne ingick i dem en livets ande från Gud, och de stodo på sina fötter, och en stor fruktan föll öfver dem som sågo dem." Den franska nationalförsamlingen antog år 1793 den lag, som förbjöd Bibelns läsning. Tre och ett halft år senare antog samma lagstiftande församling ett beslut, som upphäfde nämda lag och gaf frihet till att läsa den Heliga Skrift. Verlden var bestört örver de gräsliga förbrytelser, som hade följt på förkastandet af Gus ord och människorna gladde' sig öfver att ännu en gång kunna vända tillbaka till att tro på Gud och hans ord, såsom grundvalen för dygd och sedlighet. Herren säger: "Hvem hädade och hånade du, och emot hvem upphöjde du din röst och lyfte du stolt dina ögon? Jo, emot den Helige i Israel." "Derför vill jag denna gången lata dem erfara mm hand och min makt, att de må erfara att mitt namn är Herren." rätt

(261)Beträffande de två vittnena förklarar profeten vidare: "Och de hörde en stark röst från himmelen säga till dem: Stigen hit upp. Och de stego upp till himmelen i skyn, och deras fiender sågo dem." Sedan Frankrike förde krig mot Guds två vittnen, hafva de blifvit ärade mera än tillförne. Engelska Bibelsällskapet grundades år 1804. Derefter bildade man på Europas fastland flere andra liknande sällskap med deras talrika filial. Amerikanska Bibelsällskapet grundades år 1816. När det britiska sällskapet stiftades, hade man tryckt och utsänd t Biblar på femtio språk. Sedan den tiden har Bibeln blifvit öfversatt på flere än 200 språk och dialekter. Genom bibelsällskapens bemödanden har man sedan 1804 satt flere än 187,000,000 exemplar af Bibeln i omlopp. rätt

(262)Under de 50 år som föregingo 1792, hade man egnat föga uppmärksamhet åt den utländska missionen. Inga nya missionssällskap bildades, och det fans blott få församlingar, som bemödade sig att utbreda kristendomen i hedniska länder. Men mot slutet af det adertonde århundradet inträdde en stor förändring. Folket blef missbelåtet med rationalisms fordringar samt insåg nödvändigheten af en gudomlig uppenbarelse och praktisk religion. Den gudfruktige Carey, som år 1793 blef den förste engelska missionären i Indien, uppväckte ett nytt missionsnit i England. Tjugu år senare bildades i Amerika en studentförening, som visade nitälskan för missionen bland hedningarne; en af dess medlemmar var Adoniram Judson. I följd af dess bemödanden bildades det Amerikanska Utskottet för Utländska Missioner, under hvilkets beskydd Judson reste som missionär från Förenta Staterna till Birma. Efter denna tid tilltog verksamheten i den utländska missionen ovanligt hastigt. rätt

(262)Förbättringarna i tryckerikonsten hafva gifvit en ny pådrifning till bibelspridningsverket. Bättre kommunikationsmedel mellan olika länder, undanrödjandet af gamla fördomar och ofördragsamhet mellan nationera samt påfvens i Rom förlust af sin verldsliga makt hafva öppnat vägen för Guds ords inträde. Bibeln säljes nu obehindradt på Roms gator, och evangelium har blifvit infördt i hvarje bebodt land på jorden. rätt

(262)Den otrogne Voltaire sade en gång skrytsamt: "Jag är trött af att höra folk upprepa, att tolf män harva grundat den kristna religionen. Jag skall bevisa, att en man är nog till att omstörta den." Ett århundrade har förflutit sedan hans död. Millioner hafva deltagit i kriget mot Bibeln. Men det är så långt ifrån, att Bibeln har blifvit förstörd, att hvar det fans 100 på Voltaires tid, fins det nu 10,000 ja 100,000 exemplar af Guds bok. Man kan säga om Bibeln såsom en af de förste reformatorerna sade om den kristna kyrkan: Den" är ett städ, på hvilket man har ytslitit många hammare." Herren säger: "Intet vapen, som göres emot dig, skall hafva framgång, och hvarje tunga, som upphäfver sig emot dig i dom, skall du döma brottslig." rätt

(263) ”Vår Guds ord blifver evinnerligen." "Trofasta äro alla hans befallningar. Orubbliga äro de alltid och evinnerligen; dö ske med sanning och rättvisa." Allt som bygges på mänsklig ords auktoritet, skall omstörtas; men det som är grundadt på Guds ords fasta klippa, skall bestå evinnerligen. rätt

nästa kapitel