Pilgrimsfädema eller puritanerna.

(264)De engelske reformatorerna. hade afsagt sig den romersk.katolska religionens lärosatser, men de hade likväl bibehållit många af dess ceremonier. Ehuru Roms myndighet och trosbekännelse sålunda förkastades, blefvo likväl icke så få af den katolska kyrkans bruk och ceremonier upptagna i den engelska kyrkans gudstjenst. Man påstod, att dessa ting icke voro en samvetssak; att pli. samma gång som de icke voro befalda i Skriften och alltså icke nödvändiga, så voro de icke heller förbjudna och följaktligen icke i sig sjelfva onda. Iakttagandet af dessa bruk tjenade till att förminska svalget mellan de reformerta. församlingarna och Rom, och att de sålunda skulle hjälpa katolikerna till att lättare antaga, den protestantiska tron. rätt

(264)För de konservativa och eftergifvande tycktes dessa argument vara afgörande. Men det fans en annan klass, som icke uppfattade saken på det sättet. Det förhållandet, att dessa bruk bidrogo till att slå en bro öfver. svalget mellan Rom och reformationen, var i deras ögon ett afgörande argument mot att behålla dem. De betraktade dem såsom tecken på den träldom, ur hvilken de hade blifvit befriade och till hvilken de ej hade någon lust att återvända. De drogo den slutsatsen, att Gud i sitt ord hade faststält de regler, enligt hvilka hans gudstjenst skulle ordnas, och att människorna icke harva rätt till att lägga något dertill eller taga något derifrån. Sjelfva begynnelsen till det stora affallet bestod uti att man sökte att ersätta Guds myndighet med kyrkans. Rom började med att anbefalla det som Gud ej hade förbjudit, och slutade med att förbjuda det som Gud hade uttryckligen befalt. rätt

(265)Många voro mycket angelägna om att återvända till den renhet och enkelhet, som utmärkte den första församlingen. De betraktade många af den engelska kyrkans faststälda bruk såsom minnesmärken af afguderiet, och de kunde icke för sitt samvetes skull deltaga i dess gudstjenst. Men kyrkan, som understöddes af den borgerliga myndigheten, ville icke tillåta någon att afvika från hennes ceremonier. Lagen fordrade, att man skulle deltaga i statskyrkans religionsöfningar, och all församling till en gudstjenst, som ej var bemyndigad, blef förbjuden och straffades med fängelse, landsförvisning och död. rätt

(265)I begynnelsen af det sjuttonde århundradet förklarade den monark, som just hade bestigit Englands tron, sitt beslut att tvinga puritanerna (dissenters) "till att rätta sig efter statskyrkan, annars skulle han plåga dem, till dess de lemnade landet, eller något värre skulle vederfaras dem." De blefvo jagade, förföljda och fängslade, och då framtiden ej tycktes gifva hopp om bättre dagar, blefvo många öfvertygade, att för dem, som ville tjena Gud enligt sitt eget samvetes föreskrifter, "hade England för evigt upphört att vara ett land, som de kunde bo uti." Slutligen beslöto några att söka tillflykt i Holland. De måste utstå svårigheter, förluster och fängelse. Man hindrade dem att utföra sina planer, och de blefvo förrådda i sina fienders händer. Men deras fasthet och uthållighet vunno slutligen seger, och de funno skydd på den holländska republikens vänliga stränder. rätt

(265)Då de flydde, lemnade de sina hus, sin egendom och de medel, genom hvilka de hade lifnärt sig. De voro främlingar i ett främmande land, bland ett folk, som talade ett annat språk och hade andra seder. De blefvo tvungna att inlåta sig i nya sysselsättningar, som de voro obekanta med, för att tjena sitt bröd. Medelålders män, som hade tillbragt hela sitt lif med att odla jorden, måste nu lära sig ett handtverk. Men de fogade sig villigt efter omständigheterna och förspilde icke någon tid i sysslolöshet eller klagan. Fastän fattigdomen ofta plågade dem, prisade de likväl Gud för de välsignelser, som han ännu skänkte dem, och funno sin glädje i ostörda andaktsöfningar. "De visste, att de voro pilgrimer och sågo icke så mycket på dessa ting, utan upplyfte sina ögon till himmelen, deras käraste fädernesland, och lugnade sina hjärtan." rätt

(265)Midt under landsflykt och svårigheter blefvo deras kärlek och tro starkare. De förlitade sig på Herrens löften, och 'han öfvergaf dem icke på nejdens tid. Hans änglar voro vid deras sida för att uppmuntra och understödja dem. Och när Guds finger tycktes peka öfver hafvet till ett land, der de sjelfva kunde grundlägga ett rike och lemna sina barn ett dyrbart arf, nämligen religionsfrihet, så gingo de utan tvekan framåt på Försynens stig. rätt

(266)Gud hade låtit pröfningar komma ofver sina barn för att bereda dem, så att han kunde utföra sin nådiga afsigt med dem. Församlingen hade blifvit förnedrad, så att den kunde blifva upphojd. Gud stod i begrepp att uppenbara sin makt för hennes räddning och att ånyo bevisa för vedden, att han icke tHvergifver dem som förtrösta på honom. Han hade styrt händelserna sålunda, att han lät satans vrede och onda människors anslag främja hans ära och bringa hans folk till en trygg plats. Forföljelse och landsflykt öppnade vägen för religionsfrihet. rätt

(266)När puritanerna först blefvo tvungna att skilja sig från den engelska kyrkan, hade de ingått i ett högtidligt förbund med hvarandra att såsom Herrens fria folk "vandra på alla hans vägar, som de hade blifvit eller senare skulle blifva upplysta om." Detta var reformationens sanna anda, protestantisms väsentliga princip. Det var med detta mål i sigte, som pilgrimerna reste från Holland för att finna ett hem i den nya verlden. John Robinson, deras pastor, Bom genom Försynens skickelse blef hindrad från att resa, sade i sitt afskedstal till dem: rätt

(266) ”Bröder, vi måste nu innan kort skiljas åt, och Herren vet om jag skall lefva och någonsin få se edra ansigten mera. Men antingen Herren har bestämt det eller icke, så besvär jag eder vid Gud och hans helige änglar, att I icke följen mig längre, än jag har följt Kristus. Om Gud genom någon annan af sina redskap skulle uppenbara något för eder, så varen lika beredvilliga till att emottaga det, som I hafven varit till att antaga någon sanning jag har förkunnat; ty jag är ganska viss på, att Herren har mera sanning och ljus, som en gång skall bryta fram ur hans heliga ord. För min del kan jag icke nog beklaga de reformerta församlingarnas tillstånd; de hafva nått en viss religionsutveckling och vilja ej gå längre än reformationens redskap. Man kan icke förmå lutheranerna till att gå längre än Luther, och I sen, att kalvinisterna blifva stående, byar de lemnades af den store gudsmannen, som då ännu icke hade fått syn på allting. Detta I är ett högst beklagligt tillstånd; ty ehuru de voro brinnande i och skinande ljus på sin tid, inträngde de likväl icke i allt Guds råd; och om de lefde nu, skulle de vara lika villiga till att emottaga mera ljus, som de voro till att antaga det de först erhöllo. rätt

(267)Kommen i håg edert församlingsförbund, i hvilket I hafven lofvat att vandra på alla Herrens vägar, som han har uppenbarat eller skall uppenbara för eder. Kommen i håg edert löfte och förbund med Gud och med hvarandra att emottaga hvarje ljus och sanning, som delgifves eder ur hans heliga ord. Men på samma gång förmanar jag eder att vara försigtiga med hänsyn till hvad I emottagen såsom sanning. Undersöken det, öfvervägen det. Jämfören det med andra skriftställen i sanningens bok, innan I antagen det; ty det är icke möjligt, att fullkomlig kunskap på en gång skulle bryta fram i den kristna vedden, som så nyligen kommit ut ur ett sådant tjockt antikristiskt mörker." rätt

(267)Det var längtan efter samvetsfrihet, som gaf pilgrimerna mod att trotsa den långa sjöresans faror, att uthärda svårigheter bch faror i ett vildt land och att med Guds välsignelse lägga grunden till en mäktig nation på Amerikas kuster. Men huru ärliga och gudfruktiga dessa pilgrimer än vora, fattade de likväl icke ännu religionsfrihetens stora grundsatser. Den frihet, för hvilken de med så stora uppoffringar sökte att förskaffa sig sjelfva , vora de icke så beredvilliga till att öfverlåta åt andra. "Ganska få, äfven af de förnämste tänkarne och sedelärarne i det sjuttonde århundradet, hade någon rätt uppfattning om den stora grundsats, som framgår af det Nya Testamentet, hvilken erkänner Gud som den ende domaran öfver människornas tro." Läran, att Gud har gifvitkyan rätt till att beherska samvetet, att afgöra hvad som är kätteri och att straffa det, är en af de djupast inrotade påfviska villfarelserna. På samma gång som reformatorerna förkastade den katolska läran, voro de icke alldeles fria från att hysa samma ofördragsamma anda. Det tjocka mörker, hvarmed påfveväldet under sin långa regering hade omgifvit kristenheten, hade icke ännu blifvit alldeles skingradt. En af de ledande predikanterna i kolonien vid Massachusettsbugten säger: "Det var fördragsamhet, som gjorde verlden antikristisk, och kyrkan har aldrig lidit skada af att bon straffade kättarne." Kolonisterna antogo den regeln, att inga andra än församlingsmedlemmar skulle hafva stämma i den borgerliga styrelsen. De bildade ett slags statskyrka, i det en hvar ålades att bidraga till presterskapets underhåll och magistraten fick makt till att undertrycka kätteri. Alltså kom den verldsliga makten i kyrkans händer. Det varade icke länge, förrän dessa åtgärder ledde till det oundvikliga resultatet - att de förföljde andra. rätt

(268)Elfva år efter grundläggandet af den första kolonien, kom Roger Williams till den nya verlden. Liksom de förste pilgrimerna, kom han för att få njuta religionsfrihet; men olik dem såg han, hvad så få på hans tid ännu hade sett, att denna frihet är en obestridlig rätt, som tillhör alla människor utan afseende på deras religionsbekännelse. Han var en ifrig sanningssökare och, liksom Robinson, ansåg han det vara omöjligt, att man ännu hade erhållit allt det ljus, som fins i Guds ord. Williams "var den första personen i senare tiders kristenhet, som i dess fulla betydelse försvarade läran om samvetsfrihet och lika rätt för alla religiösa meningar inför lagen." Han förklarade, att det var öfverhetens pligt att undertrycka brott, men aldrig att beherska samvetet. "Staten eller magistraten," sade han, ”kan föreskrifva människornas pligter mot hvarandra, men när de försöka att bestämma människornas pligter mot Gud, så gå de utom sitt ämbetes område, och ingen kan vara trygg; ty det är klart, att om magistraten har makt, så kan den i dag påbjuda en viss mening eller tro och i morgon en annan, såsom några konungar och drottningar hafva gjort i England samt åtskilliga påfvar och kyrkomöten i den katolska kyrkan, så att tron på det sättet icke blefve annat än förvirring." rätt

(268)Det fans en lag som fordrade, att alla skulle bevista statskyrkans gudstjenst, och straffet för denna lags öfverträdelse var böter eller fängelse. "Williams förkastade denna lag. Det värsta bud i den engelska lagboken var det som befalde folket att infinna sig i sockenkyrkan. Att tvinga människor att sluta sig till dem som hade en annan trosbekännelse, ansåg han som ett öppet vanhelgande af deras naturliga rättigheter. Att släpa otrogna och ovilliga personer till den offentliga gudstjensten såg ut, som om man fordrade, att de skulle vara hycklare. 'Ingen,' sade han, 'borde tvingas till att dyrka Gud eller att underhålla en gudstjenst emot sin egen vilja.' 'H vad,' utbrast hans motståndare, förvånad öfver hans mening, 'är icke arbetaren värd sin lön?' , J o,' svarade han, 'af dem som lega honom." rätt

(269)Roger Williams var aktad och älskad som en trogen Guds tjenare, en man med ovanliga gåfvor, oböjlig rättsinnighet och sann välgörenhet; men man kunde icke fördraga, att han ståndaktigt förnekade den borgerliga öfverhetens rättighet till att herska öfver församlingen, och att han fordrade religionsfrihet. Man påstod, att genomförandet af denna nya lära skulle" omstörta landets väsentliga regering och ordning." Han blef dömd tilllandsförvisning från kolonierna, och för att undgå arrestering måste han midt under vinterns köld och stormar slutligen fly till de stora urskogarne. rätt

(269) ”Under fjorton veckor," säger han, "måste jag under stor nöd vandra omkring i den kalla årstiden och visste icke hvad det ville säga att harva bröd eller säng." "Men korparne förde mat till mig i öknen ;" och ett ihåligt träd tjenade ofta till skydd. Sålunda fortsatte han sin plågsamma flykt genom snön och de obanade skogarne, till dess han fann tillflykt hos en indianstam hvilkens förtroende och kärlek han hade vunnit, medan han bemödade sig att undervisa den om evangelii sanningar. rätt

(269)Slutligen efter flere månaders vandringar och vexlingar anlände han till Narragansett-vikens stränder, der han lade grunden till den nyare tidens första stat, som i ordets fulla bemärkelse erkände människornas rätt till religionsfrihet. Grundsatsen för Roger Williams' koloni var, "att hvarje person skulle harva rätt till att dyrka Gud enligt sitt eget samvetes ljus." Hans lilla stat - Rhode Island - blef en tillflyktsort för de förtryckte, och den tillväxte och hade god framgång. Dess grundsatser - borgerlig frihet och religionsfrihet - blefvo den amerikanska republikens hörnstenar. rätt

(269)I det förträffliga gamla dokument, som landets fäder uppsatte såsom sina rättigheters akt - Sjelfständighetsförklaringen - framhöllo de: "Vi anse följande sanningar vara sjelfklara: att alla människor äro skapade lika, att de äro af sin Skapare begåfvade med vissa oförytterliga rättigheter, att bland dessa äro lif, frihet och sträfvande efter lycka." Och grundlagen garanterar med tydliga ord, att icke någons samvete skall blifva kränkt: "Ingen religiös bekännelse skall göras till vilkor för beklädande af något offentligt ämbete eller befattning i Förenta Staternas tjenst." "Kongressen skall ej antaga en lag, som afser att upprätta en statsreligion eller hindra en fri religionsöfning." rätt

(270) ”De som uppsatte grundlagen, erkände den eviga grundsatsen, att människans förhållande till Gud står öfver mänsklig lagstiftning och att hennes samvetsfrihet icke kan borttagas. Man behöfver icke resonera för att stadfästa denna sanning; ty vi känna den i värt eget bröst. Det är denna visshet, som, trots människornas lagar, har uppehållit så många martyrer under i deras lidanden. De kände, att deras pligt mot Gud var upphöjdt öfver människors lagar, och att en människa icke kunde herska öfver deras samveten. Det är en medfödd grundsats, som ingen kan utplåna." rätt

(270)När ryktet utbreddes i Europas länder, att det fans ett land, der hvarje person kunde njuta frukten af sitt eget arbete och följa sitt samvetes öfverbevisning, strömmade många tusen till den nya verldens stränder. Kolonierna förökades hastigt. "Massachusetts utgaf en särskild lag, i hvilken det helsade kristne af alla nationer välkomna och erbjöd hjälp pli samhällets bekostnad åt dem som måste fly öfver det Atlantiska Hafvet 'för att undgå krig eller hungersnöd eller sina förföljares förtryck.' Sålunda gjorde man genom lag flyktingar och de förtryckte till samhällets gäster." Tjugu år efter de förste pilgrimernas landstigning vid Plymouth, hade lika många tusen bosatt sig i Nya England. rätt

(270)För att uppnå det mål de sökte, "voro de nöjda med att förtjena blott sitt lifsuppehälle genom hårdt arbete och sparsamhet. De begärde ej mera af jorden än en skälig lön för sitt eget arbete. Inga gyllene drömmar omgåfvo deras stig med en bedräglig glans. . .. De voro tillfredsstälda med det långsamma, men stadiga framåtskridandet af sin samhällsförfattning. De uthärdade med tålamod ödemarkens besvärligheter. De vattnade frihetens träd med sina tårar och med sitt anletes svett, till dess det slog djupa rötter i landet." rätt

(270)De ansågo Bibeln såsom grundvalen för sin tro, vishetens källa och sitt frihetsbref. Dess grundsatser blefvo flitigt inskärpta i hemmet, i skolan och i kyrkan, och frukterna af detta visade sig i välmåga, insigt, sedlighet och nykterhet. Man kunde bo flere år i ett af puritanernas nybyggen utan att "se en drinkare eller höra en ed eller möta en tiggare." Det visade sig, att Bibelns grundsatser äro det säkraste beskydd för nationel storhet. De svaga och afsöndrade kolonierna växte till ett förbund af mäktiga stater, och verlden iakttog med förvåning den frid och framgång, som "en kyrka utan påfve och en stat utan konung" fingo åtnjuta. rätt

(271)Men antalet af dem som blefvo dragna till Amerikas stränder, tilltog beständigt, och många af dem påverkades af bevekelsegrunder, som voro mycket olika de, hvilka hystes af de förste nybyggarne. Fastäu den ursprungliga tron och renheten utöfvade en vidtomfattande och danande makt, så blef likväl deras inflytande allt mindre, allt efter som de, hvilka sökte efter blott jordiska fördelar, tilltogo i antal. rätt

(271)De förordningar, som de förste kolonisterna antogo, att tillåta blott församlingsmedlemmar att rösta och innehafva ämbete i den borgerliga styrelsen, frambragte de skadligaste följder. Genom denna åtgärd hoppades nybyggarne att kunna bibehålla renheten i staten; men följden blef, att kyrkan förderfvades. Då bekännelse af religionen gjordes till vilkor för att kunna rösta eller bekläda ett ämbete, ingingo många, som påverkades af helt och hållet verldsliga bevekelsegrunder, i församlingen, utan någon förändring i hjärtat. Sålunda kom mo församlingarna att till en betydlig grad bestå af oomvända personer; och äfven bland predikanterna funnos sådana, som icke blott hyllade oriktiga trossatser, utan äfven voro okunniga om den Helige Andes förnyande kraft. Sålunda visade sig ånyo de onda följderna som man så ofta hade sett i kyrkans historia från Konstantins tid till den närvarande, af försöken att uppbygga församlingar genom statens hjälp och deras åberopande af den verldsliga makten att erhålla understöd för hans evangelium, hvilken sade "Mitt rike är icke af denna verlden." Att förena kyrkan med staten, om än i allra minsta grad, kan väl synas att bringa verlden närmare kyrkan, men det bringar i verkligheten kyrkan närmare verlden. rätt

(271)Den stora grundsatsen, som Robinson och Roger Williams så ädelt försvarade, att sanningen är progressiv, och att de kristne biöra vara villiga till att antaga det ljus, som lyser på deras väg från Guds heliga ord, förglömdes af deras efterkommande. De protestantiska församlingarna i Amerika, såväl som församlingarna i Europa, hvilka blefvo så rikligen välsignade af reformationen, uraktläto att skrida framåt på reformens stig. Ehuru några trogne män uppstodo på olika tider att förkunna nya sanningar och bringa i dagen länge hysta villfarelsser, så var dock flertalet, liksom judarna på Kristi tid eller papisterna på Luthers tid, belåtna med att tro, såsom deras fäder hade trott, och att lefva, såsom de hade lefvat. Derför urartade religionen igen till döda former; och villfarelser och vidskepelse, som skulle harva blifvit undertryckta, om församlingen hade vidblifvit att vandra i ordets ljus, bibehöllos och närdes. Sålunda bortdog gradvis den anda, som reformationen hade ingifvit, tills det var nästan lika stort behof af reform i de protestantiska kyrkosamfunden, som det var i den katolska kyrkan på Luthers tid. Der funnos samma verldsliga sinne och andliga dvala, en liknande vördnad för människors meningar och insättande af mänskliga teorier i stället för Guds ords lärosatser. rätt

(272)Den stora spridning, som Bibeln fick under den första delen af det nittonde århundradet, och det stora ljus, som sålunda utgöts öfver verlden, efterföljdes icke af motsvarande framåtskridande i kunskap om den uppenbarade sanningen eller i praktisk religion. Satan kunde icke såsom fordom undanhålla Guds ord från folket; alla voro i tillfälle att läsa det; men för att likväl kunna utföra sin afsigt förledde han många till att sätta, blott ringa värde derpå. Människorna försummade att ransaka Skriften och fortsatte att antaga falska utläggningar samt att hylla läror, som icke hade någon grund i Bibeln. rätt

(272)Då satan såg, att hans bemödanden för sanningens under tryckande genom förföljelse misslyckades, använde han åter samma plan, som hade ledt till det stora afIallet och till den katolska kyrkans uppkomst, nämligen att gå in på förlikning. Han hade icke öfvertalat de kristne att förena sig med hedningarne, utan med människor, som älskade denna verld och sålunda visade, att de voro lika verkliga afgudadyrkare som de, hvilka tillbådo utskurna bilder, och följderna af denna förening voro icke mindre förderfliga än under förra tider. Högmod och omåttlighet fostrades under religionens täckmantel, och kyrkosamfunden blefvo förderfvade. Satan fortfor med att förvränga Bibelns lära, och traditioner, som med tiden skulle ruinera millioner, slogo djupa rötter. Kyrkan understödde och försvarade dessa traditioner i stället för att strida för "den tro, som en gång för alla blifvit öfverlemnad åt de heliga." Sålunda förnedrade man de stora grundsatser, för hvilka reformatorerna hade verkat och lidit så mycket. rätt

nästa kapitel