| Den stora striden 1895 kapitel 17. Från sida 274 | ren sida tillbaka |
(274)En af de allvarligaste, men på samma gång en af de härligaste sanningar, som äro uppenbarade i Bibeln, är läran om Kristi andra ankomst att fullborda återlösningens stora verk. Löftet om hans uppenbarelse är ett dyrbart, glädjande hopp för Guds folk, som så länge har varit pilgrimer i dödens skuggas land. Han, som är uppståndelsen och lifvet, kommer att föra den trötte vandraren hem. Läran om Kristi andra ankomst är sjelfva grundtonen i den Heliga Skrift. Från den dag våra första föräldrar med sorg vände sina steg bort från Eden, hafva trons barn väntat på den utlofvade Frälsarens återkomst för att tillintetgöra förderfvarens makt och återföra dem till det förlorade paradiset. De helige männen i forntiden sågo framåt till Messias' ankomst i härlighet såsom målet för deras hopp. Enok, den sjunde från Adam, som i tre hundra år vandrade med sin Gud på jorden, fick tillåtelse att från fjärran skåda den kommande Frälsaren. "Se," sade han, "Herren har kommit med sina otaliga helgon för att hålla dom öfver alla." Patriarken Job utropade med orubblig förtröstan under sitt lidande: "Jag vet, att min Förlossare lefver, och han skall qvarstå den siste ärver stoftet. . .. Från mitt kött skall jag skåda Gud. Honom skall jag skäda och se med egna, ej en annans, ögon." rätt (274)Kristi andra ankomst för att upprätta rättfärdighetens rike har ingifvit helige män att nedteckna de härligaste och dyrbaraste yttranden. Bibelns skalder och profeter hafva beskrifvit den med ord, som glöda af himmelsk eld. Psalmisten sjöng om kraften och majestätet af Israels konung: "Från Zion, skönhetens fullhet, utgick Gud. Vår Gud kom, men icke i tysthet. . . . Han ropade åt himlarne i höjden och åt jorden, att han ville hålla dem öfver sitt folk.” Himmelen fröjde sig och jorden vare glad” ”för Herrens ansigte när han kommer, ty han kommer för att döma jorden! Han skall döma jordkretsen med rättfärdighet och folken med sin trofasthet.” rätt (275)Profeten Esalas säger' "Vaken upp och jublen, I som i mullen legat! Ty en dagg för växter är din dagg, och jorden gifver ifrån sig de afsomnade.” Dina döde skola få lif, och mina lik skola uppstå igen" "Han skall borttaga döden för evigt, och Herren Gud skall af torka tårarne från alla ansigten och utplåna sitt folks smälek ifrån hela Jorden; ty Herren har talat. Och på den dagen skall man säga: Si, vår Gud är, på hvilken vi hoppades att han skulle hjälpa oss; Herren var den, på hvilken vi hoppades. Låt oss fröjdas och glädjas öfver hans hjälp!” rätt (275)Habakuk, hänryckt i en helig syn, såg hans ankomst. ”Gud kommer ifrån Teman, och den Helige ifrån Parans berg. Sela. Hans härlighet öfvertäcker himlen, och hans lof är jorden full. Och glansen är såsom solens.” ”Han stanner oc skaker jorden, och för sin blick kommer han folken att darra, och urtidsbergen splittras, ned sjunka de eviga kullar, hans eviga vägar.” ”Du far på dina hästar, dina segervagnar.” ”Bergen se dig med bäfven, . . . djupet upphäfver sin stämma och lyfter sina händer mot höjden. Sol och måne stå stilla i sin boning, för dina pilars sken försvinna den, for glansen af dit blixtrande spjut.” Du drager ut för at hjälpa ditt folk, för att hjälpa din smorde.” rätt (275)När frälsaren var i begrepp at lemna sina lärjungar, tröstade han dem i deras sorg med den försäkran, att han skulle kommer igen. ”Eders hjärta vare icke oroligt.” ”I min Faders hus äro många boningar.” ”Jag går bort för at berede eder rum. Och när jag har gått bort och beredt eder rum skall jag komma tillbaka och taga eder till mig.” ”När Människosonen kommer i sin härlighet och alle heliga änglar med honom, då skal han sitta på sin härlighets tron, och inför honom skola församlas alle folk.” rätt (276)De änglar, som dröjde på Oljeberget efter Kristi himmelsfärd, upprepade för lärjungarne löftet om hans återkomst. "Denne Jesus, som har blifvit upptagen från eder till himmelen, han skall så komma, som I harven sett honom uppfara till himmelen." Och aposteln Paulus, inspirerat af den Helige Ande, vittnade: "Herren sjelf skall stiga ned från himmelen, med befallande rop, med öfverängelns röst och med Guds basun, Profeten å Patmos säger: "Se, han kommer med skyarne, och alla ögon skola se honom." rätt (276)Jesu andra ankomst skall bringa den härlighet, som följer med alla tings" återställelse, om hvilka Gud af ålder har talat genom sina heliga profeters mun." Då skall det ondas lång variga herravälde blifva omstörtadt. ”Verldens rike har blifvit vår Herres och hans Smordes, och han skall regera i evigheters evighet.” "Herrens ära må varda uppenbar och allt kött till sammans se, att Herrens mun har talat!” Så skal Herren, Herren låta rättfärdighet och lof växa i alla hednafolkens åsyn.” På den dagen skall Herren blifva till en härlig krans och till en prunkande krona för återstoden af sitt folk.” rätt (276)Då skall Messias' så länge förväntade fredsrike blifva upprättadt under hela himmelen, "Ty Herren har förbarmat sig öfver Zion, har förbarmat sig öfver alla dess öde platser, och har gjort dess öken lik Eden, och dess hed lik en Herrens trädgard. ”Libanons härlighet skall varda honom gifven, Karmels och Sarons prakt.” ”Du skall ej mer kallas den öfvergifna, och ditt land skall ej mer kallas det ödelagda, utan du skall heta min lust och ditt land en äkta brud" "Såsom en brudgum gläder sig öfver sin brud så skall din Gud gladjas öfver dig. rätt (276)Herrens återkomst har under alla tider varit hans sanna efterföljares hopp. Frälsarens öfte, när han skildes från sina lärjungar på Oljeberget, att han skulle komma igen, upplyste framtiden för dem och uppfylde deras hjärtan med en glädje och ett hopp som sorgen icke kunde qväfva eller pröfnmgar fördunkla. Under lidande och förföljelse var "uppenbarelsen af den store Gudens och vår Frälsares, Jesu Kristi, härlighet" deras ”salige hopp.” När de kristne i Tessalonika sörjde öfver sina aflidna vänner, som hade hoppats att få lefva och bevittna Herrens återkomst, så hänvisade deras lärare Paulus dem till uppståndelsen vid Frälsarens andra ankomst. Då skola de döde i Kristus uppstå och med de lefvande helige bortryckas i skyar till Herrens möte i luften, "Och så," sade han, "skola vi vara med Herren alltid. Så trösten nu hvarandra med dessa ord." rätt (277)På det klippiga Patmos hörde den älskade lärjungen Herrens löfte: "Se, jag kommer snart," och hans längtande svar framställer församlingens bön under hela dess pilgrimsfärd: "Amen, kom Herre Jesu!" rätt (277)Från fängelset, bålet och schavotten, der de helige martyrerna vittnade om sanningen, höros deras tros och hopps röst genom århundradena. De trodde på Kristi personliga uppståndelse och följaktligen på sin egen vid hans återkomst, "Derför," sade en af desse kristne, "försmådde de döden, och aktade den ej värdig någon uppmärksamhet. De voro villiga till att gå ned i grafven, så att de "kunde uppstå fria." De väntade, "att Herren skulle komma från himmelen i sin Faders härlighet," "och bringa tiden för riket till de rättfärdige." Valdenserna hyste samma tro. Wycliffe såg framåt till Förlossarens återkomst såsom församlingens hopp. rätt (277)Luther vittnade: "Jag är fullt öfvertygad om att domedagen måste inträffa inom tre hundra år. Gud vill icke och kan icke låta denna ogudaktiga verld stå mycket längre," "Den stora dagen närmar sig, på hvilken styggelsernas rike skall omstörtas," rätt (277) ” Denna gamla verld är icke långt borta från sin ände," sade Melanchton. Kalvin bjuder de kristna" att icke vara villrådiga utan ifrigt åstunda Kristi dags ankomst, emedan den är den lyckligaste af alla händelser." Och han förklarar, att" alla trogne skola hålla sitt tros öga riktadt på denna dag." "Vi måste hungra efter Kristus, vi måste ransaka och begrunda denna 'sanning," säger han, "tills den stora dagen inträder, då vår Herre fullständigt uppenbarar sitt rikes härlighet." rätt (277) ”Har icke vår Herre Jesus burit vårt kött upp i himmelen?" säger Knox, Skotlands reformator, "Och skall han icke komma igen?- Jo visserligen, och det snart." Ridley och Datimer, som uppgåfvo sina lif för sanningen, väntade i tro på Herrens återkomst. Ridley skref: "Verlden nalkas tvifvelsutan sin ände. Detta tror jag, och derför talar jag så. Låtom oss med Guds tjanare Johannes ropa i våra hjärtan till vår Frälsare, Kristus: Kom, Herre Jesus, kom!" rätt (278) ”Tanken på Herrens återkomst," sade Baxter, "är mycket ljut och glädjande för mig." "Det är trons verk och kännetecknet på hans helige, att de älska hans uppenbarelse och vänta det saliga hoppet.” Om döden är den sista fienden, som skall tillintetgöras vid uppståndelsen, kunna vi deraf lära huru ifrigt de troende böra bedja och längta efter Kristi återkomst, när denna fullständiga och afgörande seger skal vinnas”. ”Det är denna dag som alla troende böra i hopp vänta och åstunda, enär försoningsverket då skall fullbordas och alla deras själars önskningar och bemödanden skola nå målet för sina förhoppningar och sträfvanden här i lifvet." "Påskynda, o Herre, denna saliga dag!" Sådant var det hopp, som hystes af den apostoliska församlingen af församlingen i öknen och af reformatorerna. rätt (278)Profetian förutsäger icke blott sättet, på hvilket Kristus skall komma, och afsigten med hans återkomst, utan den gifver också människorna vissa tecken, genom hvilka de kunna veta när hans återkomst är för handen. Jesus säger: "Och tecken skola ske i sol och måne och stjärnor." "Solen skall förmörkas och månen icke gifva sitt sken, och stjärnorna skola falla ifrån himmelen och himlarnas krafter skola härva. Och da skola de se Människosonen komma i skyar med stor makt och härlighet. rätt (278)I Uppenbarelsen beskrifvas de första tecken, som ega rum före Kristi andra ankomst, sålunda: "Det vardt en stor Jordbafning, och solen blef svart som en säck af hår, och månen vardt hel och hållen såsom blod." rätt (278)Människorna bevittnade dessa tecken innan det närvarande århundradets början. Denna profetia uppfyldes, derigenom att den förfärligaste jordbäfning, som någonsin blifvit beskrifven i historien, inträffade under år 1755 Ehuru den är allmänt bekant under namn af jordbäfningen i Lissabon, utsträckte den sig likväl till den största delen af Europa, Afrika och Amerika. Den kändes på Grönland, i Vestindien, på ön Madeira, i Sverge och Norge, Storbritannien och Irland. Den sträckte sig öfver en yta af icke mindre än 4,000,000 eng. qvadratmil. I Afrika var stöten nästan lika stark som i Europa. En stor del af Algier blef förstörd; icke långt från Marocko blef en småstad med åtta eller tio tusen invånare uppslukad. En ofantligt stor hafsvåg sköljde öfver Spaniens och Afrikas kuster. Den satte städerna under vatten och förorsakade stor ödeläggelse. rätt (279)I Spanien och Portugal visade jordskalfvet sin största häftighet. Den bölja, som vältrade in öfver Kadiz, lär hafva varit 60 fot hög. Berg - några af de största i Portugal - "blefvo våldsamt skakade ända till sina grundvalar, och några af dem öppnade sig i toppen. Andra remnade på ett märkvärdigt sätt, så att väldiga stenmassor kastades ned i dalarne vid deras fot. Man berättar, att eldflammor bröto fram ur dessa berg." rätt (279) ”I Lissabon hördes ett underjordiskt dunder, och nästa ögonblick följde en häftig stöt, som lade största delen af staden i ruiner. På den korta tiden af sex minuter omkommo 60,000 människor. Hafvet drog sig först tillbaka, så att sandbanken utanför staden blottades; sedan rusade det in igen och höjde sig 50 fot öfver det vanliga vattenståndet." "Den märkvärdigaste händelsen, som inträffade i Lissabon under katastrofen, var nedsjunkandet af den nya kajen, hvilken var bygd helt och hållet af marmor och kostade ofantliga summor. En stor skara folk hade flyktat dit för säkerhet, enär de ej der voro utsatta för de fallande ruinerna; men plötsligen sjönk kajen ned med allt folket, som var på den, och ej ett enda lik flöt någonsin upp till ytan," rätt (279) ”Stöten följdes ögonblickligen af omstörtandet af samtliga kyrkorna och klostren, nästan alla de stora och offentliga byggnaderna samt en fjärdedel af husen. Omkring två timmar efter stöten utbröt eld i olika stadsdelar och rasade med sådan häftighet för en tidrymd af nästan tre dagar, att staden blef fullkomligt ödelagd. Jordbäfningen inträffade på en helgedag, då kyrkorna och klostren voro fulla af människor, af hvilka ganska få undkommo." "Folkets förskräckelse var obeskriflig. Ingen grät; jämmern kunde icke uttryckas med tårar. De sprungo hit och dit, vansinniga af fasa och häpnad, slående sig i ansigtet och för bröstet, i det de ropade: ' Misericordia! verldens ände har kommit!'" Mödrarna glömde sina barn och sprungo omkring belastade med krucifixer. Olyckligtvis sprungo många till kyrkorna för att finna skydd; men sakramentet utdelades förgäfves. Det hjälpte icke, att de arma varelserna omfattade alteret. Bilder, prester och folk blefvo alla begrafna under samma ruiner." "Man antager, att 90,000 personer omkommo på denna ödesdigra dag." rätt (280)Tjugufem år senare syntes det nästa tecknet, som omtalas i profetian - solens och månens förmörkelse. Det som gjorde detta tecken mera öfverraskande, var, att tiden för dess uppfyllande hade blifvit så noggrant utpekad. I Frälsarens samtal med sina lärjungar på Oljeberget beskref han först den långa förföljelsetiden för församlingen, de 1260 åren af påflig förföljelse, om hvilka han hade lofvat, att de dagarnes vedermöda skulle förkortas. Sedan omtalade han vissa tecken på sin återkomst och bestämde tiden, när man skulle se det första af dessa tecken. "Men i de dagarne, efter den vedermödan, skall solen förmörkas och månen icke gifva sitt sken." De 1260 dagarne eller åren slutade 1798. Förföljelsen hade nästan upphört ett halft århundrade före den tiden. Emellan dessa två tidpunkter skulle solen enligt Kristi ord förmörkas. Denna profetia uppfyldes den 19 maj 1780. rätt (280) ”Den mörka dagen, den 19 maj 1780, framstår nästan, om icke helt ensam, såsom den mest hemlighetsfulla och ännu oförklarade fenomen af sitt slag. . . En oförklarlig förmörkelse af hela den synliga himmelen och atmosferen i Nya England inträffade." Att mörkret icke förorsakades genom en vanlig förmörkelse, framgår tydligt af det förhållandet, att det på den tiden var nästan fullmåne. Det förorsakades icke af moln eller af dimma, ty på några platser, dit mörkret sträckte sig, var luften så klar, att man kunde se stjärnorna. Vetenskapen var icke i stånd att uppgifva någon antaglig orsak till denna företeelse. Härom säger astronomen Herschel: "Den mörka dagen i Norra Amerika var en af dessa märkvärdiga naturfenomen, som naturvetenskapen förgäfves sökt att förklara." rätt (280) ”Detta mörkers utsträckning var äfven ganska märkvärdig. Det observerades i de östligaste trakterna i Nya England, i vester till de aflägsnaste delarne af Connecticut och till Albany, N. Y., i söder långs sjökusten, och i norr så långt som de amerikanska nybyggena sträckte sig. Troligen omfattade det ett mycket större område, men de bestämda gränserna har man aldrig med bestämdhet kunnat utröna. I trakten af Boston fortfor det minst fjorton eller femton timmar." rätt (281) ”Morgonen var klar och behaglig, men omkring klockan åtta märkte man, att solen antog ett ovanligt utseende. Det farm inga moln, men luften var tjock och hade ett rökigt utseende; och solen sken med en blek, gulaktig färg, men fortfor att blifva allt mörkare, tills den var alldeles dold för åskådarnes blickar. Midnattens mörker herskade vid middagen." rätt (281) ”Denna företeelse försatte tusentals sinnen i den högsta oro och ängslan och förskräckte äfven djuren, så att fjäderfäna flydde till sina sofställen, foglarne till sina bon och boskapen återvände till sina bås." Grodorna och nattskärrorna började sina sånger; tupparne galde såsom vid daggryningen; jordbrukarne blefvo tvungna att lemna sitt arbete på åkrarne; alla förrättningar blefvo i allmänhet lagda åsido, och man tände ljus i husen. "Connecticuts legislatur var församlad i Hartford, men måste uppskjuta sitt möte, emedan den ej kunde fortsätta förhandlingarna. Allting var mörkt som natten." rätt (281)Efter det tjocka mörkret om dagen, var himlen en eller två timmar före aftonen delvis klar, och solen visade sig, ehuru den var fördunklad genom den djupa misten. Men efter denna mellantid återvände mörkrot och blef tjockare än förut, så att den första hälften af natten var förskräckligt mörk - så mörk, att omkring 1,000,000 människor, som sågo det, aldrig hade sett något liknande. Från kort efter solens nedgång till midnatten trängde icke en enda ljusstråle från månen eller stjärnorna genom den mörka himlarymden. Ett ögonvittne säger om denna scen: "Jag kunde ej annat än för tillfället föreställa mig, att om hvarje lysande kropp i verldsrymden hade blifvit insvept i ett ogenomträngligt mörker eller helt utplånad, så kunde mörkret icke hafva varit mera fullständigt." Ehuru fullmånen kom fram, "hade den likväl icke den minsta inverkan på mörkret, det var tjockt som i grafven." Efter midnatten försvann mörkret,och när månen först blef synlig, liknade den blod. rätt (281)Skalden Whittier besjunger denna minnesvärda dag sålunda: rätt (281) ”På en Majdag i det gamla året (282)Den 19 maj 1780 är framstäld i historien såsom" den mörka dagen." Sedan Moses lefde, anför historien icke något mörker, som har varit så tjockt, utsträckt sig så långt eller varat så länge. Beskrifningen af denna händelse, som skalden och histoneskrifvaren gifva, är blott ett eko af Herrens ord, nedtecknade af profeten Joel 2500 år innan deras uppfyllande. "Solen skall förvandlas till mörker och månen till blod, innan Herrens stora och förskräckliga dag kommer." rätt (282)Kristus hade uppmanat sitt folk att uppmärksamma tecknen på hans ankomst och att glädja sig, när det såg dessa bevis på att dess Konung var nära. Han sade: "Men då detta begynner ske resen eder upp och upplyften edra hufvud; ty da nalkas eder förlossning." Han hänvisade sina efterföljare till trädens svällande knoppar om våren och sade: "När de redan hafva slagit ut och I sen det, så veten I af eder sjelfva, attosommaren redan är nära. Likaså äfven I, när I sen detta ske, så veten, att Guds rike är nära." rätt (282)Men allt eftersom ödmjukhet och gudsfruktan undanträngdes af högmod och ytlighet, försvann tron på Kristi återkomst, och kärleken till honom kallnade. De som föregåfvo sig älska Gud blefvo alldeles upptagna af verldsliga ämnen och njutningar och aktade icke på Frälsarens undervisning med hänsyn till tecknen på hans återkomst. Läran om Kristi andra. ankomst hade blifvit försummad. De skriftställen, som hänvisade till den hade blifvit fördunklade genom en oriktig uttolkning, tills denna lära var i betydlig grad ringaktad och glömd. Detta var synnerligen fallet i församlingarna i Amerika. Den frihet och välmåga, som alla samhällsklasser åtnjöto; det starka begäret efter rikedom och lyx, som förorsakade, att man anstrangde sig af alla krafter att tjena penningar; det ifriga sträfvandet efter ära och makt, som voro tillgängliga för en hvar - allt detta föranledde människorna till att förena sina intressen och sitt hopp vid detta lifvets goda ting och att anse den allvarliga dag, då den närvarande verlden skall förgås, såsom ännu i en aflägsen framtid. rätt (283)När Frälsaren framstälde tecknen på sin återkomst för sina lärjungar, vittnade han äfven om den verldslighet och det ljumma tillstånd, som skulle göra sig gällande just före hans andra ankomst. Liksom i N oas dagar skulle människorna blifva upptagna med och verksamma i jordiska förrättningar samt begifna på nöjen och förströelser. De skulle köpa och sälja, plantera och bygga, gifta sig och bortgiftas, förglömmande Gud och det tillkommande lifvet. För dem som lefva. på denna tid, gäller Kristi varning: "Men hafven akt på eder sjelfva, att icke tilläfventyrs edra hjärtan varda förtyngda af svalg och dryckenskap och detta lefvernets bekymmer, så att den dagen kommer eder plötsligt uppå." "Vaken fördenskull alltid och bedjen, att I mån aktas värdiga att undfly allt detta, som skall komma, och att ställas inför Människosonen." rätt (283)Församlingens tillstånd på denna tid utpekas i Frälsarens ord i Uppenbarelsen: "Du har namnet att du lefver, och du är död." Och till dem, som underlåta att vakna upp ur sin likgiltighet och falska säkerhet, ställer han denna allvarliga förmaning: "Om du nu icke är vaken, skall jag komma öfver dig såsom en tjuf, och du skall icke veta hvilken stund jag skall komma öfver dig." rätt (283)Det var nödvändigt, att människorna skulle väckas upp till att se den fara, som hotade dem, att de skulle vakna och bereda sig för de allvarliga händelser, som stå i förbindelse med pröfningstidens slut. Guds profet vittnar, att" Herrens dag är stor och ganska förskräcklig; ho kan uthärda den?" Hvem kan bestå, när han uppenbaras, hvilkens "ögon äro för rena att se det onda, och du uthärdar icke att se orättfärdighet?" För dem som ropa: "Min Gud! Dig känna vi," och hafva öfverträdt hans förbund och lupit efter en annan, medan deras hjärtan hysa synd och de älska orättfärdighetens stig, för dem skall Herrens dag "vara mörk och utan ljus, töcknig och utan solsken." "Och det skall ske på den tiden," säger Herren, "att jag skall genomsöka Jerusalem med lyktor och hemsöka de människor, som ligga stilla på sin drägg och som säga i sitt hjärta: Herren gör hvarken godt eller ondt." "Och jag skall hemsöka jordens krets för hennes ondska och de ogudaktige för deras synd och göra en ände pli. de stoltes högmod och ödmjuka de väldiges högfärd." "Äfven deras silfver och deras guld skall icke kunna hjälpa dem;" "deras gods skall varda till sköfling och deras hus till ödeläggelse." rätt (284)Profeten Jeremias utropade, i det han såg framåt till denna förfärliga tid: "Mitt hjärta klappar i mig. Jag kan ej tiga, ty basunskall, härskri hör du, min själ. Nederlag efter nederlag utropas." rätt (284) ”En vredens dag är den dagen, en dag af nöd och ångest, en dag af ödeläggelse och förödelse, en dag af mörker och dimma, en dag af moln och töcken och en basunens och härskriets dag." "Si, Herrens dag kommer grym och med harm och med glödande vrede för att göra landet till en ödemark och för att utrota dess syndiga inbyggare." rätt (284)I anseende till den stora dagen uppfordrar den Heliga Skrift Guds folk i de mest högtidliga och eftertryckliga ord att vakna upp ur sin andliga försoffning och att söka hans ansigte med ett botfärdigt och ödmjukt hjärta. "Stöten i Basun på Zion och blåsen larm pli. min helgedoms berg! Bäfve alla de som bo i landet! ty Herrens dag kommer, ja, den är nära." "Stöten i Basun på Zion, pålysen fasta, utropen högtid! Församlen folket, pålysen sammankomst, sammankallen de gamle, församlen de smil. barnen, . . . ut gånge brudgum ur sin kammare och brud ur sitt gemak! Mellan förhuset och altaret gråte presterna, Herrens tjenare!" "Omvänden eder till mig af allt edert hjärta och med fasta och med gråt och med klagan och rifven edert hjärta och icke edra kläder och omvänden eder till Herren, eder Gud! ty nådig och barmhertig är han, långmodig och stor i nåd." rätt (284)För att bereda ett folk, som kunde bestå på Herrens stora dag, måste ett stort verk utföras. Gud såg, att många, som bekände sig tro på Kristus, icke bygde för evigheten, och han beslöt i sin nåd att sända ett varningsbudskap för att väcka dem ur deras dvala och leda dem till att bereda sig för sin Herres återkomst. rätt (284)Denna varning framhålles i Uppb. 14. Här framställes ett trefaldigt budskap, liksom om det förkunnades af himmelska väsenden, och strax derpå följer Människosonens uppenbarelse för att berga jordens skörd. Det första af dessa varningsbudskap kungör den kommande domen. Profeten såg en ängel, flygande" midt på himmelen, som hade ett evigt evangelium, hvilket han skulle förkunna för dem som bo på jorden och för alla folkslag och stammar och tungomål och folk, och som sade med hög röst: Frukten Gud och gifven honom ära, ty stunden för hans dom har kommit, och tillbedjen den som har skapat himmelen och jorden och hafvet och vattnets källor." rätt (285)Här vittnas, att detta budskap är en del af "det eviga evangelium." Evangelii förkunnande har icke blifvit anförtrodt åt änglar, utan åt människor. Helige änglar hafva blifvit tillsatta att leda detta verk, de hafva uppsigt öfver de stora företag, som verkställas till människornas frälsning; men evangelii egentliga förkunnande utföres af Kristi tjenare på jorden. rätt (285)Trogne män, som ville lyda Guds Andes ingifvelser och hans ords lära, skulle förkunna detta varnande budskap för verlden. De voro sådana, som hade gifvit akt på "det profetiska ordet" - på det "ljus, som skiner i ett mörkt rum, till dess det dagas och morgonstjärnan uppgår i edra hjärtan." De hade sökt efter Guds kunskap mera än efter alla dolda skatter och visste, att" bättre är vinsten derutaf än vinsten utaf silfver, och bättre än guld är dess afkastning." Och Herren uppenbarade för dem de stora ting, som tillhöra hans rike. "Förtrogen är Herren med dem. som frukta honom, och hans förbund går ut på att undervisa dem." rätt (285)Det var icke församlingarnas ledande män, som förstodo denna sanning och deltaga uti att förkunna den. Hade de varit t trogna väktare, som flitigt ransakat Skriften under bön till Gud, " skulle de hafva vetat huru långt natten var framskriden. De skulle hafva förstått af profetian hvilken händelse snart skulle inträffa, men de voro icke trogne väktare, och budskapet blef alltså förkunnadt af andra. Jesus sade: "Vandren medan I hafven ljuset, att mörker icke må öfverfalla eder." De som vända sig bort från det ljus, hvilket Gud har gifvit, eller som underlåta att söka det, när de hafva tillfälle dertill, lemnas att vandra i mörkret. Men Frälsaren vittnar: "Den som följer mig, han skall icke vandra I mörkret, utan han skall harva lifvets ljus." Den som uppriktigt sträfvar att göra Guds vilja och allvarligt följer det ljus, som redan är gifvet, skall erhålla större ljus. Till en sådan själ skall sändas en stjärna med himmelskt ljus, som kan leda henne i all sanning. rätt (286)Vid Kristi första ankomst kunde presterna och de skriftlärde i den heliga staden åt hvilka Guds ord var anförtrodt, harva förstått tidens tecken och förkunnat den utlofvade Messias ankomst. Mikas profetia påpekade hans födelseort; Daniel angaf tiden för hans ankomst. Gud hade anförtrott Dessa profetior åt de judiska ledarne. Derför voro de utan ursakt, om de icke visste och kungjorde för folket, att Messias' ankomst var nära. Deras okunnighet var en följd af deras syndiga försummelse. Judarne bygde minnesvårdar öfver Guds profeter, som hade blifvit mördade, på samma gång som de upphöjde jordens store män och sålunda egnade satans tjenare sin hyllning. De voro så helt och hållet upptagna med sitt äregiriga fikande efter höga befattningar och magt bland människorna, att de glömde den gudomliga ära, som himmelens konung erbjöd dem. rätt (286)Israels äldste borde med vördnad och djupt intresse harva granskat Skriften angående tiden, platsen och omständigheterna, hvilka voro förbundna med den största händelse i verldens historia - Guds Sons ankomst för att förlossa människorna. Allt folket borde harva varat och väntat, att det kunde harva vant bland de förste, som bjödo verldens Frälsare välkommen. Men se i Betlehem vandra två trötte resande från Nasarets kullar långs hela den trånga gatan ända till stadens östra gräns, medan de förgäfves söka att erhålla en plats för hvila och skydd öfver natten! Ingen dörr står öppen för att emottaga dem. . I ett lider, som är uppsatt för kreaturen, finna de slutligen en tillflyktsort, och der födes verldens Frälsare. rätt (286)Himmelens änglar hade sett den herlighet, som Guds Son delade med Fadern, innan verlden fans till, och de hade sett framåt med stort intresse till hans uppträdande på jorden såsom varande en händelse, hvilken skulle medföra den största glädje för alla folk. Änglar blefvo förordnade till att bära det glada budskapet till dem som voro beredda att emottaga det och som med glädje ville förkunna det för jordens inbyggare. Kristus hade nedlåtit sig att antaga människans natur; han skulle lida den största smärta, när han gaf sitt lif till skuldoffer. Men änglarne önskade, att den Högstes Son skulle äfven i sin förnedring framstå för människorna med den värdighet och härlighet, som voro passande för hans karakter. Skulle jordens store män församlas i Israels hufvudstad för att helsa honom vid hans ankomst? Skulle legioner af änglar framställa honom för den väntande skaran? rätt (287)En ängel besöker jorden för att se hvilka äro beredda till att välkomna Jesus. Men han märker icke något tecken på att någon väntar honom. Han hörer ingen röst, som prisar Gud och jublar, emedan tiden för Messias' ankomst är nära. Ängeln sväfvar en stund öfver den utvalda staden och templet, der Gud hade uppenbarat sig under århundraden; men älven här råder den samma likgiltigheten. Presterna visa prakt och stolthet och frambära befläckade offer i templet. Fariseerna tala till folket med hög röst och bedja skrytsamma böner på gathörnen. I konungarnes palats, i filosofernas församlingar, i rabbinernas skolor fins ingen, som gifver akt på det underbara förhållandet, hvilket har fylt hela himmelen med glädje och pris, nämligen att människornas Förlossare är i begrepp att uppträda på jorden. rätt (287)Det fins intet bevis på att man förväntar Kristus, ingen som bereder sig att taga emot lifvets Furste. Helt förvånad står det himmelska sändebudet i begrepp att återvända till himmelen med den vanärande underrättelsen, men då upptäcker han några herdar, som vakta sin hjord om natten. Under det de skåda upp mot den stjärnbeströdda himmelen, tänka de på profetiorna om Messias' ankomst till jorden och längta efter uppenbarelsen af verldens Förlossare. Här finnas några, till hvilka han kan anförtro detta himmelska budskap. Och plötsligen sågo de Herrens ängel, som förkunnade dem en stor glädje. En himmelsk härlighet fylde hela slätten, en otalig änglaskara uppenbarades, och liksom om denna glädje var alltför stor för ett sändebud från himmelen att bebåda, deltog o en mängd röster i den sång, som alla folkslag af de frälste en dag skola sjunga: " Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, till människorna ett godt behag! rätt (287)O, hvilken lärdom det ligger i denna underbara berättelse från Betlehem! Huru den tillrättavisar vår otro, stolthet och sjelftillräcklighet ! Huru den varnar oss, så att vi icke genom en syndig likgiltighet må uraktlåta att urskilja tidernas tecken, som gifva oss upplysning om vår besökelses tid! rätt (288)Det var icke allena på Judeens kullar, icke blott bland de fattige herdarne, som änglarne funna sådana, hvilka väntade på Messias' ankomst. I hedningarnes land funnas också några, som förväntade honom. De voro vise män, rike och ädle, österländske filosofer. Dessa vise betraktade naturen och hade sett Gud i hans skapade verk, Från hebreernas skrifter hade de fått upplysning om den Stjärna, som skulle uppstå ur Jakob, och de väntade med stor längtan hans ankomst, som icke blott skulle blifva "Israels tröst," utan äfven ett" ljus till hedningarnes upplysning" och "till frälsning intill jordens ände.” De sökte efter ljus, och ljus från Guds tron upplyste deras fötters stig. Medan presterna och rabbinerna i Jerusalem, sanningens utvalda beskyddare och uttolkare, voro omgifna af mörker, ledsagade denna himmelska stjärna dessa hedniska främlingar till den nyfödde Konungens födelseplats. rätt (288)Det är af "dem som förbida honom," Kristus skall blifva sedd en annan gång utan synd" till frälsning." Liksom budskapet om Kristi födelse ej anförtroddes åt folkets religiösa ledare, likaså var förhållandet med budskapet om hans andra ankomst, De hade icke bevarat sitt samfund med Gud, utan hade förkastat ljuset från himmelen; derför kunde de icke räknas bland dem som aposteln Paulus beskrifver: "Men I, mina bröder, åren icke i mörker, så att den dagen skall öfverfalla eder såsom en tjur, ty I ären alla ljusets barn och dagens barn; vi höra icke natten eller mörkret till," rätt (288)Väktarne på Sions murar borde hafva varit de förste, som uppfångade budskapet om Frälsarens ankomst; de förste, som böjde sina röster att förkunna hans annalkande; de förste, som förmanade folket att bereda sig för hans ankomst. Men de hade slagit sig i ro och drömde om frid och trygghet, medan folket sof i sina synder, Jesus såg, att hans församling liknade det ofruktbara fikonträdet, som var betäckt med löf, men dock icke frambringade någon dyrbar frukt. Det fans ett skrytsamt iakttagande af religionsformer, medan den sanna ödmjukhetens anda, ånger och tro, hvilka allena kunna göra gudstjensten antaglig för Gud, saknades. I stället för hans Andes nådegåfvor visade sig bögmod, kalla former, fåfäng ära, egenkärlek och fortryck. Den affälliga församlingen tillslöt sina ögon för tidernas tecken. Gud öfvergaf den icke, ej heller svek han sin trofasthet, utan den lemnade honom och skilde sig från hans kärlek. Emedan den uraktlät att uppfylla vilkoren, blefvo hans löften icke uppfylda på den. rätt (289)Detta blir den oundvikliga följden, om vi försumma att gifva akt på och begagna det ljus och de privilegier som Gud skänker. Så framt församlingen icke antager hvarje ljusstråle och utför hvarje pligt, som Gud uppenbarar för den, så kommer religionen ovilkorligen att urarta till ett iakttagande af döda former, och anden af en lefvande gudsfruktan försvinner. Denna sanning har fere ganger blifvit belyst i församlingens historia. Gud fordrar, att hans folk skall frambringa trons gerningar och visa lydnad i förhållande till de privilegier och välsignelser Gud skänker det. Lydnad fordrar uppoffring och bringar kors, och detta ar orsaken, hvarför så många, som föregåfvo sig för Kristus, förkastade ljuset från himmelen och liksom judarne i forntiden, icke kände sin besökelses tid. Herren förkastade dem på grund af deras stolthet och otro och uppenbarade sin sanning för dem, hvilka, liksom herdarne från Betlehem och de vise männen från Österlandet, hade aktat på allt det ljus de hade erhållit. rätt |