(290)En uppriktig, hederlig landtbrukare, som hade begynt att hysa tvivel med hänsyn till Skriftens gudomlig auktoritet, men likväl verkligen önskade känna sanning, var den som Gud utvalde till att påbörja förkunnandet af budskapet om Kristi andre ankomst. Liksom många andre reformatorer hade Willliam Miller i sin tidigare lefnad kämpad med fattigdom och hade sålunde lärt sig ihärdighet och sjelfförsakelse. Den familj som han härstammade från utmärkte sig genom en sjelfständig, frihetsälskande anda, uthållighet och stark forsterlandskärlek, hvilke kraktersdrag äfven voro framstående hos honom. Hans fader var kapten vid hären under revolutionskriget, och de bekymmersamma omständigheterna under Millers tidigare år, kunna tilskrifvas de uppofringar, som fadern gjorde i den kamp och de lidanden, som följde med denne stormiga tid. rätt
(290)Miller egde en stark och frist kropp, och redan i barndomen visade han tecken på at han hade ovanliga själsgåfvor. Alt efter som han blev äldre, lade han detta i dagen ännu mera. Hans själsförmögenheter voro verksamme och godt utvecklade, och han kände en stark törst efter kunskap.Fastän han icke hade haft fördelen af att erhålla en akademisk utbildning, blef han likväl, på grund af sin kärlek till studier, och sin vana att sorgfälligt öfverväga och uppmärksamt iakttaga förhållanden, en man med god omdömesförmåga och omfattande åsigter. Han egde en oförverväga och uppmärksamt iakttaga förhållanden, en man med god omdömesförmåga och omfattande åsigter. Han egde en oförvitlig moralisk karaktre och et afvundsvärdt anseende, i det han öfvrealt ärades för sin flit, rättsinnighet och välgörenhet. Genom ihärdighet och ansträngning förvärfde han tidigt en liten förmögenhet, ehuru han ännu fortsatte sina studier. Han skötte åtskilliga borgerliga och militäriska sysslor på ett berömvärdt sätt, och vägen till rikedom och ära tycktes vara öppen för honom. rätt
(291)Hans moder var en mycket from qvinna, och han hade haft religiösa intryck i barndomen; men då han blef äldre, kom han ofta i sällskap med deister, och de fingo så mycket större inflytande öfver honom, emedan de fleste af dem voro goda medborgare samt välgörande och moraliska personer. Eftersom de lefde midt ibland kristliga stiftelser, hade deras karakter till en betydlig grad blifvit påverkad af deras omgifningar. De hade Bibeln att tacka för de framstående egenskaper, genom hvilka de tillvunno sig aktning och förtroende; och likväl hade de så illa användt dessa gåfvor, att de med dem utöfvade en inflytelse mot Guds ord. Genom umgänge med desse män blef Miller på verkad att antaga deras åsigter. I den allmänna uttolkningen af Skriften förekomma motsägelser, som för honom tycktes oförsonliga; men hans nya tro åsidosatte Bibeln utan att framlägga något bättre i dess ställe, och han var långt ifrån belåten dermed - dock fortfor han att fasthålla dessa åsigter i ungefär tolf år. ]Ien vid 34 års ålder bragte den Helige Ande honom till att insegitt eget syndiga tillstånd. I sin förra tro fann han ingen förvissning om lycka bortom grafven. Framtiden såg mörk och dyster ut. När han senare hänvisade till sina känslor på denna tid, sade han: rätt
(291) ”Tanken på tillintetgörelse var frånstötande och nedslående, och läran om den personliga .ansvarigheten inför Gud innebar oundviklig ödeläggelse för alla. Himmelen var som koppar öfver mitt hufvnd och jorden var som järn under mina fötter. Evigheten - hvad var den? Och döden - hvarför hade den tillkommit? Ju mer jag begrundade saken, desto mindre klar syntes den för mig. Ju mer jag tänkte, desto mer förvirrade blefvo mina slutsatser. Jag sökte upphöra med att tänka, men kunde icke styra mina tankar. Jag var sannerligen eländig, men förstod icke orsaken dertill. Jag knotade och klagade, men visste icke hvem som skulle bära skulden. Jag visste, att något var orätt, men visste icke hvar eller hur jag skulle finna det rätta. Jag sörjde, men utan hopp." rätt
(291)I detta tillstånd förblef han några månader. "Plötsligen," säger han, "blef Frälsarens karakter lefvande för min själ. Det syntes för mig, att det möjligen kunde finnas ett väsende, som var så fullt af kärlek och medlidsamhet, att det skulle göra försoning för våra öfverträdelser och derigenom frälsa oss från att lida syndens straff. Jag kände ögonblickligen huru älskvärdigt ett sådant väsende måste vara och förestälde mig, att jag kunde kasta mig uti dess armar och förlita mig på dess barmhertighet. Men frågan uppstod: Huru kan man bevisa, att ett sådant väsende existerar? Jag fann, att jag utom Bibeln ej kunde erhålla några bevis på en sådan Frälsares tillvaro eller på ett lif efter detta. rätt
(292)Jag såg, att Bibeln framhöll just en sådan Frälsare, som jag behöfde; och jag kunde icke förstå huru en bok, som var skrifven af människor, kunde uppenbara grundsatser, hvilka passade så utmärkt bra för en fallen verlds behof. Jag blef tvungen till att medgifva, att Skriften måste vara en uppenbarelse från Gud. Då blef den mitt hjärtas glädje, och Jag fann en van i Jesus. Frälsaren blef för mig högre än mångtusen, och Skriften, som tillförne var mörk och sjelfmotsägande, blef nu en lykta för min fot och ett ljus på min stig. Min själ blef lugn och tillfredsstäld. Jag fann, att Herren Gud var en klippa midt i lifvets haf. Bibeln blef nu den bok jag studerade mest, och jag kan i sanning säga, att jag läste den med stor glädje. Jag fann, att jag aldrig hade hört hälften af det goda, som fans uti den. Jag var förvånad öfver att jag icke förut hade sett dess skönhet och härlighet samt kunde icke förstå huru jag någonsin hade förkastat den. Jag fann, att den uppenbarade allt, hvad mitt hjärta kunde önska, och att den innehöll ett botemedel for hvarje själssjukdom. Jag förlorade all smak för annan läsning och egnade mig åt att söka vishet hos Gud. rätt
(292)Miller bekände nu offentligen sin tro på den religion, som han hade föraktat. Men hans otrogne vänner vara ej sena till att framlägga alla de argument, som han sjelf ofta hade anfört mot Skriftens gudomliga auktoritet. Han var icke ännu beredd till att besvara dem; men han tänkte, att om Bibeln vore en bok från Gud så måste den vara, i harmoni med sig sjelf; och efter som den var gifven till människornas upplysning, så måste den också vara lämpad efter deras förstånd. Han beslöt nu att granska Skriften för sig sjelf och undersöka om icke hvarje skenbar motsägelse kunde bringas i harmoni. rätt
(293)Bemödande sig att bortlägga alla sina förutfattade meningar och afstående från bruket af kommentarier, jämförde han med tillhjälp af hänvisningarne och en konkordans skriftställe med skriftställe. Han fortsatte sina granskningar på ett regelbundet och systematiskt sätt. Han begynte med Moses' första bok och läste vers efter vers; och han lemnade icke något skriftställe, förrän dess betydelse var så klar för honom, att den ej förorsakade honom det minsta bryderi. När han fann något som var dunkelt, brukade han jämföra det med alla andra skriftställen, som tycktes hafva någon hänsyftning på det han betraktade. Han lät hvarje ord harva sin fulla tillämpning på det ämne, som skriftstället afhandlade; och om hans uppfattning af det stämde öfverens med hvarje paralleitext, så var dess betydelse klar för honom. När han sålunda träffade på ett ställe, som var svårt att förstå, fann han en förklaring öfver det i andra delar af Skriften. Medan han på detta sätt studerade Bibeln under innerlig bön till Gud om upplysning, blef det klart, som förut hade varit dunkelt för honom, och han erfor sanningen af psalmistens ord: "När dina ord upplåtas, gifva de ljus och göra de ' enfaldiga visa.” rätt
(293)Han forskade med stort intresse i Daniels bok och i Uppenbarelseboken samt använde samma regler vid deras utläggning som vid de öfriga skrifternas. Han fann till sin stora glädje, att de profetiska symbolerna kunde förstås. Han såg, att profetiorna, så långt de redan vara uppfylda, hade blifvit bokstafligen uppfylda; att de olika bilderna, liknelserna och symbolerna antingen förklarades i sammanhanget, eller att de uttryck;--i hvilka de framstäldes, förklarades i andra skriftställen och borde då förstås bokstafligen. "Sålunda," säger han, "blef jag öfvertygad, att Bibeln var en samling af uppenbarade sanningar, som vara så klart och tydligt framstälda, att den vägfarande, huru oförståndig han än vore, icke behöfde löpa vilse." Länk på länk i sanningens kedja visade sig klart för honom och belönade hans ansträngningar, medan han steg för steg följde de stora hufvuddragen i profetian. Himmelens änglar ledde hans tankar och öppnade hans ögon, så att han kunde förstå Guds ord. rätt
(294)Han tog det sätt, hvarpå profetiorna i den förflutna tiden hade blifvit uppfylda, till en regel, som kunde vägleda honom till att förstå huru de ännu ouppfylda profetiorna skulle gå i fullbordan. Sålunda blef han öfvertygad, att den populära åsigten om Kristi andliga regering - ett jordiskt rike före verldens ände - icke hade stöd i Guds ord. Denna lära om ett tusen år af rättfärdighet och fred före Herrens personliga ankomst förflyttade Guds stora och förskräckliga dag till en aflägsen framtid. Men huru behagligt detta än kan vara, är det likväl stridande mot Kristi och apostlarnes lära; ty de vittnade, att både hvetet och ogräset skulle växa tillsamman intill skörden eller verldens ände, att "onda människor och bedragare skola gå allt längre i ondska," "att i de yttersta dagarna tillstunda svåra tider," och att mörkrets rike skall förblifva till Herrens återkomst och skall förstöras med hans muns anda och tillintetgöras genom uppenbarelsen af hans tillkommelse. Denna lära om verldens omvändelse och Kristi andliga regering på jorden blef icke antagen af den apostoliska församlingen. Den blef ej allmänt antagen af de kristne förrän i begynnelsen af det adertonde århundradet. Dess följder voro onda liksom alla andra villfarelsers. Den lärde människorna att betrakta Herrens återkomst såsom ännu i en aflägsen framtid och hindrade dem från att gifva akt på de tecken, som förkunna, att han är nära. Den ingaf en känsla af tillit och trygghet, som icke hade god grund, och förledde många att uraktlåta den nödvändiga beredelsen för att kunna möta sin Herre. rätt
(294)Miller fann, att Kristi verkliga, personliga återkomst var tydligt framstäld i Skriften. Paulus säger: "Herren sjelf skall stiga ned från himmelen, med befallande rop, med öfverängels röst och med Guds basun." Och Frälsaren försäkrar: "De skola se Människosonen komma på himmelens skyar med stor makt och härlighet." "Ty såsom ljungelden går ut från öster och synes ända till vester, så skall Människosonens tillkommelse vara." Himmelens alla härskaror skola följa honom, när han kommer. "Människosonen kommer i sin härlighet och alla heliga änglar med honom." "Och han skall utsända sina änglar med starkt ljudande basun, och de skola församla hans utvalda." rätt
(295)Vid Jesu återkomst skola de rättfärdige döde uppväckas och de lefvande helige förvandlas. Paulus vittnar: "Vi skola icke alla afsomna, men alla skola vi förvandlas, i ett nu, i ett ögonblick, vid den yttersta basunen; ty basunen skall ljuda,. och de döda skota uppstå oförgängliga, och vi skola förvandlas. Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och detta dödliga ikläda sig odödlighet." Och i sitt bref till tessalonikerna säger han efter att hafva beskrifvit Herrens återkomst: "De som hafva dött i Kristus skola uppstå först. Derefter skola vi, som lefva och äro qvar, tillika med dem bortryckas i skyar till Herrens möte i luften, och så skola vi vara med Herren alltid." rätt
(295)Guds folk kan icke erhålla riket före Kristi personliga återkomst. Frälsaren sade: "Men när Människosonen kommer i sin härlighet och alla heliga änglar med honom, då skall han sitta på sin härlighets tron, och inför honom skola församlas alla folk, och han skall skilja dem från hvarandra, såsom herden skiljer fåren ifrån getterna. Och fåren skall han ställa på sin högra sida och getterna på den venstra. Då skall konungen säga till dem som äro på hans högra sida: Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike, som eder är tillredt från verldens grundläggning." Af anförda skriftställen hafva vi sett, att när Människosonen kommer, skola de rättfärdige döde uppstå oförgängliga och de lefvande helige förvandlas. Genom denna stora förändring beredas de till att ärfva riket; ty Paulus säger: "Kött och blod kunna icke ärfva Guds rike, icke heller ärfver förgängligheten oförgängligheten." Människorna äro dödliga, förgängliga i sitt närvarande tillstånd; men Guds rike skall blifva oförgängligt, det skall evigt blifva beståndande. Derför kunna människorna i sitt närvarande tillstånd icke ärfva Guds rike; men när Jesus kommer, skänker han sina efterföljare odödlighet, och då kallar han dem till att besitta riket, af hvilket de till den tiden hafva varit blott arfvingar. rätt
(295)Dessa och andra skriftställen bevisade tydligt för Miller, att de händelser, hvilka man i allmänhet väntade före Kristi andra ankomst, såsom t. ex. ett allmänt fredsrike och Guds rikes upprättande på jorden, skulle inträffa först efter Kristi återkomst. Dessutom svara alla tidens tecken och verldens nuvarande till. stånd emot profeternas beskrifning på de sista dagarne. Genom sitt forskande i Skriften allena kom Miller oundvikligen till den slutsatsen, att tiden för jordens närvarande tillstånd nalkades sitt slut. rätt
(296) ”Ett annat bevis, som djupt rörde min själ," säger han, "var tidräkningen i den Heliga Skrift. Jag fann, att händelser, som blifvit förutsagda och uppfylda i forntiden, ofta inträffade på en bestämd tid. Bland dessa kunna nämnas de 120 åren till syndafloden (1 Mos. 6: 3); de sju dagarne, som skulle gå förut, tillika med de 40 dagarne, under hvilka det skulle regna (1 Mos. 7: 4); de 400 åren, under hvilka Abrahams afkomlingar skulle förtryckas (1 Mos. 15: 13); de tre dagarne, som förekommo i vinskänkens och bagarens drömmar (1 Mos. 40: 12-20); de sju åren i Faraos drömmar (1 Mos. 41: 28-54); de 40 åren i öknen (4 Mos. 14: 34); de tre och ett halft års hungersnöd (1 Kon. 7: 1; Luk. 4: 25); de 70 årens fångenskap öer. 25:11); Nebukadnezars sju tider (Dan. 4: 13-16); de sju veckorna och 62 veckorna och en vecka, hvilka utgöra 70 veckor, som voro bestämda för judarne (Dan. 9: 24-27). De händelser, som dessa tider begränsa, voro alla en gång blott omtalade i profetian, och de blefvo uppfylda i öfverensstämmelse med förutsägelsen." rätt
(296)Då han sålunda under sin forskning i Bibeln fann åtskilliga tidsperioder, hvilka, enligt hans uppfattning, sträckte sig till Kristi andra ankomst, kunde han icke annat än betrakta dem såsom förut bestämda tider, hvilka Gud hade uppenbarat för sina tjenare. Moses säger: "Det fördolda hörer Herren, vår Gud, till; men det uppenbarade är för oss och våra barn till evig tid." Och Herren förklarade genom profeten Amos, att han icke gör" något, utan att han uppenbarar sitt råd för sina tjenare, profeterna." Den som granskar Guds ord, kan derför vänta att finna de mest underbara händelser, som skola inträffa i människornas historia, klart utpekade i sanningens bok. rätt
(296) ”Enär jag var fullt öfvertygad," säger Miller, "att all skrift, af Gud ingifven, är nyttig till undervisning, att den icke har framkommit af en människas vilja, utan att helige Guds män harva talat drifne af den Helige Ande, och att den var skrifven till vår undervisning, att vi genom tålamod och genom skrifternas tröst må hafva hoppet, kunde jag icke draga någon annan slutsats, än att den del af Bibeln, som afhandlar tidräkningen, var lika mycket berättigad till allvarligt öfvervägnde som någon annan del af Skriften. Jag tyckte derför, att ja_ under mitt bemödande att lära förstå det som Gud i sin barmhertighet hade ansett lämpligt att uppenbara för oss, icke hade rått till att åsidosätta de profetiska perioderna." rätt
(297)Den profetia, som tydligast tycktes uppenbara tiden för Kristi andra ankomst, var Dan. 8: 14 : "Inom två tusen tre hundra dygn skall rått ske åt helgedomen." Enär Miller följde den regeln, att Skriften år sin egen uttolkare, insåg han, att når en dag brukades som symbol i profetian, betecknade den ett år. Han insåg att de 2300 profetiska dygnen eller verkliga åren skulle sträcka sig långt bortom den judiska tidsålderns hushållning; derför kunde de icke harva afseende på helgedomen i det gamla förbundet. Miller hyllade den allmänt antagna åsigten, att jorden i den kristna tidsåldern är helgedomen; derför tänkte han, att helgedomens rening, som omtalas i Dan. 8: 14, betecknade att jorden skulle rensas genom eld vid Kristi andra ankomst. Han kom alltså till den slutsatsen, att om man kunde finna den rätta utgångspunkten för de 2300 dagarne, så kunde man äfven Hitt finna tiden för Kristi andra ankomst. Sålunda skulle ändens tid uppenbaras - "den tid, när det närvarande tillståndet med all sin stolthet och makt, sin prakt och fåfänga, gudlöshet och förtryck skall upphöra; . . . när förbannelsen skall borttagas från jorden, när döden skall tillintetgöras, belöningen gifvas åt Guds tjenare, profeterna och de helige samt alla som frukta hans namn, och när de som förderfva jorden skola förgås." rätt
(297)Med ett nytt och ännu större allvar fortsatte Miller att forska i profetiorna, och han använde hela nätter såväl som dagar till att betrakta det som nu tycktes harva en sådan utomordentligt stor betydelse och större intresse än allt annat för honom. I Daniels åttonde kapitel kunde han icke finna någon ledtråd till utgångspunkten för de 2300 dagarne. Ängeln Gabriel som fick befallning att förklara synen för Daniel, uttydde endas; en del af den samma; ty när den förfärliga förföljelsen, som skulle komma öfver församlingen, skildrades för profeten, föll han i vanmakt. Han kunde icke uthärda att tänka på mera, och ängeln lemnade honom för den gången. "Och jag, Daniel, vardt utom mig, och jag insjuknade för en tid," och han säger vidare: "Jag . . . förundrade mig öfver synen, som ingen kunde förklara." rätt
(298)Men Gud hade sagt till sitt sändebud: "Gabriel, förklara synen för denne!" Detta uppdrag måste utföras. För att göra detta återvände ängeln någon tid derefter till Daniel och sade: "Nu är jag kommen för att lära dig förstånd." "Och nu fatta ordet och gif akt på synen! " Det var blott en punkt i synen, som omtalas i det åttonde kapitlet, hvilken ängeln icke hade förklarat, nämligen den som angick tiden - de 2300 dygnen; och när han sedan fortsätter sin förklaring, talar han derför nteslutande om det som angår tiden. "Sjuttio veckor äro bestämda för ditt folk och för din heliga stad. . .. Och vet nu och förstå, att ifrån den tid, då ordet utgick derom att Jerusalem skulle varda återstäldt och uppbygdt, till den Smorde Fursten äro sju veckor och sextiotvå veckor, och att torg och vallar skola återuppbyggas, fastän under tider af förtryck. Och efter dessa sextiotvå veckorna skall den Smorde dödas utan sak. . .. Och en vecka skall göra förbundet starkt åt många, och en half vecka skall afskaffa slagtoffer och spisoffer." rätt
(298)Ängeln hade blifvit sänd till Daniel särskildt i ändamål att förklara för honom den punkt, som han icke förstod, när han såg synen, hvilken omtalas i det åttonde kapitlet, nämligen vittnesbördet om tiden -" inom två tusen tre hundra dygn skall rätt ske åt helgedomen." Efter att han hade bedt Daniel att fatta ordet och gifva akt på synen, sade ängeln först: "Sjuttio veckor äro bestämda för ditt folk och för din heliga stad." Det ord, som här är öfversatt "bestämda," betyder bokstafligen "afskurna." Ängeln sade, att 70 veckor, som beteckna 490 är, äro afskurna, emedan de särskildt tillhörde judarne. Men hvad voro dessa dagar afskurna från? :enär de 2300 dagarne äro den enda tidsperiod, som omtalas i det åttonde kapitlet, så måste det vara från denna, som de 70 veckorna blefvo afskurna; de 70 veckorna måste derflJr vara en del af de 2300 dagarne, och de två tidsperioderna måste alltså begynna på samma tid. Ängeln förklarade, att de 70 veckorna begynte vid den tid, då ordet utgick om att återställa och uppbygga Jerusalem. Om man kunde finna när detta ord utgick, så hade man funnit utgångspunkten för den stora tidsperioden - de 2300 dagarne. rätt
(299)I Esras sjunde kapitel finnes denna befallning. Den blef utgifven i sin fullständighet af den persiske konungen Artaxerxes år 457 f. Kr. Men man läser i Esra 6: 14, att Herrens hus i Jerusalem blef bygdt "efter Kores' och Darii och Artahsastas (Artaxerxes'), Persiens konungs, befallning." Derigenom att dessa konungar begynte, stadfäste och fulländade befallningen, bragte de den till en sådan fullkomlighet, som profetian fordrade, för att den skulle utmärka begynnelsen af de 2300 åren. Befallningen blef fullständig år 457 f. Kr., och om man räknade den från detta år, såg man, att hvarje särskild del af profetian angäende de sjuttio veckorna hade blifvit uppfyld. rätt
(299) ”Ifrån den tid, då ordet utgick derom att Jerusalem skulle varda återstäldt och uppbygdt, till den Smorde Fursten, äro sju veckor och sextiotvä veckor," d. ä. 69 veckor eller 483 år. Artaxerxes' påbud gick i verkställighet på hösten af år 457 f. Kr. Från detta år nå de 483 ären till år 27 e. Kr. 2°) Pä den tiden blef denna profetia uppfyld. Den Smorde som omtalas är Kristus. På hösten år 27 blef Jesus döpt af Johannes och strax derefter smord af Anden. Aposteln Petrus vittnar, att "Gud har smort honom med den Helige Ande och kraft." Och Frälsaren vittnade sjelf: "Herrens Ande är öfver mig, derför att han har smort mig till att predika evangelium för de fattiga." Efter sitt dop kom Jesus till Galileen "och predikade" evangelium om Guds rike, sägande: Tiden är fullbordad." rätt
(299) ”Och en vecka skall göra förbundet starkt åt många." Den vecka, som här omtalas, är den sista af de sjuttio veckorna; den är de sista sju åren af den tid, som var afskild åt judarne. Under denna tid, nämligen från år 27 till 34 e. Kr., förkunnade Jesus evangelium särskildt för judarne, först personligen och sedan genom sina lärjungar. När apostlarne gingo ut med det glada budskapet om riket, sade Frälsaren till dem: "Gån icke bort på hedningarnes väg och gån icke in i en samaritisk stad, utan gån hellre till de förlorade fåren af Israels hus." rätt
(299) ”Och en half vecka skall afskaffa slagtoffer och spisoffer." År 31 e. Kr., tre och ett halft år efter sitt dop, blef var Herre korsfäst, och med det stora offret på Golgata slutade det offersystem, som i fyra tusen år hade pekat framåt till Guds Lam. Förebilden hade nått motbilden, och alla ceremoniallagens fordringar måste upphöra der. rätt
(300)De sjuttio veckorna eller 490 åren, särskildt afsedda för judarne, slutade år 34 e. Kr., såsom vi redan hafva sett. Vid den tiden beseglade folket sitt förkastande af evangelium genom det judiska rådets beslut, i det Stefanus måste lida martyrdöden och judarne förföljde de kristne. Då blef frälsningsbudskapet icke längre inskränkt till det utvalda folket, utan gafs till verlden. De kristne, tvungna genom förföljelser till att fly från Jerusalem, gingo nu omkring och förkunnade evangelii ord." "Filippus kom ned till en stad i Samarien och predikade Kristus för dem." Petrus, ledd af Gud, förkunnade evangelium för höfvitsmannen i Cesarea, den gudfruktige Kornelius. Och den nitiske Paulus, som blifvit vunnen för Kristi tro, fick i uppdrag att bära det glada budskapet" långt bort till hedningarne." rätt
(300)Klicka på bilde 
Så vida har hvarje enskild del af profetian blifvit noggrant uppfyld; och det har blifvit tydligt bevisadt, att de 70 veckorna begynna :ir 457 f. Kr. samt sluta år 34 e. Kr. Från denna tidpunkt kan man lätt uträkna slutet af de 2300 dagarne. När de 70 veckorna - 490 dagar .- hade blifvit afskurna från de 2300 dagarne, sit :iterstodo 1810 dagar. Efter att de 490 dagarne slutade, funnos ännu 1810 dagar qvar. Från år 34 e. Kr. nå 1810 till 1844. De 2300 dagarne i Dan. 8: 14 slutade följaktligen år 1844. Vid slutet af denna stora profetiska tidrymd skulle helgedomen renas enligt iingelnr! vittnesbörd. Sålunda var tiden för helgedomens rening - hvilken man nästan allmänt trodde skulle inträffa vid Kristi andra ankomst -- bestämdt utpekad. rätt
(300)Miller och hans medarbetare komma först till det resultat, att de 2300 dagarne skulle sluta på våren 1844, hvaremot profetian pekar till hösten samma år. En missuppfattning angående denna punkt föranledde svikna förhoppningar och förlägenhet hos dem som hade fasts tält den första tidpunkten såsom tiden för Herrens återkomst; men detta försvagade icke i ringaste mån bevisen för att de 2300 dagarne upphörde år 1844 och att den stora händelsen, som kallas helgedomens rening, skulle då ega rum. rätt
(301)När Miller begynte att forska i Skriften på det sätt han gjorde för att bevisa, att den var en uppenbarelse från Gud, hade han icke det minsta aning om att han skulle komma till den slutföljd, som han nu hade kommit till. Han kunde knappast tro resultatet af sin egen undersökning; men bevisen i Skriften voro alltför klara och kraftiga att kunna åsidosättas. rätt
(301)År 1818 vid slutet af sin två års forskning kom han till den öfvertygelsen, att Kristus skulle uppenbaras efter ungefär 25 år för att förlossa sitt folk. Han sade: "Jag behöfver icke tala om den glädje, som fylde mitt hjärta vid tanken på denna härliga utsigt eller om min själs starka längtan eftör att få del i de återlöstes glädje. Bibeln var nu en ny bok för mig. Detta var i sanning en fest för förnuftet. Allt som syntes mörkt, hemlighetsfullt och dunkelt för mig i dess lära, försvann från min själ för det klara ljus, som nu uppgick från dess heliga sidor. O, huru klar och härlig sanningen tycktes vara! Alla de motsägelser och orimligheter, som jag förut hade funnit i ordet, voro försvunna; och fastän det ännu fans många delar af Bibeln, som jag icke fullkomligt kunde förstå, hade likväl mycket ljus utströmmat från den och upplyst mitt förut förmörkade sinne, och det var en större glädje för mig att forska i Skriften, än jag någonsin hade tänkt man kunde erhålla genom att betrakta dess lära." rätt
(301) ”Med den allvarliga öfvertygelsen, att så vigtiga händelser enligt Skriftens förutsägelser skulle uppfyllas på en så kort tid, trängde den frågan med stor kraft in på mitt hjärta, hvad min pligt med hänsyn till verlden var, efter att dessa vittnesbörd sålunda hade verkat på mitt sinne." Han kunde ej annat än känna, att det var hans pligt att meddela andra det ljus; som han sjelf hade emottagit. Han väntade att röna motstånd från de ogudaktige; men han var viss på att alla kristne skulle glädja sig i hoppet att snart få möta sin Frälsare, som de föregåfvo sig älska. Det enda han fruktade för var, att många i sin stora glädje öfver utsigten till en bärlig frälsning, som så snart skulle uppenbaras, skulle antaga denna lära utan att tillräckligt undesöka Skriften, att finna bevis för dess sanning. Han tvekade derför att framställa den, i händelse han hade misstagit sig och sålunda kunde blifva ett medel till att föra andra vilse. Detta ledde honom till att åter genomgå de bevis, som funnos för de slutsatser han hade kommit till, och att noga begrunda hvarje svårighet, som framstälde sig för hans tankar; men han fann, att alla invändningar försvunno för Guds ords ljus såsom töcknet för solens strålar. Efter att han sålunda i fem år hade fortsatt att forska i Bibeln, var han fullt öfvertygad om riktigheten af sin ståndpunkt. rätt
(302)Det framstod nu för hans sinne med förnyad kraft, att det var hans pligt att undervisa andra om det som han trodde vara så tydligt framstäldt i Skriften. Han säger: "När ja, var sysselsatt med mina göromål, ljöd det beständigt för mina öron: Gå och vittna för verlden om dess fara. Denna text kom beständigt i mina tankar: 'När jag säger till den ogudaktige: Du ogudaktige skall döden dö, och du icke har talat och varnat den ogudaktige för hans väg, så skall han, den ogudaktige, dö för sin synd; men hans blod skall jag utkräfva af din hand. Och om du har varnat den ogudaktige till att omvända sig ifrån sin väg och han icke vänder om ifrån sin väg, så skall han dö i sin synd, men du skall harva frälst ditt lif. Jag kände mig öfvertygad, att om de ogudaktige kunde blifva tillbörligt varnade, skulle många af dem omvända sig, och om de Icke blefvo varnade, skulle Herren utkräfva deras blod af min hand." rätt
(302)Han begynte nu att framställa sina åsigter bland sina vänner allt efter som han hade tillfälle, och bad till Gud, att en eller annan predikant måtte känna kraften af dessa sanningar och egna sig åt deras utbredande; men han kunde icke förjaga den öfvertygelsen, att det var hans personliga pligt att förkunna varningsbudskapet. Dessa ord ljödo teständigt för hans själ: "Gå och förkunna det för verlden; ty jag skall utkräfva deras blod af din hand." Han väntade nio år, under hvilka denna börda fortfarande hvilade tungt på hans själ, tills han år 1831 för första gången offentligen framlade grunderna för sin tro. rätt
(302)Liksom Elisa fordom kallades från att följa oxarne på åkern till att emottaga den invigda manteln, som tillhördedet profetiska ämbetet, likaså blef William Miller kallad till att lemna sin plog och göra Guds rikes hemligheter bekanta för folket. Bäfvande begynte han detta verk och förde sina åhörare steg för steg ned genom de profetiska perioderna till Kristi andra ankomst. Med hvarje ansträngning vann han styrka och mod, i det han såg det vidt utbredda intresse, som hans ord väckte. rätt
(303)Det var blott på intalan från sina bröder, hvilkas ord ljödo för honom såsom en Guds kallelse, som Miller kunde förmås till att framställa sina åsigter offentligen. Han var nu 50 år gammal och ovan vid att tala offentligen, och känslan af att han var oskicklig till detta verk nedtryckte honom. Men ända från början blef hans arbete välsignad t på ett märkvärdigt sätt till själars frälsning. Efter hans första predikan följde en andlig väckelse, genom hvilken 30 hela familjer, med undantag af två personer, blefvo omvända. Man uppmanade honom genast att tala på andra platser, och på nästan hvarje plats förorsakade hans bemödanden, att Guds' verk blef återupplifvadt, syndare blefvo omvända, de kristne blefvo väckta till att lefva mera heligt, och deister och otrogne påverkades att tro Bibeln och antaga den kristna religionen. De som han verkade ibland, vittnade om honom, "att han påverkade en klass människor, som icke någon annan kunde nå." "Hans predikan har till mål att väcka folkets intresse för de vigtiga saker, som tillhöra religionen, och att hämma vår tids tilltagande verldslighet och sinlighet." rätt
(303)I nästan hvarje stad funnos tjogtals och i några städer flere hundra personer, som hade blifvit omvända genom hans predikning. På många platser öppnade nästan alla protestantiska samfund sina kyrkor för honom, och de inbjudningar han fick till att predika, kommo i allmänhet från de olika församlingarnas pastorer. Han hade bestämdt föresatt sig att icke verka på någon plats, till hvilken han icke hade blifvit inbjuden; men han fann sig snart oförmögen att efterkomma hälften af de inbjudningarar som sändes till honom. , rätt
(303)Många, som icke antog hans åsigter om den bestämda tiden för Kristi andra ankomst, blefvo öfvertygade, att Kristus verkligen skulle komma, att hans återkomst var nära, och att måsta bereda sig för den. I några af de stora städerna gjorde hans verksamhet ett djupt intryck. Bränvinshandlare upphörde med sin handel och inrättade sina butiker till församlingslokaler; spelhålor blefvo stängda; otrogne, deister, universalister och de mest lastfulla personer blefvo omvända. Några af desse hade icke bevistat gundstjensten på många år. Bönmöten blefvo anordnade af de olika kyrkosamfunden på åtskilliga platser nästan hvarje timme på dagen, och affärsmän samlades om middagen till bön och lof. Det var icke någon svärmisk uppnetsning, utan ett högtidligt allvar hvilade öfver folket nästan öfverallt. Hans verksamhet, liksom de äldre reformatorernas, tjenade mera till att öfvertyga förståndet och väcka samvetet än till att blott uppröra känslorna. rätt
(304)Miller var medlem af baptistförsamlingen och fick af denna är 1833 fullmakt att predika. Ett stort antal af predikanterna, som tillhörde hans kyrkosamfund, godkände äfven hans verksamhet, och det var med deras samtycke, som han fortsatte sin verksamhet. rätt
(304)Han reste och predikade oupphörligt, fastän hans personliga arbete inskränktes hufvudsakligen till Nya England och de mellersta staterna. Under flere år betalade han alla sina kostnader från egna medel; och han emottog aldrig sedermera nog för betäckandet af sina reseomkostnader till de platser, dit han blef inbjuden. Hans offentliga verksamhet bragte honon alltså ingen timlig fördel, utan förminskade deremot gradvis hans egendom under denna period af hans lefnad. Han hade många barn, men de voro alla flitiga och sparsamma, så att hans landtegendom inbringade nog till att underhålla både dem och honom sjelf. rätt
(304)År 1833, två år efter att Miller begynte att offentligen framställa bevisen för Kristi snara återkomst, såg man det sista tecken som Frälsaren hade lofvat att gifva före sin andra ankomst. Jesus sade, att "stjärnorna skola falla ifrån himmelen; " och Johannes vittnar i Uppenbarelsen, i det han i en syn såg de händelser, som förkunna, att Herrens dag är nära: "Och himmelens stjärnor föllo ned på jorden, likas om ett fikonträd fäller sina omogna frukter, när det skakas af en stark vind." Denna profetia uppfyldes mycket tydligt och uppenbart, när det stora stjärnfallet inträffade den 13 november 1833. Det var det mest träckta och underbara stjärnfall, som omtalas i historien; ty "hela himlahvalfvet öfver Förenta Staterna var timtals i ett lågande tillstånd. Intet himmelskt fenomen har någonsin inträffat i detta land, sedan dess första kolonisering, som betraktades med så stor beundran af en klass i samhället och med så stor fuktan och oro af en annan." "Den storartade prakten vid detta. upphöjda skådespel erinras ännu af många. . .. Regndropparne kunde icke falla mycket tätare än dessa meteorer gjorde; mot öster, vester, norr och söder syntes det samma. Med ett ord, hela himmelen tycktes vara i rörelse. . .. Det beskrifves, i professor Sillimans journal som ett skådespel, hvilket iakttogs öfver hela Nordamerika. . .. Frän klockan två till ljusa dagen, då himmelen var fullständigt klar och molnfri, fortförde bländande, gnistrande ljusen med sitt skådespel i himlarymden." rätt
(305) ”I sanning, ord kunna icke beskrifva den prakt, som detta storartade skådespel framstälde. Den som icke såg det, kan icke göra sig något rätt begrepp om denna företeelses härlighet. Det tycktes, som om hela stjärnhimmelen hade samlat sig på en plats nästan midt öfver våra hufvud och som om stjärnorna på en gång sköto åstad med blixtens snabbhet mot hvarje del af horisonten; och likväl togo de icke slut - stjärnor i tusental följde hastigt på hvarandra, som om de blifvit skapade för detta tillfälle." "Det är ej möjligt att tänka sig en mera fullständig bild af ett fikonträd, som fäller sina omogna frukter, när det skakas af en stark vind. " rätt
(305)Dagen efter stjärnfallet skref Henry Dana Ward följande om detta underbara fenomen: "Jag antager, att ingen filosof eller lärd man har berättat eller nedskrifvit en händelse, som kan jämföras med den, hvilken inträffade i går på morgonen. Men en profet förutsade den noggrant för 1800 år sedan, om vi vilja uppfatta det så, att stjärnorna föll o i den enda betydelse, i hvilken det är möjligt för ett sådant fenomen att ega rum." rätt
(305)Sålunda såg man det sista af de tecken på Kristi återkomst, angående hvilka han bjöd sina lärjungar: "Likaså äfven I, när I sen allt detta, så veten, att det är nära för dörren." Efter dessa tecken såg Johannes den stora händelse, som dernäst skulle inträffa, att himmelen försvann såsom en bok, som hoprullas, medan jorden skälfde, berg och öar flyttades från sina rum, och de ogudaktige med stor förskräckelse sökte att fly från Guds Sons närvaro. rätt
(305)Många, som sågo stjärnfallet, betraktade det som ett förebud på den kommande domen - "en högtidlig förebild, ett säkert förebud och ett nådigt tecken på den stora och förfärliga dagen." Sålunda riktades folkets uppmärksamhet på profetians uppfyllande, och mänga bevektes till att gifva akt på budskapet om Kristi andra ankomst. rätt
(306)Under året 1840 uppväcktes stor intresse gjom uppfyllelsen af en annan märkvärdig profetia. År 1838 utgaf Josia Litch, en af de förste predikanter, som förkunnade Kristi andra ankomst, en uttolkning af Uppenbarelsens nionde kapitel, i hvilken han förutsade de turkiska riket fall och icke blot året, utan äfven dagen, när detta skulle ske. Enligt denna uttolkning, som var uteslutande beräknad efter skriftens profetiska tidsperioder, skulle de turkiska regeringen uppgifva sin sjelfständighet den 11 augusti 1840. Denne förutsägelse omtaldes vidt och bredt, och många tusen iakttogo händelsernas gång med stort interesse. rätt
(306)Just på den bestämda tiden antog Turkiet genom sin sändebud beskydd af Europas förnade makter och stälde sig sålunda under de kristna nationernas kontroll. Genom denna händelse uppfyldes förutsägelsen fullkomligt. När detta blef bekant, blefvo stora skaror öfvertygade, at Millars och hans medarbetares uttolkning af profetiorna var rätt, och det gaf adventrörelsen en underbar pådrifning. Lärde och framstående män slöto sig till Miller både för at predika hans åsigter och at utgifva dem på trycket, och från år 1840 till 1844 utbredde verket sig hastigt. rätt
(306)William Miller egde stor själskrafter, som voro utbildade genom betraktelser och forskning, oc härtill lade han himmelsk vishet, i det han hade samfund med vishetens källa. Han var en mönstervärdig person, som icke kunde annat än vinna aktning hvar helst han satte värde på rättsinnighet och moralisk förträfflighet. Han förband kristlig ödmjukhet och sjelfbeherskning med vänlighet. Han var uppmärksam och förekommande mot alle samt villig till att lyssna till andras meninger och att öfverväga deras argument. Utan upphetsning pröfvade han alla teorier och lärosatser i ljuset af Guds ord; och hans goda omdömesförmåga och grundliga kunskap i Bibeln satte honom i stånd till at vederlägga villfarelser och blotta lögner. rätt
(306)Men Miller utförde icke sitt verk utan bittert motstånd. Det gick med honom såsom med tidigare reformatorer; de sanningar han förkunnade, blefvo icke gynsamt emottagna af verldens store lärare. De kunde icke bevisa sina teorier med Skriften; de blefvo tvungna att taga sin tillflykt till människors åsigter och lärdomar och till kyrkofädernas traditioner. Men Guds ord var det enda vittnesbörd, som antogs af dem som predikade sanningen om Kristi andra ankomst. "Bibeln och Bibeln allena" var deras lösen. Bristen på bevis frän Skriften bland deras mot' ståndare ersattes genom att förlöjliga och bespotta sanningens försvarare. Tid, medel och talanger användes till att göra ondt mot dem, hvilkas enda förseelse var, att de väntade med glädje på sin Herres återkomst och sträfvade att lefva ett heligt lif och att uppmana andra till att bereda sig för Herrens uppenbarelse. rätt
(307)Man gjorde ifriga bemödanden för att vända folkets tankar bort från läran om Kristi andra ankomst. Att granska de profetior, hvilka hänvisade till Kristi andra ankomst och verldens ände, sökte man att framställa såsom synd - såsom något, hvilket människorna borde blygas för. Sålunda undergräfde de populära predikanterna tron på Guds ord. Deras predikande gjorde människorna till gudsförnekare, och många togo sig frihet till att vandra efter sina egna ogudaktiga lustar; men upphofsmännen till detta onda lade hela skulden på adventisterna. rätt
(307)På samma gång som Miller samlade stora skaror af förståndiga och uppmärksamma åhörare omkring sig, blef hans namn sällan omtaladt i de religiösa tidningarna annat än för att anklaga och förlöjliga det. De likgiltige och ogudaktige blefvo djärfvare på grund af den ställning de religiösa lärarne intogo, och de grepo till skymfliga stickord samt nedriga och hädiska qvickheter i sina bemödanden att öfverhopa Miller och hans verk med förakt. Den gråhårige mannen, som hade lemnat sitt beqväma hem för att resa på sin egen bekostnad från stad till stad, och som utan uppehåll arbetade hårdt att förkunna det allvarliga budskapet om domens närhet för verlden, blef hånfullt utskriken som en svärmare, en lögnare, en beräknande skälm. rätt
(307)Den lögn samt det förakt och förlöjligande, med hvilka man öfverhopade Miller, framkallade häftiga protester till och med i de politiska tidningarna. Verldsligt sinnade män förklarade, att när de behandlade ett ämne, som var så öfverväldigande majestätiskt och som medförde så förfärliga följder, med lättsinne och oblyghet, så var det icke blott att drifva gyckel med dess försvarares känslor, utan det var äfven att skämta med domens dag, at förhåna Gud sjelf och att förlöjliga den fruktan, som hans domstol ingifver människorna. rätt
(308)Ärkefienden sökte icke blott at motverka budskapet om Kristi återkomst, utan äfven att förgöra budbären sjelf. Miller gjorde en praktisk tillämpning af Skriftens sanningar på sina åhörares hjärtan. Han bestraffade deras synder och oroade deras sjelfbelåtenhet, och hans enkla, eftertryckliga ord oppväckte deras fienskap. Det motstånd, som församlingsmedlemmarne visade mot hans budskap, ingaf mod hos de lägre klasserna, så att de gingo till stor ytterlighet, och fienden uppgjorde planer att taga hans lif, när han lemnade möteslokalen. Men heliga änglar voro midt ibland skaran och en af desse i mänsklig skepnad tog Herrens tjenare undre armen och förde honom i trygghet bort från den rasande pöbeln. Hans verk var ännu icke fulländadt; satans och hans utskickades afsigt blev derför omintetgjord. rätt
(308)Trots alt detta motstånd hade interessert för adventrörelsen fortfarende tilltagit. Från tjugu- och hundratal hade åhörarnes skara växt till flere tusen. Många hade anslutit sig till de olika kyrksamfunden; men efter någon tid visade sig motstånd äfven mot desse omvände, oc församlingarna begynte att vidtaga stränga åtgärder mot dem som antogo Millers åsigter. Detta framkallade ett svar från hans penna i en uppsats till kristne i all samfund, i hvilken han påyrkade, at om hans lära vore falsk, så borde man visa honom hans villfarelse med den heliga Skrift. rätt
(308) ”Hvad harva vi trott," sade han, "som Guds ord icke befaller oss att tro, och hvilket I sjelfva medgifven är en regel och den enda regeln för vår tro och lefnad? Hvad harva vi gjort, att det skulle framkalla så bittra anklagelser mot oss från predikstolen och pressen och gifva eder en giltig orsak till att utesluta oss [adventisterna] ur eder församling och gemenskap?" "Om vi harva orätt, så bedja vi eder att visa oss hvaruti det består. Visa oss från Guds ord, att vi harva misstagit oss; man hafva nog förlöjligat oss, men der igenom kan man icke öfvertyga oss, att vi hafva orätt, Guds ord allena kan förändra våra åsigter. Vi harva kommit till vår närvarande öfverbevisning genom lugnt öfvervägande och bön till Gud, 'allt efter som vi hafva sett bevis derför i Skriften." rätt
(309)De varninger, som Gud från tid till tid skickat verlden genom sina tjenare, hafva bestämdigt blifvit emottagna med samma klentrogenhet och mistanke. Då människorna orättf¨rdighet före syndafloden påvirkede Gud till att låta föra dess vatten öfver jorden, underrättade han dem först om sin afsigt, sa att de kunde få tillfälle ett omvända sig från sina onda vägar. Under 120 år ljöd varningen för deras öron att bättra sig, så at icke Guds vrede skulle uppenbaras till deras ödeläggelse; men budskapet förekom dem såsom et tomt prat, och de trodde det icke. De gingo ännu längre i sin ondska, så att de begabbade Guds sändebud för hans förmaning och beskylde honom äfven för inbilskhet. Huru vågade en enda mand stå upp emot alla stora män på jorden? Om Noas budskab vore sant, hvarför insåg icke hela verlden det och trodde det? Skulle en mands påstående sättas mot många tusen personers vishet! De ville icke tro varningsbudskapet, ej heller ville de söka tillflykt i arken. rätt
(309)Bespottare hänvisade till naturen, till årstiderne åföränderliga gång, till den blå himmelen, som ännu aldrig hade utgjutit något regn, till de gröna ägarna, vederqvickta af nattens mjuka dagg, och de ropade: ”Taler han icke i liknelser?” Med förakt förklarade de denne rättfärdige predikant för en underlige svärmare, och de hängåfvo sig ifrigare åt sitt jagande efter nöje och följde sina onda vägar mera öförtruntet än förut blifvit förkunnad. Gud hade länge undseende med deras ogudaktighet och gaf dem et godt tillfälle till omvändelse; men på den bestämda tiden hemsökte hans domar dem som hade förkastat hans nåd. rätt
(309)Kristus förklarar, at en liknanden otro med hänsyn till hans andra ankomst skall vara herskande. Liksom folket på Noas tid ”visste intet af, förän floden kom och tog bort dem alla; så,” lyda vår Frälsares ord, ”skal och Manniskosonens tillkommelse vara.” När de som kalla sig Guds barn, förena sig med verlden, lefva såsom den lefver, och deltaga med den i dess syndiga nöjen, när församlingen för ett slösande lefnadssätt liksom verlden, när bröllopsklockorna klinga, och alla förvänta många år af jordisk lycka, då skal slutet på deras sköna syner och bedrägliga förhoppningar plötsligen komma, liksom blixten bryter fram ur skyn. rätt
(310)Liksom Gud sände sin tjenare för att varna verlden för den kommande syndafloden, så sände han utvalde sändebud för att kungöra domens närhet; men liksom människorna på Noas tid föraktade och förlöjligade det som rättfärdighetens predikare förkunnade, så bespottade många på Millers tid, äfven af de s. k. kristne, hans varningsord. rätt
(310)Och hvarför voro läran och predikandet om Kristi andra ankomst så ovälkomna för församlingarna? På samma gång som Herrens ankomst bringar elände och ödeläggelse öfver de ogudaktige, är den full af glädje och hopp för de rättfärdige. Denna stora sanning har varit Guds trogne tjenares tröst under alla tider. Hvarför hade den, liksom dess Upphofsman, blifvit "en stötesten och en förargelseklippa"? Det var Herren sjelf, som sade till sina lärjungar: "Och när jag har gått bort och beredt eder rum, skall jag komma tillbaka och taga eder till mig." Det var den medlidsamme Frälsaren, som, förutseende sina efter följares ensamhet och sorg, sände änglar att trösta dem med den försäkringen, att han skulle komma igen personligen, liksom han uppfor till himmelen. När lärjungarne stodo och blickade uppåt för att uppfånga den sista skymten af honom, som de älskade, väcktes deras uppmärksamhet genom dessa ord: "i galileiske män, hvarför stån i och sen mot himmelen? Denne Jesus, som har blifvit upptagen från eder till himmelen, han skall så komma, som i hafven sett honom uppfara till himmelen." Änglames budskap upptände nytt hopp. Lärjungarne" gingo tillbaka till Jerusalem med stor glädje, och de voro alltid i templet, prisande och lofvande Gud."Sö De gladde sig icke, emedan Jesus hade blifvit tagen från dem och de voro qvarlemnade att kämpa mot pröfningar och frestelser i verlden, utan emedan änglarne försäkrade dem om att han skulle komma igen. rätt
(310)Budskapet om Kristi ankomst borde nu, liksom då änglarne förkunnade det för herdarne vid Betlehem, vara något, som bådar oss en stor glädje. De som verkligen älska Frälsaren, kunna ej annat än med glädje mottaga ett på Guds ord grundadt budskap, som vittnar, att han, på hvilken deras hopp om evigt lif hvilar, skall komma igen, icke för att blifva bespottad, föraktad och förkastad, såsom vid hans första ankomst, utan i kraft och härlighet för att förlossa sitt folk. De hvilka icke älska Frälsaren, äro just de som önska, att han skall blifva borta; och intet kan mera tydligt bevisa, att församlingen har affallit från Gud, än den förbittring och fiendskap, som detta af himmelen sända budskap uppväcker. rätt
(311)De som antogo budskapet om Kristi återkomst, blefvo väck. ta till att inse nödvändigheten af omvändelse och af förödmjukelse inför Gud. Många hade länge vacklat emellan Kristus och verlden. "De kände nu, att det var tid på att taga steget ut. Det som tillhörde evigheten, blef en underbar verklighet för dem. Himmelen kom närmare till dem, och de kände sig brottsliga inför Gud. De troende blefvo upplifvade och erhållo nytt andligt lif. De kände djupt, att tiden var kort, och att det som de skulle uträtta för sina medmänniskor, måste uträttas snart. Jorden trädde i bakgrunden, evigheten tycktes öppna sig för dem, och man kände, att själen med. allt som tillhör dess eviga ve eller väl, bortskymde hvarje jordiskt föremål." Guds Ande hvilade öfver dem och gaf Jtraft till deras allvarliga uppmaningar till deras bröder såväl som till syndare om att bereda sig för Herrens dag. Det tysta vittnesbördet af deras dagliga lif var en ständig tillrättavisning för ytliga och ohelgade församlingsmedlemmar. De önskade icke att blifva störda i sitt jagande efter nöje, i sin ifver för att samla penningar och i sin törst efter verldslig ära. Detta var orsaken till den fiendskap och det motstånd, som uppväcktes mot de sanningar, hvilka angå Kristi återkomst, och mot deras förkunnare. rätt
(311)Då man fann, att bevisen för den profetiska tidräkningen ej kunde vederläggas, försökte motståndarn e att hindra undersökningen af detta ämne, i det de lärde, att profetian var förseglad. Sålunda följde protestanterna i katolikernas fotspår. Den påfviska kyrkan undanhåller Bibeln från folket, men de protestantiska församlingarna påstodo, att den vigtigaste delen af den Heliga Skrift - den del, som framhåller de sanningar, hvilka synnerligen angå vår tid - icke kunde förstås. rätt
(311)Predikanter och andra förklarade, att Daniels och Johannes' profetior äro en samling af oförklarliga hemligheter. Men Kristus sjelf hänvisar sina lärjungar till profeten Daniels ord beträffande händelser, som skulle aga rum på deras tid, och säger: "Den som läser det, han gifve akt derpå " Och påståendet, att Uppenbarelseboken är något hemligt, som icke kan förstås, motsäges af sjelfva Uppenbarelsens titel: "Jesu Kristi uppenbarelse, hvilken Gud gaf honom för att visa hans tjenare hvad som snart skall ske, och han har sändt genom sin ängel och gifvit det till känna för sin tjenare Johannes, hvilken har vittnat om Guds ord och Jesu Kristi vittnesbörd, så mycket som han har sett. Salig är den som läser och de som höra profetians ord och bevara det som deri är skrifvet; ty tiden är nära." rätt
(312)Profeten säger: "Salig är den som läser" - det fins några, som icke vilja läsa; denna välsignelse tillhör alltså icke dem. "Och de som höra" - det fins också några, som vägra att höra något angående profetiorna; välsignelsen är ej heller för denna klass. "Och bevara det som deri är skrifvet" - många vägra att bevara de varningar och instruktioner, som finnas i Uppenbarelsen. Ingen af dessa kan göra anspråk på den utlofvade välsignelsen. Alla de som bespotta profetians innehåll oeh förakta de symboler, som här högtidligt framställas, och alla som försumma att omvända sig och bereda sig för Guds Sons återkomst, skola icke blifva välsignade. rätt
(312)Huru vågar någon med Skriftens inspirerade vittnesbörd framför sig lära, att Uppenbarelsen är en hemlighet, som ingen människa kan fatta? Den är en uppenbarad hemlighet, en öppnad bok. Forskningen i Uppenbarelsen riktar tanken till Daniels profetior, och båda innehålla högst vigtig undervisning, som Gud har gifvit människorna beträffande de händelser, hvilka skola inträffa vid denna verldens ände. rätt
(312)Herren framstälde för Johannes händelser af djupt intresse i församlingens historia. Han såg Guds folks ställning, faror, kamp och slutliga frälsning. Han beskrifver de sista budskap, som skola bringa jordens skörd till mognad, antingen såsom kärfvar för den himmelska ladan eller såsom knippor för den sista dagens förgörande eld. Ämnen af en ofantligt stor betydelse blefvo uppenbarade för honom, synnerligen för den sista församlingens skull, att de som skulle vända sig från villfarelse till sanning, måtte blifva upplysta om de faror och strider, som ligga framför dem. Ingen behöfver att vara i mörker beträffande det som skall komma öfver jorden. rätt
(313)Hvarför herskar då så stor okunnighet angående denna vigtiga del af den Heliga Skrift? Hvarför är man i allmänhet såmotvillig att undersöka hvad den lär? Detta är följden af ett planmässigt bemödande af mörkrets furste att dölja för människorna det som uppenbarar hans bedrägerier. Kristus förutsåg den strid, som skulle föras emot all forskning i Uppenbarelsen, och derför uttalade han, som har gifvit den samma, en välsignelse öfver alla som skulle läsa, böra och bevara profetians ord. rätt