Ljus i mörkret.

(314)I hvarje stor reformation eller religiös rörelse på jorden fortgår Guds verk oförändrad t från den ena tidsåldern till den andra. Grundsatserna, enligt hvilka Gud behandlar människorna, äro alltid de samma. De vigtiga rörelserna på vår tid hafva sin motsvarighet i dem som skedde i forntiden, och församlingens erfarenhet i forna tider innehåller mycken värdefull undervisning för vår tid. rätt

(314)Ingen sanning är tydligare framhållen i Bibeln, än att Gud genom sin Helige Ande särskildt leder sina tjenare på jorden i de stora rörelser, som ega rum för att befrämja Frälsarens verk. Människorna äro redskap i Guds hand, hvilka han använder för att utföra sina nådiga och barmhertiga planer. En hvar har sin del af verket att utföra. Han skänker en hvar så mycket ljus, som behöfves på hans tid; så mycket som kan sätta honom i stånd till att utföra det verk, som Gud har gifvit. honom. Men ingen människa, hur mycket hon än blifvit ärad af Gud, har någonsin kommit till en fullkomlig uppfattning af återlösningens stora plan eller har lärt att fullständigt värdera Guds afsigt med verket på hennes egen tid. Människorna förstå icke till fyllest hvad Gud vill uträtta genom det verk han gifver dem att utföra; de fatta icke hvarje del af det budskap de förkunna i hans namn. rätt

(314) ”Kan du fatta Guds djuphet, eller kan du fatta den Allsmäktiges fullkomlighet?" "Ty mina tankar äro icke edra tankar och edra vägar äro icke mina vägar, säger Herren, utan såsom himmelen är högre än jorden, så äro ock mina vägar högre än edra vägar, och mina tankar än edra tankar." "Jag är Gud och ingen annan, en Gud förutan like, som har förkunnat från begynnelsen hvad som framdeles skulle hända, och ifrån fordom tid hvad som ännu icke hade skett." rätt

(315)Icke en gång profeterna, som voro gynnade med Andens särskilda ljus, förstodo den fulla betydelsen af de uppenbarelser, hvilka anförtroddes åt dem. Deras mening skulle uppenbaras från tid till tid, allt efter som Guds folk behöfde den undervisning de innehöllo. rätt

(315)Petrus säger, i det han talar om den frälsning, som är bragt i ljuset genom evangelium: "Om hvilken frälsning profeterna, som hafva profeterat om den för eder bestämda nåden, hafva ransakat och forskat, efterforskande hvilken eller hurudan tia Kristi Ande, som var i dem, utvisade, då han förut vittnade om Kristi lidanden och härligheten derefter; för hvilka det blef uppenbaradt, att ae icke tjenade sig sjelfva utan oss." rätt

(315)Men på samma gång som det icke blef profeterna förunnadt att helt och hållet fatta de ting, som uppenbarades för dem, så vinnlade de sig om att erhålla allt det ljus, som det behagade Gud att gifva. De forskade och ransakade flitigt" hvilken eller hurudan tid Kristi Ande, som var i dem, utvisade." Hvilken lärdom innehåller icke detta för Guds folk i den kristna tidsåldern, för hvilkets skull dessa profetior blefvo gifna till Herrens tjenare! "För hvilka det blef uppenbaradt, att de icke tjenade sig sjelfva utan oss." Gifven akt på desse helige Guds män, som sålunda ransakade och forskade om de uppenbarelser, hvilka gåfvos dem för slägten, som ännu icke voro födda. Jämfören deras heliga nitälskan med den likgiltiga behandling af denna Guds gåfva från deras sida, hvilka på senare tider blifvit så högligen gynnade. Hvilken tillrättavisning är icke detta för den makliga, verldsälskande likgiltighet, som är nöjd med att förklara, att man. icke kan förstå profetiorna! rätt

(315)Änskönt människorna med sina inskränkta begrepp icke äro i stånd till att utforska den Eviges råd eller fullkomligt förstå huru han utför sina planer, så är det ofta på grund af någon villfarelse eller försumlighet å deras sida, att de så dunkelt uppfatta himmelens budskap. Icke sällan äro folkets begrepp - ja äfven Guds tjenares - förmörkade af mänskliga meningar, mänskliga traditioner och falska lärosatser, så att de blott delvis kunna fatta de stora ting, som Gud i sin nåd har uppenbarat i Bibeln. Sålunda var förhållandet med Kristi lärjungar, äfven när Frälsaren var personligen bland dem. Deras sinnen hade insupit den populära föreställningen, att Messias komme, att blifva en jordisk furste, som skulle upphöja Israels rike till ett verldsrike; och de kunde icke förstå hvad han menade, när han förutsade sitt lidande och sin död. rätt

(316)Kristus hade sjelf utsändt dem med budskapet om Guds rike. "Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära, Gören bättring och tron evangelium. Detta budskap var grundadt på profetian i Daniels nionde kapitel. Ängeln vittnade, att de 69 veckorna skulle sträcka sig" till den Smorde Fursten," och med stora förhoppningar och glad förväntan sågo lärjungarne framåt till upprättandet af Messias' rike i Jerusalem, som sedan skulle herska öfver hela jorden. rätt

(316)De förkunnade det budskap, som Herren hade anförtrott åt dem, ehuru de sjelfva missförstod o dess betydelse, Deras budskap var grundad t på Daniel 9: 25, men de lade icke märke till det som står i nästföljande vers af samma kapitel, att Messias skulle dödas. Ända från sin barndom hade de i sitt hjärta förväntat ett jordiskt rikes härlighet, och detta förblindade deras förstånd, så att de icke fattade hvarken de enskilda delarne af profetian eller Kristi ord. rätt

(316)De fullgjorde sin pligt, när de framstälde nådens budskap för det judiska folket; men just då de förväntade att se, att deras Herre skulle bestiga Davids tron, sågo de honom gripas såsom en förbrytare, gisslas, bespottas och fördömas samt upphöjas på Golgatas kors. Hvilken förtviflan och ängslan plågade icke desse lärjungars hjärtan under de dagar deras Herre sof i grafven! rätt

(316)Kristus kom på den bestämda tiden och på det sätt, som var förutsagdt i profetian. Skriftens vittnesbörd hade blifvit uppfyldt i hvarje del af hans tjenst. Han hade predikat frälsningsbudskapet, och " han talade med makt," Åhörarne kände i sina hjärtan att hans vittnesbörd var af himmelen. Guds ord och Ande bevisande, att Sonens uppdrag var af gudomligt ursprung. rätt

(316)Lärjungarne voro ännu fästa vid sin älskade Mästare med en odtidlig tillgifvenhet. Och likväl voro deras sinnen betungade af ovisshet och tvifvel. I sin smärta erinrade de sig icke på den tiden Kristi ord som visade framåt' till hans lidande och död. Skulle de hafva blifvit utsatta för en sådan sorg och missräkning, om Jesus af Nasaret hade varit den rätte Messias? Detta var den fråga, som plågade deras själar, medan Frälsaren låg i sin graf under de mörke timmarne på den sabbat, som inföll emellan hans död och uppståndelse. rätt

(317)Men ehuru sorgens natt bragte mörker öfver desse Jesu efterföljare, hade de likväl icke blifvit öfvergifna. Profeten säger: "Om ock jag än sitter i mörkret, är Herren mitt ljus; han" utförer mig i ljuset och jag får skåda hans rättfärdighet." "Sjelfva mörkret skulle icke göra mörkt för dig; natten skulle göra det ljust såsom en dag, mörkret skulle vara såom ljuset,” Gud har sagt: "För de fromma uppgå i ljus i mörkfet." "Och jag skall låta de blinda gå på den väg, hvilken de icke känna; på stigar, hvilka de icke känna, skall jag föra dem. Jag skall förvandla mörkret framför dem till ljus och ojämn väg till slättmark. Sådana äro de ting, hvilka jag vill göra ovh hvilka jag ej skall uraktlåta." rätt

(317)Det budskap, som lärjungarne hade förkunnat i Herrens namn, var i hvarje afseende riktigt, och de händelser, som det hänvisade till, blefvo redan uppfylda på deras tid. "Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära," var det budskap de hade förkunnat. När "tiden" var tilländalupen - de 69 veckorna i Daniels nionde kapitel, som skulle räcka till" den Smojde Fursten" - hade Kristus blifvit smord af den Helige Ande, sedan Johannes hade döpt honom i Jordan. Och det Guds rike? om hvilket de hade vittnat, att det var nära, hade blifvit upprättadt genom Kristi död. Detta rike var icke, såsom de hade lärt och trott, ett jordiskt rike. Ej heller var det det tillkommande oförgängliga rike, som skall upprättas, när" konungadtime och makt och välde öfver alla riken under himmelen skall gifvas åt den Högstes heliga folk;" det eviga rike, i hvilket "alla välden skola tjena och lyda det.” Uttrycket "Guds rike" avvändes i Bibeln både till att beteckna nådens rike och härlighetens rike. Nådens rike omtalas af Paulus i brefvet till ebreerna. Efter att aposteln har hänvisat till Kristus, den barmhertige öfverstepresten, som" kan harva medlidande med våra svagheter," säger han: "Derför, låtom oss med frimodighet framgå till nådens tron, att vi må få barmhertighet och finna nåd till hjälp i rätt tid." Nådens tron föreställer nådens rike; ty om det fins en tron, så måste det också finnas ett rike. I många af sina liknelser brukar Kristus uttrycket" himmelriket" till att beteckna Guds nåds verk på människornas hjärtan. rätt

(318)Så föreställer härlighetens tron äfven härlighetens rike, och detta rike åsyftas i Frälsarens ord: "När Människosonen kommer i sin härlighet och alla heliga änglar med honom, då skall han sitta på sin härlighets tron och inför honom skola församlas alla folk." Detta rike tillhör framtiden; det skall icke upprättas före Kristi andra ankomst. rätt

(318)Nådens rike upprättades strax efter människans fall, när planen upptänktes för att förlossa det fallna slägtet. Det existerade på den tiden i Guds plan och löfte; och genom tron kunde människorna blifva dess undersåtar. Och likväl blef det icke verkligen upprättadt före Kristi död. Äfven sedan Frälsaren hade begynt sin jordiska mission, kunde han harva undandragit sig från att blifva förd till Golgata, då han var trött af människornas härdnackenhet och otacksamhet. I Getsemane darrade smärtans bägare i hans hand. Han kunde äfven den natten hafva torkat den blodiga svetten från sin panna och lemnat det fallna slägtet till att omkomma i sina synder. Men Frälsaren uppoffrade sitt lir på korset och ropade med sitt sista andedrag: "Det är fullkomnadt!" Dä blef återlösningsplanen stadfäst. - Då uppfyldes löftet om frälsning, hvilket gafs till våra första föräldrar i Eden. Nådens rike, som hittills hade existerat blott i Guds löfte, blef då upprättadt. rätt

(318)Lärjungarne hade betraktat Kristi död såsom en händelse" hvilken alldeles tillintetgjorde deras hopp, och likväl var det just denna händelse, som gjorde det evigt fast. På samma gång, som den hade förorsakat dem en bitter missräkning, var den det allra bästa bevis på att deras tro hade varit rätt. Samma händelse, som hade fylt dem med sorg och förtviflan, öppnade hoppets dörr för hvarje Adams barn, och på den hvilade hoppet om ett tillkommande evigt lir och evig salighet för alla Guds trogne tjenare i alla tider. rätt

(318)Guds nådiga planer blefvo uppfylda äfven genom dessa missräkningar. Ehuru lärjungarnes hjärtan hade blifvit vunna genom den gudomliga näden och kraften i hans lätra, hvilken talade såsom ingen människa någonsin har talat, så, voro likväl verldslig stolthet, egenkärlek och äregirighet blandade med deras kärlek till Jesus. Till och med i den sal, der de firade påskhögtiden, på den högtidliga stund, då deras Mästare redan trädde i Getsemanes skugga, uppstod en strid bland dem om hvilken skulle vara störst. I sin fantasi sågo de tronen, kronan och härligheten, medan den skam och ängslan, de gingo till mötes i örtagården, i domsalen och vid Golgatas kors lågo just framför dem. Det var deras hjärtas stolthet och deras begär efter verldslig ära, som hade förmått dem till att så envist fasthålla vid sin tids falska lära samt att icke uppmärksamma Frälsarens ord, hvilka förklarade hans rikes sanna natur samt pekade framåt till hans lidande och död. Lärjungarnes villfarelse förde till en pröfning, som väl var sträng, men nödvändig, och som Gud tillstadde för deras tillrättavisning. Ehuru lärjungarne hade missförstått betydelsen af sitt budskap och blefvo besvikna i sina förhoppningar, så hade de likväl förkunnat det budskap, som Gud hade gifvit dem, och Herren ämnade belöna deras tro och lydnad. Det skulle anförtros åt dem att förkunna för alla folk det härliga evangelium om den uppståndne Frälsaren. Det var för att bereda dem för detta verk, som Gud tillät dem att genomgå den erfarenhet, hvilken förekom dem så bitter. rätt

(319)Efter sin uppståndelse uppenbarade Jesus sig för sina lärjungar på vägen till Emmaus. "Och han begynte med Moses och alla profeterna och uttydde för dem det som i alla skrifterna rörde honom. Lärjungarnes hjärtan blefvo rörda. Tron blef väckt. De blefvo födda på nytt" till ett lefvande hopp,'" till och med innan Jesus uppenbarade sig för dem. Det var hans afsigt att upplysa deras förstånd och att lära dem att bygga sig tro på det profetiska ordet. Han önskade, att sanningen skulle slå djupa rötter i deras hjärtan, icke blott emedan den blef stadfäst genom hans personliga vittnesbörd, utan på grund af de obestridliga bevis, som funnos i ceremoniallagens symboler och skuggor och i Gamla Testamentets profetior. Det var nödvändigt för Kristi efterföljare att hafva en förståndig tro, icke blott för sin egen skull, utan för att kunna utsprida Kristi kunskap i verlden. Och såsom en inledning till meddelandet af denna kunskap, hänvisade Jesus lärjungarne till "Moses och profeterna." Sådant var det vittnesbörd, som den uppståndne Frälsaren gaf om det Gamla Testamentets värde och betydelse. rätt

(320)Hvilken förändring försiggick i lärjungarnes hjärtan, när de ännu en gång betraktade sin älskade Mästares anletsdrag! De hade nu funnit "den, om hvilken Mo ses, i lagen, och profeterna hafva skrifvit," i en fullständigare betydelse än förut. Ovisshet, ängslan och förtviflan gåfvo nu vika för fullkomlig öfvertygelse och en orubblig tro. Intet under, att de efter hans himmelsfärd "voro alltid i templet, prisande och lofvande Gud." Folket, som blott kände till Frälsarens vanhedrande död, väntade, att de skulle se bedröfvade, förvirrade och nedslagna ut, men det såg intet annat än glädje och triumf. Hvilken beredelse desse lärjungar hade erhållit för det verk de skulle utföra! De hade genomgått den svåraste pröfning, som det var möjligt för dem att genomgå, och hade sett huru Guds ord blefvo segerrikt uppfylda, då det för människor syntes som om allt vore förloradt. Hvad kunde väl nedslå deras tro eller afkyla deras kärleks ifver efter denna tid? I den djupaste sorgen hade de "en stark uppmuntran," ett hopp, hvilket var" såsom ett själens ankare, som är säkert och fast." De hade varit vittnen till Guds vishet och makt, och de voro vissa på "att hvarken död eller lif, eller änglar eller harradömen eller väldigheter, eller de ting, som äro, eller de ting, som skola komma, eller höghet eller djuphet eller något annat skapadt," kunde skilja dem" från Guds kärlek, som är i Kristus Jesus, vår Herre." "I allt detta," sade de, "Mvervinna vi rikligen genom den som har älskat oss." Herrens ord förblifver evinnerligen." Och "hvem är, som vill fördöma? Kristus är den som har dött, ja än mer, har uppstått, som ock sitter på Guds högra sida, som ock manar godt för oss." rätt

(320)Herren säger: " Mitt folk skall icke komma på skam till evig tid." "Om aftonen gästar gråten, om morgonen glädjen." När desse lärjungar på uppståndelsedagen måtte Frälsaren, och deras hjärtan brunno i dem, medan de lyssnade till hans ord; när de betraktade hans hufvud, händer och fötter, som hade blifvit sårade för dem; när Jesus före sin himmelsfärd förde dem ut till Betania, välsignade dem och bjöd dem gå ut i hela verlden att predika evangelium samt tillade: ”Se, jag är med eder alla dagar;" när den utlofva, de Hugsvalaren kom ned på pingstdagen, och de blefvo beklädda med kraft af höjden, medan de erforo vissheten om sin till himmelen uppfarna Herres närvaro, skulle de då - äfven om deras stig liksom Mästarens förde till uppoffring och martyrdöden - harva utbytt sin tjenst i nådens evangelium tillika med" rättfärdighetens krona," som de skulle få vid hans uppenbarelse, mot den härlighet, som tillhörde den j ordiska tronen, hvilken var föremål för deras hopp, när de först blefvo lärjungar? Han," som förmår göra utöver allt, vida mer än vi begära eller tänka," hade tillika med delaktigheten i hans lidanden skänkt dem sin glädjes samfund - glädjen att föra "många barn till härlighet," - en outsäglig glädje, "en evig fullvigt af härlighet," mot hvilken, säger Paulus, "vår bedröfvelse, som är kort och lätt," är "att akta intet." rätt

(321)De som förkunnade budskapet om Kristi andra ankomst, hade en erfarenhet, som i många afseenden liknade lärjungarnes, när de predikade" evangelium om riket" vid Kristi första ankomst. Liksom lärjungarne gingo ut och predikade, att" tiden är fullbordad, och Guds rike är nära," likaså förkunnade Miller och hans medhjälpare, att den längsta och sista af de profetiska tidsperioderna, som omtalas i Bibeln, hade nästan tilländalupit, att domen var nära, och att det eviga riket snart skulle upprättas. Lärjungarnes predikande angående tiden var grundadt på de 70 veckorna i Dan. 9 kap. Det budskap, som förkunnades af Miller och hans medhjälpare, vittnade om slutet af de 2300 dagarne i Dan. 8: 14, och af dessa voro de 70 veckorna en del. Bägges predikande var grundad t på uppfyllelsen af samma stora profetiska tidsperiod. rätt

(321)Liksom de förste lärjungarne, förstodo William Miller och hans medarbetare icke sjelfva den fulla betydelsen af det budskap de förkunnade. Villfarelser, som länge hade varit hysta i församlingen, hindrade dem från att komma till en riktig tolkning af en vigtig punkt i profetian. Följaktligen, ehuru de förkunnade det budskap, som Gud hade gifvit dem för verlden, måste de dock blifva besvikna i sina förhoppningar på grund af att de missförstodo dess betydelse. rätt

(322)När Miller förklarade Dan, 8: 14: "Inom två tusen tre hundra dygn skall rätt [rening] ske åt helgedomen," antog han, såsom redan blifvit nämdt, den allmänna åsigten, att jorden är helgedomen, och han trodde helgedomens rening vara det samma som jordens rengöring genom eld vid Herrens uppenbarelse. När han då fann, att tiden för de 2300 dagarnes slut var tydligt förutsagd, drog han följaktligen den slutsatsen, att detta den för Kristi andra ankomst. Hans villfarelse bestod deruti, att han antog den populära åsigten angående helgedomen och dess rening." rätt

(322)I det sinnebildliga system, som var en skugga af Kristi offer och presterliga värdighet, var helgedomens rening det sista verk, som öfverpresten utförde i sin årliga tjenstförrättning. Den var den sista handlingen i försoningsverket, hvarigenom man bortskaffade allsynd från Israel. Den förebidade det sista verket i vår Öfverstepreststs tjenst i himmelen, i det han aflägsnar eller utplånar sitt folks synder, som äro nedskrifna i de himmelska bökerna Denna tjenst innefattar ett ransakningsverk, m. a. o. den undersökande domen, och den försiggår just innan Kristus kommer på himmelens skyar med stor kraft och härlighet; ty när han kommer har hvarje troendes sak blifvit afgjord. Jesus säger: ”Se jag kommer snart, och min lön med mig, för att vedergälla hvar och en såsom hans gerning är.” Det är denna undersökande dom, som inträffar just före Kristi andra hvilken bekantgöres i den förste ängelns budskap i Uppb. 14: 7: "Frukten Gud och gifven honom ära, ty stunden för hans dom har kommit," rätt

(322)De som förkunnade detta varningsbudskap, förkunnade det rätta budskapet på den rätta tiden. Men liksom de första lärjungarne vittnade att, tiden är fullbordad, och Guds rike är nära,” och grundade detta vittnesbörd på Daniels profetia i hans nionde kapitel men uraktläto att lägga märke till att Messias’ död var förutsagd i samma kapitel, likaså predikade Miller och hans medarbetare det budskap, som var grundadt på Dan, 8: 14 och Upp. 14: 7 utan att lägga märke till att flere andra budskap voro framstälda före Herrens återkomst. Liksom lärjungarne hade misstagit sig med hänsyn till det rike, som skulle upprättas vid slutet af de 70 veckorna, så misstogo adventisterna sig med hänsyn till den händelse, som skulle inträffa vid slutet af. de 2300 dagarne. I båda fallen antogo eller, rättare sagdt, "fasthöllo de vissa populara villfarelser, som förblindade deras sinnen, så att de icke kunde fatta sanningen. Båda klasserna uppfylde Guds vilja, i det de förkunnade det budskap, som han önskade harva förkunndt, och båda blefvo svikna i sina förhoppningar, emedan de missuppfattade det budskap de förkunnade. rätt

(323)Men Gud utförde sin egen nådiga afsigt, i det han tillät, att budskapet blef gifvet just på detta sätt. Den stora dagen var nära, och hans försyn styrde det så, att folken sattes på prof genom att vänta Jesus till en bestämd tid, så att de kunde se hvad som var i deras hjärtan. Budskapet var ämnadt till att pröfva och rena församlingarna. Det skulle göras klart för dem vare sig de älskade denna verld eller Kristus och himmelen, De bekände, att de älskade Frälsaren; nu skulle de bevisa sin kärlek. Voro de villiga till att lösslita sig från sina verldsliga intressen och ,förhoppningar samt helsa sin Herres återkomst med glädje? Afsigten med detta budskap var att gifva dem en insigt i sitt andliga tillstånd, Det blef sändt i nåd för att väcka dem till att söka Herren med botfärdiga och ödmjuka hjärtan. rätt

(323)Gud, ville äfven styra det så, att deras svikna förhoppningar skulle blifva till nytta för dem, oaktadt de voro en följd af att de missuppfattade budskapet. Det skulle pröfva dem som bekände sig tro varnings budskapet. Skulle de, sedan de blifvit svikna i sina förhoppningar, obetänksamt uppgifva sin erfarenhet och bortkasta sin tillit till Guds ord? Eller skulle de i ödmjukhet och bön söka att upptäcka hvaruti de hade missuppfattat profetian? Huru många hade handlat af fruktan eller af ögonblicklig ingifvelse och känsla? Huru många voro vankelmodiga och otrogna? Det fans en stor mängd, som bekände sig älska Herrens uppenbarelse. Skulle de förneka sin tro när de blefvo kallade till at uthärda verldens spott och förakt eller på grund, af den pröfning, som Herrens dröjsmål och deras egna missräkningar förorsakade dem? Skulle de åsidosätta de sanningar, som voro stadfästa genom de klaraste vittnesbörd i Guds ord, emedan de icke genast kunde förstå hans förfarande med dem? rätt

(323)Denna pröfning skulle uppenbara deras ståndaktighet, som med uppriktig tro hade efterkommit hvad de ansågo för Guds ords och Andes lära. Det skulle lära dem, såsom blott en sådan erfarenhet kunde göra, huru farligt det är att antaga människors teorier och förklaringar i stället för att låta Bibeln vara sin egen uttolkare. Hos de sanna troende skulle den förvirring och sorg, som följde på deras misstag, åstadkomma, att de fingo ljus i denna sak. Det skulle påverka dem till att studera det profetiska ordet mera noggrant. Det skulle lära dem att undersöka grunden för sin tro mera omsorgsfullt samt att förkasta allt som icke vore grundadt på Skriftens sanningar, huru vidsträckt det än troddes i den kristna verlden. rätt

(324)Det gick med dessa troende, liksom med de förste lärjungarne; det som i pröfningens stund syntes mörkt för deras förstånd, skulle sedan blifva klart. När de fingo se hvad utgång Herren gaf, skulle de förstå, att hans kärleksfulla afsigter mot dem hade hela tiden blifvit uppfylda, trots de pröfningar, som följde på deras misstag. De skulle lära genom en välsignad er farenhet, att Herren är kärleksrik och barmhertig," och att alla hans vägar" äro nåd och sanning för dem som hålla hans ,förbund och hans vittnesbörd." rätt

nästa kapitel