Förföljelse i de första århundradena.

(37)När Jesus uppenbarade fur sina lärjungar Jerusalems öde och händelserna i furbindelse med sin andra ankomst, förutsade han äfven hvad hans folk skulle genomgå från den tid, då han blefve tagen från det, till dess han komme tillbaka i kraft och härlighet för att rädda det. Från Oljeberget såg Frälsaren det oväder, som var färdigt att bryta löst öfver den apostoliska fursamlingen, och när hans öga blickade ned öfver framtiden, såg han de häftiga, ödeläggande stormar, som skulle rasa mot hans efterföljare i de kommande mörka förföljelsetiderna. Med få, korta, men betydelsefulla ord förutsade han huru denna verlds regenter skulle behandla Guds församling. Kristi lärjungar måste beträda samma stig, som deras Mästare hade gått - en stig, full af förnedring, förakt och lidande. Den fiendskap, som hade brutit ut emot verldens Frälsare, skulle äfven visa sig emot alla, som komme att tro på hans namn. rätt

(37)Församlingens historia i den första tiden bevittnar, att Frälsarens ord blefvo uppfylda. Jordens och helvetets makter satte sig upp emot Kristi efterföljare och genom dem mot Kristus sjelf. Hedendomen förutsåg, att om evangelium vann seger, skulle dess tempel och altare blifva förstörda och derför uppbjöd den alla sina krafter fur att tillintetgöra kristendomen. Förföljelsens eld blef upptänd, de kristne beröfvades sina egendomar och drefvos bort från sina hem. De uthärdade mycken lidandets kamp." De fingo" lida bespottelser och gisslingar och derjämte bojor och fängelse." Ett stort antal beseglade sitt vittnesbörd med sitt blod. Ädlingar och slafvar, rike och fattige, lärde och olärde blefvo alla dödade utan barmhertighet. rätt

(38)Dessa förföljelser begynte under Nero ungefär vid den tid, då Paulus led martyrdöden, och fortsattes med större eller mindre häftighet under århundraden. De kristne blefvo falskeligen beskylda för de mest upprörande förbrytelser, och man påstod, att de voro orsak till stora olyckor, hungersnöd, pest och jordbäfning. De blefvo föremål för allmänhetens hat och misstankar, och angifvare vore 'beredvilliga att för vinnings skull förråda de skyldiga. De blefvo fördömda som upprorsstiftare emot rikets regering, som religionens fiender och cm plåga för samhället. Många af dem blefvo kastade för vilda djur eller lefvande brända i amfiteatrarne. Några blefvo korsfästa; andra insveptes i vilda djurs skinn och inkastades på arenan för att sönderrifvas af hundar. Deras straff blef ansedt såsom den förnämsta underhållningen vid offentliga fester. Stora skaror infunno sig för att harva nöje af skådespelet, och de helsade martyrernas smärtsamma dödskamp med skratt och bifallsrop. rätt

(38)Hvarhelst Kristi efterföljare sökte tillflykt, jagade man dem liksom vilda djur. De blefvo tvungna till att gömma sig på öde och ensliga platser. "Nödlidande, plågade, misshandlade; hvilka verlden icke var värdig, kringirrande i öknar och berg och hålor och jordens klyftor." Katakomberna gåfvo en tillflyktsort för många tusen. Under Rom hade man uthuggit långa stallgångar genom jord- och klipplagren för att skaffa byggnadsmaterialier till bufvudstadens stora byggnader, och de mörka, invecklade gångarne sträckte sig flere mil utanför murarne. I dessa tillflyktsorter under jorden funno många af Kristi efterföljare ett hem, när de blefvo misstänkta och bannlysta, och här begrafde de äfven sina döde. När Lifgifvaren skall uppväcka dem, som harva kämpat trons goda kamp, skall mången martyr för Kristi skull komma fram ur dessa mörka underjordiska hålor. rätt

(38)Dessa Jesu vittnen bevarade sin tro obefläckad under den häftigaste förföljelse. Fastän beröfvade hvarje beqvämlighet och afstängda från solens ljus, och oaktadt deras hem var i jordens mörka, men dock vänliga sköte, yttrade de ingen klagan. De uppmuntrade hvarandra till att uthärda saknad och plåga med ord, fulla af tro, tålamod och hopp. Om de än förlorade hvarje jordisk gåfva, kunde detta likväl icke tvinga dem till att förneka sin tro på Kristus. Pröfningar och förföljelse bragte dem blott närmare deras hvila och deras belöning. rätt

(39)Många blefvo liksom Guds tjenare i forntiden lagda på sträckbänk och ville icke" mottaga befrielsen, på det att de skulle få en bättre uppståndelse." De erinrade sig Mästarens ord, att de skulle glädja och fröjda sig, när man förföljde dem för Kristi skull; -ty deras lön skulle blifva stor i himmelen; emedan sammalunda hade man förföljt profeterna före dem. De gladde sig öfver, att de befunnos värdiga att lida för sanningen, och segersånger uppsteg midt ur de sprakande lågorna. De blickade upp i tro och sågo Kristus och änglarne, som skådade ned på dem från himmelen med det djupaste intresse och hade välbehag i deras ståndaktighet. En röst från Guds tron talade till dem: "Var trogen intill döden, så skall jag gifva dig lifvets krona. rätt

(39)Satans ansträngningar att förgöra Kristi församling genom våldsamhet voro fruktlösa. Den stora striden, i hvilken Jesu lärjungar uppgåfvo sina lif, upphörde icke, när dessa trogne ljusbärare föllo på sin post. De segrade genom att låta sig öfvervinnas. Guds arbetare blefvo dödade; men hans verk gick stadigt framåt. Evangelium utbreddes fortfarande, och antalet af de troende förökades. Det framtl"'.ingc1e till trakter, som icke en gång voro tillgängliga för den romerska örnen. En kristen, som gjorde föreställningar för de hedniska regenterna, hvilka sökte pådrifva förföljelsen, sade: "Korsfästen, pinen, fördörnen, tillintetgören oss! Eder orättfärdighet är beviset ,för vår oskuld. Men eder förökade grymhet uträttar intet, det är endast en vinning för vår sekt. Vi tilltaga i antal, ju flere I nedmejen. De kristnes blod är ett utsäde." rätt

(39)Tusentals blefvo kastade i fängelse och ihjälslagna; men andra stodo upp för att gå i deras ställe. Och de som leda martyrdöden för sin tro, blefvo beseglade för Kristus och af honom räknade bland dem som segra. De hade kämpat den goda kampen och skulle erhålla härlighetens krona vid Kristi andra ankomst. De lidanden, som de kristne måste uthärda, förde dem närmare till hvarandra och till deras Förlossare. Deras lefvande exempel och döende vittnesbörd vara ett ständigt vittne för sanningen, och ofta, när man minst väntade det, lemnade satans undersåtar hans tjenst och stälde sig under Kristi baner. rätt

(39)Satan lade derför planer till att strida med större framgång mot Guds rike genom att uppresa -sitt baner i Kristi församling. Om han kunde bedraga Kristi efterföljare och förmå dem till att misshaga Gud, så skulle de förlora sin styrka, sin ståndaktighet och sitt mod; de skulle falla och blifva ett lätt byte. rätt

(40)Den store motståndaren försökte nu att vinna genom konstgrepp, hvad han icke kunde erhålla genom våld. Förföljelsen upphörde, och i dess ställe brukade han den timliga välgångens och verldsliga ärans farliga lockelser. Afgudadyrkare blefvo öfvertalade till att antaga en del af den kristna tron, medan de förkastade andra väsentliga sanningar. De bekände sig att hafva emottagit Kristus som Guds Son och att tro på hans död och uppståndelse, utan att de hade någon öfverbevisning om synd. eller kände något behof af ånger eller sinnesändring. Enär de gåfvo efter i några stycken, föreslogo de, att äfven de kristne skulle gifva efter i några stycken, så att de alla kunde förena sig om att tro på Kristus. rätt

(40)Församlingen kom nu i en stor fara. Fängelse, plågor, eld och svärd voro välsignelser i jämförelse med detta. Några af de kristne stodo fasta och förklarade, att de icke kunde gifva efter i något. Andra framstälde, att om de gåfve efter och modifierade några stycken af sin tro samt förenade sig med dem som hade antagit en del af kristendomen, så kunde detta kanhända blifva ett medel till, att de blefve helt omvända. Det var en ganska ångestfull tid för Kristi trogna efterföljare. Satan inträngde under en falsk kristendomsmantel i församlingen i afsigt att förderfva deras tro och vända deras sinnen bort från sanningens ord. rätt

(40)Den största delen af de kristna samtyckte slutligen till att sänka sin måttstock, och ett förbund mellan kristendomen och hedendomen blef uppgjordt. Ehuru afgudadyrkarne utgåfvo sig för att vara omvända och förenade sig med församlingen, hängde de ännu fast vid sitt afguderi och förändrade blott föremålen för sin tillbedjan till bilder af Jesus, samt till och med Maria och helgonen. Afguderiets surdeg, som sålunda blef införd i församlingen; fortsatte sitt skadliga verk. Osunda lärdomar, vidskepliga ceremonier samt afgudiska seder och bruk inblandades i kyrkans tro och gudstjenst. Allt efter som Kristi efterföljare förenade sig med afgudadyrkare, blef den kristna religionen mera förderfvad, och församlingen förlorade sin renhet och styrka. Det fans likväl några, som icke läto sig förledas af dessa villfarelser. De fortforo att visa trohet mot sanningens Upphofsman och tillbåda Gud allena. rätt

(41)Det har alltid varit två klasser bland dem, som bekänna sig till att vara Kristi efterföljare. Medan den ena klassen noga gifver akt på Frälsarens lif och allvarligt söker att rätta sina brister och att efterlikna det stora Mönstret, undviker den andra klassen de tydliga, praktiska sanningar, som uppenbara deras villfarelser. Till och med då församlingen var i sitt bästa tillstånd, bestod den icke uteslutande af medlemmar, som vara trogna, rena och uppriktiga. Vår Frälsare lärde, att de som uppsåtligen hängifva sig åt synden, böra icke intagas i församlingen; men likväl tog han till sig personer, som hade en bristfällig karakter och lät dem blifva delaktiga af de förmåner, som voro förknippade med hans lära och exempel, så att de kunde få tillfälle att inse och rätta sina fel. Bland de tolf apostlarne fans äfven en förrädare. Judas blef antagen till lärjunge i trots af sin bristfälliga karakter, men icke på grund af, att han var felande. Han blef förenad med lärjungarne, så att han genom Kristi undervisning och exempel kunde lära hvad som utgör en kristlig karakter och sålunda förmås till att inse sina fel, att ångra dem och genom hjälp af Guds nåd rena sin själ "i sanningens lydnad." Men Judas vandrade icke i det ljus, som så nådigt lyste på hans väg. Genom att hängifva sig åt synden inbjöd han satan till att fresta sig. De onda dragen i hans karakter blefvo rådande. Han lät mörkrets makter beherska sitt sinne, han blef vred när han tillrättavisades för sina fel, och blef deriigenom förledd till att begå den fruktansvärda förbrytelsen att förråda sin Mästare. Alla som älska det onda under gudaktighetens sken, hata på samma sätt dem som förstöra deras frid genom att fördöma deras syndiga uppförande. När ett gynsamt tillfälle erbjuder sig, skola de liksom Judas förråda dem, som för att främja deras bästa har sökt att tillrättavisa dem. rätt

(41)Apostlarne funna äfven i församlingen sådana, som bekände sig till gudaktighet, medan de hemligen älskade orättfärdighet: Ananias och Saffira handlade som bedragare och föregåfvo,-att de offrade allt åt Gud, medan de begärligt tillbakahöllo en del för sig sjelfva. Sanningens Ande uppenbarade dessa skrymtares verkliga karakter för apostlarne, och församlingen blef genom Guds straffdomar befriad från denna skamfläck på sin renhet. Detta tydliga bevis på, att Kristi allseende Ande fans i församlingen injagade förskräckelse hos skrymtare och ogerningsmän. De kunde icke längre qvarstå i förening med dem, hvilka vara Kristi representanter i hjärta och lefverne; och då pröfningar och förföljelser komma öfver hans efterföljare, önskade blott sådana att blifva hans lärjungar, som vara beredvilliga att försaka allt för sanningens skull. Sålunda bevarades församlingen jämförelsevis ren, så länge förföljelsen pågick. Men när den upphörde, fick församlingen anhängare, som vara mindre uppriktiga och hängifna, och man gaf satan tillfälle att vinna fotfäste iden. rätt

(42)Men det fins ingen förening mellan ljusets Furste och mörkrets furste och det kan icke heller finnas någon förening mellan deras efterföljare. När de kristne samtyckte till att förena sig med dem, som vara blott till hälften omvända från hedendomen, komma de in på en väg, som förde dem allt längre bort från sanningen. Satan jublade öfver att det hade lyckats honom att bedraga ett så stort antal af Kristi efterföljare. Sedan utöfvade han en ännu kraftigare inflytelse öfver dem och uppeggade dem att förfölja de personer, som fortfarande vara trogna mot Gud. Ingen förstod så väl huru de kunde strida mot den sanna, kristna tron, som de, hvilka en gång hade varit dess försvarare; och desse affallne kristne tillsammans med sina halft hedniska bröder riktade sin strid mot de vigtigaste kristliga lärorna. rätt

(42)De som ville vara trogna och stå fasta mot de bedrägerier och styggelser, hvilka, dolda under presterliga. kläder,. blefvo införda i församlingen, måste genomgå en förtviflad strid. Bibeln blef icke erkänd som det enda rättesnöret för tro. Läran om religionsfrihet blef kallad kätteri, och de som försvarade den, blefvo hatade och landsförvista. rätt

(42)Efter en lång och sträng kamp, beslöto de få, som voro trogna, att upplösa all förbindelse med den affallna kyrkan, om den fortfarande nekade att rena sig sjelf från lögn och afguden. De insågo att skilsmässa blefve alldeles nödvändig, om de skulle lyda Guds ord. De vågade icke att fördraga villfarelser, som voro förderfliga för deras egna själar, och att sätta ett exempel, som skulle bringa deras barns och barnbarns tro i fara. De voro villiga till att göra eftergifter så vidt, som det var förenligt med trohet mot Gud, för att bevara freden och enigheten; men de tyckte, att till och med freden skulle blifva alltför dyrt köpt, om de måste uppoffra sina grundsatser för den. Om enighet icke kunde erhållas på andra vilkor än genom att uppoffra sanning och rättfärdighet, så önskade de hellre, att meningsstrid eller till och med krig skulle råda. rätt

(43)Det skulle vara nyttigt för församlingen och för verlden, om de grundsatser, som dessa trogna själar hyllade, åter blefve herskande bland Guds folk. En oroväckande likgiltighet med hänsyn till de vigtigaste punkterna i den kristna tron existerar. Den meningen utbreder sig, att dessa i verkligheten ej äro särdeles vigtiga. Denna förderfliga åsigt stärker händerna på satans redskap, så att falska teorier och skadliga villfarelser, hvilka de kristne i forna tider med fara för sina lif sökte motstå och uppenbara, nu gynsamt betraktas af många tusen, som göra anspråk på att vara Kristi efterföljare. rätt

(43)De förste kristne voro i sanning ett egendomsfolk. Deras ostraffliga uppförande och orubbliga tro voro en ständig tillrättavisning, som störde syndares frid. Ehuru de voro fil. till antalet samt utan rikedom, ansedd ställning eller hederstitlar, så voro de likväl en skräck för öfverträdare, hvarhelst deras karakter och lärdomar voro kända. Derför hatade de ogudaktige dem, liksom Abel hatades af den gudlöse Kain. Af samma skäl som Kain ihjälslog Abel, dödades äfven Guds folk af dem som sökte draga sig undan från den Helige Andes inflytande. Det var af samma orsak, som judarne förkastade och korsfäste Frälsaren; nämligen emedan hans karakters renhet och helighet var en ständig tillrättavisning för deras egennytta och förderf. Från Kristi dag till vår tid hafva bans trogna lärjungar uppväckt hat och motstånd bland dem, som älska och följa synden. . rätt

(43)Huru kan då evangelium kallas fridens budskap? När Esaia profeterade om Messias' födelse, kallade ban honom "Fridsfurste." När änglarne förkunnade för herdarne, att Kristus blifvit född, sjöngo de öfver Betlehems marker: "Ära vare Gud i böjden, och frid på jorden, till människorna ett godt behag!" Det synes vara en motsägelse mellan profetens ord och dessa Kristi ord: "Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd." Men de två texterna stå i fullkomlig harmoni, då de riktigt uppfattas. Evangelium är ett fridens budskap. Kristendomen är ett religionssystem, hvilket, när det emottages och åtlydes, utbreder frid, harmoni och sällhet på jorden. Kristi religion förenar i ett innerligt brödraskap alla som emottaga dess läror. Det var Kristi mission att förena människorna med Gud och derigenom äfven med deras medmänniskor. Men verlden står i satans, Kristi bittraste fiendes, ledband. Evangelium framställer för dem lifsprinciper, som äro helt och hållet i strid med deras vanor och önskningar, och de resa sig i uppror emot det. De hata den renhet, som uppenbarar och fördömer deras synder, och de förfölja och nedgöra dem som söka framställa evangelii rättvisa och heliga fordringar för dem. Det är i denna betydelse - emedan Guds ords upphöjda sanningar gifva anledning till hat och strid - som evangelium kallas ett svärd. rätt

(44)Den hemlighetsfulla försyn, som tillåter, att de rättfärdige lida förföljelse af de ogudaktige, har förorsakat stort bryderi hos många, som äro svaga i tron. Några äro till och med färdiga att kasta bort sitt förtroende till Gud, emedan han låter de mest föraktliga människor hafva framgång, medan de bästa och renaste plågas och besväras af deras grymma mald. Huru, frågar man, kan ett Väsende, som är rättfärdigt och barmhertigt och som äfven är allsmäktigt, tillåta en sådan orättvisa och plåga? Detta är en fråga, som vi icke harva n:lgot att göra. med. Gud har gifvit oss tillräckliga bevis på sin kärlek, och vi böra icke tvifia på hans kärlek, emedan vi icke kunna förstå hans försyns ledning. Jesus sade till sina lärjungar, i det han förutsåg de tvifvel, som skulle nedtrycka deras själar på mörkrets och pröfningens tid: "Kommen ihåg det ord, som jag har sagt eder: en tjenare är icke förmer än hans herre. Hafva de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder." Jesus led mera för oss, an någon af hans efterföljare kan komma att lida genom ogudaktiga människors grymhet. De som kallas till att utstå lidanden och martyrdöden, följa blott i Guds älskade Sons fotspår. rätt

(44)Herren fördröjer icke sitt löfte. Han hvarken förglömmer eller försummar sina barn; utan han tillåter, att de ogudaktige få tillfälle att uppenbara sin verkliga karakter, så att ingen, som önskar att göra hans vilja, s1mll bedragas af dem. Dessutom försättas de rättfärdige i lidandets ugn, så att de sjelfva kunna blifva renade, att deras exempel kan öfverbevisa andra om trons och gudaktighetens verklighet, samt att deras rättfärdiga lefnad må fördöma de ogudaktige och otrogne. rätt

(45)Gud tillåter, att de ogudaktige harva medgång och att de uppenbara sin fiendskap mot honom, så att alla kunna inse, att han är rättfärdig och barmhertig, när han förgör dem, efter att de harva uppfylt sitt syndamått. Guds hämds dag närmar sig hastigt; då alla som hafva öfverträdt hans lag och förtryckt hans folk, skola erhålla den rättfärdiga lönen för sina gerningar; då hvarje grym och orättvis handling mot Guds trogne tjenare skall blifva straffad, som om de hade utöfvat den mot Kristus sjelf. rätt

(45)Det fins en annan ännu vigtigare fråga, som borde upptaga församlingens uppmärksamhet på vår tid. Aposteln Paulus förklarar, att "alla de som vilja lefva gudligt i Kristus Jesus skola lida förföljelse." Hvarför synes då förföljelsen i en så stor grad slumra? - Den enda orsaken är, att församlingen har fogat sig efter verldens seder och bruk, och derför uppväcker den icke något motstånd. Den religion, som är allmän på vår tid är icke af den rena och heliga art, som utmärkte den kristna tron på Jesu och hans apostlars tid. Det är blott, emedan man har så mycket samfund med synden, emedan man visar sig så likgiltig för Guds ords stora sanningar, emedan det är så liten lefvande gudaktighet i församlingen, som kristendomen synbarligen betraktas med sa stor ynnest af verlden. Men om de första församlingarnas tro och kraft åter blefve upplifvade, så skulle för förföjlsens anda äfven upplifvas och förföljelsens raseri åter blifva upptänd. rätt

nästa kapitel