En stor religiös väckelse.

(325)En stor religiös väckelse i förbindelse med förkunnandet om Kristi snara tillkommelse framställes profetian om den förste ängelns budskap i Uppenbarelsens fjortonde kapitel. Profeten såg en ängel flyga "midt på himmelen, som hade ett evigt evangelium, hvilket han skulle förkunna för dem som bo på jorden och för alla folkslag och stammar och tungomål och folk; och som sade med hög röst: Frukten Gud och gifven honom ära, ty stunden för hans dom har kommit, och tillbedjen den som har skapat himmelen och jorden och hafvet och vattnens källor." rätt

(325)Den omständigheten, att en ängel säges förkunna budskapet, är betydelsefull. Det har behagat en allvis Gud att genom en himmelsk budbärares renhet, ädelhet och makt framställa den upphöjda beskaffenheten af det verk, som skulle utföras genom detta budskap, samt den kraft och härlighet, som skulle åtfölja det. Att en ängel flyger" midt på himmelen," den "höga röst:" hvarmed budskapet förkunnas, att det utbredes bland alla "som bo på jorden," bland "alla folkslag och stammar och tungomål och folk" - allt detta vittnar om att budskapet utbreddes hastigt öfver hela verlden. rätt

(325)Budskapet sjelf upplyser oss om tiden, när detta verk skall försiggå. Det framställes såsom en del af det" eviga evangelium," och det förkunnar, att domen har begynt. Evangelium har blifvit predikadt under alla tider, men den del af evangelium, som detta budskap innehöll, kunde icke blifva predikad förrän i de sista dagarne; ty då först skulle det blifva sant, att stunden för bans dom hade kommit, Profetiorna framställa en följd af bändelser, som nå till domens tid, Detta är synnerligen fallet med Daniels bok. Men den del af hans profetia, som har afseende på de sista dagarne, bjöd Herren honom att gömma och försegla "till ändens tid." Innan vi nådde denna tid, kunde budskapet om domen, som var grundad t på dessa profetiors uppfyllande, icke blifva förkunnadt; men vid ändens tid, säger profeten, "skola många forska i den, och kunskapen skall blifva stor." rätt

(326)Aposteln Paulus förmanar församlingen, att den icke skulle vänta Kristi återkomst på hans tid. Han sade, att den dagen skulle icke komma, förrän affallet hade skett" och syndens människa, förderfvets son," blefve uppenbar. Vi kunna icke vänta Herrens återkomst förrän efter det stora affallet, som tillbör den långa tidsperiod, under hvilken "syndens människa" skulle regera. "Syndens människa," som äfven kallas ”laglöshetens hemlighet," "förderfvets son" samt den "laglöse," föreställer påfvedömet, hvilket, enligt profetens vittnesbörd, skulle herska i 1260 år. Denna tidsperiod slutade år 1798. Kristi andra ankomst kunde icke ske före den tiden. I denna varning innefattar Paulus hela den kristliga tidsåldern ned till år 1798. Det är efter den tiden budskapet om Kristi andra ankomst skall förkunnas. rätt

(326)Intet sådant budskap har någonsin blifvit förkunnadt i den förflutna tiden. Vi hafva redan visat, att Paulus icke förkunnade det. Han hänvisade sina bröder till en då aflägsen framtid såsom tiden för Herrens återkomst. Reformatorerna förkunnade det icke. Martin Luther antog, att domen skulle inträffa ungefär 300 är efter hans tid. Men sedan år 1798 har förseglingen blifvit borttagen frän Daniels bok, man har erhållit en större kunskap i profetiorna, och många harva förkunnat det allvarliga budskapet, att domens dag är nära. rätt

(326)Adventrörelsen, liksom den stora reformationen i det sextonde ärhundradet, visade sig i åtskilliga kristna länder på samma tid och frambragte samma frukt. I både Europa och Amerika blefvo fromme män påverkade att forska i profetiorna. De följde den Heliga Skrifts profetiska kedjor ned till den sista länken och erhöllo sålunda klart bevis på att alltings ände närmade sig. I olika länder funnas afsöndrade kristliga sällskap, som allenast genom att forska i Skriften komma till den öfvertygelsen, att Frälsarens återkomst var nära. rätt

(327)År 1821, tre år efter att Miller hade antagit den uttolkningen af profetiorna, som åsyftade domens tid, begynte missionär Josef Wolff att predika om Herrens snara återkomst. Wolff var född i Tyskland af hebreiska föräldrar, och hans fader var en judisk rabbin. Medan han ännu var ganska ung, blef han öfvertygad om den kristna religionens sanning. Han hade ett verksamt, vetgirigt sinne och lyssnade med djupt intresse till de samtal, som höllos i hans faders hus, i hvilket gudfruktiga hebreer dagligen samlades för att tala om sitt folks hopp och förväntningar, den kommande Messias' härlighet och återupprättandet af Israels rike. En dag, när han hörde Jesus af Nasaret omtalas, frågade han hvem han var. "En man med de största naturgåfvor," ljöd svaret; "men när han utgaf sig för att vara Messias, dömde det judiska rådet honom till döden." "Hvarför är då Jerusalem förstördt," frågade han vidare, "och hvarför äro vi i landsflykt?" "Ack, ack!" svarade fadern. "Emedan judarne mördade profeterna." Då rann tanken genast barnet i sinnet: "Törhända Jesus af Nasaret också var en profet, och judarne dödade honom, fastän han var oskyldig." Detta intryck blef så starkt, att ehuru det hade blifvit honom förbjudet att besöka de kristnes kyrkor, stannade han ofta utanför för att höra predikan. rätt

(327)När han var blott sju år gammal, framstälde han skrytsamt Israels framtida triumf vid Messias' ankomst för en gammal kristlig granne, som då vänligt sade till honom: "Kära barn, jag" skall berätta för dig hvem den verklige Messias var. Han var Jesus af Nasaret, som dina förfäder korsfäste, liksom de dödade profeterna i forntiden. Gå hem och läs det 53 kapitlet hos Esaias, så skall du förstå, att Jesus Kristus är Guds Son." Han blef genast öfvertygad. Han gick hem och läste det kapitlet, och han förundrade sig öfver huru fullständigt profetens ord hade blifvit uppfylda på Jesus af Nasal et. Voro den kristnes ord sanna? Gossen bad fadern att förklara profetian för honom; men han bemöttes med en så sträng tystnad, att han aldrig sedan vågade att nämna ämnet. Detta förökade emellertid blott hans önskan att få mera upplysning om den kristna religionen. rätt

(328)Den kunskap han slikte, blef afsigtligen undanhållen honom i hans judiska hem; men i sitt elfte år lemnade han sin faders hus för att gå ut i verlden och samla kunskap för sig sjelf samt välja sin religion och sitt lifsarbete. Han fick ett hem någon tid hos sina slägtingar, men han blef snart bortjagad från dem såsom en affälling, och sålunda måste han, allena och utan penningar, sörja för sig sjelf bland främlingar. Han gick från plats till plats, studerade flitigt och förtjenade sitt uppehälle genom att undervisa i det hebreiska språket. Genom en katolsk lärares inflytande antog han den romerska läran och beslöt att blifva missionär bland sitt eget folk. I denna afsigt begaf han sig några år senare till kongregationist-gymnasiet i Rom för att fortsätta sina studier. Här blef han beskyld för kätteri på grund af sin vana att tänka fritt och tala öppenhjärtigt. Han angrep offentligen kyrkans missbruk och framhöll nödvändigheten af reform. De romerske prelaterna visade honom i btirjan en synnerlig bevågenhet, men efter en tids förlopp bortsåndes han från Rom. Han gick från plats till plats under kyrkans uppsigt, tills det blef tydligt, att man icke kunde få honom till att böja sig under det romerska oket. Man förklarade, att han var oförbätterlig, och gaf honom frihet att gå hvart han ville. Han begaf sig nu till England, antog protestantism och förenade sig med statskyrkan. Efter två års studerande begaf han sig 1821 ut på sin mission. rätt

(328)På samma gång, som Wolff antog den stora sanningen om Kristi första ankomst såsom "en smärtornas man, och förtrogen med lidandet," insåg han äfven, att profetiorna lika klart framstälde hans andra ankomst i kraft och härlighet. Och på samma gång, som han sökte att leda sitt folk till Jesus af Nasaret såsom den utlofvade Messias och att hänvisa det till hans första ankomst i ringhet såsom ett offer för människors synder, undervisade han det äfven om hans andra ankomst såsom konung och förlossare. rätt

(328) ”Jesus af Nasaret, den rätte Messias," sade han, "hvilkens händer och fötter blefvo genomborrade; som blef förd till slagtning liksom ett lam; som var en smärtornas man och förtrogen med lidandet; som, sedan spiran hade vikit från Judas och herskarestafven från hans fötter, kom den första gången, skall komma för andra gången på himmelens skyar med öfverängelns basun. Hans fötter skola stå på Oljeberget, och det herravälde öfver skapelsen, som en gång skänktes åt Adam och som han förlorade (1 Mos. 1: 26; 3: 17), skall gifvas åt Jesus. Han skall blifva konung öfver hela jorden. Skapelsens suckande och klagande skall upphöra, men lof- och tacksägelsesånger skola höras. När Jesus kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarne, skola de troende döde uppstå först. (1 Tess. 4: 16; 1 Kor. 15: 23.) Detta är hvad vi kristne kalla den första uppståndelsen. Då skall djurens natur förändras (Es. 11: 6-9), och de skola underläggas Kristus. (Ps. 8.) En allmän fred skall råda. Herren skall åter se ned på jorden och säga: 'Se, det är ganska godt.'" rätt

(329)Wolff trodde, att Herrens återkomst var nära. Han uttolkade de profetiska tidsperioderna sålunda, att verldens ände skulle komma blott några år från den tid Miller hade bestämt. Dem som sökte stöd uti Skriftens ord: "Men om den dagen och den stunden vet ingen," för, att människorna icke kunna veta något angående Kristi ankomsts närhet, svarade Wolff: "Sade Herren, att den dagen eller stunden aldrig skulle blifva uppenbar? Gaf han oss icke tidens tecken; så att vi skola veta när hans återkomst är nära, liksom man vet, att sommaren är nära, när löfven börja att spricka ut på fikonträden? Skola vi aldrig veta något om den tiden, när han sjelf uppmanade oss att icke blott läsa profeten Daniel, utan äfven att förstå hvad han säger? Och det är just Daniel, som säger, att skriften är gömd och förseglad till ändens tid (hvilket var fallet på hans tid), och att många skola forska i den och kunskapen (om ändens tid) skall blifva stor. Dessutom menar vår Herre icke härmed, att man ej skall veta när tiden nalkas, utan att ingen vet den bestämda dagen och stunden. Han säger, att man skall veta så mycket om tidens tecken, att man kan harva orsak att bereda sig för hans återkomst, liksom Noa utrustade arken." rätt

(329)Angående det allmänna uttolkningssystemet eller rättare den falska utläggningen af Skriften skrifver Wolff: "De flesta kristna kyrkosamfund harva afvikit från Skriftens tydliga mening och vändt sig till buddisternas svärmiska system. De tro nämligen, att människornas framtida sällhet skall bestå uti att fara omkring i luften, samt antaga, att när de läsa ordet judar, så böra de uppfatta det som hedningar, och när de läsa Jerusalem, så menar det kyrkan, och när det står jorden, så menar det himmelen, och med Herrens återkomst måste de förstå missionssällskapens framåtskridande." Och att" gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus, skall betyda ett stort klassmöte af metodister." rätt

(330)Under 24 år, från 1821 till 1845, reste Wolff vida omkring. I Afrika besökte han Egypten och Abyssinien. I Asien reste han genom Palestina, Syrien, Persien, Buchariet och Indien. Han besökte äfven Förenta Staterna, och på sin resa dit predikade han på ön St. Helena. Han anlände till New York i augusti 1837, och sedan han talat i denna stad, predikade han i Philadelphia och Baltimore samt reste slutligen till Washington. Om sitt mottagande här säger han: "På förslag af f. d. presidenten John Quincy Adams i kongressen, afstod representanthuset enhälligt kongressens sal åt mig att hålla ett föredrag uti, hvilket jag höll på en lördag. Alla kongressmedlemmarne och äfven biskopen af Virginien samt prester och borgare i Washington hedrade mötet genom sin närvaro. Samtrm heder bevisades mig af medlemmar af styrelsen för New Jersey och Pensylvanien, inför hvilka jag höll föredrag om mina resor i Asien och äfven om Jesu Kristi personliga regering." rätt

(330)Dr Wolff reste i de mest barbariska länder, utan beskydd af någon europeisk makt, omgifven af otaliga faror, och måste uthärda många besvärligheter. Han blef pryglad och måste svälta, blef såld som slaf och tre gånger dömd till döden. Han föll i röfvares händer och var ibland nära att omkomma af törst. En gång beröfvades han allt han egde, och han måste gå till fots flere hundra mil öfver bergen, medan snön piskade honom i ansigtet och hans nakna fötter domnade på grund af beröring med den frusna marken. rätt

(330)När man varnade Wolff att icke gå obeväpnad bland de vilda, fiendtliga stammarne, svarade han, att han var försedd med vapen - "bön, nit för Kristus och förtröstan på hans hjälp." "Jag är också," säger han, "försedd med kärlek till Gud och nästan i mitt hjärta och med Bibeln i min hand." Hvar han gick, förde han alltid Bibeln med sig på det hebreiska och det engelska språket. Om en af sina senare resor säger han: "Jag höll Bibeln öppen i min hand. Jag kände, att min makt låg i denna bok, och att dess kraft skulle uppehålla mig. rätt

(331)Sålunda fortsatte han med sitt arbete, tills budskapet om domens närhet hade blifvit förkunnat öfver en stor del af den bebodda jorden. Bland judar, turkar, perser, hinduer och många andra folkslag och stammar utdelade han Guds ord på dessa folks egna språk och predikade öfverallt om Messias' återkomst och regering. rätt

(331)På sina resor i Buchariet fann han på en aflägsen trakt ett afsöndradt folk, som hyllade läran om Herrens snara återkomst. Han säger, att araberna i Jemen hafva en bok, som de kalla " Seera," hvilken berör Kristi återkomst och hans regering i härlighet, och de väntade, att stora händelser skulle inträffa under år 1840. "I Jemen tillbragte jag sex dagar hos rekabiterna. De dricka icke vin, plantera inga vingårdar, så icke säd, bo i tält och hörsamma Jonadabs, Rekabs sons, ord. Hos dem vara Israels barn af Dans stam, . . . som tillika med Rekabs barn förvänta, att Messias snart skall komma på himmelens skyar." rätt

(331)En annan missionär fann några i Tartariet, hvilka hade en liknande tro. En af tartarernas prester frågade missionären när Kristus skulle komma den andra gången. När missionären svarade, att han icke visste det, blef han mycket förvånad öfver en sådan okunnighet hos en, som föregaf sig att undervisa andra från Bibeln, och sade, att på grund af profetian trodde han sjelf, att Kristus skulle komma 1844 eller nära den tiden. rätt

(331)I England började man att predika budskapet om Kristi snara återkomst så tidigt som 1826. Denna rörelse antog likväl icke en så bestämd form här som i Amerika. Man lärde nämligen icke i allmänhet något om den bestämda tiden för Kristi återkomst; men det härliga budskapet och Kristi snara uppenbarelse förkunnades vidt och bredt. Och detta var icke blott bland dissenters och nonkonformister. Mourant Brock, en engelsk författare, säger, att ungefär 700 predikanter i den engelska statskyrkan förkunnade denna del af "evangelium om riket." Budskapet, som hänvisade till 1844 såsom tiden för Herrens ankomst, förkunnades också i Storbritannien. Skrifter, som afhandlade Kristi andra ankomst, erhöllos från Förenta Staterna samt blefve vidt spridda. Böcker och tidningar från Amerika blefvo om. tryckta i England. Robert Winter, född engelsman, som i Armerika hade omfattat tron på Kristi återkomst, återvände 1842 till sitt fädernesland att förkunna Herrens uppenbarelse. Många. deltogo med honom i detta verk, och budskapet om domen förkunnades på olika trakter i England. rätt

(332)Midt ibland Sydamerikas barbarism och prestlist begynte Lacunza, en spansk jesuit, att ransaka Skriften och emottog sålunda budskapet om Kristi snara tillkommelse. Han kände sig manad till att förkunna budskapet, men önskade att undgå näpst af Rom, hvarför han sammanfattade sina åsigter i en bok, som han utgaf under namn Rabbin Ben-Israel, framställande sig såsom en omvänd jude. Lacunza lefde i det adertonde århundradet, men hans bok, som fann väg till London, blef icke öfversatt på det engelska språket förrän omkring år 1825. Dess utgifvande bidrog till att föröka det intresse, som redan blifvit väckt i England angående Kristi andra ankomst. rätt

(332)I Tyskland blef denna lära förkunnad i det adertonde århundradet af Bengel, en luthersk prest och en berömd bibelforskare och kritiker. Efter att Bengel hade fulländat sina studier, egnade han sig åt att studera teologi, till hvilken hans allvarliga och religiösa sinnesstämning, stärkt genom den uppfostran och disciplin han erhöll i sina unga år, helt naturligt drog honom. Liksom andra djupsinnige unge män före och efter hans tid, måste han kämpa med tvifvel och svårigheter i. religiöst afseende, och han hänsyftar med mycken känsla på de "många pilar, som genomborrade hans arma hjärta och gjorde hans ungdom till en tung börda." När han blef medlem af kyrkorådet i Würtemberg, försvarade han religionsfrihetens sak. Han påstod, att man borde gifva behörig frihet åt dem som kände sig bundna för samvetets skull, så att de kunde skilja sig från statskyrkan. De goda följderna af detta förfaringssätt kunna ännu iakttagas i hans fädernestat. rätt

(332)Medan han utarbetade en predikan öfver Uppb. 21, som skulle hållas en söndag i adventet, upprann ljuset om Kristi återkomst, plötsligen för hans själ. Uppenbarelsens profetior framstälde sig för hans förstånd såsom aldrig förut. Han blef så öfverväldigad af den utomordentliga betydelsen och öfversvinneliga härligheten, som han fann i de scener-profetian framstälde, att han nödsakades för en tid afstå från betraktandet af detta ämne. När han stod på predikstolen, kom det åter för honom i all sin klarhet och kraft. Från den tiden egnade han sig åt forskandet i profetiorna, synnerligen i Uppenbarelseboken, och han kom derigenom snart till den öfvertygelsen, att de vittnade om Kristi tillkommelse såsom en nära förestående händelse. Den tidpunkt han utsatte såsom tiden för Kristi andra ankomst, var blott några år skild från den tid, som Miller efteråt antog. rätt

(333)Bengels skrifter harva blifvit spridda öfverallt inom kristenheten. Hans åsigter om profetian blefvo ganska allmänt emottagna i hans egen stat, Würtemberg, och äfven på andra platser i Tyskland. Rörelsen fortsattes efter hans död, och budskapet om Kristi återkomst förkunnades i Tyskland på samma tid, som det ådrog sig uppmärksamhet i andra länder. Några af de troende reste snart till Ryssland, der de grundade kolonier, och tron på Kristi snara återkomst hyllas och läres ännu i de tyska församlingarna inom det kejsardömet. rätt

(333)Ljuset lyste äfven i Frankrike och Schweiz. I Geneve, der Farel och Kalvin hade spridt reformationens sanningar, förkunnade Gaussen budskapet om Kristi andra ankomst. Medan Gaussen var student, kom han i beröring med rationalism, som genomträngde hela Europa under den sista delen af det adertonde och i begynnelsen af det nittonde århundradet, och när han blef predikant, var han icke blott främmande för den sanna tron, utan äfven benägen för skepticism. I sin ungdom hade han blifvit intresserad för att forska i profetiorna. Efter att han hade. läst "Rollins gamla tidens historia," riktades hans uppmärksamhet på Daniels andra kapitel, och han blef förvånad öfver den märkvärdiga noggrannhet, hvarmed profetian hade blifvit uppfyld, såsom man såg af historieskrifvarens skildringar. Här fann han ett vittnesbörd, att Skriften tillkommit genom gudomlig inspiration, och detta blef för honom ett ankare bland de faror, som han under senare år utsattes för. Han var icke tillfredstäld med rationalisms lärosatser, och genom att forska i Bibeln och söka efter klarare ljus, erhöll han om en tid en fast och lefvande tro. rätt

(333)Medan han fortsatte sin undersökning af profetiorna, blef han öfvertygad, att Kristi återkomst var för handen. Vigten och högtidligheten af denna stora sanning gjorde ett djupt intryck på honom, och han önskade att framställa den för folket; men den herskande tron, at Daniels profetior äro hemligheter, som ingen kan förstå, var ett svårt hinder på hans väg. Han beslöt till sist, såsom Farel hade gjort, då han införde evangelium i Geneve, att begynna med barnen. Genom dem hoppades han att efter någon tid kunna intressera föräldrarne. rätt

(334) ”Jag önskar, att man skall förstå," sade han senare, då han talade om afsigten med detta företag, "att det är icke på grund af detta ämnes ringa betydelse, utan tvärtom på grund af dess stora vigt, som jag önskade att framställa det på detta förtroliga sätt och vände mig med det till barnen. Jag önskade att blifva hörd, och jag fruktade för att man icke skulle höra mig, om jag först vände mig till de fullvuxne." "Jag beslöt derför att gå till de yngre. Jag samlar en åhörareskara af barn omkring mig. Om åhörarne förökas, och jag ser, att de lyssna uppmärksamt, äro förnöjda och intresserade samt att de förstå att förklara ämnet, så är jag viss på att snart få en ny åhörarekrets, och de fullvuxne skola i sin ordning förstå, att det är mödan värd t för dem att sitta ned och forska. När detta uppnås, är saken vunnen." rätt

(334)Hans bemödanden kröntes med framgång. När han talade till barnen, kommo äfven äldre personer för att lyssna. Hans kyrka fyldes med uppmärksamma åhörare. Bland dessa voro män af hög rang och lärdom såväl som främlingar, hvilka voro på besök i Geneve, och genom dem fördes budskapet till andra länder. rätt

(334)Uppmuntrad genom sin framgång, utgaf Gaussen sina bibellektioner på trycket under förhoppning att derigenom främja de profetiska böckernas granskning i de församlingar, som bestodo af fransktalande medlemmar. "Att utgifva undervisning för barn," sade Gaussen, "är det samma som att säga till de fullvuxne, som alltför ofta försumma att läsa sådana böcker under det falska föregifvandet, att de äro svåra att fatta: 'Huru kunna de vara dunkla, när edra barn förstå dem?'" "Jag önskar mycket," tilläger han, "att om möjligt göra kunskapen i profetiorna allmän i våra församlingar." "Det synes verkligen för mig, att det ej fins någon sinne, som bättre svarar mot vår tids behof." "Det är genom detta, som vi skola bereda os vår den vedermöda, som förestår, samt lära att bida och förvänta Jesus Kristus. " rätt

(334)Ehuru Gaussen var en af de mest framstående och omtyckta predikanter, som talade det franska språket, blef han likväl efter någon tid afsatt från sitt prestämbete. Den förnämsta beskyllningen man gjorde emot honom var, att han vid ungdomens undervisning hade brukat Bibeln i stället för kyrkans katekes, en tom och rationalistisk handbok, som saknade nästan all undervisning om lefvande tro. Han blef sedan lärare i en teologisk skola och fortsatte om söndagen sin verksamhet med att katekisera barnen och undervisa dem i den Heliga Skrift. Hans arbeten angående profetiorna uppväckte också stort intresse. Genom sin verksamhet som professor, genom pressen och i sin käraste sysselsättning såsom lärare för barnen fortsatte han i många år att utöfva ett vidtomfattande inflytande och blef ett redskap till att rikta många personers uppmärksamhet på forskningen i de profetior, som visade, att Herrens återkomst var nära. rätt

(335)I Skandinavien blef budskapet om Kristi återkomst också förkunnadt, och det väckte intresse vidt och bredt. Många blefvo uppväckta ur sin likgiltighet och trygghet, så att de bekände och öfvergåfvo sina synder och sökte förlåtelse i Kristi namn. Men statskyrkans prester satte sig emot denna rörelse, och genom deras inflytande blefvo några af dem som förkunnade budskapet, kastade i fängelse. På några platser, der de som förkunnade Herrens snara återkomst sålunda blefvo bragta till tystnad, behagade det Herren att utsända budskapet på ett underbart sätt genom små barn. Enär de ännu ej voro af myndig ålder, kunde lagen icke tillämpas på dem, och de fingo tala obehindradt. rätt

(335)Denna rörelse omfattade hufvudsakligen personer af de lägre stånden, och de samlades i arbetarnes anspråkslösa boningar för att höra budskapet. Barnen, som predikade, voro till största delen fattiga. Somliga af dem voro icke mer än sex eller åtta år gamla. Deras lefnad vittnade om att de älskade Herren; ty de sökte att hörsamma Guds heliga fordringar; men för öfrigt visade de i allmänhet icke, att de egde större förstånd eller förmåga, än man vanligen finner hos barn af den åldern. Man såg tydligen, når de talade till folket, att de voro under ett inflytande, som meddelade dem något högre än deras egna naturliga gåfvor. Deras röst och uppförande förändrades, och de förkunnade budskapet om domens närhet med allvar och kraft, i det de använde Skriftens egna ord: "Frukten Gud och gifven honom ära, ty stunden för hans dom har kommit." De bestraffade folkets synder, i det de icke blott fördömde osedlighet och laster, utan äfven verldslighet och affall samt uppmanade sina åhörare att genast söka undfly den tillkommande vreden. rätt

(336)Folket lyssnade under bäfvan. Guds öfverbevisande Ande talade till deras hjärtan. Många blefvo ledda till att ransaka Skriften med ett nytt och större intresse. Drinkare och osedliga personer blefvo omvända; andra upphörde med sin oärliga handel. Deras verk var så underbart, att till och med presterna i statskyrkan voro tvungna till att erkänna, att Guds hand var i denna väckelse. rätt

(336)Det var Guds vilja, att budskapet om Frälsarens återkomst skulle förkunnas i de skandinaviska länderna; och då hans tjenares röst bragtes till tystnad, utgöt han sin Ande öfver barnen, så att verket kunde utföras. När Jesus närmade sig Jerusalem, åtföljd af en jublande folkmängd, som svängde palmgrenar framför honom och med fröjderop förkunnade, att han var Davids Son, uppfordrade de afundsjuka fariseerna honom till att bringa dem till tystnad; men Jesus svarade, att allt detta skedde för att profetiorna skulle uppfyllas, och att om dessa tego, skulle stenarne ropa. Folket blef skrämdt pil grund af presternas och rådsherrarnes hotelser och upphörde med sina glädjerop, när det drog in genom Jerusalems portar; men barnen i templet togo sedan upp omqvädet och ropade, i det de svängde sina palmqvistar: "Hosianna Davids Son!" Då blefvo fariseerna mycket misslynta och sade till honom: "Hör du hvad dessa säga?" Jesus svarade: "Ja, harven I aldrig läst: Af barns och spenabarns mun har du beredt dig lof?" Liksom Gud verkade genom barnen vid Kristi första ankomst, så verkade han genom dem vid förkunnandet af budskapet om hans andra ankomst. Guds ord måste uppfyllas, att budskapet om Frälsarens tillkommelse skulle förkunnas för alla stammar och tungomål och folk. rätt

(336)Det blef uppdraget åt Miller och hans medarbetare att predika budskapet i Amerika. Detta land blef medelpunkten för den stora adventrörelsen. Här blef profetian om den första ängelns budskap fullständigast uppfyld. Miller och hans medarbetares skrifter blefvo förda till aflägsna länder. Det glada budskapet om Kristi snara återkomst sändes till alla platser i verlden, dit missionärer hade framträngt. När och fjärran hördes det eviga evangelium: "Frukten Gud och gifven honom ära, ty stunden för hans dom har kommit." rätt

(337)Vittnesbördet af de profetior, som tycktes utvisa, att Kristi återkomst skulle inträffa om våren 1844, gjorde ett djupt intryck på folkets hjärtan. Allt efter som budskapet gick från stat till stat, uppväcktes öfverallt ett vidtomfattande intresse. Många blefvo öfvertygade, att de slutsatser man drog från de profetiska tidsperioderna, voro följdriktiga, och de emottogo sanningen med glädje samt uppgåfvo sina egna meningar. Några predikanter lade sina sekteriska åsigter och känslor åsido, lemnade sina församlingar och sin lön samt förenade sig med dem som förkunnade budskapet om Kristi återkomst. Det var likväl jämförelsevis få predikanter, som ville emottaga budskapet; derför blef det till en stor del anförtrodt åt ringa lekmän. Landtbrukare lemnade sina åkrar, handtverkare sin verkstad, köpmän sin han. del, lärde män sina ämbeten, och likväl var arbetarnes antal litet i förhållande till det verk, som skulle utföras. Församlingarnas förderfvade tillstånd och en verld, som var sänkt i ogudaktighet, lågo som en börda på de trogne väktarnes hjärtan, och de uthärdade villigt besvär, försakelse och lidanden för att kunna leda människorna till bättring och frälsning. Fastän verket bekämpades af satan, gick det likväl stadigt framåt, och sanningen om Kristi andra ankomst blef antagen af många tusen. rätt

(337)Öfverallt der man hörde det högtidliga budskapet, som varnade syndare, påverkades både verldsmänniskor och kyrkomed. lemmar till att söka undfly den tillkommande vreden. Liksom Johannes döparen, som sändes före Kristus, satte desse predikanter yxan till roten på träden och uppmanade alla att bära sådan frukt, som tillhör bättringen. Deras väckande upprop stodo i stark motsats till det predikande om frid och säkerhet, som man hörde från de populära predikstolarne; ochhvarhelst bud. Hknpct förkunnades, gjorde det intryck på folket. Skriftens enkla, tydliga vittnesbörd, som inskärptes i hjärtat genom den Helige Andes kraft, förde en så stark öfverbevisning med sig, att blott få kunde helt och hållet motstå det. Namnkristne uppväcktes ur sin falska trygghet; de sågo, att de voro affälliga, verldsliga och otrogna samt stolta och egenkära. Många sökte Herran under bättring och förödmjukelse. I stället för att söka jordiska ting, riktade de nu sina tankar mot himmelska. Guds Ande hvilade på dem, och med undergifna och ödmjuka hjärtan bistodo de i förkunnandet af budskapet: "Frukten Gud och gifven honom ära, ty stunden för hans dom har kommit." rätt

(338)Syndare frågade gråtande: "Hvad skall jag göra att jag må varda frälst?" De som hade varit oärliga, längtade efter att få godtgöra sina felsteg. Alla som funno frid i Kristus, önskade så innerligt, att andra skulle också erhålla denna välsignelse. Föräldrarnes hjärtan blefvo vända till barnen och barnens hjärtan till föräldrarne. De hinder, som stolthet och förbehållsamhet uppstälde, blefvo undanröjda. Hjärtliga bekännelser blefvo aflagda, och man verkade för sina vänners och anhörigas frälsning Ofta hörde man ljudet af innerlig bön. Öfverallt funnos själar, som voro djupt bedröfvade och ropade till Gud. Många kämpade hela natten i bön för att få visshet om att deras egna synder voro tillgifna eller för att deras slägtingar och grannar skulle blifva omvända. rätt

(338)Alla folkklasser strömmade till adventisternas möten. Rike och fattige, höge och låge voro af åtskilliga orsaker angelägna om att höra läran angående Kristi andra ankomst. Herren höll motståndsandan i tyglar, medan hans tjenare framstälde grunderna för sin tro. Ibland voro redskapen svaga, men Guds Ande gaf hans sanning kraft. Man förnam heliga änglars närvaro i dessa församlingar, och många förenade sig dagligen med de troendes skara. Under det man framlade bevisen för Kristi andra ankomst, lyssnade stora folkhopar under djupaste tystnad till dessa allvarliga ord. Himmelen och jorden tycktes närma sig hvarandra; Guds kraft kändes af unge och gamle. Människorna drogo hem med pris på sina läppar, och det glada ljudet sväfvade ut i rymden under nattens timmar. Ingen, som bevistade dessa möten, kan någonsin glömma det stora intresse, som förspörjdes. rätt

(338)Budskapet om en bestämd tid för Kristi andra ankomst framkallade stort motstånd från många i alla klasser, från predikstolen ned till den fräckaste gudsförsmädare och syndare. Profetians ord blefvo uppfylda: "I de yttersta dagarne skola komma hånfulle bespottare, som vandra efter sina egna lustar och säga: "Hvar är löftet om hans tillkommelse, ty från den dag, då våra fäder afsomnade, förblifver allt såsom det har varit från skapelsens begynnelse?" Många, som bekände sig till att älska Frälsaren, försäkrade, att de icke hade något emot att man predikade hans återkomst; de hade blott att invända mot den bestämda tiden. Men Guds allseende öga genomskådade deras hjärtan. De önskade icke att höra om Kristi återkomst för att döma verlden med rättfärdighet. De hade varit otrogne tjenare; deras gerningar kunde icke tåla att undersökas af den Gud, som ransakar hjärtan, och de fruktade för att möta sin Herre. Liksom judarne vid Kristi första ankomst, voro de icke beredda att helsa Jesus välkommen. De vägrade icke blott att lyssna till de tydliga bevisen, som hemtades ur Bibeln, utan förlöjligade äfven dem som väntade på Herrens återkomst. Satan och hans änglar jublade samt framhöllo hånande för Kristus och heliga änglar, att de som kallade sig hans barn, hade så liten kärlek till honom, att de icke önskade, att han skulle komma. rätt

(339)Det argument, som oftast framstäldes af dem som förkastade läran om Kristi andra ankomst, var: "Den dagen och stunden vet ingen." Skriftens ord lyda: "Men om den dagen och stunden vet ingen, icke ens änglarne i himmelen, utan Fadern allena." De som väntade Herren, förklarade denna text tydligt och i harmoni med andra bibeltexter samt visade klart, att deras motståndare gjorde en oriktig tillämpning af den. Kristus uttalade dessa ord i det minnesvärda samtalet med sina lärjungar på Oljeberget, sedan han för sista gången hade lemnat templet. De hade framstält frågan: "H vad skall vara tecknet för din tillkommelse och verldens ände?" Jesus omtalar för dem dessa tecken och säger: "Likaså äfven I, när I sen allt det. ta, så veten, att det är nära för dörren." Man får. icke använda Frälsarens vittnesbörd sålunda, att det han säger på ett ställe, omstörtar hvad han säger på ett annat. Fastän ingen manniska vet dagen och stunden, när Jesus skall komma, så undervisar han oss likväl och fordrar af oss, att vi skola veta den tid, då han är för dörren; och han lär oss vidare, att det skall blifva lika farligt för oss att ringakta hans varning och vägra eller försumma att erhålla kunskap om hans återkomst, som det var för dem, hvilka lefde i Noas dagar, att förkasta upplysningen om tiden, då floden skulle komma. Och liknelsen i samma kapitel, hvilken framställer den trogne och den onde tjenaren, visar huru det skall gå med den tjenare, som säger i sitt hjärta: "Min herre dröjer." Den visar huru Kristus, när han kommer, skall betrakta och vedergälla dem som han finner vakande och förkunnande hans äterkomst samt dem som förnekade den. "Vaken fördenskull," säger han, "salig den t j enaren, hvilken hans herre finner sil. görande, när han kommer!" "Om d u nu icke är vaken, skall jag komma öfver dig säsom en tjuf, och du skall icke veta hvilken stund jag skall komma öfver dig." rätt

(340)Paulus talar om en klass, öfver hvilken Herrens dag skall komma oförmodadt. "Herrens dag kommer såsom en tjur om natten. När de säga: det är frid och säkerhet, då kommer ett plötsligt förderf öfver dem, . . . och de skola icke kunna uondfly.” Men han tillägger angående dem som hafva gifvit akt pa Frälsarens varning: "Men I, mina bröder, ären icke i mörker, så att den dagen skall öfverfalla eder säsom en tjur, ty I ären alla ljusets barn och dagens barn; vi höra icke natten eller mörkret till." rätt

(340)Sålunda visade man, att Kristi ord icke gifva människorna rätt till att vara i okunnighet angående hans tillkommelses närhet; men de som blott önskade att hafva en ursäkt för att kunna förkasta sanningen, tillslöto sina öron för denna förklaring, och skenhelige predikanter och fräcke bespottare upprepade fortfarande dessa ord: "Den dagen och stunden vet ingen. När folket väcktes och begynte att fråga efter frälsningens väg, stälde predikanterna sig emellan det och sanningen samt sökte att lugna dess fruktan genom att misstyda Guds ord. Ohelige vakrenade sig med den store bedragaren mot detta verk och ropade frid frid när Gud icke hade talat frid. Liksom fariseerna på Kristi tid, vägrade många att gå in i himmelriket sjelfva, och dem som ville gå in, hindrede de. Dessa själars blod skal utkräfvas ur deras hand. rätt

(340)De ödmjuke och gudfruktige i församlingarna voro vanligen de förste som emottogo budskapet. De som genomforskade Bibeln för sig sjelfva, kunde icke undgå att se, huru oförenliga med Skriften de populära åsigterna om profetorna voro; och hvarhelst folket icke var under presternas inflytande, utan ransakade Guds ord för sig sjelf, der behöfde man blott att jämföra adventisternas lära med Skriften för att stadfästa dess gudomliga auktoritet. rätt

(341)Många blefvo förföljda af sina otrogna bröder. För att bibehålla sin ställning i församlingen samtyckte några till att vara tysta beträffande sitt hopp; men andra kände, att deras uppriktighet mot Gud icke tillät dem att sålunda dölja de sanningar, som hade blifvit dem anförtrodda, Icke få blefvo uteslutna ur församlingen, på grund af att de vittnade om sin tro på Kristi återkomst. FöI: dem, hvilkas tro sålunda pröfvades, voro dessa profetens ord mycket dyrbara: "Edra bröder, som hata och förskjuta eder för mitt namns skull, säga: Må Herren bevisa sin härlighet, att vi må se eder glädje! Men de skola komma på skam." rätt

(341)Guds änglar vakade med det djupaste intresse öfver detta budskaps verkningar. När församlingarna i allmänhet förkastade budskapet, vände änglarne sig bedröfvade bort. Men det fans likväl många, som ännu icke hade blifvit pröfvade med hänsyn till budskapet om Kristi återkomst. Många blefvo förledda af män, hustrur, föräldrar eller barn samt blefvo öfvertalade till att tro, att blotta lyssnandet till sådant kätteri, som adventisterna lärde, var en synd. Änglarne fingo befallning att troget vaka öfver dessa själar; ty ännu ett ljus skulle lysa för dem från Guds tron. rätt

(341)De som hade emottagit budskapet, väntade med outsäglig längtan på sin Frälsares återkomst. Tiden var nära, då de hoppades att få möta honom. De gingo denna stund till mötes med ett lugnt allvar. De hvilade i innerlig förening med Gud, hvilket var för dem en pant på den frid, som de skulle njuta i den eviga härligheten. Ingen, som har känt detta hopp och denna tillit, kan glömma de dyrbara stunder, dä de med innerlig åstundan förbidade sin Frälsare. Några veckor före den bestämda tiden blefvo formiska förrättningar till största delen lagda åsido. De uppriktige troende undersökte sorgfälligt hvarje tanke och känsla i sina hjärtan, som om de vore på sin dödsbädd och om några timmar skulle .tillsluta sina ögon för alla jordiska scener. Det var ingen, som skaffade sig" himmelsfärdskläder;" men alla kände, att de behöfde ett invärtes vittnesbörd om att de voro beredda att möta Frälsaren. Deras hvita kläder voro själens renhet - en karakter, renad från synd genom Kristi försonande blod. rätt

(342)O, att samma beredvillighet till att ransaka hjärtat, som. ma allvarliga och oryggliga tro ännu funnos bland dem som bekänna sig till att vara Guds folk! Om de hade fortfarit att sålunda ödmjuka sig inför Herren och enträget framburit sina böner inför nådens tron, så skulle de hafva haft en långt rikare erfarenhet, än de nu hafva. Man beder alltför litet, man har alltför liten verklig öfverbevisning om synden, och brist på lefvande tro gör, att många sakna den nåd, som vår Förlossare sårikligen har förskaffat oss. rätt

(342)Gud hade för afsigt att pröfva sitt folk. Hans hand dolde ett misstag i beräkningen af de profetiska tidsperioderna. Adventisterna upptäckte icke detta misstag, ej heller blef det upptäckt af de lärdaste bland deras motståndare. Dessa sade: "Eder beräkning öfver de profetiska tidsperioderna är rätt. En eller annan stor händelse skall inträffa; men det är icke den som hr Miller förutsäger. Det år verldens omvändelse och icke Kristi andra ankomst." rätt

(342)Den bestämda tiden förflöt, och Kristus kom icke för att frälsa sitt folk. De som med uppriktig tro och kärlek hade väntat på Frälsaren, blefvo bittert svikna i sina förhoppningar. Men Herrens planer blefvo verkstälda; han hade nämligen pröfvat dem som föregåfvo sig vänta på hans uppenbarelse. Det fans ibland dem många, som icke voro påverkade af någon högre bevekelsegrund än fruktan. Deras trosbekännelse hade icke påverkat deras hjärta eller lif. Då den förväntade händelsen icke inträffade, förklarade dessa personer, att de icke blifvit besvikna i sitt hopp. De hade aldrig trott, att Kristus skulle komma. De voro bland de förste att förlöjliga de verkliga troendes sorg. rätt

(342)Men Jesus och hela den himmelska härskaran såg med kärlek och deltagande ned på dem som hade blifvit svikna i sina förhoppningar, men dock troget uthärdade i denna svåra pröfning. Om den slöja, som skiljer den synliga verlden från den osynliga, hade blifvit dragen åt sidan, kunde man hafva sett anglar, som nalkades dessa ståndaktiga själar och beskyddade dem för satans pilar. rätt

nästa kapitel