En varning förkastad,

(343)Då William Miller och hans medarbetare förkunnade läran om Kristi andra ankomst, arbetade de uteslutande i den afsigten att väcka människorna till att bereda sig för domen. De hade sökt att uppmuntra de kristna till att emottaga församlingens sanna hopp och att inse, att de behöfde en djupare kristlig erfarenhet; och de arbetade också för att väcka de oomvände, så att de kunde förstå, att det var deras pligt att ångra sina synder och oförtöfvadt omvända sig till Gud. De gjorde rutet försök att omvända människorna till en sekt eller ett religionsparti. Derför verkade de för alla partier och sekter utan att befatta sig med deras kyrkoordning och disciplin. rätt

(343) ”I all min verksamhet," säger Miller, "har jag aldrig tänkt på att väcka något särskildt intresse, som kunde skada församlingarna, eller att uppbygga något särskildt samfund på ett annat samfunds bekostnad. Min tanke har varit att göra alla godt. Antagande, att alla kristna skulle glädja sig öfver att de kunde förvänta Kristus, och att de som ej hyste samma åsigter som jag, icke skulle älska dem mindre, hvilka antogo denna lära kunde jag icke inse, att det skulle blifva något behof af särskilda möten. Min hela afsigt var att omvända själar till Gud, att upplysa verlden om den kommande domen, att leda mina medmänniskor till att bereda sina hjärtan, så att de kunna möta Gud med frid. De fleste af dem som blefvo omvända under min verksamhet., förenade sig med de olika kyrkosamfunden." rätt

(343)Enär hans verksamhet bidrog till att uppbygga församlingarna, betraktade man den med ynnest någon tid. Men allt efter som predikanter och religiösa ledare satte sig emot läran om Kristi andra ankomst och beslöto att undertrycka all verksamhet i denna riktning, så talade de icke blott emot den från predikstolen, utan förbjödo äfven sina medlemmar att gå och höra på predikandet om Kristi återkomst; ja de förbjödo dem äfven att tala om sitt' hopp i församlingens bönmöten. Sålunda kommo de troende i en ställning, som förde med sig stora pröfningar och mycket bryderi. De älskade sin församling och önskade icke att skiljas från den; men när de sågo, att Guds ords vittnesbörd blef nedtystadt och man förvägrade dem rätt till att granska i profetiorna, kände de, att deras trohet mot Gud förbjöd dem att gifva efter. De som sökte att undertrycka Guds ords vittnesbörd, kunde de icke betrakta såsom kristna församlingar, "sanningens pelare och grundfäste." De ansågo sig derför berättigade till att skilja sig från dem som de hittills hade haft samfund med. Under sommaren 1844 utträdde ungefär 50,000 personer ur församlingarna. rätt

(344)Vid denna tid visade sig tydligt en stor förändring i de flesta församlingarna i Förenta Staterna. En ständigt tilltagande verldslikställighet med ett motsvarande af tagande af andligheten hade under många år så småningom insmugit sig; men under det nämda året visade det sig, att andligheten af tog hastigt och i ögonen fallande i nästan alla församlingar i landet. Ehuru ingen tycktes vara i stånd att utpeka orsaken, så blef detta förhållande icke desto mindre vidt och bredt iakttaget och omtaladt både från pressen och predikstolen. rätt

(344)Vid ett möte af det presbyterianska kyrkorådet i Philadelphia sade hr Barnes; författare af en mycket spridd kommentarie och pastor af en af de största församlingarna i nämda stad, att "han hade varit predikant i 20 år, men han hade aldrig förrän vid den sista nattvardsgången utdelat brödet och vinet, utan att flere eller färre medlemmar hade blifvit intagna i församlingen. Men nu är det inga väckelser, ingen omvändelse,- icke mycken tillväxt i nåden bland de kristne, och ingen kommer till hans studerkammare för att tala med honom om sin själs frälsning. På samma gång som affärerna tilltaga och utsigterna för handel och fabriksverksamhet blifva ljusare, blifva medlemmarne mer och mer verldsligt sinnade. Sålunda är det med alla samfund." rätt

(344)Under februari månad samma år sade professor Finney vid Oberlin College: "Man har framhållit för oss, att vårt lands protestantiska församlingar i allmänhet äro likgiltiga eller fiendtligt sinnade med hänsyn till nästan alla nutidens moraliska reformationer. Det finnes visserligen enstaka undantag härpå, men så få och obetydliga, att detta tillstånd kan i alla fall sägas vara allmänt. Det är äfven ett faktum, att församlingarna nästan öfverallt sakna andliga väckelsers inflytelse. Den andliga likgiltigheten är ganska stor och råder nästan öfverallt - detta är åtminstone det vittnesbörd, som står att läsa i hela landets religiösa press. En stor del af församlingsmedlemmarne begynna att hylla modegalenskaper, deltaga med verlden i lustpartier. dansnöjen, kalas m. m. Men vi behöfva icke tala mera om detta sorgliga ämne. Nog af, det blir allt mer och mer känbart och ögenskenligt, att församlingarna i allmänhetförderfvas till en bedröflig grad. De hafva storligen afvikit från Herren, och han har öfverlemnat dem åt deras egna vägar." rätt

(345)En person, som skref i The Religious Telescope, sade: "Vi hafva aldrig bevittnat en sådan allmän försämring af kristendomen som i närvarande tid. Församlingen borde visserligen upp vakna och bemöda sig om att utröna orsaken härtill; ty det är en svår hemsökelse för hvar och en som älskar Zion. När vi besinna huru få de äro som blifva omvända till Gud, och lägga märke till den exempellösa obotfärdighet och förhärdelse, som visar sig bland syndare, så måste vi ovilkorligen utropa: 'Har Gud glömt att vara nådig, eller är nådens dörr stängd ?'" rätt

(345)Ett sådant tillstånd i församlingen förekommer icke utan orsak. Det andliga mörker, som kommer öfver nationer, öfver församlingar och enskilda personer, härrör icke, derifrån att Gud egenmäktigt tillbakahåller sin gudomliga tröst, utan det kommer af att människorna försumma eller förkasta det gudomliga lju.set. Ett märkvärdigt exempel på denna sanning ses i historien om judarne på Kristi tid. De hade hängifvit. sig åt verlden och hade glömt Gud och hans ord; derigenom hade deras förstånds ögon blifvit förblindade, och deras hjärtan blifvit jordiska och sinliga. Derför voro de i okunnighet beträffande Messias' ankomst, och i sin otro och stolthet förkastade de Förlossaren. Och likväl afskar icke Gud den gången den judiska nationen från kunskapen om frälsningens välsignelser eller från att erhålla del i dem. Men de som förkastade sanningen, förlorade allt intresse för Guds gåfva. De hade gjort "mörker till ljus och ljus till mörker," till dess det ljus, som var i dem, hade blifvit mörker, och hur stort var det mörkret! rätt

(346)Det är förenligt med satans planer, att människorna bibehålla religionens yttre former, om blott en verklig gudsfruktan saknas. Sedan judarne hade förkastat evangelium, fortforo de med stort nit att vidmakthålla sina gamla ceremonier. De bevarade strängt sin nationella afsöndring, ehuru de sjelfva måste medgifva, att Gud icke längre uppenbarade sig bland dem. Daniels profetior pekade så tydligt till tiden för Messias' ankomst och förutsade hans död så omisskänneligt, att de afrådde folket från att granska i dem, och slutligen uttalade rabbinerna en förbannelse öfver en hvar som försökte att beräkna tiden. Under 1800 år har Israels barn stått som en allvarlig och förskräcklig varning om den fara, som är förenad med förkastandet af ljus från Gud, i det de i sin blindhet och obotfärdighet fortfarande ringaktat de nådiga anbuden om frälsning. rätt

(346)Hvarhelst denna orsak finnes, skola samma följder visa sig. Den som uppsåtligen qväfver sin öfvertygelse om pligt, emedan den strider emot hans böjelse, skall slutligen förlora förmågan till att skilja mellan sanning och villfarelse. Förståndet förblindas, samvetet blifver känslolöst, hjärtat förhärdas, och själen skiljes från Gud. Hvar den gudomliga sanningen föraktas eller åsidosättes, der skall församlingen försänkas i mörker. Tron och kärleken kallna, och oenighet och söndringar inkomma. Församlingsmedlemmarne vända sitt intresse och sina krafter till verldsliga företag, och syndare blifva förhärdade och obotfärdiga. rätt

(346)Den första ängelns budskap i Uppb. 14 kap., hvilket förkunnar stunden för Guds dom och uppfordrar människorna till att frukta Gud och tillbedja honom, var ämnadt till att skilja Guds folk från verlden och dess förderfliga inflytande, och att uppväcka det, så att det kunde se sitt verkliga tillstånd, sin verldslighet och sitt affall. I detta budskap sände Gud en varning till församlingen, hvilken, om den hade blifvit antagen, skulle hafva aflägsnat de onda ting, som skilde den från honom. Hade de emottagit budskapet från himmelen och förödmjukat sina hjärtan inför Herren samt sökt med uppriktighet att bereda sig till att framställas för honom, så skulle Guds Ande och kraft harva uppenbarat sig bland dem. Församlingen skulle åter hafva kommit i det lyckliga tillståndet, der enighet, tro och kärlek herskade liksom på apostlarnes tid, når de troende hade ”ett hjärta och en själ" och" talade Guds ord med frimodighet," när" Herren förökade hvar dag församlingen med dem som blefvo frälsta." rätt

(347)Om Guds barn ville emottaga ljuset, allt efter som det lyser för dem från hans ord, så skulle de komma till den enighet, som Kristus bad om och som aposteln beskref, nämligen" Andens enhet genom fridens band. En kropp och en Ande, såsom I ock harven blifvit kallade i ett eder kallelses hopp, en Herre, en tro, ett dop." rätt

(347)Sådana voro de välsignade följder, som erforos af dem, hvilka emottogo budskapet om Jesu snara återkomst. De "kommo ur olika kyrkosamfund, och deras samfundsskilnader blefvo omsstörtade, motstridiga bekännelser blefvo tillintetgjorda; det obibliska hoppet om ett timligt tusenårigt rike blef åsidosatt, felaktiga åsigter om Kristi andra ankomst blefvo rättade, högmod och verldslighet blefvo aflägsnade; de som hade gjort orätt, godtgjorde allt igen; hjärtan blefvo förenade i det ljufvaste samfund, och kärlek och glädje herskade. Om denna lära utverkade detta för de fä, som antogo den, sä skulle den hafva gjort det samma för en hvar som hade emottagit den." rätt

(347)Men de flesta församlingar ätlydde icke budskapet. Deras predikanter, hvilka som väktare för Israels hus borde harva varit de förste till att se tecknen på Jesu ankomst, lärde icke att känna sanningen hvarken frän profetiornas vittnesbörd eller från tidens tecken. Allt efter som verldsligt hopp och äregirighet fylde hjärtat, hade kärleken till Gud och tron på hans ord kallnat, och när läran om Kristi snara återkomst framstäldes, väckte den blott deras fördom och otro. Det förhållandet, att många lekmän förkunnade budskapet, brukades såsom ett argument emot det. Liksom i forntiden, bemöttes Guds ords vittnesbörd med frågan: "Har väl någon af rådsherrarne eller af fariseerna trott på honom?" Och när de funno hvilken svår uppgift det var att vederlägga de argument, som man grundade på de profetiska tidsperioderna, var det många, som afrådde folket från att forska i profetiorna och lärde, att de profetiska böckerna voro förseglade och icke kunde förstås. Stora skaror trodde blindt på sina pastorer och vägrade derför att lyssna till budskapet, och andra, som voro öfvertygade om sanningen, vågade icke bekänna den af fruktan för att de skulle blifva "uteslutna från synagogan." Det budskab, som Gud sände för att pröfva och rena församlingen, uppenbarade helt tydligt huru många det fans, som älskade verlden mera än Kristus. De voro mera starkt fästa vid jordiska ting !in vid himmelska. De valde att lyssna till den verldsliga vishetens röst och vände sig bort från sanningens allvarliga budskap. När de förkastade den första ängelns varning, förkastade de det medel, som Gud hade förordnat för deras återupprättelse. De föraktade det nådiga budskapet, som skulle harva omvandt dem från de onda vägar, hvilka bortledde dem från Gud, samt begynte med större ifver att söka verldens vänskap. Detta var orsaken till den förfärliga verldslighet, det affall och den andliga död, som existerade i församlingarna år 1844. rätt

(348)Den första ängeln i Upp. 14 kap. följes af en annan, som säger: "Fallet, fallet är det stora Babylon, som har berusat alla folk med sin skörlefnads vredesvin." Ordet Babylon kommer från Babel och betyder förvirring. Det användes i Skriften till att beteckna de olika formerna af falsk eller förderfvad religion. I Uppb. 17 kap. framställes Babylon såsom en qvinna, en bild, som i Bibeln brukas till symbol för en församling. En dygdig qvinna föreställer en ren församling, och en förderfvad qvinna en affällig församling. rätt

(348)Den heliga, eviga föreningen mellan Kristus och hans församling framställes i Bibeln såsom ett äktenskap. Herren har förenat sitt folk med sig sjelf genom ett högtidligt förbund. Han lofvar att vara dess Gud, och det lofvar att vara hans och hans allena. Han säger: "Och jag skall trolofva dig med mig till evig tid, och jag skall trolofva dig med mig i rättfärdighet och rätt, i nåd och barmhertighet." Och åter: "Jag är eder äkta man." Paulus använder samma bild i Nya Testamentet, när han säger: "Jag har trolofvat eder med en enda man för att ställa fram för Kristus en ren jungfru." rätt

(348)Församlingens trolöshet mot Kristus, i det den vände sin kärlek och tillit bort från honom och lät kärlek till verldsliga ting fylla själen, jämföres med att bryta ett äktenskapslöfte. Israeliternas synd, i det de öfvergåfvo Herren, är framstäld under denna bild, och Guds underbara kärlek, som de sålunda föraktade, är skildrad på ett rörande sätt. "Jag gaf dig min ed, och ja? ingick förbund med dig, säger Herren, Herren, och du vardt mm." "Och du var öfvermåttan skön och blef en drottning. Och ditt rykte gick ut ibland hednafolken för din skönhets skull; ty den var fullkomlig genom min prydnad, hvilken jag hade satt på dig, säger Herren, Herren. Och du förlitade dig på din skönhet, och du bedref hor på ditt namn." "Men såsom en hustru, som är trolös mot sin make, harven I af Israels hus varit trolösa mot mig;" "lik en äktenskapsbryterska, som, i stället för sin man, mottager främlingar." rätt

(349)I det Nya Testamentet riktas ett liknande tal mot de kristne, som söka verldens vänskap framför Guds nåd. Aposteln Jakob säger: "I äktenskapsbryterskor, veden I icke, att verldens vanskap är Guds ovanskap? Derför, hvilken som vill vara verldens vän, han varder Guds ovän." rätt

(349)I Uppb. 17 kap. beskrifves Babylon såsom en qvinna, hvilken var" klädd i purpur och skarlakan och skimrade af guld och ädla stenar och perlor och hade i sin hand en kalk af guld, full af styggelser och hennes skörlefnads orenligheter. Och på hennes panna var skrifvet ett namn: Hemlighet: Det stora Babylon, modern till skökorna." Profeten säger: "Jag såg qvinnan, drucken af de heligas blod och af Jesu vittnens blod." Och det heter vidare om Babylon, att det "är den stora 'staden, som har konungavälde öfver jordens konungar." Den makt som i så många århundraden, herskade som en tyrann öfver kristenhetens monarker, är Rom. Allt det purpur och skarlakan såväl som det guld och de ädla stenar och perlor, med hvilka qvinnan var prydd, skildrar med lefvande färger den prakt och mer än konungsliga ståt, .som den högmodiga romerska stolen uppträdde uti. Och om ingen makt kunde det med så stor sanning sägas, att den var" drucken af de heligas blod," som om den kyrka, hvilken så grymt hade förföljt Kristi efterföljare. Babylon beskylles också för att hafva oloflig förbindelse med "jordens konungar." Genom att lemna Herren och förena sig med hedningarne blef den Judiska församlingen en äktenskapsbryterska, och Rom kommer under samma dom, emedan det har förderfvat sig på samma sätt genom att söka verldsliga makters under stöd. rätt

(350)Det står att Babylon är "modem till skökorna, hennes döttrar måste vara sådana församlingar, som fasthålla hennes lärdomar och traditioner och följa hennes exempel uti att uppoffra sanningen och Guds bifall för att kunna ingå uti en oloflig förening med verlden. Det budskap i Uppb. 14 kap" som förkunnar Babylons fall, måste harva sin tillämpning på sådana församlingar, som en gång voro rena, men nu hafva blifvlt förderfvade. Enär detta budskap följer efter budskapet om domen, måste det förkunnas i den sista tiden; derför kan det icke hafva afseende på den romerska kyrkan, ty den har varit i ett fallet tillstånd i många århundraden. Dessutom återfinnes i Uppb. 18 kap ett budskap som ännu är i framtiden, hvilket uppfordrar Guds folk till at; gå ut från Babylon. Enligt detta skriftställe måste många af Guds folk ännu vara i Babylon. Och i hvilka religiösa samfund finnas de fleste af Kristi efterföljare på vår tid? Utan tvifvel i de olika församlingar, som bekänna sig till den protestantiska läran, När dessa församlingar först uppstodo intogo de en ädel ståndpunkt beträffande Gud och sanningen, och hans välsignelse var med dem. Till och med den otrogna verlden blef tvungen till att erkänna de välgörande resultat, som för de med antagandet af evangelii grundsatser. Man kunde säga såsom profeten sade till Israel: "Ditt rykte gick ut ibland hednafolken för din skönhets skull; ty den var fullkom genom min prydnad, hvilken jag hade satt på dig, säger Herren, Herren." Men de föllo på grund af samma böjelse, som blef till förbannelse och förderf för Israel - en böjelse för att upptaga de gudaktiges bruk och att söka vinna deras vänskap. "Du förlitade dig på din skönhet, och du bedref hor på ditt namn. rätt

(350)Många af de protestantiska församlingarna följa Roms exempel med hänsyn till den oheliga föreningen med konungarne på jorden. Statskyrkorna hafva förenat sig med den verldsliga regeringen, och andra samfund söka verldens ynnest. Ordet Babylon - förvirring - kan mycket lampligt anvandas pa dessa samfund; ty de påstå alla, att de erhålla sin lära från Bibeln, och likväl äro de delade i nästan otaliga sekter, med teorier och trosbekännelser, som äro vidt skilda från hvarandra. rätt

(350)De församlingar, som hafva skilt sig från den romerska kyrkan, likna denna ej allenast i en syndig förening med verlden, utan äfven i många andra afseenden. rätt

(351)En katolsk bok - The Oatholic Christian Instructed - framkastar följande beskyllning: "Om den katolska kyrkan någonsin har varit skyldig till afguderi med hänsyn till helgon, så är hennes dotter, statskyrkan i England, också skyldig till samma synd; ty för hvarje kyrka, invigd åt Kristus, finnas tio kyrkor, som blifvit invigda åt Maria." rätt

(351)Hr Hopkins Räger i en afhandling om det tusenåriga riket: "Det fins ingen orsak till att tro, att antikrists anda och verk äro inskränkta till den romersk-katolska kyrkan. De protestantiska församlingarna hafva mycket af antikrist hos sig och äro långt ifrån att vara fullständigt reformerta från förderf och ogudaktighet," rätt

(351)Dr Guthrie skref angående den presbyterianska kyrkans skilsmessa från Rom: "För 300 år sedan marscherade vår kyrka ut från Roms portar med en öppen Bibel på sitt baner och detta valspråk i sitt sigill: Ransaka Skriften. "Sedan framställer han den betydelsefulla frågan: "Kom den helt och hållet ut från Babylon? " rätt

(351) ”Den engelska statskyrkan," säger Spurgeon, "tyckes vara fullständigt genomsyrad af formväsendet; men nonkonformisterna tyckas vara lika mycket besvärade af filosofisk otro. De personer, om hvilka vi hyste bättre tankar, vända sig bort den ena efter den andra frän trons vigtigaste sanningar. Jag tror förvisso, att hela England är undergräfdt af en fördömlig otro, Rom är nog fräck till att beträda predikstolen och kalla sig sjelf kristen." rätt

(351)Hvad var ursprunget till det stora affallet? Huru afvek kyrkan först från evangelii enkelhet? - Genom att foga sig efter hedniska seder och bruk för att påskynda hedningarnes omvändelse till kristendomen. Aposteln Paulus vittnade redan på sin tid: "Laglöshetens hemlighet är redan verksam," Så länge apostlarne lefde, voro församlingarna jämförelsevis rena. "Men mot slutet af det andra århundradet antog o de flesta församlingarna en ny form. Den ursprungliga enkelheten försvann, och allt efter som de gamle lärjungarne lades i sina grafvar, kommo deras barn tillika med de nyomvände omärkligt fram och gåfvo saken en annan form." För att erhålla flere anhängare blef den upphöjda måttstocken för den kristna tron nedsänkt, och följden häraf blef, "att en hednisk ström flöt in i församlingarna och förde hedningarnes bruk, seder och afgudar med sig." Allt efter som den kristna religionen vann de verldsliga regenternas ynnest och understöd, blef den för syns skull antagen af den stora mängden. Men ehuru de voro kristna till det yttre, så förblefvo likväl många" i verkligheten hedningar, synnerligen tillbedjande sina afgudar i hemlighet." rätt

(352)Har man icke brukat samma framgångs sätt i nästan hvarje församling, som kallar sig protestantisk? Allt efter som dess grundläggare, som äro besjälade af en sann kristlig anda, dö bort, komma deras efterföljare fram och "gifva saken en annan form." Medan reformatorernas barn blindt fasthålla vid sina fäders trosbekännelse och neka att anamma hvarje ny sanning, som deras fäder icke sågo, så afvika de betydligt från deras exempel med hänsyn till ödmjukhet, sjelfförsakelse och söndring från verlden. Sålunda försvann den ursprungliga enkelheten. En verldslig ström, som flyter in i församlingen, "förde hedningarnes bruk, seder och afgudar med sig." rätt

(352)Ack, till hvilken förskräcklig utsträckning hyses icke denna I verlds vänskap, som är Guds ovänskap, bland de kristne på vår tid! Huru långt hafva icke de förnämsta samfunden i kristenheten afvikit från Bibelns måttstock för ödmjuk sjelfförsakelse, enkelhet och gudaktighet! John Wesley säger, i det han talar om penningars rätta bruk: "Förslösen icke någon del af en så dyrbar gåfva blott för att tillfredsställa ögonens begärelse med öfverflödiga och kostbara kläder och med onödiga smycken. Förslösen icke någon del på sällsamma prydningar för edra hus, på öfverflödiga och kostbara möbler, på dyrbara taflor, med att måla och förgylla." "Utgifven inga penningar för att tillfredsställa lifvets högfärd samt att vinna människornas beundran och pris." "Så länge som du har medgång; skola människorna tala väl om dig. Så länge som du är klädd i purpur och kostbart linne och lefver hvar dag i glädje och prakt, skola många tvifvelsutan berömma din eleganta smak, ditt ädelmod och din gästfrihet. Men köp icke deras beröm så dyrt. Var hellre belåten med den ära, som kommer från Gud." Men i mänga församlingar på vår tid åsidosätter man all sådan lära såsom obehaglig. rätt

(353)Det har blifvit populärt i verlden att kallas en kristen. Styresmän, statsmän, jurister, läkare och köpmän ingå i församlingen för att erhålla samhällets aktning och förtroende och befordra sina egna verldsliga intressen. Sålunda söka de att dölja alla sina orättfärdiga handlingar under religionens täckmantel. De olika religiösa samfunden, ytterligare förstärkta genom rikedomen och inflytandet af dessa döpta verldsligt sinnade människor, göra ännu större ansträngningar för att vinna verldens ära och gunst. Präktiga kyrkor, som äro smyckade så rikligt som möjligt, uppföras på förnäma gator. De som bevista gudstjensten kläda sig mycket kostbart och efter nyaste mod. Man betalar en begåfvad predikant en hög lön för att underhålla folket och draga flere dit. Hans predikningar må icke beröra de rådande synderna, utan vara ljufva och behagliga för förnäma öron. Sålunda blifva förnäma syndare inskrifna i kyrkböckerna, och förnäma synder blifva dolda under gudaktighetens mantel. rätt

(353)En framstående politisk tidning, som talar om de kristnes ställning i förhållande till verlden på vår tid, säger: "Församlingen har utan att veta det gifvit efter för tidsandan och har lämpat sin gudstjenst efter nutidens behof." "I sanning, församlingen använder hvarje ting, som kan brukas såsom ett me. del till att göra religionen tilidragande." En insändare till New York Independent skref följande om metodism, såsom den är: "Skilnaden mellan de gudfruktige och religionsföraktarne förbleknar till ett slags halfskugga, och nitiske män på båda sidor sträfva för att utplåna all skilnad mellan deras handlingssätt och njutningar." "Religionens höga anseende bidrager betydligt till att föröka deras antal, som önska att erhålla dess välsignelser utan att uppriktigt utföra dess pligter." rätt

(353)Howard Crosby säger: "Guds församling på vår tid friar till verlden. Dess medlemmar söka att förnedra den till samma ståndpunkt, som de ogudaktige intaga. Baler, teatrar, okyska konster och vällustiga sällskap med all deras osedlighet tränga sig in på kyrkans heliga område. Och till försoning för all denna verldslighet göra de kristna mycket väsen af fastlagen och påskhögtiden samt prydningar, på kyrkorna. Detta är satans gamla konstgrepp. Den judiska kyrkan stötte på denna klippa, den katolskakyrkan led skeppsbrott på den samma, och den protestantiska närmar sig hastigt samma öde.” rätt

(354)I denna ström af verldslighet och jagande efter nöjen äro sjelfförsakelse och uppoffring för Kristi skull nästan alldeles försvunna. "Några af de män och qvinnor, som nu äro verksamma i våra församlingar, blefvo såsom barn uppfostrade till att offra något för att kunna gifva eller uträtta något. för Kristus." Men "om man vill samla penningar nu, . . . så må ingen tala om att gifva. Ack nej! Gif hellre en basar, en föreställning, en rättegång på skämt, en antiqvarisk aftonmåltid eller något att äta, något som kan roa folk." rätt

(354)Guvernör Washburn af Wisconsin förklarar i sitt årliga budskap: "Kyrkobasarer, raffel och konsertlotterier för välgörande och andra ändamål; prispaket, lotteripåsar, vinster genom biljetter i söndagsskolor och andra religiösa möten äro skolor för förbrytelser, alldenstund de lofva något för intet; de äro hasardspel." Han säger, "att det förderföga spelväsendet fostras, uppmuntras och vidmakthålles genom dessa medel till en grad, som våra goda borgare hafva liten aning om, och att om dessa företag icke funnes, skulle lagarne mot spel om penningar mycket mindre öfverträdas och kunde mycket lättare inskärpas." Han säger, att dessa. bruk borde icke längre tålas, ty de förderfvade , ungas moral. rätt

(354)Verldslikställighetens anda tränger in i församlingarna öfverallt i kristenheten. I en predikan, som Robert Atkins höll i London, tecknar han en mörk bild af det andliga affall, som herskar i England: "De rättfärdiges antal förminskas på jorden, och ingen lägger det på hjärtat. Den närvarande tidens religionsbekännare i hvarje kyrkosamfund äro vänner och efterföljare af verlden, älskare af maklighet och sökande efter aktningsvärdhet. De hafva blifvit kallade att lida med Kristus, men de tåla icke den minsta förebråelse eller smädelse. Affall, affall, affall är skrifvet på hvarje kyrkofasad; och om de visste och förstode det, så vore det något hopp för dem; men, ack! nu ropa de: Vi äro rika och harva öfverfllid och behöfva intet." rätt

(354)Den stora synd, för hvilken Babylon anklagas, är, att det "har berusat alla folk med sin skörlefnads vredesvin." Den berusande bägare, som denna sköka bjuder verlden, betecknar den falska lära hon har antagit i följd af sin olofliga förbindelse med jordens mäktige män. Verlaens vänskap förderfvade hennes tro, och hon å sin sida utöfvade ett förderfligt inflytande på verlden, i det hon lärde sådana trossatser, som strida emot den Heliga Skrifts tydliga vittnesbörd. rätt

(355)Den katolska kyrkan undanhöll Bibeln från folket och fordrade, att alla människor skulle antaga hennes lärosatser. Det var reformationens verk att återställa Guds ord till människorna; men är det icke alltför sant, att i vår tids församlingar läras manniskorna att bygga sin tro på sin trosbekännelse och på församlingens dogmer i stället för på Skriften? Charles Beecher sade, i det han talade om de protestantiska församlingarna: "Stränga och nedsättande yttranden om någon bekännelse undvika de med samma känslighet som den med hvilken de helige kyrkofaderna skulle hafva undvikit att säga något strängt mot den tilltagande helgon- och martyrdyrkan, som de sjelfva fostrade. . . . De protestantiska, evangeliska kyrkosamfunden hafva så vida bundit sina egna och hvarandras händer, att ingen kan blifva predikant med mindre han erkänner någon bok vid sidan af Bibeln. . . . Det är ingen inbillning att påstå, att sektväsendet allaredan begynner förbjuda Bibeln lika så verkligt, som Rom gjorde det, fastän det sker på ett listigare sätt." rätt

(355)När trogne lärare förklara Guds ord, framkomma lärde män predikanter, som säga sig förstå Skriften och utbasuna sund lära såsom kätteri, sålunda förledande dem som söka efter sannin. Om verlden icke vore så berusad af Babylons vin, skulle stora skaror af människor blifva lifverbevisade och omvända genom Guds ords tydliga och kraftiga sanningar. Men den religion tyckes vara så förvrängd och motsägande, att folket vet icke hvad det skall tro eller antaga såsom sanning. Verldens obotärdighet är en synd, för hvilken församlingen är ansvarig. rätt

(355) Den andra ängelns budskap i Uppb. 14 kap. förkunnades först under sommaren 1844, och det var på den tiden mera användbart på församlingarna i Förcnta Staterna, der budskapet om domen hade blifvit mest förkunnadt och allmännast förkastadt, och der affallet i församlingarna hade tilltagit hastigast. Men den andra ängelns budskap blef icke fullständigt uppfyldt år 18104. Församlingarna på den tiden ledo ett moraliskt fall i följd af att de förkastade budskapet om Kristi andra ankomst; men detta fall var icke fullständigt. Enär de hafva fortfarit att förkasta de särskilda sanningar, som tilltöra vår tid, harva de fallit djupare och djupare. Men det kan ännu icke sägas, att Babylon är fallet, emedan det "har berusat alla folk med sin skörlefnads vredesvin." Det har ännu icke förmått göra detta med alla folk. Verldslikställighetens anda samt likgiltighet för de sanningar, som skola pröfva människorna på vår tid, finnas och tilltaga i de protestantiska församlingarna i alla land inom kristenheten, och dessa församlingar äro inneslutna under den andra ängelns förfärliga hotelse. Men affallets verk har ännu icke uppnått sin höjdpunkt. rätt

(356) Bibeln vittnar, att innan Herren kommer, skall satan verka "med all lögnens kraft och tecken och under och med allt orättfärdighetens bedrägeri." Och de som" icke harva mottagit kärleken till sanningen, att de måtte blifva frälsta," skola falla under inflytelsen af "kraftig villfarelse, så att de skola tro lögnen." Babylons fall skall icke blifva fullständigt, förrän detta tillstånd uppnås, och församlingens förening med verlden helt genomföres öfverallt i kristenheten. Denna förändring försiggår gradvis, och den fullkomliga uppfyllelsen af Uppb. 14: 8 tillhör framtiden. rätt

(356) Trots det andliga mörker och det afvikande från Gud, hvilka förekomma i de församlingar, som utgöra Babylon, äro ännu de fleste af Kristi efterföljare i deras samfund. Det finnes många af dessa, som ännu aldrig harva sett de särskilda sanningarna för vår tid. Många äro missnöjda med sitt närvarande tillstånd samt längta efter klarare ljus. Förgäfves söka de efter Kristi bild i de församlingar, som de tillhöra. Allt efter som dessa församlingar gli längre och längre bort från sanningen och förbinda sig innerligare med verlden, blir olikheten mellan de tvåklasserna större och skall slutligen leda till söndring. Tiden kommer, när de som älska Gud öfver allting, icke kunna stå i förening med dem som älska" vällust mer än Gud, hafvande gudaktighetens sken, men förnekande dess kraft." rätt

(356) Uppb. 18 kap. hänvisar till den tid, när församlingarna, i följd af att de hafva förkastat det trefaldiga varningsbudskapet i Uppb. 14: 6-12, skola fullständigt hafva nått det tillstånd, som förutsäges af den andre ängeln, och Guds folk, som ännu är i Babylon, skall uppfordras till att skilja sig från dess gemenskap. Detta budskap är det sista, som någonsin skall gifvas åt varlden, och det skall uföra sitt verk. När de "som icke harva trott sanningen; utan haft sin lust i orättfärdigheten, "skola blifva öfverlemnade åt kraftig villfarelse och att tro lögnen, då skall sanningens ljus upplysa alla, hvilkas hjärtan äro öppna till att emottaga det, och alla Herrens barn, som ännu finnas i Babylon, skola lyda hans kallese: "Gån ut från henne I mitt folk !" rätt

nästa kapitel