Uppfylda profetior.

(358) De som i tron hade väntat på Herrens uppenbarelse, blefvo en tid försatta i mörker och ovisshet, när tiden gick förbi på hvilken man först hade väntat hans återkomst, nämligen våren 1844. Verlden betraktade dem som personer, hvilka hade lidit ett fullständigt nederlag och som nu måste erkänna, att de låtit sig förledas af villfarelser; men Guds ord var ännu en källa till tröst för dem. Många fortforo att ransaka skrifterna; de granskade ånyo bevisen för sin tro och forskade sorgfälligt i profetiorna för att erhålla nytt ljus. De vittnesbörd i Bibeln, på hvilka de grundade sin tro, tycktes vara klara och öfverbevisande. Tecken, om hvilka man icke kunde misstaga sig, visade, att Kristi återkomst var nära. Guds särskilda välsignelse, som visade sig både genom syndares omvändelse och genom ny väckelse till andligt lif bland de kristne, hade intygat, att budskapet var från Gud. De troende kunde icke förklara hvarför de blefvo svikna i sitt hopp; men de voro likväl förvissade om att Gud hade ledt dem i deras genomgångna erfarenhet. rätt

(358) I förbindelse med de profetior, som de hade användt på tiden för Kristi andra ankomst, funnos åtskilliga vittnesbörd, som passade förträffligt på deras tillstånd, deras ovissbet och förväntan. Detta uppmuntrade dem till att vänta tåligt i den fasta öfvertygelse, att det som nu var mörkt för deras förstånd, skulle på behörig tid blifva förklaradt. rätt

(358)Bland dessa profetior var Hab. 2: 1-4: "Jag vill stå på min vakt och ställa mig på min post och speja för att se hvad han vill säga mig och hvad svar jag skall få på mitt klagomål. Och Herren svarade mig och sade: Skrif upp din syn och rista den på taflor, att den lätt må kunna läsas, ty ännu börer synen till framtiden, men den trängtar efter målet och skall icke slå fel. Om den dröjer, så förbida den! ty den skall komma och skall icke uteblifva. Si, uppblåst, orättrådig är hans själ i honom, men den rättfärdige skall lefva af sin tro." rätt

(359) Så tidigt som 1842 hade den anvisning, som profetian gifver, nämligen att skrifva upp synen "och rista den på taflor, att den lätt må kunna läsas," ingifvit Charles Fitch till att bereda en profetisk karta, som framställde synerna i Daniels bok och Uppenbarelsen; och man ansåg utgifvandet af denna karta såsom en uppfyllelse af den befallning profeten gaf. Men det var ingen på den tiden, som gaf akt på att det fans ett uppskof i synens uppfyllande - en väntningstid - framstäld i samma profetia. Sedan deras förhoppningar blifvit besvikna, förekom detta skriftställe mycket betydelsefullt. "Ty ännu hörer synen till framtiden, men den trängtar efter målet och skall icke slå fel. Om den dröjer, så förbida den! ty den skall komma och skall icke uteblifva. . . . Men den rättfärdige skalllefva af sin tro." rätt

(359) En del af Hesekiels profetia var också en källa till mycken tröst och styrka för de troende: "Och Herrens ord skedde till mig sålunda: Människobarn! hvad är det för ett ordspråk I bruken uti Israels land, då I sägen: Det drager ut på tiden, och alla profetior slå fel? Derför säg till dem: Så säger Herren, Herren: . . . Tiden närmar sig, och hvarje profetias ord; . . . jag, Herren, skall tala. Det ord jag bar talat, det skall ske och icke vidare fördröjas." "Israels hus säger: den syn, som han har sett, är ännu långt borta, och om aflägsna tider profeterar han. Derför säg till dem: Så säger Herren, Herren: Intet af alla mina ord skall längre varda fördröjdt. Det ord jag talar, det skall ske, säger Herren, Herren." rätt

(359) De som förväntade Herren, gladde sig i tron på att han, som känner änden från begynnelsen, hade skådat ned genom tiden och gifvit dem sina ord till uppmuntran och hopp, i det han förutsåg deras besvikna förväntan. Om de icke hade funnit så. dana vittnesbörd i Bibeln, hvilka gåfvo dem vissbet om att de voro på den rätta vägen, skulle deras tro harva svigtat i denna pröfningens stund. rätt

(360) Liknelsen om de tio jungfrurna i Matt. 25 kap. framställer äfven den erfarenhet, som genomgicks af dem, hvilka väntade på Kristus. I Matt. 24 kap. utpekar Kristus, till svar på lärjungarnes fråga beträffande tecknen på hans ankomst och verldens ände, några af de vigtigaste händelser i verldens och församlingens historia från hans första till hans andra ankomst; nämligen Jerusalems förstöring, den stora vedermödan, som: kom öfver församlingen under de hedniska och påfviska förföljelserna, solens och månens förmörkelse och stjärnornas fallande. Derefter talar han om att han skall komma i sitt rike samt framställer liknelsen om de tvänne slags tjenare, som vänta på hans återkomst. Kap. 25 begynner med dessa ord: "Då skall himmelriket varda likt tio jungfrur." Här omtalas den församling,. som lefver i de sista dagarne, den samma som omtalas i slutet af kap. 24. I denna liknelse är hennes erfarenhet framstäld genom ett bröllop i Österlandet. rätt

(360) "Då skall himmelriket varda likt tio jungfrur, som togo sina lampor och gingo ut att möta brudgummen. Men fem af dem vara visa och fem fåvitska. De fåvitska toga sina lampor och togo ingen olja med sig; med de visa toga olja i sina käril tillikå med sina lampor. Då nu brudgummen dröjde, blefvo de alla sömniga och somnade. Men vid midnattstid vardt ett anskri: Se, brudgummen! Gån ut att möta honom." rätt

(360) Man antog, att Kristi återkomst, som förkunnades i den förste ängelns budskap, förestäldes genom brudgummens ankomst. Den stora väckelsen under budskapet om Kristi snara återkomst svarar mot jungfrurnas utgående att möta brudgummen. I denna liknelse såväl som i Matt. 24 kap. framställas tvåklasser. De hade alla tagit sina lampor - Bibeln - och vägledda af dess ljus, hade de gått ut att möta brudgummen. Men påsamma gång, som" de fåvitska toga sina lampor och toga ingen olja med sig," toga de visa" olja i sina käril tillika med sina lampor." De sistnämda hade erhållit Guds nåd, den Helige Andes förnyande kraft, som gör hans ord till en lykta för våra fötter och ett ljus på vår väg. De hade granskat Skriften i Herrens fruktan för att inhemta sanningen, samt hade allvarligt sträfvat efter helighet i hjärta och lefverne. De hade en personlig erfarenhet i tron på Gud och hans ord, som icke kunde omstörtas genom missräkning eller uppskof de andra "togo sina lampor och togo ingen olja med sig." De hade följt med på grund af ögonblickets ingifvelse. Deras fruktan både blifvit väckt af det allvarliga budskapet, men de hade litat på sina bröders tro och vara tillfredsstälda med sina goda känslors fladdrande ljus utan att förstå sanningen grundligt och utan nå. got äkta verk af Guds nåd i sina hjärtan. De hade gått ut att möta brudgummen, fulla af hopp om att strax erhålla lön; men de voro icke beredda att tåla missräkning och uppskof. När pröfningarna kommo, svigtade deras tro, och deras ljus brunno dunkelt. rätt

(361) "Då nu brudgummen dröjde, blefvo de alla sömniga och somnade." Brudgummens dröjsmål betecknar, att tiden gick förbi, då man väntade Herren, missräkningen och det synbara uppskofvet. Under denna tid af ovisshet begynte intresset snart att försvagas hos dem som voro ytliga och halfhjärtade, och deras ansträngningar förslappades. Men de, hvilkas tro var grundad på personlig kunskap i Bibeln, hade en klippa under sina fötter, hvilken missräkningens vågor icke kunde bortskölja. De blefvo alla sömniga och somnade; den ena klassen blef likgiltig och förkastade sin tro, medan den andra klassen väntade tåligt, till dess Herren skulle gifva den klarare ljus. Likväl tycktes den senare till en viss grad förlora sitt nit och sin andakt under pröfningens natt. De halfhjärtade och ytliga kunde icke längre stödja sig på sina bröders tro. En hvar måste stå eller falla för sig sjelf. rätt

(361) På denna tid begynte en del svärmeri att visa sig. Några, som hade utgifvit sig för att vara budskapets nitiske anhängare, förkastade Guds ord såsom den enda ofelbara ledaren samt påstodo, att de voro ledda af Anden och hängåfvo sig åt sina egna känslor, intryck och inbillningar. Det fans några, som visade ett blindt, skenheligt nit samt fördömde alla som icke ville godkänna deras handlingssätt. Deras fanatiska ifver och tillvägagående vunno ingen sympati bland flertalet af adventisterna; men de bidrogo likväl till att göra sanningens sak föraktad. rätt

(361) Satan sökte att genom dessa medel motverka och förstöra Guds verk. Folket hade blifvit mycket upprördt genom budskapet om Kristi återkomst; flere tusen syndare hade blifvit omvända, och trogne män hade egnat sig åt sanningens förkunnande till och med under fördröjningstiden. Ondskans furste förlorade sina undersåtar, och för att bringa sanningens sak i vanrykte, sökte han att bedraga några, som bekände sig till att tro, samt att drifva dem till ytterligheter. Sedan stodo hans redskap färdiga till att utpeka hvarje villfarelse, hvarje felstep;, hvarje opassande handling och att framhålla dessa för folket! det mest öfverdrifna ljus för att göra adventisterna och deras tro föraktliga. Ju flere han kunde förmå att antaga adventisternas tro, medan han fortfarande beherskade deras hjärtan, desto större fördel skulle han harva deraf; ty han kunde efteråt fästa uppmärksamheten på dem såsom representanter för alla troende. rätt

(362) Satan är brödernas anklagare, och det är hans anda, som in gifver människorna att iakttaga Herrens folks villfarelser och brister samt att hålla dem fram i ljuset, medan deras goda gerningar förbigås obemärkta. Han är alltid verksam, när Gud arbetar för själars frälsning. När Guds söner kommo att inställa sig för Herren, kom ock satan med dem. Vid hvarje väckelse är han beredd till att införa sådana, som äro oomvända i hjärtat och som handla obetänksamt. När de harva emottagit några delar af sanningen och hafvo fått plats bland de troende, så verkar han genom dem för att utföra teorier, som skola bedraga de oförsigtige. Det är icke afgjordt, att någon är en kristen, emedan han finnes i sällskap med Guds barn i församlingshuset eller vid Herrens bord. Satan är ofta närvarande der vid de högtidligaste tillfällen, representerad af dem han kan bruka såsom sina redskap. rätt

(362) Mörkrets furste motstår Guds folk vid hvarje steg, som det tager på sin vandring framåt mot den heliga staden. Under kyrkans hela existens har ingen reformation blifvit genomförd utan att den har stött på svåra hinder. Så var förhållandet på Pauli tid. På hvarje plats aposteln sökte upprätta en församling, funnas några, som utgåfvo sig för att harva emottagit sanningen men på samma gång införde villfarelser, hvilka, om man emottagit dem, skulle till sist harva utträngt kärleken till sanningen. Luther måste ofta utstå stor förlägenhet och ånger på grund af de fanatiska personer, som påstodo, att Gud hade talat direkte genom dem, och som derför upphöjde sina egna ideer och meningar öfver Skriftens vittnesbörd. Många, som saknade tro och erfarenhet, men som hade betydligt sjelfförtroende och som älskade att höra och berätta något nytt, blefvo vilseleada genom desse nya lärares föregifvanden, och de slöto sig till satans medhjälpare för att nedrifva det som Luther genom Guds ledning hade uppbygt. Likaså måste bröderna Wesley och andra, hvilkas inflytande och tro hafva varit till välsignelse för verlden, vid hvarje steg bekämpa satans snaror, i det han sökte att leda oförståndiga och alltför nitiska människor såväl som sådana, hvilka icke voro helgade af Guds Ande, till allt slags svärmeri. rätt

(363) William Miller hade icke något sympati för det inflytande, som ledde till svärmeri. Han förklarade liksom Martin Luther, att hvarje ande skulle pröfvas genom Guds ord. "Djäfvulen," sade Miller, "har stor makt öfver några på vår tid. Och huru kunna vi veta af hvilken ande de ledas? Bibeln svarar: 'Af deras frukt skolen I känna dem.'" "Många falska profeter hafva utgått i verlden, och vi äro ålagda att pröfva andarne. Den ande, som icke leder oss till att "lefva tuktigt, rättfärdigt och gudligt i denna verlden, är icke Kristi Ande. Jag är mer och mer öfvertygad om att satan har mycket att göra i dessa svärmiska rörelser." "Många bland oss, som utgifva sig för att vara fullkomligt heliggjorda, följa människornas traditioner och äro synbarligen lika okunniga om sanningen som andra, hvilka icke göra sådana anspråk." "Villfarelsens anda leder oss bort från sanningen, men Guds Ande leder oss till sanningen. Men, säger man, en person kan misstaga sig och likväl tänka, att han har sanningen. Hvad då? Vi svara: Anden och ordet stämma öfverens. Om en person dömer sig sjelf efter Guds ord och finner en fullkomlig harmoni genom hela ordet, så måste han tro, att han har sanningen. Men om han finner, att den anda, som leder honom, icke är i harmoni med Guds ords och lags innehåll, då bör han vara på sin vakt, att han icke fångas i djäfvulens snaror." "Jag har ofta sett större bevis på sann fromhet i ett vänligt öga, en våt kind eller ett af snyftningar afbrutet yttrande än i allt det väsen, som göres i kristenheten." rätt

(363) Under reformationens tid fingo de som ifrigast motverkade svärmeriet, bära skulden för alla de onda frukter, som det medförde. Adventisternas motståndare gingo till väga på ett liknande sätt. Och enär de icke voro tillfredsstälda med att missrepresentera och öfverdrifva dessa svärmares villfarelser, utspridde de också ogynsammt rykten, som icke hade den minsta grund. Dessa människor påverkades af fördom och hat. Deras frid stördes genom budskapet om att Kristi tillkommelse var nära. De fruktade, att det kunde vara sant, men hoppades, att det icke var det. Och detta var den hemliga orsaken till deras strid mot adventisterna och deras tro. rätt

(364) Att några svärmare banade sig väg in i adventisternas leder är icke mera bevis på att detta verk icke var af Gud, än att bedragares och svärmares inträngande i församlingen på Pauli och Luthers tid var en god grund för att förkasta deras verk. Låt Guds barn vakna upp ur sin sömn och begynna omvändelsens verk på, fullt allvar. Låt dem ransaka skrifterna och lära känna sanningen, såsom den är i Kristus Jesus. Låt dem helga sig helt och hållet åt Gud, så skola de icke sakna bevis på att satan ännu är verksam och vaken. Han skall visa sin makt genom att bedraga på alla. möjliga sätt och kalla alla de fallna änglarne i sitt rike till hjälp. rätt

(364) Det var icke budskapet om Kristi tillkommelse, som uppväckte svärmeri och splittring. Dessa infunno sig under sommaren 1844, när adventisterna. voro i ett tillstånd af tvifvel och bryderi beträffande sin verkliga ståndpunkt. Förkunnandet af den första ängelns budskap och midnattsropet bidrog omedelbart till att undertrycka svärmeri och oenighet. De som deltogo i dessa allvarliga rörelser, voro i harmoni med hvarandra. Deras hjärtan voro fulla af kärlek till hvarandra och till Jesus, som de väntade att snart få se. Samma tro och samma hopp höjde dem öfver hvarje mänskligt inflytande och visade sig vara ett skydd mot satans angrepp. rätt

(364) "Då nu brudgummen dröjde, blefvo de alla sömniga och somnade. Men vid midnattstid vardt ett anskri: Se, brudgummen! Gån ut att möta honom. Då stodo alla dessa jungfrur upp och tillredde sina lampor." På sommaren 1844 midt emellan ,den tid, vid hvilken man först antog, att de 2300 dagarne skulle taga slut, och hösten samma år, till hvilken tid man sedan fann, att de sträckte sig, hördes ett anskri i sjelfva Skriftens ord: "Se, brudgummen! " rätt

(364) Det som ledde till denna rörelse, var upptäckten, att Artaxenes' påbud om att återställa Jerusalem, som utgjorde utgångspunkten för de 2300 dagarne, trädde i kraft på hösten år 45 f. Kr., och icke i början af aret, såsom man förut hade trott. Om man räknar från hösten 44 f. Kr., så räcka, de 2300 åren till hösten 1844. rätt

(365) Argumenter, dragna från Gamla Testamentets förebilder, bevisade äfven att hösten var tiden, då den händelse, som betecknas genom helgedomens rening, måste ega rum. Detta blef mycket tydligt, när man lade märke till huru de förebilder, som hade afseende på Kristi första ankomst, hade blifvit uppfylda. rätt

(365) Dödandet af påskalammet var en skugga af Kristi död. Paulus säger: "Ty vårt påskalam är ock slagtadt för oss, nämligen Kristus." Förstlingskärfven, som viftades inför Herren vid påskhögtiden, var en förebild till Kristi uppståndelse. Paulus säger, i det han talar om uppståndelsen af Herren och af allt hans folk: "Kristus såsom förstling, sedan de som tillhöra Kristus, vid hans tillkommelse." Liksom kärfven, som viftades inför Herren, var den första mogna säden, hvilken insamlades före skörden, så är Kristus förstlingen af den odödliga skörd af förlossade, som i den första uppståndelsen skola insamlas i Guds lada. rätt

(365) Dessa förebilder blefvo uppfylda icke blott med hänsyn till händelsen, utan äfven med hänsyn till tiden. På den fjortonde dagen i den första judiska månaden, samma dag och månad, på hvilken under 1500 år påskalammet hade blifvit slagtadt, instiftade Kristus, efter att han hade hållit måltid med sina lärjungar, den fest, som skulle firas till åminnelse af hans egen död; ty han var det" Guds Lam, som borttager veddens synd." Samma natt blef han gripen af ogudaktiga människor för att korsfästas och dödas. Och såsom viftningskärfvens motbild blef vår Herre uppväckt från de döde på den tredje dagen, "en förstling bland de afsomnade," ett exempel på alla de rättfärdiges uppståndelse, hvilkas "förnedrings kropp" skall förvandlas, "så att han varder lik hans härlighets kropp." rätt

(365) På samma sätt måste de förebilder, som harva afseende på Kristi tillkommelse, uppfyllas vid den tid, som är utpekad i den symboliska tjensten. Under det mosaiska systemet inträffade helgedomens rening eller den stora försoningsdagen på den tionde dagen i den sjunde judiska månaden. Då kom öfverstepresten, efter att han hade gjort försoning för hela Israels hus och sålunda bortskaffat deras synder från helgedomen,- ut från det allraheligaste och välsignade folket. Så trodde man, att Kristus, vår store öfversteprest, skulle uppenbaras för att rena Jorden genom att förgöra synd och syndare och för att valsigna sitt väntande folk med odödlighet. Den tionde dagen i den sjunde månaden den stora försoningsdagen, tiden för helgedomens rening, som år 1844 inföll på den 22 oktober, betraktakes såsom tiden för Herrens återkomst. Detta öfverensstämde med de redan anförda bevisen för att de 2300 dagarne skulle gå till ända på hösten; och slutsatsen tycktes vara omotståndlig. rätt

(366) I liknelsen i Matt. 25 kap. omtalas en fördröjningstid, när alla jungfrurna sofva, och derefter kommer brudgummen. Detta stämde öfverens med de just nu framstälda bevisen både från profetiorna och från förebilderna. De hade en öfvertygande kraft, och "midnattsropet" förkunnades af många tusen troende. rätt

(366) Liksom tidvattnet for denna rörelse genom landet. Den utbredde sig från stad töll stad och från by till by samt till de aflägsna platserna på landet, till dess Gu.ös vä.ntanöe folk blef fullkomligt väckt ur sin slummer. Svarmerloet försvann för detta budskap liksom nattfrosten för den uppgaende solen. De troende sågo, att deras tvifvel och bryderi försvunno; hopp och mod upplifvade deras hjärtan. Detta verk var fått från de ytterligheter, som alltid visa sig i mänskliga hänförölser, då dessa icke äro under Guds ords och Andes beherskande inflytelse. Det liknade de tillfällen af förödmjukelse och omvändelse till. Herren hvilka bland det forna Israel följde på bestraffnings- och varningsbudskap från hans tjenare. Det hade samma kännetecken som utmärka Guds verk under alla tiden. Det förekom icke mycken hänryckande glädje, utan hellere ett djupt ransakande af hjärtat, syndabekännelse och försakelse af verlden. Det som hvilade på deras hjärtan under kamp och bön, var att bereda sig till att möta Herren. Man var uthållig i bön och öfverlemnade sig obetingadt åt Gud. rätt

(366) Miller säger, i det han beskrifver detta verk: "Inga uttryck af stor glädje förspörjas; den blifver liksom undertryckt, till dess hela himmelen och jorden skola fröjda sig tillsammans med outsäglig glädje i fullkomlig härlighet. Intet ropande förekommer äfven detta tillbakahålles, till dess de instämma i härskriet från himmelen. Sångarne äro tysta; de vänta, tills de kunna förena sig med änglaskaran, med kören från himmelen." "Det finnes inga motstridande tänkesätt; alla äro af ett hjärta och en själ." rätt

(367) En annan, som deltog i detta verk, vittnar: "Det har öfverallt utverkat, att människorna harva ransakat sina hjärtan på det allvarligaste samt ödmjukat sig djupt inför Herren. . .. Det utverkade, att kärleken till verlden af tog, att stridigheter och fiendskap blefvo helade, att man bekände sina fel, ödmjukade sig inför Gud samt framkom inför honom med botfärdiga, ödmjuka böner om nåd och förlåtelse. Det förorsakade en sådan sjelfförnedring och undergifvenhet af själen, som vi aldrig förut hade bevittnat. I öfverensstämmelse med Herrens befallning genom profeten Joel om det som skulle ske, när Guds stora dag var nära, utverkade det en rifning af hjärtat och icke af kläderna samt omvändelse till Gud med fasta och med gråt och med klagan. Enligt Guds ord till Sakarja, blef nådens och bönens anda utgjuten öfver hans barn. De sågo upp till honom, som de hade stungit, och det var stor sorg i landet, . . och de som förväntade Herren, ödmjukade sin själ inför honom." rätt

(367) Bland alla stora religiösa väckelser sedan apostlarnes tid har ingen varit mera fri från mänskliga ofullkomligheter och satans snaror än den som inträffade på hösten 1844. Äfven nu, efter förloppet af nära ett halft århundrade, känna alla de som deltogo i den väckelsen och som harva stått fasta på sanningens grund, ett heligt inflytande af det: välsignade verket samt vittna, att det var af Gud. rätt

(367) När anskriet ljöd: "Se, brudgummen! Gån ut att möta honom," stodo de väntande själarna upp "och tillredde sina lampor." De ransakade Guds ord med ett större intresse, än de någonsin förut hade känt. Änglar skickades från himmelen för att väeka dem som hade blifvit modlösa och bereda dem till att emottaga budskapet. Detta verk var icke grundadt på mänsklig vishet och lärdom, utan på Guds kraft. Det var icke de mest begåfvade, utan de mest ödmjuka och hängifna, som voro de förste till att hörsamma denna inbjudning. Landtbrukare lemnade sin gröda stående på marken; handtverkare nedlade sina verktyg samt gingo med tårar och glädje ut att förkunna budskapet. De som förut hade varit ledare i saken, voro nu ibland de siste till att taga del i detta verk. Församlingarna i allmänhet stängte sina dörrar för detta budskap, och en stor skara af dem som antaga det, skilde sig från dem. Guds försyn styrde det så, att detta budskap förenades med den andra ängelns budskap och gaf detta sin styrka. rätt

(368) Budskapet: "Se, brudgummen!" bestod icke så mycket i argumenter, fastän bevisen ur Skriften vara klara och afgörande. Det åtföljdes af en öfverväldigande kraft, som rörde själen. Men betviflade det ej, satte det icke i fråga. Vid Kristi triumferande intåg i Jerusalem samlades folk, som hade kommit från alla delar af landet för att hålla högtid, till Oljeberget, och när de slöto sig till den skara, som följde Jesus, smittades de af ögonblickets inspiration och hjälpte till att förstärka ropet: "Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn!" På liknande sätt kände de otrogna, som besökte adventisternas möten - några af nyfikenhet, andra blott för att förlöjliga dem - den öfvertygande kraft, som följde med budskapet: "Se, brudgummen! " rätt

(368) På denna tid fans det tro, som bragte svar på böner - tro, som såg efter lönen. Liksom regnet på den torra jorden, sänkte sig nådens ande öfver dem som allvarligt sökte Herren. De som väntade att snart stå ansigte mot ansigte med sin Förlossare kände en högtidlig och outsäglig glädje. Den Helige Andes uppmjukande och förmildrande kraft smälte hjärtat, i det dess välsignelser i rikt mått utgötos öfver de uppriktige och troende. rätt

(368) De som hade antagit budskapet, nalkades med stor försigtighet och djupt allvar den tid, då de hoppades att möta sin Herre. Hvar morgon kände de, att deras första pligt var att erhålla vittnesbörd om att Gud hade antagit dem. Deras hjärtan vara innörligt förenade, och de båda mycket för och med hvarandra. De samlades ofta på afsides liggande platser, och deras röster höjdes i bön till himmelen från ängar och lundar. Vissheten om deras Frälsares välbehag var mera behöflig för dem än deras dagliga bröd, och om en sky förmörkade deras sinnen, gåfvo de sig ingen ro, förrän den var aflägsnad. När de i sina hjärtan förnummo vittnesbördet om Guds tillgifvande nåd, längtade de efter att se honom, som de så högt älskade. rätt

(368) Men de voro åter bestämda till att blifva svikna i sina för hoppningar. Den förväntade tiden kom och gick, men Frälsaren uppenbarade sig icke. De hade sett framåt till hans återkomst med orubbligt förtroende, och nu hade de samma känsla som Maria, när hon kom till Frälsarens graf och fann den tom samt gråtande utropade: "De hafva tagit bort min Herre, och jag vet icke hvar de hafva lagt homom." rätt

(369)En känsla af bäfvan, en fruktan för att budskapet möjligen kunde vara sant, hade för en tid tjenat till att hålla den otrogna verlden i tyglar. Och denna fruktan försvann icke strax efter tiden hade gått förbi. De vågade icke genast triumfera öfver dem som hade blifvit besvikna i sitt hopp; men när inga tecken på Guds vrede visade sig, hemtade de sig från sin fruktan och begynte åter att begabba och förlöjliga dem som trodde. En stor del af dem som hade bekänt sig till att tro på Herrens snara återkomst, förnekade nu sin tro. Några som hade varit mycket vissa i sin förväntan, blefvo så djupt sårade i sin stolthet, att de ville fly från verlden. Liksom Jonas, beklagade de sig öfver Gud och valde döden hellre än lifvet. De som hade grundat sin tro på andras meningar och icke trott på Guds ord, voro nu lika beredda till att åter förändra sina åsigter. Bespottarne vunno de svage och modlöse öfver till sina leder, och alla dessa förenade sig uti att förklara, att man ej mera hade något att frukta eller förvänta. Tiden hade gått förbi, Herren hade icke kommit, och verlden kunde blifva stående såsom den var i flere tusen år. rätt

(369) De uppriktiga, allvarliga troende hade lemnat allt för Kristus och hade erfarit hans närvaro mera än någonsin förut. De hade, som de trodde, framstält den sista varningen för verlden, och enär de väntade att snart blifva upptagna för att bo hos sin gudomlige Mästare och de heliga änglarne, hade de till en stor del dragit sig undan från den otrogna mängden. De hade bedt med innerlig längtan: "Kom, Herre Jesu, kom snart!" Men han hade icke kommit. Och att nu åter upptaga den tunga bördan, som lifvets bekymmer och svårigheter medföra, samt att utföra den bespottande verldens förakt och hån, var i sanning en förskräcklig pröfning för deras tro och tålamod. rätt

(369) Och likväl var denna missräkning icke så stor som den lärjungarna måste genomgå vid Kristi första ankomst. När Jesus triumferande red in i Jerusalem, trodde hans lärjungar, att han var i begrepp att bestiga Davids tron och befria Israel från dess förtryckare. Med stora förhoppningar och glad längtan sökte de att öfverträffa hvarandra uti att visa Konungen ära. Många utbredde sina kläder som en matta på hans väg eller strödde lummiga palmqvistar framför honom. I sin hänryckning och glädje utropade de fröjdefullt med hvarandra: "Hosianna Davids Son!" När fariseerna blefvo missnöjda och förbittrade öfver dessa utbrott af glädje och begärde, att Jesus skulle näpsa sina lärjungar, svarade han: "Om dessa tiga, skola stenarne ropa. Profetiorna måste uppfyllas. Lärjungarne verkstalde Guds beslut och likväl måste de utstå en bitter missräkning. Blott några dagar förflöto, innan de fingo bevittna Frälsarens smärtsamma död och lägga honom i grafven. Deras förhoppnmgar hade icke blifvit förverkligade i ett enda afseende, och deras hopp slocknade vid Jesu död. Icke förrän deras Herre triumferande uppstod ur grafven, kunde de förstå, att allt detta hade varit förut sagdt af profeterna, samt att Kristus måste lida och uppstå från de döda." rätt

(370) Fem hundra år förut hade Herren vittnat genom profeten Sakarja: "Fröjda dig storligen, du Zions dotter, jubla, du Jerusalems dotter! Si, din Konung kommer till dig, rattfardig, segerrik, ödmjuk och ridande på en åsna och en åsninnas fåle. Om lärjungarne hade vetat, att Jesus skulle blifva dömd och dödad kunde de icke hafva uppfylt denna profetia. rätt

(370) Sålunda uppfylde Miller och hans medarbetare profetiorna och förkunnade ett budskap, hvarom Skriften förut hade vittnat, att det skulle förkunnas för verlden. Men de kunde icke hafva förkunnat detta budskap, om de hade fullkomligt uppfattat de profetior, som utpeka deras missräkning och framsöälla ett annat budskap, hvilket skulle förkunnas för alla folk, innan Herren kommer. Den första såväl som den andra angelns budskap förkunnades på den rätta tiden och utförde det verk, hvilket Gud ämnade utföra genom dem. rätt

(370) Verlden hade sett på och väntade, att om tiden förflöte och Kristus icke komme, så skulle hela denna lära om Kristi återkomst dö bort. Men medan många under den stora pröfningen uppgåfvo sin tro, funnos andra, som voro ståndaktiga. Denna rörelses frukter, den ödmjuka andan och sjelfpröfningen, verldens försakande och förbättringen i lefvernet som följde med detta verk, vittnade om att det var af Gud: De vågade icke förneka, att den Helige Andes kraft hade åtföljt förkunnan det af budskapet om Kristi återkomst. De kunde icke upptäcka något fell sin berakning af de profetiska tidsperioderna, och de skickligaste bland deras motståndare hade icke varit i stånd till att omstörta, deras teori angående profetiornas utlägning. De kunne icke utan bevis från Bibeln samtycka till att förkasta de slägter, som de hade erhållit genom allvarlig forskning i Bibeln under mycket bedjande, medan själen var upplyst af Guds Ande och hjärtat brann med dess lefvande kraft åsigter, som hade utstått den skarpaste kritik och det bittraste motstånd af populära predikanter och verldsligt vise män och som hade stått fasta mot lärdomens och vältalighetens förenade krafter, såväl som mot de förnämes och de ringes hån och spott. rätt

(371) Det var väl sant, att de hade misstagit sig med hänsyn till den händelse, som skulle ske; men äfven detta kunde icke omstörta deras tro på Guds ord, När Jonas gick igenom Nineves gator och förkunnane, att staden skulle omstörtas efter 40 dagar, fann Herren behag i nineviternas anger och förlängde deras pröfhögstid ; och likväl bragte Jonas ett budskap från Gud, och Nineve pröfvades enligt hans vilja, Adventisterna trodde att Gud hade på ett liknande sätt ledt dem till att förkunna budskapet om domen, "Det har," sade de, "pröfvat allas hjärtan som hörde det, och väckt kärlek till Herrens uppenbarelse eller det har väckt hat till hans återkomst; och detta har visat sig mer eller mindre, men Gud känner hvarje hjärta. Det har dragit en linje, så att de som vilja ransaka sina egna hjärtan kunna veta på hvilken sida de skulle harva blifvit funna, om Herren hade kommit på den tiden; antingen de skulle hafva utropat: 'Si, vår Gud är den, på hvilken vi hoppades, att han skulle hjälpa oss, eller om de skulle hafva ropat till berg och klippor att falla öfver dem och skyla dem för dens ansigte, som sitter på tronen och för Lammets vrede. Sålunda tro vi, att Gud har försökt sitt folk? har pröfvat deras tro, om de i pröfningens stund ville draga sig undan från den. ställning han behagat gifva dem och om de ville uppgifva verlden och förlita sig af hela sitt hjärta på Guds verk." rätt

(372) William Miller beskrifver känslorna hos dem som ännu trodde, att Gud hade ledt dem i deras genomgångna erfarenhet, sålunda: "Om jag skulle genomlefva mitt lif igen med samma bevis, som jag hade den gången, så måste jag för att vara ärlig inför Gud och människor handla, såsom jag har gjort. Jag hoppas, att jag har renat mina kläder från själars blod, och jag känner, att jag så vidt som möjligt har frigjort mig sjelf från all skuld med hänsyn till deras fördömelse." "Ehuru jag har två gånger blifvit sviken i mina förhoppningar," skrifver denne gudsman, "är jag likväl icke nedtryckt eller modlös." "Mitt hopp om att Kristus skall komma, är lika starkt som någonsin förut. Jag har blott gjort hvad jag efter flere års allvarligt öfvervägande kände, att det var min pligt att göra. Om jag har misstagit mig, så har jag gjort det på kärlekens sida - under kärlek "'till mina medmänniskor och öfvertygelsen om mina pligter mot Gud." "En sak vet jag: Jag har icke predikat något annat, än hvad jag trott; och Guds hand har varit med mig, hans kraft har visat sig i verket, och mycket godt har blifvit uträttadt." "Så vidt det är möjligt för mänskliga ögon att se, hafva många tusen blifvit ledda till att ransaka skrifterna, derigenom att vi hafva predikat om en bestämd tid, och på detta sätt hafva de genom tron och bestänkelsen med Kristi blod blifvit försonade med Gud." "Jag har aldrig sökt gunst hos de högfärdige eller bäfvat, när vedden har visat sig vred. Jag skall ej heller nu köpa mig deras ynnest eller göra mera än min pligt för att väcka deras hat. Jag skall aldrig söka att bevara mitt lif genom dem ej heller draga mig tillbaka från att mista det, om Gud och hans goda försyn ordnar det sålunda." rätt

(372) Gud öfvergaf icke sitt folk. Hans Ande hvilade ännu öfver dem som icke öfverdådigt förkastade det ljus de hade emottagit samt budskapet om Kristi återkomst. Aposteln Paulus, som skådade ned öfver kommande tider, hade skrifvit uppmuntrande ord och varningar för dem som blefvo pröfvade, men dock tåligt bidade i denna svåra ställning: "Kasten derför icke bort eder frimodighet, som har en stor lön. Ty tålamod behöfven I, på det att I mån göra Guds vilja och utfå löftet. Ty ännu en helt liten tid så kommer den som skall komma och dröjer icke, med den rättfärdige skall lefva af tro, och om han undandrager sig, skall han icke behaga min själ. Men vi höra icke till dem som undandraga sig till förtappelse, utan till dem som tro för att vinna sin själ." rätt

(373) Att denna förmaning är stäld till församlingen i de sista dagarne, ses tydligen af de ord, som utpeka närheten af Kristi återkomst: "Ty ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma och dröjer icke." Detta innebär klart, att Herren skulle skenbarligen dröja. Den undervisning, som här gifves, är synnerligen tillamplig på adventisternas erfarenhet vid denna tid. rätt

(373) De personer, som han här talar till, voro i fara för att lida skeppsbrott på tron. De hade gjort Guds vilja, i det de följde Hans ords och Andes ledning; men de kunde icke förstå hans afsigt med deras genomgångna erfarenhet, ej heller kunde de se vägen framför sig, och de blefvo frestade till att betvifla om Gud verkligen hade ledt dem. På denna tid voro dessa ord tillämpliga: "Men den rättfärdige skall lefva af tro." När midnattsropets klara ljus hade upplyst deras väg, och de hade sett att förseglingen blifvit borttagen från profetiorna och att de tecken, som vittnade om att Kristi återkomst var nära blefvo hastigt uppfylda, hade de vandrat liksom i åskådning. Men nu när de vorö nedböjda genom svikna förhoppningar, kunde de blifva bestandande blott medels tro på Gud och hans ord. Den bespottande verlden sade: "I hafven blifvit bedragne. Förneken eder tro och sägen, att detta budskap var från satan." Men. Guds ord förklarade : "Om någon undandrager sig, skall han Icke behaga min själ." Att kasta bort sin frimodighet nu och förneka den Helige Andes kraft, som hade åtföljt budskapet skulle vara att undandraga sig till förtappelse. De blefvo uppmuntrade genom Pauli ord: "Kasten derför icke bort eder frimodghet; "ty tålamod behöfven I;" "ty ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma och dröjer icke." Den, enda väg de kunde vandra utan fara, var att behålla det ljus de redan hade emottagit af Gud, att fasthålla hans löften samt fört fara att forska i Skriften och tåligt vänta, tills de fingo mera ljus. rätt

nästa kapitel