Hvad är helgedomen?

(474) Det skriftställe, som framför alla andra hade varit både grundvalen och det starkaste swdet för tron på Kristi återkomst, var Bibelns vittnesbörd: "Inom två tusen tre hundra dygn skall rätt ske åt helgedomen [eng. Bib. : renas]." Dessa ord voro välbekanta för alla som trodde på Herrens snara återkomst. Tusentals läppar hade upprepat denna profetia såsom deras tros fältrop. Alla kände, att deras ljusaste förväntningar och käraste hopp voro beroende på de händelser, som häri voro framstälda. Man hade visat, att dessa profetiska dagar gingo till ända på hösten 1844. Liksom de öfrige kristne i verlden, antogo adventisterna på denna tid, att jorden eller någon del af den var helgedomen. Med helgedomens rening förstodo de jordens rening genom eld på den sista stora dagen, och detta trodde de skulle ske vid Kristi andra ankomst. Derför droga de den slutsatsen, att Kristus skulle komma till jorden igen år 1844. rätt

(474) Men den bestämda tiden hade gått förbi, och Herren hade icke kommit. De troende visste, att Guds ord icke kunde blifva om intet, utan att det måste vara deras uttolkning af profetiorna som var felaktig; men hvaruti bestode misstaget? Många löste besinningslöst denna svåra fråga genom att förneka, att de 2300 dagarne slutade år 1844. Man kunde icke anföra något skäl för detta, med undantag af att Kristus icke hade kommit pli. den tid man hade väntat honom. De pästodo, att om de profetiska. dagarne hade upphört 1844, så skulle Kristus då hafva kommit för att rena helgedomen genom jordens luttrande i eld; och enär han icke hade kommit, så kunde dagarne icke hafva upphört. rätt

(475) Att antaga denna slutsats vore att förkasta den förra beräkningen af de profetiska tidsperioderna. Man hade funnit, att de 2300 dagarne begynte, när Artaxerxes' befallning om att återställa och uppbygga Jerusalem trädde i kraft, nämligen på hösten 457 f. Kr. När man tog detta till utgångspunkt, var det fullkomlig harmoni emellan de händelser, som ängeln framställer i förklaringen öfver denna tidsperiod i Dan. 9: 25-27. Profeten hade utpekat, att de 69 veckorna, eller de första 483 åren af de 2300 åren, skulle räcka till Messias, den Smorde Fursten och Kristi dop och smörjelse af den Helige Ande år 27 e. Kr. uppfylde noggrant förutsägelsen. Midt uti den sjuttionde veckan skulle Kristus dödas. Kristus blef korsfäst tre och ett halft år efter sitt dop på våren år 31. Hela denna tidrymd af 70 veckor eller 490 år skulle särskildt tillföra judarne. Efter denna tids förlopp förföljde den judiska nationen Kristi lärjungar och stadfäste sålunda att de hade förkastat sin Herre. Derefter vände apostlarne sig till hedningarne; detta var år 34. Då upphörde de första 490 åren af de 2300 åren, och det var således 1810 år qvar. Från 34 räcka 1810 år till 1844. Då, säger ängeln, "skall rätt ske åt helgedomen," eller den skall renas. Alla de föregående enskildheterna i profetian hade otvifvelaktigt blifvit uppfylda på den bestämda tiden. Enligt denna uträkning, var allting klart och harmoniskt, med undantag af att man år 1844 ej kunde finna någon händelse som svarade mot helgedomens rening. Nekade man, att de dagarne upphörde det året, så bragte man hela beräkningen i förvirring och förkastade de grundsatser, som hade blifvit stadfästa genom profetians omisskänneliga uppfyllelse. rätt

(375) Men Gud hade ledt sitt folk i den stora adventrörelsen. Hans makt och härlighet hade åtföljt detta verk, och han ville icke tillåta, att det skulle sluta i mörker och missräkning, så att det skulle föraktas såsom en falsk och svärmisk väckelse. Han ville icke låta sitt ord vara inveckladt i tvifvel och ovisshet. Fastän många adventister förkastade sin förra beräkning af de profetiska tidsperioderna och förnekade, att det budskap som var grundadt på dem, var från Gud, så fans det andra, som voro ovilliga till att uppgifva sina trosåsigter och sin erfarenhet, hvilka voro stadfästa genom Skriften och Guds Andes vittnesbörd. De trodde, att de hade antagit rätta uttolkningsprinciper vid sin forskning i profetiorna och att det var deras pligt att fasthålla de sanningar, som de redan hade mottagit, och att fortsätta på samma sätt med sin forskning i Bibeln. Under allvarlig bön undersökte de åter sin ståndpunkt och granskade Skriften för att upptäcka sitt misstag. Enär de icke kunde se något fel i sin beräkning af de profetiska tidsperioderna, begynte de att mera noggrant undersöka ämnet om helgedomen. rätt

(376) Genom sin undersökning lärde de, att det icke finnes något bevis i Skriften för den populära åsigten, att jorden är helgedomen; men de funno deri en fullständig förklaring öfver helgedomen, dess natur, tjenst och belägenhet. De helige skriftställarnes vittnesbörd voro klara och fullständiga angående denna sak. Aposteln säger i sitt bref till ebreerna: "Nu hade väl ock det första sina stadgar för gudstjenst och sin jordiska helgedom. Ty ett tabernakel var inrättadt, det främre, i hvilket ljusstaken och bordet och skådebröden voro; och detta kallas det heliga. Men bakom den andra förlåten var det' tabernakel, som kallas det allra heligaste, hvilket hade ett gyllne rökaltare och förbundets ark, på alla sidor öfverdragen med guld, i hvilken voro ett gyllene ämbar, med mannat, och Arons staf, som hade grönskat, och förbundets taflor, och ofvanpå den samma härlighetens keruber, som öfverskyggde nådastolen." rätt

(376) Den helgedom, som här omtalas, är det tabernakel, hvilket Moses på Guds befallning bygde till en jordisk boningsplats för den Högste. "Och de skola göra mig en helgedom, att jag må bo ibland dem," var den undervisning, som Moses erhöll, medan ban var hos Gud på berget. Israeliterna reste genom öknen, och tabernaklet var så inrättadt, att det kunde flyttas från plats till plats. Men det var likväl en mycket praktfull byggnad. Väggarne bestodo af upprätt stående bräden, som voro öfverdragna med guld och stodo i underslag af silfver. Taket bildades af flere tapeter eller täcken, af hvilka de yttre voro af skinn; de innersta voro af fint garn och skönt prydda, med änglabilder. Förutom den yttre förgården, der brännofferaltaret var uppsatt, bestod tabernaklet sjelft af två rum, som kallades det heliga och det allra heligaste, och hvilka skildes från hvarandra genom ett kostbart och skönt förhänge eller förlåt. Ett liknande förhänge tillslöt ingången till det första rummet. rätt

(377) I det heliga stod ljusstaken mot söder med sina sju lampor, som upplyste helgedomen både dag och natt. På den norra sidan stod bordet med skådebröden, och midt för förlåten, som skilde det heliga från det allra heligaste stod det gyllene rökelsealtaret, från hvilket den välluktande rökelsen tillsammans med Israels böner uppsteg dagligen inför Gud. rätt

(377) I det allra heligaste stod arken, en kista af dyrbart trä, öfverdragen med guld. Den innehöll de två stentaflorna, på hvilka Gud hade skrifvit de tio budens lag. Öfver arken var nådastolen, som bildade locket till den heliga kistan. Den var mycket underbart utarbetad samt öfverskygd af två keruber, som stodo en på hvardera änden, allt förfärdigadt af massivt guld. I detta rum uppenbarade Gud sig i sin härlighets sky emellan keruberna. rätt

(377) Efter att hebreerna hade bosatt sig i Kanaan, ersattes tabernaklet af Salomos tempel. Denna byggnad var större och mera varaktig, men den var bygd efter samma plan och dess tilihörigheter voro af samma slag. Helgedomen bibehöll denna form, förutom när den låg i ruiner på Daniels tid, tills den slutligen förstördes af romarne år 70. e. Kr. rätt

(377) Denna helgedom är den enda, som funnits till på jorden och om hvilken Bibeln gifver oss någon underrättelse. Paulus förklarar, att denna var det första förbundets helgedom. Men har icke det nya förbundet äfven en helgedom? rätt

(377) De som sökte efter sanningen, vände sig åter till ebreer brefvet och funno, att apostelns ord, som vi ofvan harva anfört. tydligen innebära, att det nya förbundet har en helgedom. "Nu hade väl ock det första sina stadgar för gudstjenst och sin jordiska helgedom." Ordet ock visar, att aposteln förut hade talat om denna helgedom. De gingo tillbaka till början af det föregående kapitlet och läste: "Men hufvudsaken af det vi tala är, att vi hafva en sådan öfversteprest, som sitter på högra sidan af Majestätets tron i himmelen, en tjenare i helgedomen och i det sannskyldiga tabernaklet, hvilket Herren har uppfört och ingen människa." rätt

(377) Här är det nya förbundet's helgedom tydligt framstäld. Det första förbundets helgedom bygdes af människor, nämligen af Moses; men denna är bygd af Herren och icke af människor. I den gamla helgedomen förrättade jordiska prester tjensten; i denna tjenar Kristus, vår store öfversteprest, vid Guds högra sida. Den första helgedomen var på jorden, den andra är i himmelen. rätt

(378) Det tabernakel, som Moses bygde, gjordes dessutom efter en förebild. Herren undervisade honom och sade: "Och tabernaklet och allt dess tillbehör skolen I göra efter den förebild, som jag vill visa dig." Och samma uppdrag upprepades ånyo: "Och se till, att du gör efter den förebild, som blifvit dig visad på berget!" Och Paulus säger, att det första tabernaklet" är en sinnebild för den nuvarande tiden, och efter hvars ordning gåfvor och offer frambäras;" att dess heliga rum vara afbilder af de himmelska tingen; att presterna, som frambära offer efter lagen, "tjena en afbild och skugga af det himmelska;" och att "Kristus har icke ingått i en helgedom, som är gjord med händer såsom en motbild till den sannskyldiga, utan i sjelfva himmelen, för att nu framställa sig i Guds åsyn, oss till godo." rätt

(378) Helgedomen i himmelen, der Jesus tjenar för oss, är det stora originalet, hvaraf den helgedom, som Moses bygde, var en afbild. Gud gaf sin Ande till dem som bygde den jordiska helgedomen. Den skicklighet och konst, som de visade vid dess uppbyggande var en uppenbarelse af gudomlig vishet. Väggarne liknade massivt guld, som i alla riktningar återkastade ljuset från de sju lamporna på den gyllene ljusstaken. Bordet med skådebröden samt rökelsealtaret glänste som poleradt guld. Det praktfulla täckelset, som bildade taket och i hvilket bilder af änglar voro inväfda af mörkblått, mörkrödt och rosenrödt garn, förökade scenens skönhet. Och bakom det andra förhänget var det heliga shekinah, den åskådliga uppenbarelsen af Guds härlighet, inför hvilken ingen utom öfverstepresten kunde inträda och lefva. Det jordiska tabernaklets oförlikneliga härlighet framstälde för det mänskliga ögat det himmelska templets härlighet, der Kristus, vår förelöpare, tjenar för oss framför Guds tron och som är en boningsplats för konungars Konung, hvar tusen sinom tusen tjena honom, och tio tusen sinom tio tusen stå inför honom. Detta tempel, fyldt med den härlighet, hvilken utgår från den Eviges tron, der serafer stå såsom en glänsande livvakt och betäcka sina ansigten af helig vörnad, kunde finna en blott svag återspegling af sin storhet och härlighet i den präktigaste byggnad, som någonsin blifvit uppförd af människor. Likväl tjenade den jordiska helgedomen och dess tjenst till att undervisa människorna om vigtiga sanningar angående den himmelska helgedomen och det stora verk, som deruti utföres för människornas återlösning. rätt

(379) De heliga rummen i den himmelska helgedomen representerades af de två afdelningarna i den jordiska helgedomen. När Herren lät Johannes i en syn se Guds tempel i himmelen, såg han sju eldslampor brinna framför tronen. Han såg äfven en ängel, som hade ett gyllene rökelsekar, och honom blef gifvet mycket rökverk, att han skulle lägga det till alla heligas böner på det gyllene altaret, som är inför tronen." Här tilläts det profeten att se den första afdelningen af helgedomen i himmelen; och han säg der de sju brinnande lamporna och det gyllene altaret, som förestäldes genom den gyllene ljusstaken och rökelsealtaret i helgedomen på jorden. Åter blef Guds tempel upplåtet i himmelen, och han skadade inom det inte förhänget in uti det allra heligaste. Här såg han Guds förbunds ark, som förestäldes genom den heliga kistan, hvilken Moses förfärdigade att bevara Guds lag uti. rätt

(379) De som granskade detta ämne, funno obestridliga bevis för tillvaron af en helgedom i himmelen. Moses gjorde den jordiska helgedomen efter den förebild, som visades honom. Paulus förklarar, att denna förebild var den sannskyldiga helgedomen, som är i himmelen. Och Johannes vittnar, att han såg den i himmelen. rätt

(379) I templet i himmelen, der Gud bor, är hans tron befäst med rättfärdighet och dom. I det allra heligaste är hans lag, den stora regeln för rättfärdighet, enligt hvilken alla människor dömas. Arken, i hvilken lagens taflor bevaras, är betäckt med nådastolen, inför hvilken Kristus framställer sitt blod för syndare. Sålunda ser man rättfärdigheten och nåden förenade i Guds plan för människornas frälsning. Denna förening kunde Guds vishet allena upptänka och gudomlig makt allena utföra. Det år en förening, som fyller hela himmelen med förundran och tillbedjan. Keruberna i den jordiska helgedomen sågo vördnadsfullt ned på nådastolen. Detta förestälde det intresse, hvarmed den himmelska härskaran betraktade återlösningsverket, som är den hemlighet, i hvilken änglarne åstunda att skåda in - att Gud kan vara rättfärdig och likväl rättfärdiggöra den botfärdige syndaren och förnya sitt samfund med det fallna slägtet; att Kristus kunde nedlåta sig till att lyfta otaliga skaror upp ur förderfvets afgrund och iföra dem rena kläder af sin egen rättfärdighet, så att de kunna umgås med änglarne, som aldrig hafva syndat, och bo evigt hos Gud. rätt

(380) Kristi verk såsom människornas medlare framställes i Sakarjas sköna profetia om honom, hvilkens namn är Telning. Profeten säger: "Han skall bygga Herrens tempel, och han skall bära majestät, och han skall sitta och herska på sin [Faderns] tron, och han skall vara en prest på sin tron, och ett fridens råd skall vara emellan: de båda tronerna." rätt

(380) "Han skall bygga Herrens tempel." Genom sitt offer och genom sitt medlareverk är Kristus både Guds församlings grundval och dess byggmästare. Aposteln Paulus försäkrar, att" hörnstenen är Jesus Kristus sjelf, i hvilken hela byggnaden sammanfogas och växer till ett heligt tempel i Herren, i hvilken äfven I med," säger han, "uppbyggens till en Guds boning i Anden." rätt

(380) "Och han skall bära majestät." Äran för det fallna slägtets återlösning tillhör Kristus. De återlöstes sång under evigheten skall blifva: "Honom, som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod, . . . honom vare ära och makt i evigheters evighet!" "Och han skall sitta och herska på sin tron," icke nu på sin "härlighets tron;" ty härlighetens rike är ännu icke upprättadt. Icke förrän hans medlareverk blifvit fulländadt, skall Gud" gifva honom hans fader Davids tron," ett rike, på hvilket det" skall ingen ände vara." Kristus sitter nu såsom prest med sin Fader på hans tron. På tronen tillsammans med det eviga, sjelfexisterande Väsendet sitter han, som "bar vår krankhet och lade på sig vår sveda," han, "som varit frestad i allting, likasom vi, dock utan synd," att han derigenom "kan hjälpa dem som frestas." "Om någon syndar, så harva vi en försvarare hos Fadern." Han träder fram för oss med sin stungna och sårade kropp och med sitt syndfria lif. De sårade händerna, den stungna sidan, de genomborrade fötterna tala för den fallna människan, hvilkens återlösning blef köpt så dyrt. rätt

(381) "Och ett fridens råd skall vara emellan de båda tronerna." Faderns kärlek, icke mindre än Sonens, är frälsningens källa för det fallna slägtet. Jesus sade till sina lärjungar, innan han gick bort: "Jag säger eder icke, att jag skall bedja Fadern för eder; ty Fadern sjelf älskar eder." "Gud försonade i Kristus verlden med sig." Och i tjensten i den himmelska helgedomen skall ett fridens råd vara emellan båda. "Ty så älskade Gud verlden, att han utgaf sin enfödde Son, på det att hvar och en som tror på honom icke må förgås, utan hafva evigt lif." rätt

(381) Skriften gifver ett tydligt svar på frågan: Hvad är helgedomen? Ordet helgedomen, såsom det brukas i Bibeln, hänvisar först till det tabernakel, som Moses bygde, hvilket var en afbild af himmelska ting, och för det andra till det sanna tabernaklet i himmelen, till hvilket det jordiska tabernaklet hänvisade. Den sinnebildliga tjensten upphörde vid Kristi död. Det sanna tabernaklet i himmelen är det nya förbundets helgedom, och efter som profetian i Dan. 8: 14 uppfylles under det nya förbundet, så måste den helgedom, som deruti omtalas, vara det nya förbundets helgedom. Men ingen helgedom hade funnits på jorden under många århundraden f öre de 2300 dagarnes slut år 1844. Alltså ser man, att profetens ord: "Inom två tusen tre hundra dygn skall rätt ske åt helgedomen," otvifvelaktigt åsyfta helgedomen i himmelen. rätt

(381) Men den vigtigaste frågan var ännu obesvarad: Hvad menas dermed att rätt skall ske åt helgedomen eller att den skall renas? Att en sådan tjenst stod i furbindelse med den jordiska helgedomen bevisas af Gamla Testamentets skrifter. Men kan det i himmelen finnas någonting, som behöfver att renas? Det nionde kapitlet i Ebreerbrefvet gifver tydlig undervisning om både den jordiska och den himmelska helgedomens rening: "Och nästan allt renas enligt lagen med blod, och utan blodsutgjutelse sker ingen förlåtelse. Alltså var det nödvändigt, att afbilderna af de himmelska tingen med sådant [djurs blod] renas, men de himmelska tingen sjelfva med bättre offer än dessa," nämligen med Kristi dyrbara blod. rätt

(382) Reningen både i den sinnebildliga och i den verkliga tjensten skulle utföras med blod; i den första med blod af djur, i den senare med Kristi blod. Det skäl aposteln gifver, hvarför denna rening måste ske med blod, är, att utan blodsutgjutelse sker ingen förlåtelse. Det verk, som skall utföras, är förlåtelse eller bortskaffande af synden. Men på hvad sätt kan synden vara förbunden med helgedomen antingen i himmelen eller på jorden? Detta kunde man inhemta genom att vända sig till tjensten i den jordiska helgedomen; ty aposteln vittnar, att de prester, som förrättade tjensten på jorden, tjenade "en afbild och skugga af det himmelska." rätt

(382) Tjensten i den jordiska helgedomen var delad i två delar: presterna tjenade dagligen i det heliga, medan öfverstepresten en gång om året utförde ett särskildt verk till försoning i det allra heligaste för att rena helgedomen. Dag efter dag bragte den botfärdige syndaren sitt offer till tabernaklets dörr samt lade sin hand på offrets hufvud och bekände sina synder, hvarigenom han figurligen öfverförde dem till det oskyldiga djuret. Sedan dödades djuret. Utan blodsutgjutelse, säger aposteln, sker ingen förlåtelse. "Kroppens lif är i blodet." Guds lag bada blifvit öfverträdd, och den kräfde öfverträdarens lif. Blodet, som förestälde det förverkade lifvet hos syndaren, hvars skuld lades på offret, bar presten in uti det beliga och stänkte det inför förlåten, som dolde arken, hvilken innehöll den af syndaren öfverträdda lagen. Genom denna ceremoni blef synden medels blodet figurligt överförd till helgedomen. I några fall tog man icke blodet in i helgedomen, men då skulle presterna äta köttet, såsom Moses undervisade Arons söner, i det ban sade: Gud har gifvit eder det, på det att I skolen bära menighetens missgerningar." Båda dessa ceremonier symbolisera de öfverförandet af synden från den botfärdige syndaren till helgedomen. rätt

(382) Detta var det verk, som utfördes dag efter dag under hela året. Israels synder blefvo på detta sätt öfverflyttade till helgedomen, och det blef nödvändigt att utföra ett särskildt verk för deras bortskaffande. Gud befalde, att man skulle göra förroning för båda de heliga rummen. "Och han skall försona helgedomen ifrån Israels barns orenheter och ifrån deras öfverträdelser i alla deras synder. Och på samma sätt skall han göra med församlingshyddan, som hafver sin plats hos dem midt ibland deras orenheter." Man skulle älven göra försoning för altaret" och rena och helga det från Israels barns orenheter." rätt

(383) En gång om året, på den stora försoningsdagen, gick öfver. stepresten in i det allra heligaste för att rena helgedomen. Det verk han der utförde fulländade den årliga tjensten. På försonings dagen blefvo två getabockar förda till tabernaklets in. gång, och der drog man lott om dem; på en lott skulle stå: "åt Herren, och på en lott: åt Asasel." Den bock, på hvilken lotten åt Herren föll, slagtades till synd offer för folket, och presten bar dess blod inom förlåten och stänkte det på nådastolen och framför nådastolen. Blodet skulle äfven stänkas på rökelsealtaret, som stod framför förlåten. rätt

(383) "Och Aron skall lägga båda sina händer på den lefvande bockens hufvud och bekänna öfver honom alla Israels barns missgerningar och alla deras öfverträdelser i alla deras synder och lägga dem på bockens hufvud och genom någon man, som är till hands, släppa honom fri ut i öknen. Och bocken skall på sig bära alla deras misgerningar ut i ödemarken." Syndabocken kom aldrig mer in i Israels läger; och den man, som ledde honom ut i öknen, måste tvätta sig och sina kläder, innan han återvände till lägret. rätt

(383) Afsigten med hela denna ceremoni var att gifva israeliterna ett djupt intryck af Guds helighet och hans afsky för synden samt att ytterligare visa dem, att de icke kunde komma i beröring med synden utan att blifva befläckade. Hvarje person skulle ödmjuka sig inför Gud, medan denna försoningstjenst pågick. Alla göromål blefvo lagda åsido, och hela Israels menighet skulle tillbringa dagen i allvarlig förödmjukelse inför Gud med bön, fasta och djupt hjärteransakande. rätt

(383) Af denna sinnebildliga tjenst kan man lära vigtiga sanningar beträffande försoningen. Man antog en annan i syndarens ställe; men synden blef likväl icke utplånad genom djurets blod. Sålunda var ett medel förordnadt, genom hvilket den kunde öfverflyttas till helgedomen. Genom att offra blod erkände syndaren lagens auktoritet, bekände, att han var skyldig till örverträdelse och uttryckte sin önskan om att erhålla förlåtelse genom tron på den kommande Förlossaren. Men han var ännu icke alldeles befriad från lagens fördömelse. På försoningsdagen gick öfverstepresten, efter att han hade erhållit ett offer af menigheten, in i det allra heligaste med detta offers blod och stänkte det på nådastolen öfver lagen för att tillfredsställa dess fordringar. Sedan tog han i sin värdighet som medlare synderna på sig sjelf och bar dem ut ur helgedomen. Han lade sina händer på syndabockens hufvud och bekände öfver honom alla dessa syn, der, hvilka sålunda blefvo figurligen öfverflyttade från honom till bocken. Sedan bar bocken bort dem, och man betraktade dem såsom evigt aflägsnade från folket. rätt

(384) Detta var den tjenst, som utfördes af dem, hvilka tjenade "en afbild och skugga af det himmelska." Och det som utför. des i förebilden vid den jordiska helgedomens tjenst, utföres i verkligheten vid den himmelska helgedomens tjenst. Efter sin himmelsfärd begynte vår Frälsare sitt verk såsom vår öfversteprest. Paulus säger: "Ty Kristus har icke ingått i en helgedom, som är gjord med händer, såsom en motbild till den sannskyldiga, utan i sjelfva himmelen, för att nu framställa sig i Guds åsyn, oss till godo." rätt

(384) Den presterliga tjensten under hela året i helgedomens första rum, innanför det förhänge, hvilket tjenade till dörr och skilde det heliga från förgården, förestälde Kristi tjenst, som han begynte vid sin himmelsfärd. Prestens syssla i den dagliga tjensten var att frambära syndoffrets blod inför Gud samt rökelse, som uppsteg med Israels böner. Så åberopade Kristus sig på sitt blod inför Fadern, i det han var en förespråkare för syndare och framstälde sin egen rättfärdighets dyrbara vällukt med de botfärdige troendes böner. Detta var tjensten i det första rummet i den himmelska helgedomen. rätt

(384) Dit följde lärjungarne Kristus i tron, när han uppfor och togs bort från deras ögon. Här hvilade deras hopp, "hvilket," säger Paulus, "vi hafva såsom ett själens ankare, som är säkert och fast och sträcker sig till det som är innanför förlåten, dit Jesus såsom förelöpare har ingått före oss, vorden en öfversteprest till evig tid." "Icke genom bockars och kalfvars blod, utan genom sitt eget blod [har Kristus] en gång för alla ingått i helgedomen, sedan han vunnit en evig förlossning." rätt

(385) Under 1800 år har denna tjenstförrättning pågått i den himmelska helgedomens första rum. Kristi blod, som han frambar inför sin Fader för botfärdige syndare, tillförsäkrade dem förlåtelse och nåd hos Fadern; men detta oaktadt qvarstod deras synder ännu i himmelens böcker. Liksom det var i den förebildande tjensten ett försoningsverk, som skulle utföras vid årets slut, så är det äfven ett försoningsverk, som skall utföras, innan Kristi tjenstgöring såsom människornas Förlossare kan fulländas, hvarigenom synden bortskaffas från helgedomen. Det är denna tjenst, som begynte, när de 2300 dagarne gingo till ända. Vid den tiden gick vår store Öfversteprest in i det allra heligaste, såsom profeten Daniel hade förutsagdt, att utföra den sista delen af sitt högtidliga verk, nämligen att rena helgedomen. rätt

(385) Liksom folkets synder i forntiden genom tron lades på offerdjuret och medels dess blod figurligen öfverflyttades till den jordiska helgedomen, så läggas i det nya förbundet den botfärdiges synder genom tron på Kristus, och de öfverflyttas i verkligheten till den himmelska helgedomen. Och liksom den "förebildande reningen af den jordiska helgedomen utfördes genom att bortskaffa de synder, med hvilka den hade blifvit befläckad så skall det himmelska templets rening verkligen utföras genom att bortskaffa eller utplåna de synder, som der äro nedtecknade. Men innan detta kan ske, måste protokollsböckerna undersökas för att bestämma hvilka hafva genom omvändelse från synden och tro på Kristus blifvit berättigade till att harva nytta af försoningen. Helgedomens rening innebär derför den undersökande domens verk. Detta verk måste utföras, innan Kristus kommer för att återlösa sitt folk; ty när ban kommer, har han sin lön med sig för att vedergälla byar och en såsom hans gerning är. rätt

(385) Sålunda sågo de som följde med det profetiska ordets framåtskridande ljus, att Kristus, i stället för att komma till jorden vid slutet af de 2300 dagarna år 1844, på den tiden gick in i det allra heligaste i den himmelska helgedomen att utföra den sista handlingen i försoningsverket före sin återkomst. rätt

(385) Man såg äfven, att medan synd offret pekade framåt till Kristus såsom ett offer, och öfverstepresten förestälde Kristus såsom en medlare, så förebildade syndabocken satan, syndens upphofsman; på hvilken de uppriktige, botfärdige människornas synder slutligen skola falla. När öfverstepresten i kraft af syndoffrets blod aflägsnade synderna från helgedomen, lade han dem på syndabocken. När Kristus i kraft af sitt eget blod aflagsnar folkets synder från den himmelska helgedomen vid slutet af sin tjenstgöring, så skall han lägga dem på satan, som måste bära det sista straffet vid domens verkställande. Syndabocken blef förd ut i ödemarken och skulle aldrig mera komma tillbaka till Israels menighet. Likaså skall satan för evigt förvisas från Guds och hans folks ansigten, och han skall upphöra att existera, när synd och syndare slutligen förgöras. rätt

nästa kapitel