I det allra heligaste.

(387) Läran om helgedomen var den nyckel, som öppnade hemligheten i missräkningen år 1844. Den lade i dagen ett fullständigt sanningssystem, som var sammanhängande och harmoniskt, samt visade, att Guds hand hade haft ledning af den stora adventrörelsen. Den uppenbarade för handen varande pligter, i det han utpekade Guds folks ställning och verk. Liksom Jesu lärjungar efter den förfärliga natten, när de måste uthärda ängslan och missräkning, blefvo "glada, att de sågo Herren," så gladde dessa sig nu, som i tron hade förväntat hans andra ankomst. De hade väntat, att han skulle komma i härlighet för att gifva sina tjenare lön. När deras hopp blef sviket, hade de förlorat Jesus ur sigte, och de utropade såsom Maria vid grafven: "De harva tagit bort min Herre, och jag vet icke hvar de hafva lagt honom." Nu sågo de honom åter i det allra heligaste såsom sin medlidsamme Öfversteprest, hvilken snart skulle uppenbaras såsom deras konung och befriare. Ljuset från helgedomen upplyste det förflutna, det närvarande och det tillkommande. De visste, att Gud hade ledt dem genom sin ofelbara försyns styrelse. Fastän de, liksom de förste lärjungarne, icke hade förstått det budskap de förkunnade, så hade det likväl i hvarje afseende varit riktigt. De hade fullgjort Guds plan genom dess förkunnande, och deras arbete hade icke varit fåfängt i Herren. De hade blifvit födda på nytt till ett lefvande hopp och fröjdade sig" med en outsäglig och härlig glädje." rätt

(387) Både profetian i Daniel 8: 14: "Inom 2300 dygn skall rätt like åt helgedomen," och den första ängelns budskap:" Frukten Gud och gifven honom ära, ty stunden för hans dom har kommit och tillbedjen den som har skapat himmelen och jorden och hafvet och vattnens källor," hänvisade till Kristi tjenstgöring i det allra heligaste i den himmelska helgedomen och den under sökande domen, icke till Kristi återkomst för att frälsa sitt folk och förgöra de ogudaktige. De hade ej misstagit sig i beräkningen af de profetiska tidsperioderna, utan med hänsyn till den händelse, som skulle inträffa vid slutet af de 2300 dagarne. På grund af detta misstag hade de blifvit svikna i sina förhoppningar; men allt hvad profeterna hade förutsagdt och allt hvad Skriften berättigade dem till att förvänta, hade blifvit uppfyldt. På samma tid, som de klagade öfver att de funna sig besvikna i sina förhoppningar, hade den händelse inträffat, som budskapet förutsagt och som måste uppfyllas, innan Herren kunde uppenbara sig för att belöna sina tjenare. rätt

(388) Kristus hade kommit, icke till jorden, såsom de väntade, utan till det allra heligaste i Guds tempel i himmelen, såsom det var antyd t i förebilderna. Profeten Daniel visar huru Kristus på denna tid kom till den Gamle af dagar: " Jag såg i nattliga syner och si i himmelens sky kom en, som liknade en manmskoson, och gick fram" - icke till jorden, utan - "till den Gamle af dagar och vardt förestäld inför honom." rätt

(388) Profeten Malaki talar äfven om denna ankomst: "Och snart skall han komma till sitt tempel, den Herre, som Isöken; och förbundets ängel, som I begären, si, han kommer, säger Herren Zebaot." Herrens ankomst till sitt tempel skedde plötsligen och oväntadt. Hans folk väntade icke på honom der. De väntade att han skulle komma till jorden, "i eldslåga, för att hämnas på döm som icke känna Gud och icke lyda vår Herre Jesu Kristi evangelium." rätt

(388) Men de troende voro ännu icke beredda till att möta sin Herre. Det var ännu ett beredelseverk, som skulle utföras för dem. De skulle få ljus, som kunde rikta deras tankar på Guds tempel i himmelen, och när de genom tron följde sin öfversteprest i hans tjenstgöring der, skulle nya pligter blifva framstälda för dem. Ett annat varningsbudskap och ny undervisning skulle gifvas åt församlingen. rätt

(388) Profeten säger: "Och hvem kan uthärda hans tillkommelses dag, och hvem kan bestå då han låter sig se? Ty han skall vara såsom en smältares eld och såsom, en vaskares såpa. Och han skall sitta och smälta och rena silfret, och han skall rena Levis söner och luttra dem likas om guldet och silfret, och de skola så frambära åt Herren offergåfvor i rättfärdighet." De som lefva på jorden, när Kristi medlaretjenst upphör i den himmelska helgedomen, måste stå inför den helige Gudens åsyn utan en medlare. Deras kläder måste vara obefläckade, deras karakter måste vara renad från synd genom stänkelseblodet. De måste segra i kampen mot det onda genom Guds nåd och sin egen omsorg och ansträngning. Medan den undersökande domen pågår i himmelen och de botfärdige troendes synder aflägsnas från helgedomen, skall en särskild rening och ett öfvergifvande af synden pågå bland Guds folk på jorden. Detta verk framställes mera klart genom de tre budskapen i Uppb. 14 kap. rätt

(389) När detta verk har blifvit utfördt, skola Kristi efterföljare vara redo för hans uppenbarelse. "Och Judas' och Jerusalems offergåfvor skula vara behagliga för Herren likasom i forna dagar och i de förra åren." Då skall den församling, som Herren vid sin återkomst tager till sig, blifva en härlig församling, "icke harvande fläck eller skrynka eller något sådant." Då skall den blicka" såsom morgonrodnaden, skön såsom månen, ren såsom solen, förskräcklig såsom härskaror." rätt

(389) Förutom Herren kommande till sitt tempel omtalar Malaki också hans andra ankomst, hans ankomst till dom, i följande ord: "Och jag skall komma till eder till dom och snarligen uppträda såsom vittne emot svartkonstnärer, äktenskapsbrytare och menedare, och emot dem som ned trycka dagakarlens lön, enkan och den faderlöse, och som kränka främlingens rätt och icke frukta mig, säger Herren Zebaot." Judas hänvisar till samma händelse, när han säger: "Se, Herren har kommit med sina otaliga helgon för att hålla dom öfver alla och straffa alla ogudaktiga för alla de ogudaktighetens gerningar, som de harva öfvat." Denna ankomst och Herrens ankomst till sitt heliga tempel äro tytt olika och åtskilda händelser. rätt

(389) Kristi ankomst såsom vår öfversteprest till det allra heligaste för att rena helgedomen, som framställes i Dan. 8: 14; Människosonens ankomst till den Gamle af dagar, som framställes i Dan. 7: 13; och Herrens ankomst till sitt tempel, som Malaki har förutsagt, äro olika beskrifningar af samma händelse. Den föreställes också genom brudgummens ankomst till bröllopet, som Kristus beskrifver i liknelsen om de tio jungfrurna i Matt. 25. rätt

(390) Under sommaren och hösten 1844 ljöd budskapet: " Se, brudgummen kommer!" De två klasserna, som betecknas genom de kloka och de fåvitska jungfrurna, bildade sig på den tiden. Den ena klassen väntade med glädje på Herrens återkomst och hade sorgfälligt beredt sig till att möta honom; den andra lät sig påverkas af fruktan och handlade efter ögonblickets ingifvelse. De voro tillfredsställa med en teori af sanningen, men saknade Guds Ande. Liknelsen säger, att när brudgummen kom, gingo de som voro redo, "m med honom till bröllopet." Brudgummens ankomst, som här omtalas, sker före bröllopet. Bröllopet föreställer Kristi mottagande af sitt rike. Den heliga staden, det nya Jerusalem, som är rikets hufvudstöd och representant, kallas" bruden, Lammets hustru." Ängeln sade till Johannes: "Kom hit; jag skall visa dig bruden, Lammets hustru." Profeten säger: "Och han förde mig i anden bort på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som nedkom af himmelen från Gud." I liknelsen betecknar alltså bruden den heliga staden och jungfrurna, som gingo ut att möta brudgummen, äro en sinnebild af församlingen. I Uppenbarelseh säges Guds folk vara gäster eller kallade till Lammets bröllopsmåltid. Om de äre gäster, så kunna de icke på samma gång framställas såsom bruden. Profeten Daniel visar att den Gamle af dagar i himmelen gifver Kristus "välda och ära och konungadöme." Han skall gifva honom det nya Jerusalem, hans rikes hufvudstad, "tillredd såsom en brud, prydd för sin man." När Kristus har emottagit riket, skall han komma i sin härlighet såsom konungars Konung och herrars Herre, för att återlösa sitt folk, som skall" sitta till bords med Abraham, Isak och Jakob" hos honom i hans rike för att del taga i Lammets bröllopsmåltid. rätt

(390) Genom förkunnandet af budskapet: "Se, brudgummen kommer!" blefvo många tusen under sommaren 1844 påverkade, så att de förväntade Herrens snara återkomst. På den bestämda tiden kom brudgummen, icke till jorden, såsom man väntade, utan till den Gamle af dagar i himmelen, till bröllopet, för att emottaga sitt rike. "De som voro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren tillstängdes." De kunde icke vara personligen närvarande vid bröllopet; ty det skulle hållas i himmelen, medan de voro på jorden. Kristi efterföljare skola vara" lika människor, som vänta sin herre, när han skall komma hem från bröllopet. De skola lära fatta hans verk och följa honom i tron, när han inställer sig för Gud. I denna betydelse kan det sägas, att de gå in till bröllopet. rätt

(391) I liknelsen gingo de jungfrur, som togo olja i sina käril tillika med sina lampor, in till bröllopet. De som af Skriften hade fått kunskap om sanningen och äfven hade Guds Ande och nåd och som under sin bittra pröfnings natt hade tåligt väntat samt forskat i Bibeln efter klarare ljus - dessa förstodo sanningen angående helgedomen i himmelen och förändringen i Frälsarens tjenst der, och de följde honom i tron till hans verk i den himmelska helgedomen. Och alla som på grund af Skriftens vittnesbörd emottaga samma sanningar och följa Kristus i tron, när han träder fram för Gud att utföra sin sista medlaretjenst och att vid slutet deraf emottaga sitt rike - alla dessa föreställas såsom dem, hvilka gå in till bröllopet. rätt

(391) I liknelsen i Matt. 22 kap. brukas samma bild, nämligen ett bröllop, och den undersökande domen framställes tydligen såsom egande rum före bröllopet. Innan brölloppet försiggår, kommer konungen in för att bese gästerna, och utröna om alla äro klädda i bröllopskläder, den obefläckade klädnad, som betecknar en karakter, tvagen och gjord hvit i Lammets blod. Den som ej har en sådan karakter, blir utkastad; men alla som vid undersökningen befinnas harva bröllopskläder, antagas af Gud och räknas värdiga att få del i hans rike och sitta på hans tron. Detta verk för att undersöka människans karakter och för att afgöra hvilka äro berättigade till att ingå i Guds rike, är den undersökande domen, det sista verket i den himmelska helgedomen. rätt

(391) När detta undersökande verk har blifvit utfördt; när alla som bekänt sig till att följa Kristus, hafva fått sin sak afgjord - då och icke förr skall pröfningstiden ändas och nådens dörr blifva stängd. Denna korta mening: "De som voro redogingo in med honom till bröllopet, och dörren tillstängdes," för oss sålunda ned genom Frälsarens sista tjenst till den tid, då det stora verket för människornas frälsning har blifvit fulländadt. rätt

(392) I tjensten i den jordiska helgedomen, hvilken, såsom vi hafva sett, är en förebild till tjensten i den himmelska, upphörde tjenstförrättningen i det första rummet, när öfverstepresten på försoningsdagen gick in i det allra heligaste. Gud hade befalt: "Och ingen skall vara inne i församlingshyddan när han, för att försona, ingår i helgedomen, till dess han har kommit ut." Likaså upphörde Kristus med tjensten i det första rummet, då han gick in i det allra heligaste för att utföra det sista verket i försoningen. Men då den ena tjensten slutade, begynte den andra. När öfverstepresten i den förebildande tjensten lemnade helgedomens första rum på försoningsdagen, gick han inför Gud att frambära syndoffrets blod för alla dem i Israel, som verkligen ångrade sina synder. Alltså hade Kristus fulländat blott en del af sitt verk såsom vår förespråkare för att begynna en annan del af, detta verk, och han åberopar sig fortfarande på sitt blod inför Fadern till syndares frälsning. rätt

(392) År 1844 förstodo adventisterna icke denna lära. Sedan tiden hade gått förbi, när de väntade, att Kristus skulle komma, trodde de ännu, att hans återkomst var nära. De påstodo, att de hade kommit till en afgörande vändpunkt, och att Kristi verk såsom människornas försvarare hos Fadern hade upphört. Det förekom dem, att Bibeln lärde, att människornas pröfningstid skulle sluta en kort tid före Herrens verkliga återkomst på himmelens skyar. Detta syntes klart på grund af de skriftställen, som vittna, att människorna skola förgäfves söka, klappa och ropa vid nådens dörr. Och den frågan framstod nu för dem huruvida icke den tidpunkt, vid hvilken de väntat, att Kristus skulle komma, kunde vara begynnelsen af den tidsperiod, som skulle omedelbart föregå hans återkomst. Enär de hade varnat människorna för att domen var nära, tyckte de, att deras verk för verlden var fullgjordt; och de förlorade sin börda för syndares frälsning, medan de ogudaktiges fräckhet och hädiska bespottelser tillika tycktes utgöra bevis på att Guds Ande hade vikit bort från dem som hade förkastat hans nådebudskap. Allt detta stadfäste dem i den tron, att pröfningstiden hade upphört eller, såsom de på den tiden uttryckte det, att "nådens dörr var stängd." rätt

(393) Men det kom klarare ljus vid undersökningen af frågan om helgedomen. De insågo nu, att de hade rätt, i det de trodde, att slutet af de 2300 dagarne år 1844 utmärkte en vigtig händelse; men på samma gång, som det var sant, att den nådens och hoppets dörr, genom hvilken människorna under aderton hundra år hade funnit tillträde till Gud, var stängd, så var det äfven sant, att en annan dörr var öppnad, och att förlåtelse för synder blef erbjuden människorna genom Kristi medlaretjenst i det allra heligaste. Den ena tjensten hade upphört blott för att gifva rum åt en annan. Det fans ännu en "öppen dörr" till den himmelska helgedomen, der Kristus tjenst gjord e till fördel för syndare. rätt

(393) Man förstod nu tillämpningen af Kristi ord i Uppenbarelsen, hvilka han talar till just den församling, som lefver på denna tid: "Detta säger den helige, den sannskyldige, den som har Davids nyckel, den som upplåter och ingen tillsluter, och som tillsluter och ingen upplåter: Jag känner dina gerningar. Se, jag har gifvit inför dig en upplåten dörr, hvilken ingen kan tillsluta." rätt

(393) De som i tron följa Jesus i försoningens stora verk, hafva nytta af hans medlarekall för dem; men de hvilka förkasta det ljus, som lägger i dagen denna tjenst, hafva ingen fördel deraf. Judarne, hvilka förkastade det ljus, som gafs vid Kristi första ankomst, och vägrade att tro på honom såsom verldens Frälsare kunde icke erhålla förlåtelse genom honom. När Jesus vid sin himmelsfärd gick in i den himmelska helgedomen medels sitt eget blod för att utgjuta öfver sina lärjungar de välsignelser som komma af hans bemedling, lät han judarne vara i fullständigt mörker ött fortfara med sina onyttiga offer. Tjensten, som bestod af förebilder och skuggor, hade upphört. Den dörr, genom hvilken människorna förut hade funnit tillträde till Gud var icke längre öppen. Judarne hade vägrat att söka honom på det enda sätt han då kunde finnas, nämligen genom tjensten i den himmelska helgedomen. Derför kommo de icke i samfund med Gud. Dörren var tillstängd för dem. De hade ingen kunskap om Kristus såsom det rätta offret och den ende medlaren inför Gud; derför kunde de ej erhålla någon nytta af hans bemedling. rätt

(394) De otrogna judarnes tillstånd är ett exempel på likgiltigheten och otron bland de kristna bekännare, som uppsåtligen äro okunniga om vår barmhertige Öfversteprests verk. När öfverstepresten i den förebildande tjensten gick in i det allra heligaste, måste alla israeliterna församla sig kring helgedomen och på det högtidligaste sätt förödmjuka sina själar inför Gud, så att de kunde erhålla förlåtelse för sina synder och icke blifva utrotade ur menigheten. Huru mycket vigtigare är det då icke på denna försoningsdag i motbilden, att vi förstå vår öfversteprests verk och veta hvilka pligter vi hafva att utföra. rätt

(394) Människorna kunna icke ostraffade förkasta de varningar, som Gud i sin nåd sänder dem. Ett budskap sändes från himmelen till verlden på Noas tid, och människornas frälsning var beroende på deras behandling af detta budskap. Emedan de förkastade varningen, drog Guds Ande sig tillbaka från det fallna slägtet och de omkommo i syndaflodens vatten. På Abrahams tid upphörde nådens röst att tala till de brottsliga invånarne i Sodom och alla med undantag af Lot och hans hustru samt två döttra: blefvo förtärda af elden, som föll ned af himmelen. Det samma var förhållandet på Kristi tid. Guds Son vittnade för de otrogne judarne i det slägtet: "Edert hus skall lemnas eder öde." Samma gudomliga röst vittnar, i det Herren skadar ned mot de sista dagarne, angående dem som" icke harva mot tagit kärleken till sanningen, att de måtte blifva frälsta": "Och fördenskull skall Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de skola tro lögnen, på det att alla må varda dömda, som icke hafva trott sanningen, utan haft sin lust i orättfärdigheten." Enär de förkasta Guds ords lärdomar, tager han sin Ande från dem och lemnar dem åt de villfarelser som de älska. rätt

(394) Men Kristus beder ännu och manar godt för människorna och skall gifva ljus åt dem som söka derefter. Fastän adventisterna i begynnelsen icke förstodo detta, så blef det likväl sedrmera klart, då de begynte uppfatta de skriftställen, som förklara deras rätta ställning. rätt

(394) När den bestämda tiden förflöt år 1844, följde en period af svåra pröfningar för dem som ännu fasthöllo vid adventisternas tro. Det enda medel, som hjälpte dem till att förstå sin rätta ställning, var det ljus, som riktade deras tankar på helgedomen i himmelen. Några förkastade tron på sina förra beräkningar öfver de profetiska tidsperioderna och påstodo, att den Helige Andes kraftiga inflytande, som hade åtföljt budskapet om Kristi återkomst, utgick från människor eller från satans redskap. En annan klass påstod bestämdt, att Herren hade ledt dem i deras genomgångna erfarenhet; och när de under vakande och bön väntade att få veta Guds vilja, sågo de, att deras store Öfversteprest hade begynt den andra delen af sin tjenst; och när de följde honom i tron, lärde de att förstå det sista verket i församlingen, de förstodo bättre den första och den andra ängelns budskap samt vara beredda att emottaga och förkunna för verlden den tredje ängelns budskap, såsom det framställes i Uppb. 14 kap. rätt

nästa kapitel